- försök skaffa biljetter till kvällens - den sista - föreställning av det franska gästspelet CELUI QUI TOMBE, med Compagnie Yoann Bourgeois, på Dansens hus. Det är hur utsålt som helst, men man kan ju alltid försöka. Det är fenomenastiskt och helt fantamentalt. Det är tycket möjligt att det är det bästa du någonsin sett.
↧
Vad du än gör -
↧
CELUI QUI TOMBE, med Compagnie Yoann Bourgeois, på Dansens Hus, föreställning 14, 18/2 2016.
Koncept och koreograf: Yoann Bourgeois, Assistent: Marie Fonte, Artister: Mathieu Bleton, Julien Cramillet, Marie Fonte, Dimitri Jourde / Jean-Baptiste André, Elise Legros et Vania Vaneau / Francesca Ziviani, Ljusmästare: Adèle Grépinet, Ljuddesign: Benoît Marchand, Kostym: Ginette, Teknikansvarig: Pierre Robelin, Produktionsledare: Christine Fernet, Maud Rattaggi, Ljudmästare: Antoine Garry, Administration: Pascale Chaumet, Foto: Géraldine Aresteanu, Ljusdesign: Magali Larché / Julien Louisgrand, Regissör: David Hanse, Regissör för plattform: Alexis Rostain
Du snurrar, min jord, som en stjärna
Du virvlar i vind som en tärna
Som fartyg har virvlande tärnor
har jorden en snurra av stjärnor
Snurra min jord
låt mig följa med dig
Jag är lika värnlös som du
Snurra min jord
du får inte ge dig
Jag vet ingen stjärna som du
Snurra och dansa med oss
fast vi är bara bloss som du
Du skälver min jord
som du själv är ombord, min vän
Natten söker alltid dagen
Snurra Min Jord,
Musik Léo Ferré
svens text Lars Forsell
”Publiken är vackrare, mer intressant här,” säger min kompis Skäggige Skalman, och tar en klunk kaffe, nöjd med sin observation.
Jag tar en jelly bean ur den lilla glasburken; en gul med svarta prickar, och försöker gissa vad det är meningen att den ska smaka. Banan? Banan. Banan, bestämt.
På vägen hit hoppade jag ur bilen vid ett rödljus på Vasagatan, och lät Skäggige Skalman fortsätta själv till parkeringshuset uppe vid Norra Bantorget: jag hade kommit på att jag glömt mina föreställningsglasögon hemma, i den andra ryggsäcken, och på TGR på Drottninggatan, nere vid Lagerhouse, kan man köpa plastvarianter för fyrtio kronor. Min slipning var slut, så jag köpte några lite starkare. Det var en kort kö till kassorna, och jag hann se mej omkring bland godsakerna, därav Jelly Beansen, och en tygpåse med chokladöverdragna kaffebönor, som ligger på cafebordet.
Vi sitter uppe på hyllan, precis vid kröken, vid fiket, och tittar ner på människorna som anländer, och som är, precis som Skäggige Skalman säger, vackrare och mer intressanta. Mer engagerade i sitt utseende än på många andra av stadens arenor, mer måna om hur dom uppfattas, mer roade av kläder, mode, frisyrer.
En man med dreadlocks pratar med en kille i en för stor, röd tofsmössa, därnere i myllret.
Nästa jelly bean är rosa, med vita prickar. Cheesecake, tror jag. Jordgubbscheescake. En kvinna med en intressant kappa går förbi: den är gjord av en slags fuskpäls, eller fleece, med intressanta insnitt i ryggen. Lite som en figursydd morgonrock. När hon vänder sej om, sätter sej, är hon mycket äldre än jag trodde.
Bakom oss pratar någon franska. Passande, eftersom det är en fransk akt vi ska se. Jag pluggade franska i sex år, tre på högstadiet, och tre på gymnasiet, men även om du hotade att ta alla mina jelly beans och knuffa ner mej från hyllan, skulle jag inte kunna översätta ett enda ord av vad dom säger. Det går smatter-snabbt, och jag hör inte var ett ord slutar och ett annat börjar.
