Quantcast
Channel: Minst En Gång i Veckan
Viewing all 815 articles
Browse latest View live

DANSK DANSETEATER, Parkteatern i Vitabergsparken, föreställning 49, 17/8 2017.

$
0
0

Koreografi: Mathias Reumert, Stephen Shopshire, Tim Rushton, Marcos Morau, Kostym: Kenth Fredin, Stephen Shropshire, Charlotte Østergaard, Dansare: Luca Marazia, Maxim-Jo Beck McGosh, Milou Nuyens, Stefanos Bizas, Fabio Liberti, Emily Nicolaou, Jessica Lyall, Csongor Szarbó, Lucia Pasquini, Joe George, Lukas Hartvig-Møller, Hollie Tuxford

”Ska vi, eller ska vi inte?” frågade jag. 
”Mmm…” knarrade min kompis Skäggige Skalman, vilket ungefär betydde jag hör vad du säger, men i nuvarande läge har jag inget svar att ge dej.
Det var en av dom där sista, svettiga sommardagarna. Solen stod fortfarande högt, men banan hade börjat plana ut. Eftermiddagen närmade sej. Hösten stod och smög i skuggorna. Men det var ännu inte för kallt för ett bad; tvärtom var det ganska uppiggande.
”Om vi ska gå, så måste vi sticka om typ en timme - ”
”Vad är klockan då?” undrade Skäggige Skalman, vars inre tidsmätare alltid hade haltat. Folk som du och jag har någorlunda kolla på vad klockan är utan att behöva ta fram telefonen; vi känner av tidens gång, och i värsta fall vi kan liksom resonera oss fram till att det måste vara en bra bit efter lunch, eftersom vi börjat bli lite småhungriga, men för honom är det hela tiden som om han precis har vaknat. Han är aldrig riktigt säker på var han är, och när han är. Du vet dom där som har fått ett virus på balansnerven, och inte känner vad som är upp och ner? Han är precis sån, men kronologiskt. Och också: lite geografiskt. 
Men det är en annan historia.
”Då är klockan fem,” svarade jag.
”Okej.”
”Och om vi inte ska gå, så kan vi ligga kvar lite längre. Men inte mycket längre, för i vilket fall som helst måste vi hem, byta om, och du måste hämta bilen.”
Vi låg på flytbryggan nere vid Liljeholmskajen, på en av dom där bra platserna längst ut, där man bara kunde resa sej och dyrka rakt i, utan att behöva leta sej fram till kanten, och vad vi övervägde var om vi skulle gå och se Dansk Danseteater i Vitabergsparken, eller helt enkelt bara åka till Ikea. Några dagar tidigare hade jag lyckats sparka sönder min hallspegel när jag försökte stå på händer - fråga inte - och nu var jag lite i behov av en ny, inte för att jag speglade mej innan jag gick hemifrån, utan för att jag vant mej vid att den hängde där, och nu sken väggen tom, och hallen kändes plötsligt mycket mindre. 

Man märker att hösten närmar när dagen helt plötsligt bara är över. På sommaren är det som om jorden snurrar i slow motion, och det verkar som om det aldrig blir riktigt mörkt, som om det aldrig tar slut, men någon gång i Augusti är det som om ljuset förlorat kampen. Dagarna tar slut lika snabbt som man släcker en lampa, och kvällarna är inte längre charmigt långa och ljusa.
Och vi bestämde oss - eller, jag bestämde oss - för att vi skulle åka till Vitabergsparken och se dansföreställningen. Min hallvägg fick vänta på sin spegel. 

Skäggige Skalman kom först, för han körde moppe. Själv tog jag lite längre tid på mej, eftersom jag cyklade, och när jag kom fram hade han lyckats fixa platser åt oss nästan längst fram, precis bakom den bänk som klart och tydligt var uppmärkt för rullstolar. 
Reguljär teaterpublik vet för det mesta hur man uppför sej. Men det är lite annorlunda med en del parkteaterpublik. Eller kanske är det bara så att eftersom man inte har bestämda platser, och det är inte riktigt framgår hur många som ska få plats på en bänk, så medför det en del asocialt beteende.
”Ursäkta,” sa jag till mannen som precis slagit sej ner framför oss, och log så brett jag kunde, för att han inte skulle ta illa upp, ”dom här platserna är uppmärkta för rullstolar…”
Han kastade en trött blick över axeln: 
”Jag vet. Jag flyttar mej om det kommer någon.” 
I princip har jag inget emot folk i allmänhet, men ibland önskar jag att jag hade haft en hammare i ryggsäcken.
Vem faan trodde han att han var?

Jag har börjat fundera mer och mer på det här med att vara medborgare i ett land - i mitt fall i att vara svensk - och jag tänker att det har mycket att göra med ansvar. Ingen verkar tycka att dom har några skyldigheter. Det handlar bara om rättigheter. Man ska ha rätt att göra det, det, och det, men man verkar inte tro att man måste komma med någon slag motprestation. Man anser sej ha rätt till någorlunda fri sjukvård, men anser sej inte vara skyldig att inte cykla eller gå mot rött. Man anser sej ha rätt att gå på parkteater, men man tycker sej personligen inte vara tvungen att respektera vad vanligt folkhyfs forordar: att man inte sätter sej på en plats som är uppmärkt för funktionshindrade. Den ska gapa tom, som en inbjudan, för att visa att vi som folk respekterar dom av oss som har särskilda behov.
Men karma, som dom säger, är en bitch: vad den fekala kräkningen framför mej inte hade fattat, var att anledningen till att dom märkt upp just dom platserna var inte för att personer som satt i rullstol skulle sitta där - dom satt ju redan i rullstol - utan för att rullstolarna, som stod framför, skulle kunna skymma sikten, om man var dum nog att sätta sej där.
Dessa platser var uppmärkta av hänsyn, så att ingen skulle sätta sej här och sen upptäcka att man satt bakom en vägg av rullstolsryggar. 
Det var ett rent nöje att sitta där och se avskrapet framför vrida sej hit och dit, flytta sej fram och tillbaka på bänken och försöka se något genom luckorna mellan rullstolarna.
Han vände sej bakåt för att se om det fanns någon plats på vår bänk, och när våra blickar möttes log jag mot honom. Men den här gången var det inget trevligt leende.

Det var ganska länge sen jag var på en dansföreställning. För något år sen var Dansens Hus ett av det ställen jag besökte ganska ofta, men nu för tiden vet jag inte alls vad som händer där. 
Om jag skulle likna den här föreställningen vid ett halsband, där varje nummer var pärlor på en tråd, skulle jag först beskriva det som tre kulor som alla handlade om ganska påklädda män som lyfte en ganska avklädd kvinna, och en kvinna som lät sej lyftas av en man, eller i ett fall: av två män. Sen, däremellan, jämnt utspridda, var två lite udda verk som byggde på ljud: ett verk med en man och två maracas, ett annat med en man i kostym bakom ett slags skrivbord som skapade ljud på bordsytan, medan andra kostymmän dansade omkring honom med tidningar.

Men när minnet har fått sortera är det två andra verk som står ut: det ena är SOLO FÖR MILOU, specialskapat för en av Danseteaterns dansare, som är höggravid, men som ändå ville följa med till Stockhom, och eftersom hon inte kunde ingå i någon av de andra danserna, fick hon en egen: ett urgulligt, charmigt nummer: Klädd i hudfärgade, vida byxor, och ett hudfärgat linne, tillsammans med resten av dansarna, i hudfärgade suspensoarer eller hudfärgade trosor och behå, framför dom en dans som för mej handlade om möjligheter: dansarna formar en slags mänsklig tusenfoting, men upprätt, eller om du tänker den en slags väldigt intim kö: de följer liksom på varandra i rörelserna, med en liten fördröjning. Jag tolkar det hela som som alla alternativ, alla människor som just det här barnet skulle kunna bli. Mot slutet, undan för undan, försvinner dansarna, tills det bara är den gravida kvinnan kvar på scenen, och bara den verkliga bebisen, som inte är en dröm eller en fantasi eller en önskan, utan något riktigt, eget, i hennes stora, runda mage.

Det andra verket som står ut är något helt annat: i VALS är dansarna klädda i svarta paljett-trikåer, i original även med huvud och ansikte täckta, men i det här lilla utdraget får vi se deras ansikten, vilket för mej tillför mycket. Jag föredrar att se dansares ansikten, och det verkar som om dom tar tillfället att förmedla en hel del känslor, när dom nu för en gångs skulle får visa sej.
Dansen påminner om en slags mångbenad insekt, kanske en svart, glänsande skorpion. Något farligt, fascinerande, hårt, men inte nödvändigtvis kallt. Jag tänker också på den där drillande rörelsen hos en fladdrande fjäril. Det är sexigt, skrämmande och väldigt vackert. Det får mej att tänka på hur rörelser kan definiera en art, vad det är i den fysiska förflyttningen, i användandet av senor och muskler, som skiljer en människa från en insekt.

Jag menar, puckot framför mej hade ju visat att det inte var hjärnan - i alla fall inte i vissa fall - som skiljde oss från de mindre förståndiga arterna.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:

DE TRUMPNA FRUARNA, på och med Mälarhöjdens  Friluftsteater: 

Men även med mina ganska höga förväntningar blev jag rejält knockad av den här uppsättningen. Kommer du ihåg teveserien Lorry, och filmen Yrrol? Det här är en inte så avlägsen släkting. Humoristiskt provocerande, utmanande och med ett klart ställningstagande.


PRATA HÖGRE KARIN med Parkteatern på Långholmen: 

Parkteaterpubliken är ett slags matriarkat. Här är det kvinnorna som styr. De är i majoritet, och det är dom som tar plats. Tyvärr, tycker jag, blir det ingen större skillnad mellan den här världen, och världen därutanför, i allmänheten. Om man förväntar sej medmänsklighet och medlidande har man kommit fel.


SHOWCASE: SNÖDROTTNINGEN, på Boulevardteatern: 

När jag cyklade hem var jag lite irriterad, på mej själv. I publiksnacket efter redovisningen hade jag sagt att jag upplevde det som man berättade mycket av den viktiga informationen i talscenerna mellan sångerna, men att jag tyckte att sånt borde berättas musikaliskt, och nån hade svarat mej att vi svenskar, till skillnad mot engelsmän och amerikanare, var så dåliga på att lyssna på sångtexter att det var bättre att inte sjunga, utan att tala allt som verkligen var viktigt, för annars skulle dom inte hänga med. 


Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.com/2017/07/showcase-snodrottningen.html


#liljeholmskajen #flytbrygga #hallspegel #danmark #gravid


Du har väl inte missat att -

$
0
0

- Club Corner of the Sky, openmikeklubben med musikaltema, har flyttat från Soppteaterscenen till Scalateatern? Nu på söndag den 3 September, klockan 17:00, har dom premiär på teaterns källarscen.

Från Scalateaterns hemsida

En på tok för lång vår av uppehåll ska då äntligen få komma till ända. På söndagen 3 september (och varje månad under hösten 2017) kommer vi kunna få träffas igen och förkovra oss i ämnet (och livsvalet) musikal!
Evenemanget är en öppen scen för dig som vill framföra musikalsånger. Kom som publik och lyssna, nivån på kvällarna brukar vara hög! Vill du framföra en sång själv så blir du ackompanjerad av husets professionella pianist kvällen till ära!
Det finns också stor chans till andra upptåg, roligheter och allvarsamma lekar i musikalens tecken denna afton. Vi tillåter oss att vara nördiga och inkluderande på en gång!
Medtag noter och ett glatt humör.
Dörrarna öppnar kring 17:00. Anmälan sker på plats och biljett löses i dörren.
Vid pianot: Mathias Lundqvist
Kvällens konferencier: Johan Mörk

#clubcornerofthesky #scalateatern #musikal #stockholm

Du vet väl -

$
0
0
- att du på Dramawebben kan läsa svensk upphovsrättsligt fri dramatik?



Från deras hemsida: 
Dramawebben är en digital resurs som vänder sig till forsknings- och utbildningsvärlden, teatrar och en intresserad allmänhet. På webbplatsen finns en katalog över svensk upphovsrättsligt fri dramatik från 1600-talet fram till modern tid. För närvarande omfattar katalogen ca 500 pjäser i olika fulltextversioner. Under den kommande treårsperioden (2012-2014), som finansieras av Vetenskapsrådet, kommer en infrastruktur att byggas upp och en ny textversion, eDrama att publiceras som möjliggör sökningar i dramatexterna.

Idag ser jag fram emot -

$
0
0

- att se genrepet av ENSAM av Alfhild Agrell på Dramaten. Dramatikern föddes 1849 och dog 1923, och under en period av sitt liv var hon mer framgångsrik än Strindberg, med sex pjäser uppsatta på Dramaten under 1881-1886, vilket kan jämföras med Strindberg, som bara fick ett verk uppfört. 

Med tiden blev hon impopulär och bortglömd, och det ska bli intressant att se om hennes författarskap är värt ett avdammande. 

Jag har sett flera uppsättningar av regissören, Jenny Andreasson; CHERI, DE OSKYLDIGA och JOHANNA, och jag förväntar mej en ganska hårt scenografistyrd uppsättning. 

STOCKHOLM 59° NORTH, Parkteatern i Vitabergsparken, föreställning 50, 24/8 2017.

$
0
0

Brasklapp: jag har kopierat och klistrat informationen från Parkteaterns hemsida, och upptäckte att den innehöll en massa felstavade namn, och i vissa fall inkorrekt antal dansare. Jag har försökt korrigera, men ber om ursäkt om fel kvarstår.

”Om du hinner: köp med en fralla eller nåt:)”
”Japp.”
Det är jag som är hungrig. Jag trodde inte jag skulle bli det, och tog därför inte med mej nånting att äta, men nu, när jag sitter här, omgiven av picknickpackad publik, börjar det suga i magen. Min kompis Patti-Li Leuk är på väg, han har precis slutat sitt jobb och skulle förbi nånstans och köpa något att äta, så jag chansade på att han ännu inte hunnit till affären. 
På bänken framför mej sitter en hund, ordentligt och prydligt, inklämd mellan två kvinnor, som om han vore en av dom. Det ser nästan ut som om han lyssnar när dom talar, jag menar; som om han förstår vad dom talar om. Han är gammal, lite rufsig, lite tufsig, lite fransig, som ett par nötta, söndertvättade jeans.
”Han” förresten: jag vet inte om det är en hona eller en hane, men han ser ut som en sliten liten farbror.
Senare, när det börjar, sätter man på honom ett par hörselkåpor, och med dom på vänder han sej om och ger mej en blick, en vuxen, uppfodrande, lite utmanande blick, och när våra ögon möts är jag inte helt säker på att han bara är en hund.

Patti-Li kommer, och jag ser honom långt därnere, sökande med blicken efter mej. Jag ställer mej upp och vinkar, bland alla andra som har ställt sej upp och vinkar till andra som söker efter dom. Till slut ser han mej. 
Han har köpt sej en sallad. Jag får en fralla. Sen blir det kanelbullar.

Innan det börjar kommer Kenneth Kvarnström ut på scenen och leder oss i solfjädern. Han är väldigt rolig, och jag är lite förundad över att han själv är så kul, när hans koreografier ofta är så gravt allvarliga. Men jag har hört att Charlie Chaplin inte var vidare kul, privat, så det ena behöver inte medföra något annat. 

Solfjädern, förresten, är som vågen, fast istället för från sida till sida längs gradängerna går det framifrån och bakåt, för att sen välla ner mot scenkanten igen. Jag filmar, i slow motion, och lägger ut på instagram.


THE FOUR
Koreograf: Ross Martinson
Dansare: Ross Martinson
Ljud-design och text: Ross Martinson
Kostym: Ross Martinson

En ensam man, koreografen och dansaren, står på scenen, klädd i t-shirt, brallor och gympaskor, och han försöker berätta en historia, en förvirrad, irrande berättelse där vi ömsom förstår vad han vill säga, ömsom liksom tar ett steg tillbaka och avfärdar honom som en av dom där galningarna man kan träffa på i tunnelbanan.
För något år sen såg jag en ganska ointressant uppsättning av DEN BESYNNERLIGA HÄNDELSEN MED HUDNEN MITT I NATTEN, en pjäs som handlar om en ung kille som med Aspergers syndrom. På Stockholms Stadsteater sjönk den som en sten, men på Broadway gick den 800 föreställningar, från 2014-2016, och vann sex Tony Awards, och på West End gick spelades den 1.600 gånger, från 2012-2017, och vann sju Olivier awards. 
Båda uppsättningarna hade samma regissör, Marianne Elliot - som nyligen satte upp ANGELS IN AMERICA på National Theatre i London - och samma konstnärliga team, och i båda produktionerna var den enda kategori där dom inte vann, koreografi. I London vann TOP HAT, och i New York vann AN AMERICAN IN PARIS.
Det här dansen fick mej att tänka på den föreställningen, eftersom dansarens vindlande avstickande tankar och plötsliga impulser också gestaltades fysiskt, i en stil som ibland - för mej, som inte kan mycket om sånt här - liknade breakdance. Styrde det mentala det fysiska, eller var det tvärt om?
Men mest av allt fick det mej att tänka på något av Gertrude Stein, du vet, upprepningarna, som till exempel i den där dikten om Picasso:
            If I told him would he like it. Would he like it if I told him.             
      Would he like it would Napoleon would Napoleon would would he like it.
            If Napoleon if I told him if I told him if Napoleon. Would he like it if I told him if I told him if Napoleon. Would he like it if Napoleon if Napoleon if I told him. If I told him if Napoleon if Napoleon if I told him. If I told him would he like it would he like it if I told him.
            Now.
            Not now.
            And now.
            Now.
            Exactly as as kings.
            Feeling full for it.
            Exactitude as kings.
            So to beseech you as full as for it.
            Exactly or as kings.


THE BODY OF DEEPENING INQUIRY
Koreograf: Lea Ved
Dansare: Lea Ved
Musik: Ave Maria av Franz Schubert
Kostym: Lea Ved

Det här var ett väldigt vackert solo, mycket tack var musiken, som förhöjde verket. För mej handlade det om födelse och död, om fostret som tumlade runt i ett ingenting, utan upp, utan ner, för att sedan födas, upptäcka kroppens fysiska möjligheter - utan att intellektuellt analysera, mer som ett djur upptäcker vad dess kropp kan utföra - för att sedan dö. Jag har ingen aning om det är detta som är intentionen, men det är det som är det fina med konst: ingen kan säga att jag har fel. 

VARNING FÖR KAJ
Koreograf: Devon Carbone
Dansare: Pascal Jansson och Devon Carbone
Musik: Amber Decay av Kangding Ray
Text: Devon Carbone
Kostym: Devon Carbone

Det här kom som en befriande bagatell, och vad som gjorde den intressant var att det fanns en slags komisk, livsbejakande bas.
Grundkänslan var lite den där som finns på vissa skolspex, där man kärleksfullt förlöjligar lärare.

En ensam dansare kommer in och ställer sej på scenen, en ganska påfrestande, dunkande, hård, industriell och pulserande musik börjar. Och han rör sej inte. Och rör sej inte.
”Oj,” säger jag högt, för jag inser att det kommer att vara ett sånt där nummer, pretentiöst och självhävdande, som när Cullbergbaletten för några somrar sen spelade instrument, eller som hon som istället för att dansa lekte radiopratare. 
Givetvis har jag fel:
”Stop, stop, stop…” ropar nån från bak i publiken, och för en sekund tänker jag att det är en överförfriskad åskådare som har fått noga av dom här dumheterna. Musiken tysnar. Dansaren, som stått still, står still. 
”You’ve lost it!” skriker rösten, ”You’ve lost everything we talked about!!!”
Och då fattar vi, och så skrattar vi: det är en del av numret. Röstens ägare kommer stampande ner till scenkanten, han spelar, och är, styckets regissör. Upprepade gånger ber han dansaren att fokusera, tänka, dansaren ställer sej stilla, och så börjar musiken, bara för att snart bli avbruten av en arg koreograf. Det är mycket roligt, och en liten känga åt det pretentiösa, konstnärliga, finkulturella koreograferandet sett ur dansarens perspektiv. Någon egentlig dans blir det inte, och jag är lättad, för jag tror inte att något kunde vara likna det som vi fantiserar om att ”koreografen” och ”dansaren” har arbetat på.

WOUNDS OF THE CENTURIES
Koreograf: Arsen Mehrabyan
Dansare: AdiLiJang Abdureheman och Vahe Matirosyan 
Musik: Kars 1 & 2 av Tigran Hamasyan
Kostym: Arsen Mehrabyan

”Det här var liksom bara… dans,” viskade jag till Patti-Li när den här dansen var över. Han nickade, för han förstod att jag menade. Det vi sett var vackert, ibland mycket vackert - en av dansarna var en sån där överjordisk Armanimusklig man - men det blir aldrig mer än rörelse, för mej. De två männen dansar med bara överkroppar och vida, svarta haremsbyxor, och rent estetiskt är det mycket tilltalande, men kanske ligger just det här numret lite illa till i ordningen, för jag saknar en känsla, en passion, en kontakt, en anledning. 

JONES
Koreograf: Johnny McMillan
Dansare: Lea Ved, Danielle Rosengren, Amanda Lana och Samuele Ninci
Musik: It never entered my mind av Miles Davies Quintet
Kostym: Johnny McMillan

Det var något förtrollande över den här dansen. Jag skulle säga att den var ironiskt, om det inte var så att ironi har något kallt, avståndstagande över sej. Du vet hur man kan vara sjukligt deprimerad? Visst måste det väl finnas en motsatt tillstånd? Hur är man permanent odeprimerad? Oföränderlig euforisk? Medicinerad?
Dansarna känns som om dom är förälskade, men fångade, frysta i nån av de där stunderna, nån av sekunderna när man slutat tänka på den älskade, och bara går omkring och är lycklig. De häller ut champagne, de äter blommorna ur blombuketter, men det kvittar lite vad dom gör, det här hur dom gör det. 
Den fick mej att tänka på Paraplyerna i Cherbourg, både filmen och uppsättningen, på hur fåniga förälskade är. 
Jag bär med mej minnet av den kvinnliga dansaren som blir lyft och buren på raka armar över scenen, och hennes förtjusta små utrop, när det svänger och snurrar, som ett barns, när det får flyga i någon vuxens armar. Jag minns också den manliga dansaren som lyckligt springer runt, runt, med öppna armar, som för att omfamna någon, men det är som om han glömt bort att det borde vara någon annan där. Han är bara så väldigt, väldigt lycklig. 
Och över alltihop, som en slags motpol, ut i den soliga sommarnatten, upp i trädkronorna, där mörkret och kylan kommer krypande, klingar en av de där ändligt sorgliga sångerna. Den här versionen har ingen text, men det betyder inte att jag inte hör den, inne i mitt huvud: 

Once I laughed when I heard you saying
That I'd be playing solitaire
Uneasy in my easy chair
It never entered my mind

And once you told me I was mistaken
That I'd awaken with the sun
And ordered orange juice for one
It never entered my mind



Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:

DANSK DANSETEATER, på Parkteatern i Vitabergsparken: 

”Ursäkta,” sa jag till mannen som precis slagit sej ner framför oss, och log så brett jag kunde, för att han inte skulle ta illa upp, ”dom här platserna är uppmärkta för rullstolar…”
Han kastade en trött blick över axeln: 
”Jag vet. Jag flyttar mej om det kommer någon.” 
I princip har jag inget emot folk i allmänhet, men ibland önskar jag att jag hade haft en hammare i ryggsäcken.
Vem faan trodde han att han var?


DE TRUMPNA FRUARNA, på och med Mälarhöjdens  Friluftsteater: 

Men även med mina ganska höga förväntningar blev jag rejält knockad av den här uppsättningen. Kommer du ihåg teveserien Lorry, och filmen Yrrol? Det här är en inte så avlägsen släkting. Humoristiskt provocerande, utmanande och med ett klart ställningstagande.


PRATA HÖGRE KARIN med Parkteatern på Långholmen: 

Parkteaterpubliken är ett slags matriarkat. Här är det kvinnorna som styr. De är i majoritet, och det är dom som tar plats. Tyvärr, tycker jag, blir det ingen större skillnad mellan den här världen, och världen därutanför, i allmänheten. Om man förväntar sej medmänsklighet och medlidande har man kommit fel.



ENSAM, av Alfhild Agrell, genrep, Dramaten, föreställning 51, 30/8 2017.

$
0
0

Av Alfhild Agnell, Regi Jenny Andreasson, Scenografi och kostym Marika Feinsilber, Peruk och mask Linda Hyllengren, Ljud Tina Paulson, Ljus Anna Wemmert Clausen, Med Thérèse Brunnander, Peter Engman, Karin Franz Körlof, David Fukamachi Regnfors, Magnus Ehrner, Mia Benson.

Min vän Ticket Master var sen. Vi, som stod utanför teatern, var vana. Han är en sån där person som kollar tidtabeller och tar den absolut senaste möjliga rutten, så om han skulle komma försent är det inte hans fel: det är bussens. 
Själv var jag inte alls sen, även om jag hade förväntat det. Dagen innan hade jag på väg hem från gymet försökt pumpa min cykel i en av de där mekaniska apparaterna som står lite här och var i stan, men hade istället för att fylla slangen bara lyckats tömma den på luft, och inte kunnat få in nån. Som tur var hände det bara något kvarter hemifrån. 
När jag sen vaknade den här dagen hade jag helt glömt bort att jag skulle vara tvungen att leda cykeln till en bättre pump innan jag kunde cykla in till stan. Det kom som en liten chock när jag satte mej på cykeln och märkte vad jag glömt bort, och jag blev lite småsvettig när jag stressade med cykeln till Tellus Cykel och Motor
Trots detta sagt var jag ändå en halvtimme tidig, men svettig som om jag vore en halvtimme sen.

Alfhild Agnell föddes 1849, och dog 1923, 74 år gammal, två år efter att den svenska kvinnan fick rösträtt och gifta kvinnor blivit bemyndigade. Innan dess hade ogifta kvinnor sedan 1863 blivit myndiga vid 25 år, men åter blivit omyndiga när dom gifte sej. 
Hon hade ett ganska intressant liv - jag kan ge mej den på att det kommer in biografisk film eller teveserie när som helst - från uppburen dramatiker till nästan totalt bortglömd och utblottad vid sin död. 

ENSAM skrevs 1886, samma år som Svenska drägtreformföreningen bildas, en organisation som strävade mot mer hygieniska, praktiskt och korsettlösa kvinnokläder, den första kvinnliga fackföreningen, för barnmorskor och handsömmerskor, bildas, och den radikala kvinnotidsskiften Framåt, utges. Eva Andén, Sveriges första kvinnliga advokat föds, Frihetsgudinnan invigs, och Coca-Cola uppfinns. 
Det var en spännande tid att vara kvinna och/eller läskkonsument.

Pjäsen hade premiär på Kungliga Teatern, sin tids Dramaten, som på den tiden inte låg nere vid Nybroplan, utan uppe vid Kungsträdgården. Den är den enda av dramatikerns pjäser som hade nypremiär under hennes livstid, men tyvärr mottogs den inte lika väl andra gången, då den ansågs gammaldags. 

Gudarna ska veta att det finns många kristna, heterosexuella manliga dramatiker, men jag tror - baserat på det jag läst om henne - att Alfhild Agnell inte föll i glömska för att hon var en kvinna, utan för att hennes dramer ansågs förlegade och gammaldags. 
Däremot tror jag att hon har återupptäckts, återuppväckts, i första hand för att hon var en kvinna, och i andra hand för att hon var en dramatiker. Det är som undantag hon blir exceptionell.
När pjäsen hade nypremiär 1910, ansåg man sej för moderna, för upplysta, för sofistikerade och avancerade för att kännas vid ett sånt här borgerligs sorgespel. Kanske var det också så att man på den tiden inte hade ett särskilt brett perspektiv till dramatiska verk, och pjäser var mer en slags konsumtionsvara, något som skulle säga något om nu och här. Man såg framåt.
Med detta sagt har jag svårt att tänka mej att problematiken i början av seklet ansågs dammig. Visst, satt i vår moderna tid skulle det kanske kännas lite föråldrat, men i vissa småstäder eller vissa förorter är jag säker på att handlingen fortfarande skulle skaka om.

Föreställningen vi ser är ett publikrep, så rent teoretiskt kan mycket hända innan premiären. Innan det börjar går regissören upp på scenen och håller det där vanliga per-premiär-talet om att man inte är riktigt klarar, men jag tycker inte att det finns något ofärdigt eller orepeterat i den här föreställningen. 

Ridån är en vit husfasad av vita, horisonellt lagda plank målad på en teaterslöja som gör att publiken kan se rakt igenom väggen och in i hemmet därinnanför. Fyra tjugotalsklassiska fönster, alla med sex rutor, markera ställen där skådespelarna under pjäsen kommer att stå och titta ut, men eftersom ridån är uppdagen ser det mest ut som om dom sysslar med gammaldags skådespeleri, där man liksom alltid såg till att stå vänd mot publiken när man hade replik. 

Kostymerna, tidstypiska, skandinaviskt enkla och ljusa, är mycket vackra, och scenrummet, en slags låda inredd i naturträ, som en stor bastu, fyllt av moderna, omålade möbler i ljust trä, men jag kan tycka att regissören förlitar sej lite väl mycket på scenografiska element. I  DE OSKYLDIGA, av Lillian Hellman, använde hon sej av en stor trekantslinjal som vändes och vreds, och i JOHANNAvar det en massa rundlar, som trädstammar, trummor eller rullar med papper. 
Den här föreställningens gimmick är rep. Rep och snören och vajrar. Thoras vardagsrum är i fonden avdelad horisontellt med stållinor, som löper längs med hela rummet. Jag antar att man vill illustrera en situation som är transperant, men lika väl bindande och fjättrande. 
Det blir lite som om man skulle sätta upp Hamlet på en gungbräda, för att illustrerar hans velande, tvekande och avvägande.

Det handlar om Thora, som arbetar hemifrån, som skjortkragestillverkerska. Som ung fick hon barn utan äktenskap, och flyttade senare till sin moster på Kungsholmen i Stockholm, för att uppfostra sin dotter i relativ anonymitet. Av princip undviker hon att kalla sej för fru. Hennes dotter kommer hem från en tids längre vistelse på landet, där det visar sej att hon förälskat sej i adoptivsonen till en man som tidigare varit förälskad i hennes mamma. Nej, han är inte dotterns pappa. 

Thora är vän med en manlig doktor, och jag märker hur jag under pjäsen - tvärtemot min övertygelse - har lite svårt att acceptera att en kvinna och en man bara är vänner. Jag har inga problem med det i verkliga livet, men på scenen märker jag att jag försöker infoga någon slags romantiskt läsning, kanske - hoppas jag - mest för att öka den dramatiska spänningen. 

Jag gillar den här typen av dramatik, den lite väl melodramatiska, där inga trådar sticker ut, där sammanträffandena är lite väl sökta och slumpen egentligen inte är någon slump. Det är skönt med en pjäs där problematiken inte är statisk, där det är lite sådär som i en teveserie där man inte kan missa ett avsnitt, för det händer hela tiden nya saker, förhållanden förändras och man tar liksom hela tiden ett steg framåt.

Vad jag inte tyckte så mycket om var vissa regival. Trådarna, repen och snörena blir för mej inget annat än en slags kundvagnsregi, ett övertydligt sysslande som mer subtraherar än tillför. Vid flera tillfällen måste Thora slänga sej mot stålvajersväggen, andra gånger trasslar man in sej i linor och rep, och det hela blir liksom lite väl övertydligt.
Och i en - för modern publik - ganska lång pjäs så upplever jag de framdansade mellanspelen - ett där Thora rycker upp ett rep ur sin klänning, och likt en trollkarl fortsätter att nysta, och ett annat där man trasslar in sej i ett rep - som något som kunde strykas för att förtäta. Det ska väl verka som gomsköljare, kan jag tänka, men jag upplever inte något sådant behov.
Jag förstår också att man kanske tycker att det blir lättare för en publik att ta till sej verket om man liksom moderniserar spelstilen, men i en pjäs som bygger mycket på förlegade konventioner - ungar utom äktenskapet och makelösa mödrar - så föredrar jag om spelstilen också vore lite anpassad. Doktorn och Thora är väldigt fysiska på ett sätt som jag inte tror var vanligt på den tiden. Jag antar att man valt det för att visa att det inte finns någon fysisk spänning mellan dom, dom är barar vänner, polare, men det blir lite väl modernt, för mej. När Thora sätter upp en fot på ett bord känns det också lite opassande. Jag vet ingen, varken kvinna eller man som idag som skulle sätta upp en fot så, både för att det vore ganska obekvämt, dels för att det går att se rakt upp under kjolen, och jag skulle uppleva det som en slags provokation, en utmaning, en klumpig, sexuell maktdemonstration.
Pjäsens antagonisk, protokollsekreteraren Eksköld, var förälskad i Thora, och när hon förälskade sej i hans kusin, undlät han att berätta att denne var gift. Och nu vägrar han tillåta att hans adoptivson gifter sej med den flicka som han själv genom en slags undfallenhet bär ansvaret för. 
Man har valt att låta honom vara lite fumlig, lite odefinierad, och jag har lite svårt att hänga med i hans resonemang, som inte känns övertygande. Jag skulle vilja att han var starkare, att det tydligt framgick att han hade sina principer, på samma sätt som Thora hade sina. Som det är nu blir han mer ond och elak än en moralisk motpart. Kanske vill man undvika att göra honom till en slags dygdens despot, men jag hade föredragit om han framställt som en av den antika dramatikens kungar, speciellt som Thora, i sin principfasta vägran att gifta sej med en man även om detta skulle medföra att hon så gjorde sin dotter lycklig, blir en slags Klytaimnestra. 

I pausen tjuvlyssnar jag på några äldre kvinnor som har upptäckt att hela det kreativa teamet består av kvinnor:
”Det skulle aldrig gå, om det var tvärtom,” säger någon.
”Hur menar du?”
”Om det bara var män, det skulle aldrig gå. Då skulle dom bli stoppade. Så få man inte göra nu.”
”Får man inte?”
”Nej, det är lag på det.”
”Fortfarande?”
Så är dom tysta ett tag. Den tredje kvinnan, hon med rullatorn, som varit tyst och sett ut lite som om hon lyssnade på en radiomottagning i sin hörapparat, säger plötsligt:
”Men jag förstår henne.”
”Vem?”
”Hon, vad hon nu heter,” hon pekar mot affischen, ”regissören: jag skulle heller inte vilja ha med en massa karlar som bestämde och inte lyssnade på henne. Det är lättare om det bara är kvinnor. Inga män.”
”Ja.”
”Ja…”
”Ja.”



Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:

STOCKHOLM 59° NORTH, på Parkteatern i Vitabergsparken: 

Och över alltihop, som en slags motpol, ut i den soliga sommarnatten, upp i trädkronorna, där mörkret och kylan kommer krypande, klingar en av de där oändligt sorgliga sångerna. Den här versionen har ingen text, men det betyder inte att jag inte hör den, inne i mitt huvud: 

Once I laughed when I heard you saying
That I'd be playing solitaire
Uneasy in my easy chair
It never entered my mind

And once you told me I was mistaken
That I'd awaken with the sun
And ordered orange juice for one
It never entered my mind


DANSK DANSETEATER, på Parkteatern i Vitabergsparken: 

”Ursäkta,” sa jag till mannen som precis slagit sej ner framför oss, och log så brett jag kunde, för att han inte skulle ta illa upp, ”dom här platserna är uppmärkta för rullstolar…”
Han kastade en trött blick över axeln: 
”Jag vet. Jag flyttar mej om det kommer någon.” 
I princip har jag inget emot folk i allmänhet, men ibland önskar jag att jag hade haft en hammare i ryggsäcken.
Vem faan trodde han att han var?


DE TRUMPNA FRUARNA, på och med Mälarhöjdens  Friluftsteater: 

Men även med mina ganska höga förväntningar blev jag rejält knockad av den här uppsättningen. Kommer du ihåg teveserien Lorry, och filmen Yrrol? Det här är en inte så avlägsen släkting. Humoristiskt provocerande, utmanande och med ett klart ställningstagande.



CLUB CORNER OF THE SKY, Scalateaterns källare, föreställning 52, 3/9 2017

$
0
0
Jag hade saker att göra, den här dagen. I stort sett hela söndagen var så där underbart fullbokad, du vet, när inget av det du måste göra är direkt jobbigt, det bara måste bli gjort. Ingen stress, men eftersom jag ska tillbringa stora delar av den här säsongen i Göteborg så var det en hel del som skulle fixas. 
Det börjar med ett förmiddagsbesök på Stadsmissionen i Liljeholmens Galleria. Göteborg, speciellt om hösten, betyder regn och rusk, och jag är på jakt efter en tunn, regntät jacka, en sån där man kan vika ihop och stoppa i ryggsäcken. Andra hade kanske samma behov, för jag kommer tillbaka till min cykel tomhänt. Eller, inte helt och hållet: jag hittade Typer av Tage Danielsson, en bok med en slags korta noveller, nästan som monologer, och senaste gången jag läste i den är nog för trettio år sen. 
Så trampar jag till Hornstulls Strand och Hornstulls Marknad, som har öppet på helgerna, från April till September. Jag har ett favvoställe, Vivo Foodbike, en ambulerande veganrestaurang, och jag köper en blissbox, en quinoa/kikärtssallad med rödbetshummus, inlagda rädisor och farinata, en slags tjock pannkaka gjord på kikärtsmjöl.

För att vara ganska musikintresserad så lyssnar jag väldigt lite på musik. Jag kan inte ha obekanta sånger skvalande i bakgrunden, utan när jag lyssnar, då lyssnar jag. 
Men för det mesta så lyssnar jag på podcasts om teater och musikaler. Jag gör det när jag cyklar, handlar, gymmar, jobbar, och eftersom hörlursuttaget på min nya iPhone 7 inte är ett vanlig uttag, så kan jag inte köpa nya hörlurar var som helst. 
Sist jag var på MediaMarkt såg jag att dom hade in-ear-pods från apple, så det är dit, till MediaMarkt i Gallerian, som det bär av till, när salladen är slut. För säkerhets skull köper jag två. Och nya tandborst-munstycken till min eltandborste. Check och check. 
Jag avverkar inköp så att det står härliga till. 

När jag passerar Sergels Torg ser jag konstinstallationen som har skapat lite upprörda känslor i veckan: en svensk flagga på en flaggstång med erektil dysfunktion. Jag vet inte vad det är som är så upprörande: vi är en ganska ryggradslös nation, det är väl bara bra att någon uppmärksammar det?

Min kompis Cue hade några dagar tidigare lagt upp ett foto på en gymbag från Nike, där det stod Kiss My Airs, och jag fnissade glatt när jag såg bilden. Jag har alldeles för många väskor, och har nyligen haft en utrensing, men jag kände, när jag såg bilden, att den där bagen måste jag ha. Fotot var taggat på Hemköp Åhlens, så jag låste fast cykeln vid en av byggnadsstaketen vid korsningen Drottninggatan Klarabergsgatan, och gick in på Åhlens, för jag antog - mycket riktigt - att Hemköp inte börjat sälja gymnastikparafernalia. Trots detta tog det mej en stund att lokalisera påsen. Jag irrade runt uppe på herravdelningen en lång stund utan att fråga någon, och när jag väl gjorde det fick jag veta att man inte hade någon sportavdelning för män, men damavdelningen låg på tunnelbaneplanet.
Med min bag ihopvikt i min rygga kände jag att det var dags för en kaffe, och något sött. I vanliga fall försöker jag äta nyttigt, men eftersom jag snart lämnar stan så unnar jag mej bra mycket mer än jag borde. Det verkar som om jag inte lyssnar när jag intalar mej att man är fet även om man är i Göteborg. 

På Dunkin Donat på Vasagatan tuggar jag i mej en fikon- och honungsfylld munk, sköljer ner den med kaffe och sms-ar med min kompis Bobby Child. Vi har bestämt att vi ska gå på kvällens föreställning tillsamman, och eftersom han precis slutat jobba bestämmer vi att vi ses där. 

Så var jag framme vid det enda den här dagen som inte kunde uträttas någon annan dag: CLUB CORNER OF THE SKY, en openmike-night som hållit på några år, men som nu flyttat från Kulturhusets Soppteaterscen till Scalateatern.

Jag sätter mej långt in i ett hörn, till vänster om scenen, och medan jag väntar bläddrar jag i Typer. Långsamt, nästan lite motvilligt, fylls lokalen. Det är ett avlångt rum, med bar i bortre, högra hörnet, och en tre, fyra meter lång scen vid långväggen, mittemot rummet breda öppning. Det finns egentligen inte någon fantastiskt bra sittplats, eftersom - om man vill sitta i mitten - så sitter man i dörröppningen, och i vägen för alla. 

Så kommer Bobby, vi köper en varsin öl, och det börjar.
Kvällens konferencier, Johan Mörk, klubbens grundare, går upp på scenen, och förklarar kvällens regler: man skriver upp sitt namn och vad man vill sjunga, sen ropas man upp, får en kort konsultation med pianisten, och sen är det upp till bevis. Han flaggar också för ett gästspel.

Precis som det ska vara är det högt och lågt, intressant och lite förutsägbart, ton- och textsäkert, och lite slirigt och slarvigt. Vissar har lagt tid på att lära sej sångerna de framför, andra verkar bara ta tillfället i akt att synas och höras, utan att riktigt tänkt efter. För vissa är det blodigt allvar, andra tar det med en klackspark.

Vi bjuds på I’ll Be here ur en av mina favoritmusikaler, ORDINARY DAYS, When You Come Home To Me, ur THE LAST FIVE YEARS, She Used To Be Mine ur WAITRESS, Ring of Keys ur FUN HOME, Du Måste Finnas ur KRISTINA FRÅN DUVEMÅLA, Defying Gravity ur WICKED, och I Dreamed a Dream ur LES MISERABLES.

