Det här är litet av experiment, på kul, för dej som tycker att det vore intressant att följa hur jag arbetar när jag bloggar: jag kommer att lägga ut vad jag skriver i halvfärdiga avsnitt, och timvis - det är i alla fall min ambition - lägga ut nytt, skriva om och revidera, tills dess jag anser att det är värt att publicera, och då försvinner den här texten. Det ska blir kul att se hur det funkar:)
Det måste ha varit 1989, jag vet det, för MISS SAIGON hade precis haft premiär, och jag var där. Inte på premiären, dummer, men inte långt efteråt. Jag vet inte hur det kommer sej att vi fick tag i biljetter, jag har svårt att tänka mej att den inte sålde så bra, men det var i alla fall det vad han sa, mannen som sålde biljetterna till oss, utanför, på gatan. Eller också blandar jag ihop honom med mannen som sålde oss våra biljetter till LES MISERABLES, men det var samma resa, så det var samma år.
Nej, jag tror det var såhär: vi lyckade köpa billigare biljetter i nån sån där kiosk - TKTS? - och antog, eftersom det fanns biljetter, att dom inte sålde så bra.
Och jag var inte vidare imponerad av MISS SAIGON, kommer jag ihåg. Visserligen hade vi fått biljetter ganska långt fram på parketten, men jag minns att jag tyckte att salongen på Theatre Royal, Drury Lane kändes mer som en enorm samlingslokal, som ett rum där riksdagen skulle mötas, än en teater. Och jag satt under hela första akten och funderade varifrån dom hade snott handligen, för jag kände igen den. Det här var ett plagiat!! Så i pausen slog det mej: Miss Saigon - Madame Butterfly.
Mannen som sålde oss våra biljetter tilll LES MISERABLES lurade oss, förresten. Jag tänkte jag var så smart som dubbelkontrollerade var vi satt, och jämförde priser och så, och biljetterna var inte dyrare än andra biljetter på parketten. Det var bara det att när vi visade upp våra biljetter innan föreställningen, så stämde det inte alls: våra biljetter var inte på parkett, dom var högt, högt upp, på nån av balkongerna. På något sätt måste han ha bytt ut våra biljetter, eller också hade han en förfalskad karta över teaterns platser.
Och jag var inte vara missnöjd med våra platser: jag hade förväntat mej att - eftersom jag hade tittat på bilderna på kassettbandet, och eftersom jag läst att det var Royal Shakespeare Company som var inblandat - att föreställningen skulle påminna om den fenomenala filmade uppsättningen av NICHOLAS NICKLEBY, och så upptäckte jag att man på scenen uppförde sej lika teatralt och konstlat som i vilken glassig musikal som helst.
Jag var seriösare på den tiden, eller ville i alla fall verka som om jag var det.
I alla fall; på den tiden levde vi på att sälja bröd i tunnelbanan, jag och mitt resesällskap Runda Gunda. Hon jobbade vi Odenplan, och jag jobbade vid Rådmansgatan. Eller hade jag ännu inte flyttat från Tekniska Högskolan?
Det var ett bra jobb, på halvtid, eftermiddagar till tidig kväll, och vi hade sparat i några månader för att få råd med den här resan, och vår ekonomi tillät inte att vi gick på fler föreställningar, och jag tror nog att vi var mer än nöjda. Nån kväll gick vi på gayklubben Heaven, nära Trafalgar Square, och hade ett helsike att hitta bussen hem, kommer jag ihåg.
Vi bodde hos kompisar: halva veckan hos en kompis, Astor Manjana, vars lägenhetskamrater inte uppskattade vårt ockuperande av deras vardagsrum, och halv veckan lånade vi en lägenhet i Brixton, av Rafiki Raphs och Emellerton Timjan, som var hemma i Sverige och hälsade på.
Det var så vi hamnade på Heathers, filmen, med Wynona Ryder. Vi bara gick förbi, en kväll, på väg hem till lägenheten vi lånade, såg affischen, och gick in. Vi hade båda sett Beetlejuice, som var filmen som Wynona slog igenom med, älskat den - jag hade till och med köpt kassetten med Harry Belafonte-musiken från filmen - och här var plötsligt en ny film som vi inte hade hört talas om.
Jag tror inte riktigt vi visste vad för slags film det var vi såg på. Länge trodde vi nog att det var en vanlig high-school-film - tills någon plötsligt trillade genom ett glasbord och dog.
Det var nytt.
Filmen Heathers, hade premiär 1988, och har sen dess blivit något av en kultfilm. Den skrevs av Daniel Waters, som också skrev manus, tillsammans med Sam Hamm, till Batman Returns, och filmen regisserades av Michal Lehmann, som bland annat regisserat en av mina favvoteveserier: The Comback. Han har även regisserat några avsnitt av Californication, West Wing, och True Blood.