Jag instagrammar, facebookar, tar några snapchats, och lägger dom till min story. Vi dricker ur vårt kaffe. Vi går in.
I salongen ser jag mej omkring och försöker fastställa om publiken är mer fransk än vanligtvis. Ifall lärare på kvällskurserna på Franska Skolan har hittat hit, ifall ledningen på Stocholms Briochefabrik sitter i bänkraderna, om valda delar av Franska Importministeriet trängs i trapporna. Jag tycker det känns så. Lite chicare, kanske. Lite mer gauloise, liksom. Otvungen stil. Läppar som putar när man pratar. Händer som gestikulerar. Axleryckningar.
Jag får lust att knacka dom som sitter framför mej på axeln och börja kommunicera på min mycket begränsade, men fantastiskt flytande franska:
”Où est le chat? Il est sur la table verte. Je m’apelle Joakim. Savez-vous madame Thénadier?”
Järnridån är nere, förresten. Det är ovanligt, över huvud taget, och jag har aldrig sett det här, på denna scenen. Vanligtvis ska den bara komma ner om det utbryter brand, för att liksom avskärma teaterns två delar: salongen och scenen, och hindra att elden sprider sej från det ena till det andra. Skydda oss från dom, och dom från oss, liksom.
Om det nu verkligen är husets egen järnridå, och inte del av gästspelets scenografi, vill säga. Man kan aldrig veta.
Jag sätter på mej de nya, för starka glasögonen, och vi tar en varsin, sista jelly bean, innan det börjar.
Ananas, tror jag. Eller är det kokos jag tänker på?
Efteråt, när vi köar oss uppför trapporna, säger jag:
”Varför är det alltid föreställningar som snurrar som är de häftigaste?” Och jag menar det: till några av de härligaste, teatrala upplevelser jag haft hör JOHN, med DV8, som jag såg här på Dansens Hus, en historia om en småkriminell missbrukare som kommer ut, där hela scenen snurrade utan uppehåll, HANS WAS HEIRI, av Zimmerman och De Perrot, där man bland annat byggt upp ett hus i två våningar som snurrade vertikalt, så att taken i rummen ibland blev golv, också den då Dansens Hus, och så SOLDAT VON ORANJE, en musikal i en gammal flyghangar utanför Amsterdam, där vi i publiken snurrade - horisontalt - från spelplats till spelplats. Och nu det här, den här.
Jag gillar inte föreställningar när folk nästan dör. Eller: föreställningar där dom vilken sekund som helst kunde ha dött, när jag sitter i slaongen och nästan inte vågar titta, av rädsla för att någon ska spetsa någon annan, tappa taget, rasa ner och bryta alla ben, eller få huvudet avbitet av ett lejon. Det är inte alls min uppfattning om en intressant kväll.
Däremot har jag inga problem att efteråt inse att folk kunde ha dött lite hela tiden, under kvällen.
Detta är livsfarligt! Det är en helt fenomenastiskt föreställning. En av de bästa jag sett. Fantamenal!
Sex personer, tre kvinnor, tre män, några vajrar, ett mekaniskt underrede, teknisk personal, och så ett slags… parkettgolv, som knakar och protesterar mot allt man utsätter det för.
Det kommer nerfirat från taket, golvet, och aktörerna är redan ombord, som petit chouxer eller croissanter på en plåt. Och så börjar allting snurra. Man börjar springa, bara för att kunna hålla sej på samma plats, man jagar efter något som man nyss passerade. Man stannar. Det snurrar snabbare, snabbare, tills det knappt går att hålla sej kvar. Det är lite som såna där ryttare, som lyckas hålla sej kvar, stående på en hästrygg, runt, runt, runt i manegen.
Man leker med centrifugalkraften, rör sej över golvet, testar var gränserna går. I mitten kan man stå still, rakt upp och ner, men ute vid kanten ligger man nästan ner, för att hålla sej upprätt.
Så slutar det snurra, och istället börjar det vippa, lite som en kullagerledad gungbräda. Man sprider ut sej över planet, för att hålla nån slags jämnvikt. Så börjar man testa, vad händer om jag går hit? Någon annan, för att hålla balansen, går till motsatt sida. Tillfällig balans infinner sej.
Men bortsett från allt det fysiskt fantastiska som utförs, så är det artisternas inställning som fascinerar. Dom är förundrade. Som barn, som ännu inte lärt sej att vara rädda, som ännu inte förstått vad det är att falla, att slå sej, som ännu inte satt saker i ett samband. Vad som än händer så är man förundrad. Inte rädd, panikslagen, testosteronstressad eller egocentrerad. Allt börjar vicka, vridas, vändas: vad händer om jag går hit? Hur påverkas världen om jag gör såhär? Förundran.
Man är klädda lite som du, lite som jag. Nej, förresten, inte som oss, utan som kulturarbetare, som lärare på en folkhögskola som bryr sej mer om att måla än hur han ser ut, som bibliotekarien som inte riktigt bryr sej om vad hon tar på sej. Något bekvämt, som byxor och en tröja, i höstiga färger, och bekväma skor, med greppvänlig sula. Sulan är viktig. Livsviktig.
Jag hinner tänka en himla massa, när parkettgolvet vippar, och det blir svårare och svårare att hålla balansen: Om hur vi liksom, sen flera år tillbaka, har funnit oss i att långsamt få det sämre, utan att protestera. Hur det naggas och nafsas. Snaran har dragits åt, sakta, och vi har liksom inte märkt att det har blivit svårare och svårare att andas. Chocken, när jag såg den första tiggaren på knä på Kungsgatan, och nu, när vi nästan inte ser dom längre, så van har man blivit vid utsträckta händer och skramlande muggar. Hur bankerna har blivit de nya despoterna, och politikerna är den nya överklassen. Hur det hackas på de som har det sämre, men inget sägs om de som skor sej, som liksom fettet flyter upp till toppen av den här soppan, för vi tänker att snart är vi där, vi också, om vi bara vinner på lotto, får köpa loss lägenheten, lyckas sälja huset…
Men jag tänker också på det ordlösa, goda, det humana i att räcka ut en hand, rädda någon från att rasa av något som snurrar fortare och fortare. Bristen på illvilja. Solidaritet. Hjälpsamhet. Vi. Inte Vi och Dom.
Jag glömmer nog aldrig slutet, där dom alla hänger på rad, från kanten på det svävande parkettgolvet, och en efter en tappar, eller släpper, taget, rasar ner, och blir liggande. Blickarna dom emellan. Vem är näst på tur? Är det jag? Är det du? Han, eller hon?
När det bara är två som hänger kvar: Vem ska vinna, vem ska orka, vem blir sist? Och så, till slut, den som hänger ensam kvar, triumferande, tills han inser att han vunnit i något som är kört, lönlöst, hopplöst: till slut ska vi alla falla.
När vi går mot bilgaraget, frågar Skäggige Skalman: ”Varför är det alltid gästspel som gör dom här häftiga föreställningarna? Varför är det aldrig en svensk grupp som skapar något sånt här?”
Jag svarar något om kulturpolitik, om kortsiktighet, om bidragspengar som öronmärks för en särskild slags föreställning, av en särskild slags kreatör, och det är inte nödvändigtvis dom som har dom stora visionerna.
Sanningen är den att man måste genomlida en himla massa halvtaskiga föreställningar innan man råkar se något sånt här, men när det väl händer, då är det värt all väntan i världen.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack underbara Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 720:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
•att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
•och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
KöPER på Kungliga Operan:
Det är något fascinerande med det fysiskt avvikande, ovanliga, för barn, och - antar jag - för oss vuxna. Vi vet att vi inte får titta, inte får stirra, men vi vill, och kan ibland inte låta bli. Det finns dom som vill att man tittar: såna med konstigt färgade linser, piercingar, tatueringar och andra ingrepp, och så finns det dom som nog är ganska trötta på att vi glor: Hon, i rullstol, vars kropp inte är mycket större än hennes huvud, han, vars händer verkar sticka ut hur axeln, han, vars ryggrad är så sned att han behöver käppar för att hålla sej upprätt. Är det där en puckel?
Låter det intressant? Här är resten:
LAMPEDUSA på Kulturhuset Stadteatern:
"Jag stirrar på skärmen. Lampedusa? Den ganska utsålda föreställningen?
Det finns dom som hänger med, som har fingret i luften och känner vart de nya, friska vindarna blåser, som märker när något nytt dyker upp på horisonten, som hör snacket, och som hänger med. Jag är inte en av dom. Jag är ur synk, en anakronism, bara här på tillfälligt besök, och inte riktigt bekant med nutidens seder och bruk."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/lampedusa-pa-kulturhuset-stadsteatern.html
DE STORA VIDDERNA, på Dramaten:
Jag kan absolut ingenting om Arthur Schnitzler. Eftersom dom sätter upp honom på Dramaten antar jag att han skrev pjäser, men om du hade frågat mej för några dagar sedan hade jag nog svarat att han var någon slags filosof, kanske psykolog, kanske från Österrike, kanske Berlin, och i en av alla dom där virtuella lådorna i den där metaforiska chiffonjén vi alla har i huvudet, är han insorterad i samma fack som Rainer Maria Rilke, Aleksandr Solzjenitsyn, och Alexandra Kollontaj, och nån författare på K som skrivit en bok om djurens sexualitet, tror jag.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/de-stora-vidderna-genrep-dramaten.html
↧
↧
Idag har du chansen att inte missa -
LAMPEDUSA, på Kulturhuset Stadteatern:
![]()
"Ibland kan teater vara irriterande politiskt korrekt. Jag tänker på såna där föreställningar där man till exempel målar upp en invandrarkvinna som framställs så avskalad av personliga skavanker, utan kulturell och religiös distinktion, att hon blir omänsklig, bara en slags glorifierad idé, och där vita män, bara genom sin existens, demoniseras. Svart-vit barnteater, liksom.
Här är det underbart grått, grumligt, trassligt. Ingen av karaktärerna är felfri, ingen uttrycker det optimala, optimistiska, utopiska svaret på hur alla problem ska lösas, tvärtom, ofta uttrycker dom ganska obekväma åsikter, men det gör också att man lyssnar på ett helt annat sätt. Tiden för sagor är liksom förbi."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/lampedusa-pa-kulturhuset-stadsteatern.html
![]()
Låter det intressant? Här är resten:
![]()
Låter det intressant? Här är resten:
![]()
Erik Ehn, som den förvridne heroinisten, för det mesta dold bakom en lång lugg, påminner mej om någonting av Munch, en serieteckning av Francois Bourgeon, eller en ung Severus Snipe som har tappat sin kam. När jag på åttiotalet sålde bröd i tunnelbanan, kunde jag ibland möta såna missbrukare. Securitaskillarna kallade dom för ”Vandrande Överdoser”. Deras tid verkade ha stannat, saktat, och deras verklighet var en helt annan än vår.
Låter det intressant? Här är resten:
![]()
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/jersey-boys-pa-chinateatern.html
![]()
MARODÖRER, på Kungliga Dramaten:
Men det konstiga är, att i just den här pjäsen, blir den kvinnliga huvudrollen väldigt ointressant. Hon verkar inte stå för någon särskild ambition, det är inte hon som kräver att han ska ge upp något av det han ger upp, och hon verkar inte vara uttalat politiskt eller jämlikt engagerad. Till och med i en pjäs om feminism så lyckas Mannen marginalisera Kvinnan till en slags biroll, där mest för att ge honom en aktion. Feminismen är något som händer honom, personligen, något han utsätts för.
Låter det intressant? Här är resten:
≈ [UNGEFÄR LIKA MED] av Jonas Hasen Khemiri i Regi Farnaz Arbabi:
"Plötsligt har jag slängt mej in i det hela. Jag vänder mej till kvinnan, som jag nu ser inte alls är så gammal som jag först trodde, och antagligen är mer en kompis än en mamma:
”Vaddå, menar du att du är hellre sitter här och väntar på att nån som jobbar här ska komma och säga till dej att du ska ta bort den?”