Två kvinnor går upp och sjunger Only Us, ur Broadways senaste hitmusikal, DEAR EVAN HANSEN, och jag kommer att tänka på förr i tiden, på dansbanor när en flicka - i brist på danssugna herrar - fick leda, för även här verkar det vara svårt att få tag i män som vill delta, så en av dom har fått offra sej, och sjunga mansstämman, i en klart svårsjungen tonart. Snacka om att vara The Wind Beneath Someones Wings.

Så är det dags för det utlovad gästspelet: Victoria Tocca och Daniel Sjöberg är ute i god tid - ett helt år tidiga - och berättar om en kommande produktion på Maxim, av THE BRIDGES OF MADISON COUNTY, och framför några sånger. 
Jag gillar det här gränslösa på CLUB CORNER OF THE SKY, blandningen av amatörer och proffs, av marknadsföring och ren sångglädje. Förhoppningsvis kommer andra produktioner att ta tillvara på detta marknadsföringstillfälle och visa upp sej. 
Stockholms improvisationsteater har nappat: två sångare och en pianist kommer upp, och framför en improviserad sång om en illaluktande man på tunnelbanan. Det är mycket bra, och jag inser att det var väldigt länge sen jag besökte teatern. 

Mama Who Bore Me, ur SPRING AWAKENING, följs av Someone like Me, JEKYLL & HYDE,

”Vem är hon?” viskar Bobby, när den blonda kvinnan som tidigare sjungit Defying Gravityåterigen går upp på scenen. 
”Ingen aning,” svarar jag, men jag vet vad han menar. Vissa personer som har gått upp, har mer eller mindre bra framfört en sång, så som en sångerska skulle framföra den. Toner med text. Det verkar inte finnas - och behöver inte finnas - någon preparation eller inlevelse i de känslor och situation varur sången uppstår. Vissa kan knapp texten, andra verkar ha en ganska flyktig bekantskap med melodin, och det är okej, eftersom detta inte är någon slags audition.
Andra är precis tvärtom: instuderade, färdiga, inlevda. 
Kvinnan framför Screw Loose en hit ur den floppade musikalen CRY BABY, och Bobby fnittrar förtjust och förförd både av henne och av henne sång.  
Det finns nämligen de som får det att verkar som om det dom sjunger handlar om dom själva. Personligheter, kallas dom av en del. 
”Jag köper henne,” säger jag till Bobby, när hon har slutat sjunga.
”Va?”
”Jag köper henne! Jag skulle vilja se en berättelse som handlade om henne. Hon är intressant; hon känns som en huvudroll, som någon som det skulle kunna hända saker. Jag tror att en historia skulle kunna handla om henne!”

Så kommer Pilates and Christ, ur JESUS CHRIST SUPERSTAR, sjungen av en kvinna, istället för som vanligtvis, en man. Sångerskan sa något om en kommande uppsättning där alla roller sjungs av kvinnor, men jag tror inte hon menar den i Januari i år, på Highline Ballroom i New York, då Judas sjöngs av Shoshana Bean och Jesus av Morgan James.
Så jag antar om det var en världspremiär så är den inte fullt global.

Detta följs av Popular ur WICKED,och så kommer kvällens enda man upp och sjunger Up There ur SOUTH PARK: BETTER, LONGER & UNCUT. 

Kvällen avslutas med en slags uppsluppen allsångsversion av All that Jazz ur CHICAGO, där publiken fyller i tappad text och korrigerar felaktigt påbörjade verser.

På vägen hem funderar jag på den ojämna könsfördelningen i föreställningen jag hade har sett. Av de tre män vi sett på scenen var det bara en som gick upp för sin egen skull, de andra två gick upp för representanter för produktioner dom jobbade med. Är det så att män inte känner sej välkomna? 
Borde man börja kvotera?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:

ENSAM, av Alfhild Agrell, genrep, Dramaten, föreställning 51, 30/8 2017.

Gudarna ska veta att det finns många kristna, heterosexuella manliga dramatiker, men jag tror - baserat på det jag läst om henne - att Alfhild Agnell inte föll i glömska för att hon var en kvinna, utan för att hennes dramer ansågs förlegade och gammaldags. 
Däremot tror jag att hon har återupptäckts, återuppväckts, i första hand för att hon var en kvinna, och i andra hand för att hon var en dramatiker. Det är som undantag hon blir exceptionell.


STOCKHOLM 59° NORTH, på Parkteatern i Vitabergsparken: 

Och över alltihop, som en slags motpol, ut i den soliga sommarnatten, upp i trädkronorna, där mörkret och kylan kommer krypande, klingar en av de där oändligt sorgliga sångerna. Den här versionen har ingen text, men det betyder inte att jag inte hör den, inne i mitt huvud: 

Once I laughed when I heard you saying
That I'd be playing solitaire
Uneasy in my easy chair
It never entered my mind

And once you told me I was mistaken
That I'd awaken with the sun
And ordered orange juice for one
It never entered my mind


DANSK DANSETEATER, på Parkteatern i Vitabergsparken: 

”Ursäkta,” sa jag till mannen som precis slagit sej ner framför oss, och log så brett jag kunde, för att han inte skulle ta illa upp, ”dom här platserna är uppmärkta för rullstolar…”
Han kastade en trött blick över axeln: 
”Jag vet. Jag flyttar mej om det kommer någon.” 
I princip har jag inget emot folk i allmänhet, men ibland önskar jag att jag hade haft en hammare i ryggsäcken.
Vem faan trodde han att han var?



EN MAN SOM HETER OVE, Draken, Göteborg, 8/9 2017

$
0
0

Jag gillar att bo på hotell, för jag gillar tanken att börja om, på nytt, från scratch. Att vara fri. Att bara ha det jag har med mej, det jag orkat bära, eller; nu när alla resväskor har hjul: det jag orkat rulla i mina två resväskor, köpta med en avsevärd rabatt från Ikea Family. 
Det är egentligen inte så mycket det jag har, som ger mej en frihetskänsla, utan det jag inte har. Jag har inte en garderob med onödigt många tröjor, löjligt många gympadojjor eller buntvis med byxor. Jag har inte köksskåp fyllda med höganäsporslin, när jag dagligen bara använder en mugg, en skål och en tallrik. Jag har inte bokhyllor fyllda med böcker jag ärligt talat aldrig kommer att hinna läsa. 
Ingen lever så länge.
Vad jag har är min iphone, min dator, en necessär, tillräckligt med t-shirtar, och min medsläpade dunkudde.
Det räcker gott.

Vi är i Göteborg, jag och mina kompisar Majorka Estate och Marcel Wave. Hon har  en utnött höft, och han har kvaddade knän, och vi ser nog ganska roliga ut när vi arbetar oss fram genom Nya allén på väg till Järntorget, Folkets Hus, och Draken: hennes höft pinar mindre när hon rör sej, så hon trampar på, med stora steg, medan hans knän värker för varje kliv, så han liksom vaggar fram, gorilla-likt. 
Själv irrar jag emellan, som nån slags vallhund som försöker hålla ihop gruppen. 

Det var Majorkas idé. Nån dag tidigare, över en sån där överöst, fullspäckad hotellfrukost, sa hon: ”Johan är i stan med Ove, ska vi dra dit ikväll?”
Jag, som nästan aldrig är sugen på att träffa några nya människor, var inte alls på humör, tills jag förstod att det handlade om teater, och att Johan var Johan Rheborg, och Ove var föreställningen EN MAN SOM HETER OVE. Då var jag på, som hatten på ett huvud. Marcel hade liksom inte något val. 
Det var därför han, steg för svidande steg, tog sej över Järntorget och in på Draken, en biografsalong som har en av Sveriges bredaste duk, men där man också kan ha enklare produktioner, som den här enmansföreställningen.

Det är en väldigt vacker salong, med sluttande gradänger, och utan balkonger. Väggarna är lätt välvda upp mot taket, vilket ger ett intressant, indirekt ljussättning, och dom är klädda i vertikalt lagd träpanel. Det hela ger lite känslan av en blandning av modern kyrka och insidan av ett upp- och nervänt båtskrov. Stolarna är blodröda, breda och bekväma. 

Det här är andra gången jag ser föreställningen. Första gången jag såg den var på Rival i Stockholm, och jag var lite avvaktande, tror jag. Positivt inställd, men rädd att jag inte skulle tycka om den, eftersom jag tyckt mycket om filmen. 
Nu, när jag vet att jag nästan reservationslöst gillar den, kan jag slappna av på ett helt annat sätt, liksom luta mej tillbaka, och njuta. 
Föreställningen känns fortfarande fräsch, och budskapet är värmande. Och det är forfarande helt omöjligt att inte bli lite kär i Johan Rheborgs Ove.

Det handlar om vad som händer efteråt. När livet man trodde man skulle få leva liksom har brutits av, tagit slut, och man både borde, och vill, vara död. Men man är kvar. Man är en slags känslomässigt levande död, som långsamt och ovilligt väcks till liv. 

Det fanns en enda fantastisk, förtrollande sak i Oves liv, och det var hans fru, men nu, när han är änkling, finns inget annat kvar att göra än att gör upp räkningen och ge sej av. Han måste bara ställa ett och annat till rätta först. Som att lära invandrarkvinnan i huset bredvid att köra bil. Och lufta elementen hos en annan granne. Och mata katten som flyttat in. Och bögen som slängts ut av sin farsa. Och besöka hustruns grav och berätta om det plötsligt så oväntat och händelserika livet han lever. 

Det handlar om att börja om. 
Du vet; som när man kommer till ett nytt hotellrum. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:


CLUB CORNER OF THE SKY i Scalateaterns källare:

”Jag köper henne,” säger jag till Bobby, när hon har slutat sjunga.
”Va?”
”Jag köper henne! Jag skulle vilja se en berättelse som handlade om henne. Hon är intressant; hon känns som en huvudroll, som någon som det skulle kunna hända saker. Jag tror att en historia skulle kunna handla om henne!”




Gudarna ska veta att det finns många kristna, heterosexuella manliga dramatiker, men jag tror - baserat på det jag läst om henne - att Alfhild Agnell inte föll i glömska för att hon var en kvinna, utan för att hennes dramer ansågs förlegade och gammaldags. 
Däremot tror jag att hon har återupptäckts, återuppväckts, i första hand för att hon var en kvinna, och i andra hand för att hon var en dramatiker. Det är som undantag hon blir exceptionell.




STOCKHOLM 59° NORTH, på Parkteatern i Vitabergsparken: 

Och över alltihop, som en slags motpol, ut i den soliga sommarnatten, upp i trädkronorna, där mörkret och kylan kommer krypande, klingar en av de där oändligt sorgliga sångerna. Den här versionen har ingen text, men det betyder inte att jag inte hör den, inne i mitt huvud: 

Once I laughed when I heard you saying
That I'd be playing solitaire
Uneasy in my easy chair
It never entered my mind

And once you told me I was mistaken
That I'd awaken with the sun
And ordered orange juice for one
It never entered my mind




UTVANDRARNA, Göteborgs Stadsteater, föreställning 54, 13/9 2017

$
0
0
Av VILHELM MOBERG Regi PONTUS STENSHÄLL, Dramatisering PONTUS STENSHÄLL, Kostym PONTUS STENSHÄLL, Kostymassistent GUNILLA NORDIN HERNANDEZ, Scenrum PONTUS STENSHÄLL, CLIVE LEAVER, MAX MITLE Musik SIMON STEENSLAND, Ljus MAX MITLE, Ljud KARIN BLOCH-JÖRGENSEN, MARCUS LILJA, Dramaturg JOEL NORDSTRÖM Med Ashkan Ghods, Gizem Erdogan, Johan Gry, Hannah Alem Davidson, Magdi Saleh, Kristina Issa, Alexandra Nordberg

Det finns ingen teater som Göteborgs Stadsteater, i Stockholm. Med det menar jag att det verkar inte ha byggts några teatrar under 1930-talet i huvudstaden, eller, om det gjordes det, så har man redan rivit dom. Vi har inga teatrar i funkisstil, med inslag av förtrollande klassicistiska inslag. Om du är där, på Götaplatsen, så ta en sväng om: foajé och trapphus är väl värda ett besök. Göteborgs stadsteater stod klar 1934, men redan 1918 började verksamheten, i andra lokaler, vilket gör den till Sveriges äldsta stadsteater.

Låt mej räkna efter hur många gånger den här historien har berättats för mej: 
Först har vi troellfilmen, från 1971, som jag fram till precis nyss trodde var en teveserie. 
Sen har vi musikalen, KRISTINA FRÅN DUVEMÅLA, från 1995. 
Och sen har vi Mats Eks uppsättning på dramaten, UTVANDRARNA.
Och sen - 
Och sen?
Var det inte fler?
Det känns som om jag har sett fler versioner. Men kanske inte. 
Vad jag inte har gjort, i alla fall, är att ha läst boken, från 1949. Och jag tror inte jag gör det, för det känns som varje gång jag ser en ny inkarnation av Mobergs berättelse, så får jag en ny pusselbit.

Det handlar om Karl-Oskar och Kristina, två smålänningar som tillsammans med sina barn och andra, utvandrar till Amerika, på jakt efter ett bättre liv. 

De senaste åren har jag ibland upplevt en slags trend där föreställningar vill vara så politiskt korrekta att man inte vågar provocera, eller ifrågasätta, av rädsla att bli missuppfattade: Det är som om regissörer, skådisar och teaterledning ibland är så rädda att vi, publiken, är helt oförmögna att dra våra egna slutsatser, eller att göra en ”korrekt” tolkning, att man känner att man måste vara övertydlig, vilket medför en rejält nedlåtande attityd till sin publik. 