Musikalen HEATHERS, började som en reading 2010, och samma år höll man en konsert på Joe’s pub i New York, 2013 spelades den under en kort period I Los Angelese, innan den öppnade, på New World Stages, Off-Broadway, 2014.
Majspuff?
Killen med keps
Scenen ganska enkel. Två Heathers.
Benjamin Barker och Lars Larsson Molin.
Filmen är en satir, och såna är svåra att göra på scen. Den kräver ett visst förhållningssätt, ett en viss förfalskad ärlighet. E
Manuset är av Kevin Murphy, och text och musik är av Laurence O’Keefe, som också skrivit text och musik till BAT BOY: THE MUSICAL, och LEGALLY BLONDE.
Det känns lite som om detta är en föreställning som inte riktigt vet vad den vill bli. Det är lite som om karaktärerna i Les Miz skulle sätta upp Rocky Horror Picture Show
Utan att jag har vetat om det har jag lyckats pricks in den absolut sista föreställningen,
Greppet med två Heathers.
MEDVERKANDE
Carin Juborg, Nathalie Olsson, Linnéa Lissenko,
Josephine Thunell, Johan Huumonen, Helena Skoglund,
Elina Holewa Chrona, Hanna Nilsson, Lina Malmefjäll,
Karoline Dons, Aksel Mørk, Emma Bjärslinde
Tisdag 3/5 19.00 - Lag karamell
Onsdag 4/5 19.00 - Lag majspuff
Torsdag 5/5 15.00 - Lag karamell
Torsdag 5/5 19.00 - Lag majspuff
Fredag 6/5 19.00 - Lag karamell
Lördag 7/5 15.00 - Lag karamell
Lördag 7/5 19.00 - Lag majspuff
Söndag 8/5 15.00 - Lag majspuff
LAG KARAMELL
Veronica - Josephine Thunell
JD - Aksel Mørk
Heather Chandler - Elina Holewa Chrona
Heather Macnamara - Linnéa Lissenko
Heather Duke - Helena Skoglund
Martha - Nathalie Olsson
Mrs Fleming - Hanna Nilsson
Ram - Johan Huumonen
Kurt - Markus Cederberg
Dagboks-Veronica - Karoline Dons
LAG MAJSPUFF
Veronica - Karoline Dons
JD - Johan Huumonen
Heather Chandler - Carin Juborg
Heather Macnamara - Lina Malmefjäll
Heather Duke - Emma Bjärslinde
Martha - Hanna Nilsson
Mrs Fleming - Nathalie Olsson
Ram - Johan Huumonen
Kurt - Markus Cederberg
Dagboks-Veronica - Josephine Thunell
I ensemblen - Musikalartistutbildningen åk 1
Josefine Hummel, Daniel Bergenzaun, Sara Emet,
Malin Svanlund, Frida Linell, Nathalie Hansson,
Anna Moen, Nathalie Lundborg, Maja Larsson,
Isabelle Larm, Elin Forslund, Hilda Kämpe,
Alexandra Lundmark, Karl Boëthius, Sandra Lindblom,
Hanna Göland, Saga-Clara Paredes.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett, 120:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
• och på Snapchat heter jag CliftonBergman
•och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
THE PLAY THAT GOES WRONG, på The Duchess Theatre i London:
Utanför Duchess Theatre, där THE PLAY THAT GOES WRONG går, har någon tänkt till. Folk som inte alls är på väg till föreställningen stannar till, läser, börjar skratta. Man har till exempel, satt upp en affisch med Tom Cruise, och under den står det:
”TOM CRUISE,” och så med mindre stil: ”Will not be appearing at this performance.”
FUNNY GIRL, på Savoy Theatre i London:
Du vet såna personer som säger något skämtsamt, kanske lite elakt, bitchigt, och sen, med en gång tillägger:
”Nej, jag bara skämtar…”
Som i:
”Din hy är lika len som en persika som klätt ut sej till russin. Nej, jag bara skämtar.”
Eller:
”Jag är så hungrig att jag skulle kunna rycka kattmaten ur munnen på en pensionär. Nej, jag bara skämtar: pensionärer äter inte kattmat. Nej, jag bara skämtar, dom äter kattmat, men jag gör det inte. Nej, jag bara skämtar: jag gör det. Nej, jag bra skämtar.”
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/funny-girl-savoy-theatre-london.html
KINKY BOOTS, 3/5 2015 , på Adelphi Theatre, i London:
"Den är ganska intressant, den här avsexualiseringen av män i damkläder. Lola verkar inte ha vare sej sexualdrift eller några amorösa ambitioner. Det känns lite som om hon har fått bli drömbilden av författarens önskemamma; starkt, rådig och celibat. Man får veta mycket om henne, men den sexuella delen förblir outforskad.
Kanske klarar West End-turisterna endast av en man i damkläder bara om han är rolig, snygg och tragisk. "
Låter det intressant? Här är resten:
