Jag ville verkligen tycka om den här föreställningen, både för att jag gillar Folkoperan, och för att jag har gillat mycket av det som deras nya konstnärlige ledare, Tobias Theorell, har gjort. Jag ÄLSKADE hans SVARTA DJURET SORG, av Anja Hilling, på Dramatens lilla scen.
Men det här var besvärligt. Jag önskar att jag var mer av en operakonnässör, men till och med en tondöv klumpeduns som jag kunde höra att sången var fantastiskt, och att orkestern var suverän. Och skådespeleriet - som ofta med operasångare - mycket bra.
Mitt problem var att jag inte förstod. Jag förstod inte varför man hade valt att sätta upp den här operan, och att sen skala ner den och skala av så mycket. Många gånger förstod jag inte vad som sjöngs på scenen. Folkoperan framför alltid sina verk på svenska, och tyvärr bröt några av sångarna så kraftigt att jag många gånger inte förstod vad en scen, eller en sång handlade om. Och då hade jag ändå läst ett sammandrag av librettot.
Jag förstod inte om textmaskinen var sönder, eller om det var ett konstnärligt val att man bara textade delar av sångerna, och att man ibland skrev saker som "X förklarar sin Kärlek för Y", alltså mer en sammanfattning av en hel scen.
Jag förstod många gånger inte handlingen, som i: "Vad är det som händer på scenen? Var är dom, vem är han, var gör hon?", och jag förstod många gånger inte tolkningen: som i "Vad är det meningen att vi ska känna här? Vem ska vi sympatiera med? Skulle vi skratta här?"
Jag förstod inte heller varför kläderna var en blandning av olika tidsåldrar, från renässans fram till nutid. Utspelade det sej nu, eller då, och jo, det är viktigt: en kung som beter sej på ett visst sätt på 1500-talet är något helt annat än en man som beter sej så i dagens samhälle.
Ett vitaminpiller var en ungdomskör som kom in och med liv och lust agerade flamländska revolutionärer, under det att de sjöng som du och jag, om vi hade varit musikalartister.