HAMLET: En man kommer in på en bar med en apa på axeln -
OFELIA (AVBRYTER:) Med det vill vi inte säga att alla män missbrukar alkohol, slår sina fruar, misshandlar sina barn och missköter sitt arbete.”
LAERTES: Eller att bara män missbrukar alkohol.
GERTRUD: Men det är värt att göra en reflektion: alkohol är en drog. 
LAERTES: Alkoholkonsumtion är ett missbruk. 
OFELIA: En sjukdom.
LAERTES: Men vi vill inte säga att alla som har en sjukdom är alkoholister. 
GERTRUD: Eller att vi anser att alla alkoholister är sjuka. 
OFELIA: Man har en sjukdom, man är inte sin sjukdom.
GERTRUD: Om det inte skulle var så att man identifierar sej som alkoholist. 
FRÖKEN JULIE: Och man behöver inte har problem med spriten för att identifiera sej som alkoholist. 
OFELIA: Och vi vill inte säga att alla som går in på en bar är missbrukare.
LAERTES: Många missbrukare släpps inte ens in på vissa barer. 
OFELIA: Segregation är ett verkligt problem, gott folk: alla borde ha rätten att gå in på en bar!
CLAUDIUS: 17% av alla män och 8 % av alla kvinnor kommer att bli beroende av alkohol under sin livstid.
GERTRUD: Det finns bara hälften så många kvinnliga alkoholister som det finns manliga alkoholister. Detta är statistik. Detta är inte jämlikhet.
LAERTES: En del män går kanske bara in på en bar för att låna toaletten?
OFELIA: Många har inte ens en toalett, och det är något vi är mycket medvetna om.
GERTRUD: Men vi vill inte säga att bara män går in på en bar för att låna toaletten.
LAERTES: Kvinnor kan också gå in på en bar för att låna toaletten.
CLAUDIUS: Sexism är ett verkligt problem. Detta är 2017!
OFELIA: Vi vill framför allt inte säga att apor är något att skratta åt. 
GERTRUD:  Eller att alkohol skulle vara något att skratta åt.
CLAUDIUS: Som ett skämt.
(TYSTNAD: ALLA TITTAR FÖRVÄNTANSFULLT PÅ HAMLET.)
HAMLET: I alla fall: en man kommer in på en bar med en apa på axeln -

Ibland, när jag går på teater, känns det som om man på scenen så gärna vill ta ställning att vi, publiken, får bli en slags ställföreträdande fiende, någon att vända sej emot. Konstnärernas frustration över Sveriges politiska läge tas liksom ut på oss.
Det är som om prästen i kyrkan, irriterad över bortfallet, skäller ut församlingen. Eller också: förkunnar för kören.
Detta har medfört att jag har blivit lite pk-skadad. Jag sitter liksom och väntar på att man ska klappa mej på huvudet, slänga in några floskler om humanism, eller behandla mej som en ställföreträdande fiende.

Här hade jag en fördomsfull förväntan, baserad på att huvudrollsinnehavarna, Ashkan Ghods och Gizem Erdogan, inte är rågblonda, och har invandrarbakgrund. Jag trodde mej att föreställningen skulle dra någon slags övertydlig jämförelse mellan Mobergs utvandrare och dagens flyktingar, antingen genom att låta utvandrarna fly till Sverige, eller genom att klumpigt och övertydligt vända sej till publiken och säga: 
”Se, dom är precis som ni.”
Jag hade fel. Det här är så småländskt det kan bli: man talar till och med med rullande tungrots-r, vilket är första gången jag ser just den folkgruppen bli representerad på scenen, om man bortser från ett besök på Lönnebergadelen av Astrid Lindgrens värld.

Kostymören och scenografen är också föreställningens regissör, och det märks, tyvärr. Framför allt scenografin får mycket plats, skådespelarna mycket mindre. Med det menar jag att jag upplever det lite som att skådespelarna - som jag föredrar som instrument för att framföra en historia - hamnar lite i skymundan. Scenografi och teknik tar liksom över, och aktörerna har delegerats till ganska åsidosatta funktioner i det stora maskineriet. De får liksom inte bära sin karaktärs egen historia. Det känns nästan som om deras försök till ett intimt agerande motarbetas. Jag blir faktiskt mer intresserad av den konstnärliga installationen som pågår, än av historien som berättas.

I taket, i siluett mot den blått belysta fonden, hänger en massa kartonger, vilket först får mej att associera till musikalen MATILDA, där tusentals böcker hängde på samma sätt. All scenografi består av för övrigt av kartong, många där man klart och tydligt ser att de innehållit LED-tv. Eftersom de hänger i taket tolkar jag det så att just dessa teveapparater är en lyx som är utom räckhåll för de fattiga i Småland. Vid fonden, gäckande vid horisonten, står dessutom en laddning vitvaror; fläktar, hushållsassistenter och tvättmaskiner, som för att riktigt poängtera att detta är detta man söker; inte ett bättre liv, utan ett mycket bättre liv. Ett liv i lyx och överflöd. 
Är det inte precis samma fördom som invandrarfientliga partier och Donald Trump har; att man inte ids stanna i sitt eget land och kämpa, utan lämnar allt och lämnar allt för att dra nytta av andras hårda arbete?

Kostymerna är konfektionssydda vardagskläder av idag. 

Det stora greppet, eller föreställningen gimmick, är en slags projektor som står längst fram på scenen, och som under varje scen sköts av en av de skådisar som inte är med i scenen: apparaten riktas som en slags spotlight, och projicerar en bild på aktörer och scenografi. Speciellt i vissa scener i andra akten, med siluetter utklippta i kartong, blir skuggor och projiceringar mycket effektiva. 

Man sjunger mycket, och man sjunger bra, men hälften hade varit nog. Det blir liksom lite långt, i längden.

Föreställningen är två timmar och 40 minuter, inklusive paus, och det är lite väl tidskrävande. Det blir lite segt, kanske inte direkt i spelet, men i de långa övergångarna mellan scenerna. Det är som regissören medvetet tagit avstånd från ett snabbt, effektivt berättande, och istället sagt till skådespelarna: ta tid på dej, börja inte förrän det känns rätt, förrän du känner att du har fått publikens fokus. Varje scen tappar därför tempo från scenen innan, och måste liksom börja om.

Robert, Karl-Oskars bror, spelas av en kvinna i byxor, jag antar i ett försök att queera till det. På sätt och vis är det ganska skönt att hon inte gör en dragking och försöker spela en man, med mustasch, skäggstubb och dildo nedstoppad i byxorna, men eftersom hon aldrig blir något annat än kvinna blir hångelscenen mellan ”honom” och Ulrikas dotter en ganska starkt laddad lesbisk scen, fint spelad, men lite obegriplig. Egentligen finns det inget gubbsjukt i det, om det inte vore så att i en motsvarande scen, där broder Danjels fru spelas av en man, blir ”kvinnan” fånig och skrattretande, och sexualiteten mellan henne och hennes gubbe ett komiskt avståndstagande. På samma sätt förhåller sej Robert och Arvid mer ömma och fysiska till varandra än i någon annan uppsättning jag har sett, och just därför tycker jag det är lite synd att den ena rollen spelas av en kvinna - det osynliggör liksom manlig erotiskt kontakt när den framförs i ett till synes heterosexuellt sammanhang.

Vad som egentligen verkligen berörde mej, var en av andra aktens monologer, när Arvid - spelad av Magdi Saleh - på båten berättar att han inte kan förstå hur en fattig bonddräng som han kunde ha sån tur: där andra gnäller över sjösjuka, den tråkiga maten, brist på utrymme och stimulans, myser han: ingen tvingar honom att arbeta utan ersättning, ingen slår honom, och han är mätt och belåten. 
Det blir extra laddat när man vet att han, när han väl kommer fram till det nya landet, snart kommer att dö av att ha druckit förgiftat vatten i jakt på ett guld som aldrig fanns. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:



EN MAN SOM HETER OVE på Draken i Göteborg:

"Det fanns en enda fantastisk, förtrollande sak i Oves liv, och det var hans fru, men nu, när han är änkling, finns inget annat kvar att göra än att gör upp räkningen och ge sej av. Han måste bara ställa ett och annat till rätta först. Som att lära invandrarkvinnan i huset bredvid att köra bil. Och lufta elementen hos en annan granne. Och mata katten som flyttat in. Och bögen som slängts ut av sin farsa. Och besöka hustruns grav och berätta om det plötsligt så oväntat och händelserika livet han lever. "


CLUB CORNER OF THE SKY i Scalateaterns källare:

”Jag köper henne,” säger jag till Bobby, när hon har slutat sjunga.
”Va?”
”Jag köper henne! Jag skulle vilja se en berättelse som handlade om henne. Hon är intressant; hon känns som en huvudroll, som någon som det skulle kunna hända saker. Jag tror att en historia skulle kunna handla om henne!”




Gudarna ska veta att det finns många kristna, heterosexuella manliga dramatiker, men jag tror - baserat på det jag läst om henne - att Alfhild Agnell inte föll i glömska för att hon var en kvinna, utan för att hennes dramer ansågs förlegade och gammaldags. 
Däremot tror jag att hon har återupptäckts, återuppväckts, i första hand för att hon var en kvinna, och i andra hand för att hon var en dramatiker. Det är som undantag hon blir exceptionell.



Idag ser jag fram emot -

$
0
0

- säsongens första reading på Playhouse Teater.


Från deras hemsida: 

FAKTA


Pjäs: Building the wall av Robert Schenkkan
När: 9 oktober kl 18.30 
Längd: Ca 1,5 timme (ingen paus), därefter publiksamtal
Var: Playhouse Teater, Drottninggatan 71
Medverkande: Jennifer Amaka Pettersson & Christian Magdu.
Framförs på engelska, direkt från originalmanuset.

READING 9 OKT: BUILDING THE WALL

När det otänkbara plötsligt blir oundvikligt

Året är 2019. Efter en terroristattack på Times Square råder militärt undantagstillstånd i USA. Ett allt mer auktoritärt styre har satt en oroande händelseutveckling i rullning – de omfattande deporteringar som planeras kanske inte blir det värsta... Rick, tidigare ansvarig på ett privat fängelse, har arresterats och dömts för handlingar kopplade till de nya förordningarna. Han får besök av historieforskaren Gloria som vill ta reda på exakt vad som hänt och förstå motiven bakom hans handlingar.
När auktoritära makter vill främja rädsla och motsättningar för att stärka sin egen position – hur reagerar vi, medborgarna, på det? Vad gör vi? Utifrån den frågeställningen skrev Robert Schenkkan sin pjäs på rekordtid (ca 1 vecka!) hösten 2016 som en direkt reaktion på Donald Trumps valseger. I mars 2017 fick den sin urpremiär.
Powerful political theater” – Hollywood Reporter
Builds steadily to a terrifying climax – Los Angeles Times 
Readingen framförs på engelska, direkt från originalmanuset.
Biljetter: 100 kr
Går det inte längre att boka fribiljett?Tidigare har det gått att välja mellan fribiljetter och biljetter för 100 kr. Från hösten 2017 har vi valt att endast ha biljetter för 100 kr.  Till varje reading anlitar vi professionella, avlönade skådespelare och en hel del arbete sker som förberedelse. Resultatet blir en teaterupplevelse vi är stolta över och som är väl värd en entré på 100 kronor – tycker vi. Hoppas att ni håller med och fortsätter besöka våra readings!
Önskar du äta något kan du boka bord före eller efter readingen i vår mysiga Teaterbistro!

Boka biljetter HÄR

Idag ser jag fram emot -

$
0
0
- i morgon, DÖDENS KYSS, ett nyskrivet musikverk om Evert Taube.

Från Stadsteaterns hemsida:

Dödens kyss – Ett sångspel om Taube. Fri scen, Kulturhuset Stadsteatern 2017.
Foto: Martin Skoog

Dödens kyss

Ett sångspel om Evert Taube


Premiär 10 oktober 2017 
Kilen 


Dödens kyss utspelar sig i en loge bakom stora scenen på Gröna Lund. Evert Taube har scenskräck och artistchefen Ove Hahn försöker få Evert att börja sitt uppträdande. Då flyr Evert in i fantasin och vi följer honom i minnesbilder och hågkomster som är mer eller mindre verkliga. De två kamraterna Fritiof och Alberic är kvällens ciceroner som leder oss på utflykten i Everts drömlandskap Trubadurien. Ett varsamt stycke teater inte helt utan komiska poänger. Som en hyllning till Astri Taube och till kärleken framförs de mest romantiska sångerna i nya sprakande arrangemang.
Med stöd av Konstnärsnämnden, Stockholms Kulturförvaltning och Helge Ax:son Johnsons stiftelse



Biljetter skaffar du HÄR.


MIO MIN MIO, Stockholms Stadsteater, föreställning 55, 26/9 2017

$
0
0
Av Astrid Lindgren, Dramatisering Kristina Lugn, Regi Sofia Jupither, Scenografi Erlend Birkeland, Kostym Julia Przedmojska, Ljus Linus Fellbom, Ljud Michael Breschi, Mask Johanna Ruben, Kompositör Joakim Unander, med Tove Edfeldt, Bahador Foladi, Tiril Wishman Eeg-Henriksen, Eva Stenson, Gerhard Hoberstorfer, Kirsti Stubø, Shebly Niavarani, Glenn Edell, Jörgen Thorsson, Matilda Ragnerstam, Tiril Wishman Eeg-Henriksen, Angelika Prick, Jonas Blixt, Magnus Hammer, Oskar Laring, Christer Fant, Olof Neppelberg, Oscar Jupither, Nadia Christiansson, Alfonsina Bejarano-Arvidsson, Ella Hammarsten Liedberg, Zara Soler, Malte Legros-Selander, Pelle Avemo Hådell, Elias Treutiger, Alex Moore Eklund, Lilly Ann Frelin, Diana Agnaes, Barnansvarig, Johanna Augutis, Hampus Bleckberg, Rebecka Carlsson, Joakim Schäfer

Astrid Lindgrens Mio, min Mio, utgavs 1954, samma år som J. R. R. Tolkiens Sagan Om Ringen gavs ut. Sammanträffande? Jag antar det, men det är svårt att inte dra paraleller. Det verkade i alla fall vara ett bra år för svärd- och mantelmelodramer.

Jag började plöja böcker nån gång i mellanstadiet. I Mörbylånga, på Öland, där jag gick i skola, fick man, när man började femman, ta sej till en helt annan skola som låg nästan nere vid Kalmarsund; en bättre, äldre, mysigare skola, inte sådär modern som det stora skolkomplexet uppe bakom macken, där alla andra ungar gick i skolan, utan nednött och riktig.
Problemet var bara att man inte hade någon matbespisning där, utan när det var dags för lunch var vi tvungna att ta oss upp till den andra skolan. Det var här jag började läsa. Jag minns att fötterna liksom hittade vägen själv, lite som en häst som hittar hem när kusken somnat. Det var för all del ingen krånglig väg: det var bara uppför Esplanaden, och sen till vänster. 
Det var inte så att jag läste för att jag hade tråkigt på vägen; jag läste för att jag inte kunde sluta: om det var en väldigt spännande och bra bok så läste jag på raster, på väg hem från skolan, efter maten och innan jag släckte lampan. 
Min mamma började kalla mej Professorn
Jag minns att jag läste Harriet, Spion, och efter det ville bli författare, eller spion, och började föra hemliga anteckningera, och att det var svårt att inte börja lipa - fast jag nästan var vuxen - när jag läste Sotarpojken. Och jag plöjde allt jag kunde få tag i av Astrid Lindgren.

Nu, när jag sitter i Stadsteaterns stora salong och följer spelet, inser jag att jag på något sätt har snott ihop handlingen i Mio, min Mio, och Bröderna Lejonhjärta. Jag väntar på att någon storebror ska komma in i handlingen, och att Katla ska komma flåsande, och vad var nu grejen med Nangijala och Nangilima? 

Detta är, tycker jag,  en ganska sopig dramatisering. Det känns som om dramaturgen har strukit all text som inte är direkt dialog, och kallt räknar med att scenografi, kostym och skådespelarnas tonfall och tolkning ska fylla i luckorna. Resultatet kan jämföras med en musikal där man strukit all musik och sång. Om man därtill lägger en mycket statiskt iscensättning med få scenerier,  där skådespelarna ofta, av ljus och regi, känns fastnaglade i sina positioner, får jag en känsla av en operauppsättning  där musikerna har gått i strejk, och där man försöker berätta den - nu - ganska omagiska historien i alla fall. Utan arior, kör och orkester.
Det råder en brist på teatertrolleri. Det känns fattigt och futtigt, och jag saknar Astrid Lindgrens berättarröst. Eller någon slags berättarröst. Föreställningen börjar med att den nioårige Bosse sitter på en parkbänk i Tegnerlunden, och i en ganska långvoice overhör vi honom berätta om sitt försvinnande, sin döda mamma, sina fosterföräldrar och försvunna pappa. Det hade varit så mycket personligare om skådespelerskan som spelar Bosse hade riktat sej direkt till publiken, istället för att som nu, sitta tyst och liksom lyssna på sin egen röst. Såna grepp funkar på film, på scen blir det en onödig verfremdung. Skådespelerskan är ändå där: låt henne tala. 
Voice overn, som introducerats i öppningen, hörs sen inte av förrän i slutet, då den får tjäna som en slags epilog, och för mej ger det ett ganska förvirrande intryck vem som egentligen berättar. Varför introducera ett sceniskt grepp om det sen inte används? I de många, långa, tysta scenbytena hade en berättarröst kunnat lätta upp, och bidra till att förstärka det visuellt intrycket. Ett direkt tilltal skulle också göra handling och historia till hennes, istället för att den nu blir en slags illustration till en röst vi inte hör. 

Bara en röst blir också anden som för Mio till Landet i Fjärren, och jag vet inte i skrivande stund om något gick fel på föreställningen jag såg, att en projektion försvann, eller om det var meningen att Mio bara skulle titta rakt upp i ett ingenting, och att det var upp till oss, publiken, att liksom måla en ande ur fantasin.

Stadsteaterns stora scen har dessutom ganska ofta problem med ljudet, och där jag sitter, på andra bänkraden, är det ganska svårt att höra högtalarförstärkta ljud. Kanske litar man på att vi som sitter så nära ska höra skådespelarnas röster från scenen, men när Katos riddare senare kommer rännande, och kommunicerar via förinspelade röster, hör jag ofta inte alls vad som sägs, för högtalarna är inte alls riktade åt vårt håll.

Kostymerna är ambitiösa och tidslösa, enfärgade och monokroma, ofta i en sepiaskala, med få färgstarka inslag. Jag önskade - som så många gånger förr - att man hade varit lite mer friskostig med patineringen. 

Scenografiskt känns det som om man med fördel kunde ha spelat på en mindre scen. Ofta gapar scenen naken och ödslig, med bara projektioner vid väggarna och drivor av höstlöv på golvet. Visuellt är det lite fantasilöst, och övergivet, eftersom man saknar en beskrivande berättarröst. Bildligt blir det lite för bokstavligt för mej. 
Framställandet av Mios häst Miramis tycker jag är ett typexempel på ett förlorat tillfälle att skapa teatermagi. Här använder man sej av en verklig kopia av en stor, vit häst, stationär och stel, utmärkt för en bild, men i den sceniska verkligheten inte mycket mer än en equestrisk skyltdocka. Detta hade varit ett utmärkt tillfälle att förtrolla, att ta sej en titt på den engelska uppsättningen av WAR HORSE, eller rent fysiskt låta de många - ofta sysslolösa - spejarna få illustrera hästen. 
Jag sitter också och funderar på hur föreställningen hade kunnat se ut om man låtit dubblera mera. Om samma person som gjorde Konungen också gjort Kato, och kanske Svärdsmidaren och Gubben Eno, och om samma kvinna som gjort tant Lundin också gjort Farmor och Väverskan.

Som tur är har man på stadsteatern ett gäng högst kompetenta skådisar som håller sin konst och yrkesstolthet högt, och deras arbetsmoral imponerar. Tove Edfelt, i huvudrollen, gör en mycket övertygande nioårig pojke, och Bahador Foladi, som bästa vännen Jum-Jum, lyckas liksom vrida något mycket intressant ur en roll vars regi ofta lämnar honom vid sidan om, tyst, och tåligt väntande.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:

UTVANDRARNA,  påGöteborgs Stadsteater: 

Ibland, när jag går på teater, känns det som om man på scenen så gärna vill ta ställning att vi, publiken, får bli en slags ställföreträdande fiende, någon att vända sej emot. Konstnärernas frustration över Sveriges politiska läge tas liksom ut på oss.
Det är som om prästen i kyrkan, irriterad över bortfallet, skäller ut församlingen. Eller också: förkunnar för kören.


EN MAN SOM HETER OVE på Draken i Göteborg:

"Det fanns en enda fantastisk, förtrollande sak i Oves liv, och det var hans fru, men nu, när han är änkling, finns inget annat kvar att göra än att gör upp räkningen och ge sej av. Han måste bara ställa ett och annat till rätta först. Som att lära invandrarkvinnan i huset bredvid att köra bil. Och lufta elementen hos en annan granne. Och mata katten som flyttat in. Och bögen som slängts ut av sin farsa. Och besöka hustruns grav och berätta om det plötsligt så oväntat och händelserika livet han lever. "


CLUB CORNER OF THE SKY i Scalateaterns källare:

”Jag köper henne,” säger jag till Bobby, när hon har slutat sjunga.
”Va?”
”Jag köper henne! Jag skulle vilja se en berättelse som handlade om henne. Hon är intressant; hon känns som en huvudroll, som någon som det skulle kunna hända saker. Jag tror att en historia skulle kunna handla om henne!”




Idag ser jag fram emot -

$
0
0
- våren, och Dramatens kommande uppsättning av Ronald Harwoods PÅKLÄDAREN.

Foto av Therese Öhrvall
Från deras pressmeddelande: 

Sven-Bertil Taube och Krister Henriksson tillsammans på scen för första gången

Påklädaren möts Sven-Bertil Taube och Krister Henriksson i ett drama om livet på teatern. För regin står Eva Dahlman. Premiär på Stora scenen den 24 mars. Biljettsläpp den 25 oktober klockan 12. 
En kväll, under de sista månaderna av andra världskriget, förbereder sig den åldrande skådespelaren Sir John och hans påklädare Norman inför kvällens föreställning av Kung Lear. Runt omkring sig har de en hel ensemble som är helt beroende av att den store skådespelaren går upp på scenen och agerar.
Men Sir John närmar sig ett sammanbrott och uppfattar krigets flyglarm och bombningar som en personlig kränkning. Han vägrar spela! Den ende som kan få upp honom på scenen är hans påklädare.
Krister Henriksson är påklädaren som lever helt för den store skådespelaren. Sven-Bertil Taube är den store skådespelaren som lever helt för sig själv och sin konst. Ett möte mellan två män med helt olika uppgifter – mannen som levt ett helt liv i strålkastarljuset och den som intimt följt och hjälpt honom, bakom scenen.
Författaren Ronald Harwood arbetade själv som påklädare under 1950-talet. Sedan urpremiären 1980 har pjäsen varit ett återkommande inslag på teaterrepertoarerna världen över. 2015 filmatiserades berättelsen med Antony Hopkins och Ian McKellen i rollerna.
Regissören Eva Dahlman har tidigare regisserat succéer som Egenmäktigt förfarande på Scalateatern/Maximteatern, Scener ur ett äktenskap på Uppsala Stadsteater och En handelsresandes död på Dramaten.
Medverkande
Sven-Bertil Taube
Krister Henriksson
Lena Endre
Per Svensson
Fler namn tillkommer.
Översättning Magnus Lindman
Regi Eva Dahlman
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Ellen Ruge
Biljetterna släpps i biljettkassan och på dramaten.se den 25 oktober klockan 12.
Premiär den 24 mars, Stora scenen

Jag vill passa på och rekommendera -

$
0
0
 - DÖDENS KYSS, ett gästspel på Kulturhuset Stadsteaterns gästspelsscen, Kilen.

Jag var ganska så ordentligt trött, och inte alls speciellt sugen, i onsdags kväll, när jag stapplade till stadsteaterns gästscen. Hade jag varit piggare så kanske jag hade skjutit upp mitt besök, men nu, i mitt luddiga, suddiga medvetande, slog mej aldrig den tanken. Och det är jag glad för. 

Det handlar om Evert Taube, som drabbad av scenskräck vägrar gå upp på Gröna Lunds scen, men det är inte så mycket vad det handlar om, utan hur det handlar, för här är en magnifik estetik i görningen: man förstår att man inte kan berätta allt, och det som berättas har en slags lekfull anslag av associativt berättande, nu och då är samtidigt, när och fjärran är båda här, som i en slags dröm. 

Detta är en vansinnigt charmig, skämtsam, skör och hjärtskärande föreställning, en förtrollade timme tillsammans med två sorgsna gycklare. Den påminde mej om Fellinis La Strada, om Aniara, och den fick mej att minnas sånger jag inte ens kom ihåg att jag glömt. 

Detta är en sån där underbar uppsättning där jag inte kan ligga snäppet före och undra hur man ska ta sej till slutet, hur man ska knyta ihop påsen, för detta är inte den typen av berättelse. 

Jag lämnade teatern avsevärt piggare, inspirerad och energiserad, lite som om mitt sinne varit på semester.

Biljetter hittar du HÄR.

En utförligare iakttagelse kommer så småningom. 

MASTERCLASS STEPHEN SONDHEIM MED NIKLAS RIESBECK, HT17, På SMU, BASE23, föreställning 56, 27/9 2017

$
0
0

Kursledare Niklas Riesbeck, Pianist Andreas Landegren, Med Therese Andersson, Sara Wallberg, Elise Andersson, Janny Salomonsen, Vivian Wrang, Jessica Johansson, Josefine Herbe, Emilia Utter, Emelie Hebbe, Sara-My Träskvik, Hilda Dahlberg, Emma Pucek, Emma Nordin, 

Vi var ganska många som samlades nere i en av salarna på Base23, vänner och  elever, och så några nördar. Musikalnördar och Sondheimnördar. Som jag. Vi som var här förra året, närdet årets avgångsklass hade en Masterclass
Vi har alla tagit av oss våra skor uppe vid entrén, och det känns lite mysigt att krypa upp på bänkarna i strumplästen, lite som när man gick i småskolan.
Eleverna sitter på stolar på scenområdet och väntar. De är svartklädda, förväntansfulla.
En klass med bara kvinnor, tänker jag, förskräckt, inte så mycket för den kommande redovisningen, för många gånger föredrar jag kvinnor på scenen, utan med tanke på den avgående klassens slutproduktion, något jag har kommit att se fram emot varje vår, därför att varje produktion har bara blivit bättre och bättre, från SPRING AWAKENINGA CHORUS LINE till årets produktion av INTO THE WOODS.

Jag har några vänner, som efter en musikalisk föreställning, ofta kan höras säga:
”Hon var lite sur här och där…” eller ”Jag älskar hans röst, det kvittar vad han sjunger, det låter alltid vackert!!!”
Det är inte det att jag är direkt tondöv, men från mej hörs det sällan ett ord om tonernas som tas, men mer ofta:
”Jag fattade inte ett ord av vad hon sjöng!” eller ”Han fattade inte ett ord av vad han sjöng!”
För mej är interpretationen, tolkningen av sången, så mycket viktigare än tonerna som tas. Jag menar, jag förutsätter att de flesta sångare kan sjunga, så vad som är intressant, vad som förhoppningsfullt utmärker dom, är hur dom väljer att tolka sången.

Det är alltid ett missat tillfälle, tycker jag, när någon bara går upp och sjunger en musikalsång som om den inte vore något mer än en popdänga. Som om tonerna vore det enda viktiga, och texten bara fanns där för att man ska slippa stå där och sjunga dopido-hopidop-hey-hop-doobidodo

Med popdänga menar jag förresten en sång där man låter rimmen, och inte innehållet, styra texten, eller där texten i vissa fall kan vara mycket innehållsrik, men den framförs utan en tanke på vad orden egentligen betyder. Melodin och soundet, ljudbilden, blir det viktiga.
Madonnas texter är ofta bra mycket djupare än vad musiken indikerar, och det var inte länge sen jag insåg att Marianne Faithfulls sång The Ballad of Lucy Jordan inte alls handlade om en kvinna som kommit till insikt om sitt liv, slutat dagdrömma och mognat, utan om en hemmafru som helt ballat ur, rusat naken nerför gatan och sen klättrat upp på taket. 
Har du tänkt på att Sias song Chandelier handlar om alkoholism? 
Vad jag menar är att, för mej, är texten det viktiga. Nästan den enda viktiga.

Det är därför jag älskar att gå på musikalkonserter, musikal-open-night-aftnar, eller masterclasser, i motats till karaoke-kvällar. Visst, du kan råka ut för någon som  klampar upp och river av Du Måste Finnas på exakt samma sätt som Helen Sjöholm sjöng den, eller en copycat-version av Guldet Blev till Sand, men dessa förövare hittar du oftare på Golden Hits amatörkvällar än bland de verkligt musikalintresserade.

Det finns en slags luddig tillvaro för vissa artister, nånstans mellan skådis och sångare. De är tillräckligt tonsäkra för att det musikaliska inte ska skapa osäkerhet, men de har också skådespelarens vilja att framföra något mer än bara en sång. 
Denna hybrid är den optimala musikalartisten.

En efter en stiger eleverna fram och framför sin sång, och man har gjort något väldigt smart: man pratar lite om varje sång, om musikalen, om förutsättningarna, innan man börjar sjunga. Det är smart på flera plan: dels ger det oss, publiken, en liten chans att lära känna sångerskan, att ta på en titt på hur hon ser ut, få en intryck, göra oss en bild av henne, så när hon väl börjar sjunga så sitter vi inte och tittar på hennes konstiga skor, eller ovanligt långa hals, eller piercingen i näsan, dels förklarar dom varifrån sången kommer, vad musikalen handlar om, vem som sjunger sången, och varför den sjungs.
De smarta eleverna använder också detta lilla tal till publiken som ett tillfälle att komma in i känsla, komma in karaktär, komma in i omständigheterna.

Eftersom texten är så viktig för mej, är översättningarna livsviktiga. I kort: jag är emot dom. Jag vet att sånger måste översättas, speciellt om man framför hela musikalen, men i vissa fall, som i Sondheims fall, blir det ofta alltid en omöjlighet. Varje översättning blir en slags kompromiss. 
Mitt stora problem, speciellt när jag hör översatt Sondheim, är att jag alltid hör originalet spelas, simultant, i huvudet. 

Det var därför synnerligen glädjande att träffa på några låtöversättningar som inte bara lyckades med att inte irritera, utan som dessutom roar och imponerar. Jag frustar och fnissar, flämtar och flabbar. Det här är bra!!!
Lite luskande bland folk och fä avslöjade att det var läraren för Sondeheimblocket själv, Niklas Riesbeck, som var ansvarig för de mest polerade pärlorna. 
Jag bugar och bockar.

Vi får höra sånger från nästan alla Sondheims musikaler, FOLLIES, COMPANY, A LITTLE NIGHT MUSIC, SWEENEY TODD, MERRILY WE ROLL ALONG, SUNDAY IN THE PARK WITH GEORGE, INTE THE WOODS, ASSASSINS och ANYONE CAN WHISTLE.

En av anledningarna till att jag gillar elevuppspel, är för att det ofta gäller liv eller död, hela elevens existens hänger på det här, och de senaste veckorna har det inte tänkts på något annat, inget annat har varit viktigt, och aldrig någonsin kommer de att framför något som är så välrepeterat. Det finns inte ett frågetecken, inte en tveksamhet. 
Det är bara nu som gäller. 

Här blir sångerna monologer, istället för melodier.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:

MIO MIN MIO på Stockholms Stadsteater:

"Som tur är har man på stadsteatern ett gäng högst kompetenta skådisar som håller sin konst och yrkesstolthet högt, och deras arbetsmoral imponerar. Tove Edfelt, i huvudrollen, gör en mycket övertygande nioårig pojke, och Bahador Foladi, som bästa vännen Jum-Jum, lyckas liksom vrida något mycket intressant ur en roll vars regi ofta lämnar honom vid sidan om, tyst, och tåligt väntande."


UTVANDRARNA,  påGöteborgs Stadsteater: 

Ibland, när jag går på teater, känns det som om man på scenen så gärna vill ta ställning att vi, publiken, får bli en slags ställföreträdande fiende, någon att vända sej emot. Konstnärernas frustration över Sveriges politiska läge tas liksom ut på oss.
Det är som om prästen i kyrkan, irriterad över bortfallet, skäller ut församlingen. Eller också: förkunnar för kören.


EN MAN SOM HETER OVE på Draken i Göteborg:

"Det fanns en enda fantastisk, förtrollande sak i Oves liv, och det var hans fru, men nu, när han är änkling, finns inget annat kvar att göra än att gör upp räkningen och ge sej av. Han måste bara ställa ett och annat till rätta först. Som att lära invandrarkvinnan i huset bredvid att köra bil. Och lufta elementen hos en annan granne. Och mata katten som flyttat in. Och bögen som slängts ut av sin farsa. Och besöka hustruns grav och berätta om det plötsligt så oväntat och händelserika livet han lever. "




Idag ser jag fram emot -

$
0
0
 - söndag, och Göteborgsoperans uppsättning av THE PHANTOM OF THE OPERA.



”Storslagen och oupphörligen fängslande uppsättning”— DN
”Magnifikt och storslaget så det förslår. Ja, man häpnar”— GP
”Skrämmande, sårbar och sexig”— Expressen/GT
”Äntligen en fantom som vågar ta ut svängarna”— DN
”Spännande från början till slut. Tajt, tätt och otöntigt”— Expressen/GT
”Underhållande och maffig”— Borås Tidning
”Det musikaliska hantverket är förstklassigt – sångarna gör mycket goda insatser, kören är mäktig och Göteborgsoperans orkester är dynamiskt understödjande”— Svenska Dagbladet
Deras hemsida hittar du HÄR.

BUILDING THE WALL, av Robert Schenkkan, reading på Teater Playhouse, föreställning 57 9/10 2017

$
0
0

Av Robert Schenkkan, moderator Björn Lönner, med Jennifer Amaka Pettersson och Christian Magdu. 

Jag har som ambition att hålla klaffen. Jag vet vad jag tycker, så vad som borde vara intressant för mej, är vad andra tycker. Eller hur? 
Flera gånger, efter föreställningar, har jag frågat teatersällskap vad de tyckte om uppsättningen vi just har sett, och sen, när dom har pratat klart, har jag förklarat för dom varför dom har fel i sin åsikt. 
Vidrigt, eller hur?
Men det felar aldrig. Jag skulle kunna sparka mej själv, för det är verkligen inte ett attraktivt karaktärsdrag. Jag menar, förstå mej rätt: min åsikt är oändligt mycket mer intressant, tycker jag, jag önskar bara att jag kunna hålla inne med den. 
Jag har ju en blogg där jag kan orera hur mycket jag vill.

Som nu, på det här publiksamtalet efter readingen av Robert Schenkkans BUILDING THE WALL. Vi har tagit en kort paus efter själva läsningen, och när vi kommer tillbaka in i salongen frågar moderatorn Björn Lönner om vi har några tankar. 
Många tar detta som en sån där uppgift man fick i skolan, när man skulle redovisa en bok man läst, och man räcker upp handen och börjar förklara handlingen. Andra känner att dom vill berömma skådisarnas engelska, eller berätta om tidningsreportage dom läst, eller säga att dom av någon vag anledning gillade pjäsen, eller hur den skulle kunna bli bättre, som om det vore möjligt att skriva om hela dramat.
Jag, å andra sidan, börjar prata om hemtjänsten, om vanvård av äldre, om ekonomiska incitament, för det var det jag hade suttit och tänkt på, och när jag vänder mej omkring för att se om någon tänkt på samma sak, eller om någon tyckt mina tankar varit intressanta, möts jag av oförstående blickar. 
Och jag förstår dom.

Om jag ska vara ärlig så föredrar jag i många fall en reading framför en fullskalig produktion. Jag säger inte i alla fall, bara i många. När folk samlas i ett rum för att läsa och lyssna på en text så blir själva berättelsen tydligare. Ingen pretentiös regissör har klampat in och tagit plats, pressad att göra en genial tolkning, övertygad om att det är han eller hon som är produktionens verkliga autheur. Inga skådisar breder ut sej, tar plats långt utöver själva berättelsen, ingen scenograf, ljusdesigner eller kostymör kräver fokus. 
Verket, dramat, står i centrum. 

Detta är en slags science-fictionshistoria som utspelar sej om några år. En slags dystopi som tar avstamp i verkligheten, men som äger rum i en påhittad framtid, i en tid när Donald Trump sitter riksrättsanklagad i Palm Beach. En bit in i hans presidentperiod inträffade ett terrordåd vid Times Square, och det deklarerades undantagstillstånd i landet, vilket möjliggjorde för regimen att börjar rada upp folk som ansågs vara illegala invandrare. I väntan på utvisning sätts dom i läger, men det visar sej att deras hemländer inte vill ta emot dom. Vad ska man göra med alla dessa människor?

Det handlar om en vit man som blir förhörd av en svart kvinnlig student i ett rum i ett fängelse. Han sitter isolerad, och vi förstår att han är anklagad för något hemskt. Han berättar att han varit chef för ett av dessa dödsläger, och vi får följa hans berättelse från soldat till lägerchef, från idealist till… vad? Det är lite oklart i slutändan vad man vill säga: är han en förövare eller ett offer?

Det är en bra reading, men pjäsen i sej är ingen riktig pärla. Den hade behövts slipas mer, stötas och nötas ner, mer. Kvinnans roll i det hela är väldigt ointressant, då hennes primära funktion i verket är att ställa frågor, som en slags ställföreträdare för publiken. Hon har ingen linje, ingen utveckling, ingen egen personlighet utöver det vi ser: att hon är en kvinna, och att hon är svart. Jag upplever det som om hon på något sätt utnyttjas; hon är där som representant för sitt kön och sin hudfärg, hon själv är ointressant. 
Det hade varit mycket mer intressant om deras roller varit ombytta: om en svart kvinna suttit anklagad för maktmissbruk, och en vit manlig student intervjuade henne. 
Och om man nu vill sätta henne i diametral motsats till honom; varför inte göra henne till latina? Det är inte hudfärg, utan etnicitet som avhandlas. 
När jag sitter och lyssnar funderar jag på om det inte hade varit intressantare om pjäsen varit en monolog där den anklagade hade försökt förklara sej för publiken, eller om kvinnans roll kanske inte blivit intressantare om hon varit tyst. 
Det är alltid mycket intressantare, på scenen, när någon svarar på frågor som inte ställts.
Jag satt förgäves och väntade på att hon skulle ges någon slags knorr: att hon skulle visa sej vara en av som som suttit i lägret, eller att hon hade varit en av dom som jobbade i gaskamrarna, att hon var utsänd för att tysta honom, döda honom, jag lekte till och med tanken att hon bara fanns i mannens fantasi, att hon var någon han hittat på, i sin fantasi, i isoleringen, någon han kände som ung, eller att det skulle visa sej att hon hette Angela La Muerte, dödsängeln.

Mannens roll blir också lite luddig, eftersom han blir något av en syndabock: han står anklagad, men ordern kom uppifrån, från de folkvalda, och mannen som gett honom ordern begick självmord vid avslöjandet. Är han ensam skyldig bara för att allt kan med fördel alltid skyllas på den vite, straighte, medelålders mannen? 

Jag gillade inte heller premissen att det skulle behövas ytterligare en terrorattack för att det ska gå som det gör. Hade det inte varit intressantare om man använde sej av verkligheten, av en regim som försöker utvisa invandrare, och vad som skulle kunna hända?

Den intressant hållbara idén, tycker jag, är om, och hur, någon som du och jag långsamt kan monsterfieras. 
Är vi inte på något sätt alla potentiellt skyldiga?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:

MASTERCLASS om STEPHEN SONDHEIM ledd av NIKLAS RIESBECK  på SMU, BASE23

Det finns en slags luddig tillvaro för vissa artister, nånstans mellan skådis och sångare. De är tillräckligt tonsäkra för att det musikaliska inte ska skapa osäkerhet, men de har också skådespelarens vilja att framföra något mer än bara en sång. 

Denna hybrid är den optimala musikalartisten.


MIO MIN MIO på Stockholms Stadsteater:

"Som tur är har man på stadsteatern ett gäng högst kompetenta skådisar som håller sin konst och yrkesstolthet högt, och deras arbetsmoral imponerar. Tove Edfelt, i huvudrollen, gör en mycket övertygande nioårig pojke, och Bahador Foladi, som bästa vännen Jum-Jum, lyckas liksom vrida något mycket intressant ur en roll vars regi ofta lämnar honom vid sidan om, tyst, och tåligt väntande."


UTVANDRARNA,  på Göteborgs Stadsteater: 

Ibland, när jag går på teater, känns det som om man på scenen så gärna vill ta ställning att vi, publiken, får bli en slags ställföreträdande fiende, någon att vända sej emot. Konstnärernas frustration över Sveriges politiska läge tas liksom ut på oss.
Det är som om prästen i kyrkan, irriterad över bortfallet, skäller ut församlingen. Eller också: förkunnar för kören.



DÖDENS KYSS, Kilen, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 58, 17/10 2017

$
0
0

Manus Nicholas Olsson, Regi Johan Huldt, Scenografi och kostym Caroline Romare, Kompositör och musikalisk ledning Carin Blom, Med Andreas Liljeholm,  Nicholas Olsson, Kapellmästare Carin Blom

Jag var ganska så ordentligt trött, och inte alls speciellt sugen, den här kvällen, när jag stapplade till Stadsteaterns gästscen, Kilen. Hade jag varit piggare så kanske jag hade skjutit upp mitt besök, men nu, i mitt luddiga, suddiga medvetande, slog mej aldrig den tanken. Och det är jag glad för. 

Ganska ofta kan jag känna att regissörer är så måna om att sätta sin stämpel på ett uppsättning att formen blir viktigare än fabeln, det vill säga hur det sägs blir viktigare än vad som sägs. 
Det är få gånger jag upplever det som om regissören har en verklig vördnad för verket; alltför ofta är det är som om han eller hon vore ett mellanbarn: född efter den förstfödde, dramatikern, men innan minstingarna, skådespelarna, rädd att inte synas, tvingad att utmärka sej, och van att tänka bara på sej själv, för ingen annan gör det.
Så är det inte här. Men med det vill jag inte säga att det bara är fabel: nej, formen är väldigt stark, men inte till belastning för dramat. De kompletterar varandra, på olika plan. 

Formen är en vansinnigt charmig, skämtsam, skör och hjärtskärande föreställning om slags kringresande teatergrupp, några gycklare, som kommit till oss för en stund, för att underhålla, förströ och fördriva en liten bit av vår tid. Det är två män och en kvinna. Männen är en slags vagabonder, i baskrar, bruna sammetskostymer, och blankpolerade, slitna, bruna knytskor. De kommer med resväskor och en stor skärm, och ur väskorna plockar de upp enklare kostymer och rekvisita, och skärmen blir en slags enklare backdrop, en fond, något att gömma sej bakom, och något att göra entre från. 
Kvinnan, eteriskt klädd i en vit byxdress, en tunn, benvit bolero och en huvudbonad som inte är så mycket en hatt som en slags skulptur, är musiker, och spelar bland annat glasharpa, mandolin och dragspel. Hon blir både inspirationen och döden, det skrämmande och det vackra. 
Jag har sökt information, men jag hittar ingenstans uppgifter som skulle kunna bekräfta att de är en redan existerande teatergrupp, men jag tycker att formen är så stark att de borde överväga en framtid med andra projekt, pjäser, sångcykler, djupdykningar i författare eller poeter; det finns en djup källa att ösa ur.

Fabeln handlar om Evert Taube, som i pjäsens absoluta nu befinner sej bakom scenen på Gröna Lund, drabbad av scenskräck, påpassad och påtryckt av tivolits artistchef Ove flyr han in i sina fantasier, och sina minnen. Men det är inte så mycket vad det handlar om, utan hur det handlar, för här är en magnifik estetik i görningen: man förstår att man inte kan berätta allt, och det som berättas har en slags lekfull anslag av associativt berättande, nu och då är samtidigt, när och fjärran är båda här, som i en slags dröm. 

Detta är en sån där underbar uppsättning där jag inte kan ligga snäppet före och undra hur man ska ta sej till slutet, hur man ska knyta ihop påsen, för detta är inte den typen av berättelse. 

Vad jag tar med mej från föreställningen är intrycket av något förtrollat, eteriskt, nästan lite spöklikt, och insikten att jag vet alldeles för lite om Evert Taube.

Jag lämnade teatern avsevärt piggare, inspirerad och energiserad, lite som om mitt sinne varit på semester.

Biljetter hittar du HÄR.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:


BUILDING THE WALL, av Robert Schenkkan, reading på Teater Playhouse, föreställning 57 9/10 2017

Jag har sett en reading av BUILDING THE WALL, av Robert Schenkkan; 

Jag har som ambition att hålla klaffen. Jag vet vad jag tycker, så vad som borde vara intressant för mej, är vad andra tycker. Eller hur? 
Flera gånger, efter föreställningar, har jag frågat teatersällskap vad de tyckte om uppsättningen vi just har sett, och sen, när dom har pratat klart, har jag förklarat för dom varför dom har fel i sin åsikt. 
Vidrigt, eller hur?


MASTERCLASS om STEPHEN SONDHEIM ledd av NIKLAS RIESBECK  på SMU, BASE23

Det finns en slags luddig tillvaro för vissa artister, nånstans mellan skådis och sångare. De är tillräckligt tonsäkra för att det musikaliska inte ska skapa osäkerhet, men de har också skådespelarens vilja att framföra något mer än bara en sång. 

Denna hybrid är den optimala musikalartisten.


MIO MIN MIO på Stockholms Stadsteater:

"Som tur är har man på stadsteatern ett gäng högst kompetenta skådisar som håller sin konst och yrkesstolthet högt, och deras arbetsmoral imponerar. Tove Edfelt, i huvudrollen, gör en mycket övertygande nioårig pojke, och Bahador Foladi, som bästa vännen Jum-Jum, lyckas liksom vrida något mycket intressant ur en roll vars regi ofta lämnar honom vid sidan om, tyst, och tåligt väntande."



Jag vill passa på att rekommendera -

$
0
0

- SANNINGEN, av Florian Zeller, som går på Kulturhuset Stadsteatern. 

Jag hade förväntat mej något halvkul, något ofarligt, något någorlunda underhållande. 
Istället fick jag något rafflande, sofistikerat, utmanande och rejält välspelat.

Och Sven Ahlström är helt jävla fenomenastisk!

Biljetter hittar du HÄR.

MINNS DU MEJ?, på Lisebergsteatern, föreställning 59, 13/10 2017

$
0
0

Av Sam Bobrick, regi Pär Nymark, Översättning Bendixen och Petersson, med Annika Andersson, Thomas Petersson, Robin Stegmar och Johanna Eriksson.

En bonus med allt det här teatertittandet, är alla intressanta teaterhus jag får besöka, och den här är en av de mer speciella.
Ursprungligen, 1944, byggdes Lisebergsteatern som ett planetarium, därav det runda auditoriet med en stor kupol, men redan fyra år senare, 1948, började man köra föreställningar där. 1959 spelade man Agatha Christies RÅTTFÄLLAN, THE MOUSETRAP, en pjäs jag såg i London, i uruppsättningen som har gått längst av alla föreställningar i världen, sen 1952. På Lisebergsteatern gick den inte lika länge, och den föreställning som har gått längst är Neil Simons PLAZA SUITE med Gösta Berhnhard och Siw Ericks. Den gick 180 gånger, med premiär 1969.
När jag läser på om byggnaden får jag veta att man som så sent som 2010 byggde till en ny foajé, med tre mindre kupoler, men när jag var där hade jag ingen som helst känsla av att dessa var tillbyggen, då de smart nog byggts i samma stil som originalbyggnaden. 

Det handlar om ett lyckligt, medelålders gift par, med vuxna, utflugna ungar. Det är söndag morgon, och de frågar sej själva och varandra om de är lyckliga, och kommer fram till att det är dom nog: lyckligare än ändra par i deras ålder, lyckliga på det där sättet som skulle kunna få folk att säga ”Det trodde jag aldrig om dom!” om det kungörs att dom gjort slut. 
Scenrummet föreställer vardagsrummet i parets lägenhet i Göteborg, modernt, luftigt, och ikea-mysigt.
Man samspråkar på ett sånt där kvickt och lättsamt Neil Simon-sätt, lite uppvridet, men nästan som på riktigt, och jag inser plötsligt varför jag tycker det är intressant: kvinnans roll är något annat än bara en fru, vars funktion i den här typen av pjäser brukar vara att hindra mannen från att göra vad han vill göra. Här handlar det minst lika mycket om henne som om honom. Nej, det verkar faktiskt som om bollen ligger hos henne; det är hon som har fokus; det här handlar om henne. 
Jag har bara sett Annika Anderson några gånger, men inte såhär, med så mycket fokus, med så mycket historia att bära, och hon får mej att tänka på Goldie Hawn, inte bimbo-dumma Goldie, utan den tankfulla, lätt disträ Goldie från Tjejen som Visste för Mycket.

Så försvinner maken iväg på en tennismatch, och knappt har han hunnit gå innan hon får besök av en gammal pojkvän hon inte har sett sen han dumpade henne. Han har aldrig slutat tänka på henne, säger han, och nu är han här för att böna och be henne att ta honom tillbaka. 
Hon säger nej, hon säger nja, och sen, när dom ligger där i soffan, han på henne, så kommer givetvis maken hem, förbannad för att ta tennishallen hade stängt. 
Ah, det är den typen av pjäs, tänker man, svartsjuka, och dubbelspel, nu vet jag vad som ska hända. 
Men man har fel. 
Det visar sej nämligen att maken inte kan se den gamla pojkvännen, därför att han, pojkvännen, visar det sej, helt enkelt inte finns. Frun kan se och känna honom, men för maken är han lika osynlig som alla dom där avlidna fruarna i den där Noel Cowardpjäsen jag såg i New York, BLITHE SPIRIT. Man är inte otrogen om personen inte finns, kommer man överens om. Men det är ändå svårt för maken att tycka att det hela är helt okej.

Jag tänker plötsligt på några väninnor som stolt förkunnat att deras män minsann inte kollar på porr, mest av den anledningen att dom, deras fruar och flickvänner, inte tillåter det, och därför, antar dom, gör deras män inte det.
Här är det samma sak, men tvärtom: mannen har lite svårt för frugans erotiskt fantasi.
Nu är föreställningen plötsligt väldigt engagerande. En feministisk fars hade vi inte väntat oss. 

För mej är det mest intressant vad författaren inte har gjort: För visst hade det varit mer förväntat att sätta mannen i fokus; att låta honom bli förföljd av en gammal ungdomsförälskelse, och försöka dölja henne för sin svartsjuka fru? 
Här är det kvinnan i fokus, och hennes problem med ett amoröst, ickeexisterande  ex blir parets problem, inte bara hennes. Det känns väldigt modernt, väldigt rätt och smakfullt.

Så kommer andra akten, och något dör, en smula. Från att ha varit en väldigt spännande, intressant och ovanlig pjäs, så verkar det nästan som om den här delen är skriven av någon helt annan, som om originalförfattaren hade get upp, och någon annan, en mindre begåvad spökskrivare, hade fått avsluta det hela.

Jag har hört talas om termen second act trouble, men jag har aldrig sett det så tydligt som här, och jag förstår att det inte är så svårt att komma med en fascinerande premiss, problemet är vad man gör med den, vad det blir av den, hur man löser det hela. 

Vi, som i pausen undrat över hur det ska gå, kan inte rikligt tro att det var den här vägen dramatikern tog. Vi vill att man ska gå tillbaka till hur det var, men inser efter en stund att detta är hur det kommer att vara.

Plötsligt dyker det upp en ung kvinna i hemmet. Och det blir ganska fort förklarat att Maken har erbjudit henne att göra något för pengar. Nej, hon är inte en prostituerad, men… Hon är skådespelerska, och hon är där för att göra hans hustru svartsjuk. 
Men, som frun säger när hon kommer hem: om hon kan se henne är hon inte längre en fantasi. 
Från att ha suttit intresserat framåtlutad, lutar jag mej lite avvaktande bakåt. Kan författaren verkligen ha tagit en så enkel väg ut ur det hela? 

För den plötsliga dippen beror förstås på att det inte längre handlar om frun. Hennes historia är liksom slut. Känslomässigt är hon inte längre engagerad, hon står vid sidan om, med en avslutad, stympad storyline. Hon kommer hem efter en promenad i Slottskogen och meddelar att ungdomsförälskelsen har försvunnit. Kvar har hon bara en make som totalt har misslyckats med att göra henne svartsjuk med en kvinna som av någon anledning inte går. 
Det är synd om skådespelerskan som spelar den unga kvinnan, för jag har faktiskt aldrig varit med om en pjäs där det är så uppenbart att karaktären inte längre har någon scenisk funktion: makarna vill att hon ska gå, hon har fått sin pengar, och hon bara dröjer sej kvar, och irriterar, både dom och oss. 
Som tur är dyker den verklige expojkvännen upp, inte fullt så drömlik, så något slags avslut får berättelsen.

Visst, det är ingen idé att gråta över en förspilld potential, men var verkligen det här en utveckling som dramatikern tyckte var en värdig upplösning? Jag sitter och tänker ut en massa andra alternativ till hur andra akten kunde farsats till: istället för att ligga på sängen och till synes hångla med en främmande kvinna när frun kommer in kunde de ha gjort det lite mer trovärdigt genom att försöka dölja det: att liksom göra en omvänd sängkammarfars, istället för att försöka dölja en halvnaken kvinna försöker han få frun att upptäcka en halvnaken kvinna. 
Eller också kunde hon varit en psykolog som försöker sej på en slags äktenskaplig chockterapi, vilket skulle förklara varför hon inte går när frun inte reagerar som man förväntat sej.
Jag funderar också på om det inte varit en fin twist att den gamla pojkvännen dyker upp för att den äkta maken hade tagit kontakt med honom: att han, maken, riskerade att förlora sin fru för att vinna tillbaka henne.

Men här, där pjäsen brister, får regissör och skådisar glänsa. Man vrider upp reglaget, rullar upp ärmarna och börjar jobba. Och dessa skådisar tillhör den där kategorin som  ifall dom läste högt ur telefonkatalogen, skulle hinna en bra bit upp i alfabetet, innan publiken skulle börja vrida på sej i bänkraderna. Komedi är något dom kan, det här är nog inte första gången dom måste glänsa av egen talang.
Nu, när jag liksom inte är lika nyfiken på hur det kan gå, kan jag istället luta mej tillbaka och njuta av två scenrävar som spelar skjortan av varandra. Det är helt och hållet deras förtjänst att andra akten nästan omärkligt planar ut. 


Jag tror att det är dags att man dammar av Neil Simons PLAZA SUITE, för dom här två behöver rejäla saker att bita i.

Deras hemsidan hittar du HÄR

Biljetter hittar du HÄR.



Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com 


Om du gillade det här kanske du gillar:


DÖDENS KYSS på Kilen i Kulturhuset Stadsteatern: 

Jag var ganska så ordentligt trött, och inte alls speciellt sugen, den här kvällen, när jag stapplade till Stadsteaterns gästscen, Kilen. Hade jag varit piggare så kanske jag hade skjutit upp mitt besök, men nu, i mitt luddiga, suddiga medvetande, slog mej aldrig den tanken. Och det är jag glad för. 


BUILDING THE WALL, av Robert Schenkkan, reading på Teater Playhouse, föreställning 57 9/10 2017

Jag har sett en reading av BUILDING THE WALL, av Robert Schenkkan; 

Jag har som ambition att hålla klaffen. Jag vet vad jag tycker, så vad som borde vara intressant för mej, är vad andra tycker. Eller hur? 
Flera gånger, efter föreställningar, har jag frågat teatersällskap vad de tyckte om uppsättningen vi just har sett, och sen, när dom har pratat klart, har jag förklarat för dom varför dom har fel i sin åsikt. 
Vidrigt, eller hur?


MASTERCLASS om STEPHEN SONDHEIM ledd av NIKLAS RIESBECK  på SMU, BASE23

Det finns en slags luddig tillvaro för vissa artister, nånstans mellan skådis och sångare. De är tillräckligt tonsäkra för att det musikaliska inte ska skapa osäkerhet, men de har också skådespelarens vilja att framföra något mer än bara en sång. 

Denna hybrid är den optimala musikalartisten.



Viewing all 815 articles
Browse latest View live