Hon tvekar, lite:
”Ja, det är väl inte hans jobb att säga till mej vad jag ska göra?”
”Du fattar inte av dej själv att ni inte ska sätta upp saker på scenen? Du fattar inte att halva publiken just nu sitter och undrar vad ni är för idioter som ställer upp era muggar på scenen, som om det här vore nåt jävla cafébord?”"
Låter det intressant? Här är resten:
OCH GE OSS SKUGGORNA, på Dramaten:
Erik Ehn, som den förvridne heroinisten, för det mesta dold bakom en lång lugg, påminner mej om någonting av Munch, en serieteckning av Francois Bourgeon, eller en ung Severus Snipe som har tappat sin kam. När jag på åttiotalet sålde bröd i tunnelbanan, kunde jag ibland möta såna missbrukare. Securitaskillarna kallade dom för ”Vandrande Överdoser”. Deras tid verkade ha stannat, saktat, och deras verklighet var en helt annan än vår.
Låter det intressant? Här är resten:
JERSEY BOYS, På Chinateatern:
"De fyra huvudrollerna är på scenen nästan hela tiden, men jag undrar ibland om dom inte har det lugnare än den övriga ensemblen, som - när dom inte står på scen - måste stressa sej igenom snabbyten á la merde - hemsnickrad franska för ’från heliske’. Ibland känns det som om dom bara går ut, slänger av sej kläderna, tar på nya, vrider peruken ett kvartsvarv, och går in på scenen igen, nu som en ny person. Detta är verkligen att utnyttja de naturliga tillgångarna. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/jersey-boys-pa-chinateatern.html
FÖRKLÄDET, på Göta Lejon:
”Detta är en av mina favoritmusikaler,” säger min kompis Abercrombie Clone, precis innan det börjar. Vi sitter på femte bänkraden, parkett, nästan i mitten.
”Men gud, samma här!” svarar jag, lite förvånad, för vi brukar ofta tycka olika.
Jag har inte varit ett dugg orolig, inte under hela dagen, inte under hela veckan sen jag hämtade ut biljetterna, inte sen hörde att dom skulle sätta upp föreställningen på Göta Lejon, men nu, när vi sitter i salongen, knaprande Skittles, inköpta på Sju-elva runt hörnet, är första gången jag blir rädd. Riktigt rädd.
Vaffan händer om jag hatar det?
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/forkladet-pa-gota-lejon-forestallning.html
CARMEN MOVES på Folkkoperan:![]()
CARMEN MOVES på Folkkoperan:
"Dansen och dansarna är underbara, och trots att dom - i alla fall i första akten - är med ganska mycket, kan jag inte få nog, och hade velat ha mer. Ibland finns en överväldigande skara människor på scenen, och det känns som om dansarna försvinner i mängden, som om dom offras för mångfalden.
Det finns en komik, en positiv knasighet, ett överraskande sätt att röra sej. Sångarna, som också dansar, klarar sej överraskande bra. Några sjungande kylskåp är dom inte. "
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/carmen-moves-folkoperan-genrep-82-2016.html
![]()
KÖRPER på Kungliga Operan:
Det är något fascinerande med det fysiskt avvikande, ovanliga, för barn, och - antar jag - för oss vuxna. Vi vet att vi inte får titta, inte får stirra, men vi vill, och kan ibland inte låta bli. Det finns dom som vill att man tittar: såna med konstigt färgade linser, piercingar, tatueringar och andra ingrepp, och så finns det dom som nog är ganska trötta på att vi glor: Hon, i rullstol, vars kropp inte är mycket större än hennes huvud, han, vars händer verkar sticka ut hur axeln, han, vars ryggrad är så sned att han behöver käppar för att hålla sej upprätt. Är det där en puckel?
Låter det intressant? Här är resten:
↧
Idag har du chansen att inte missa -
RONJA RÖVARDOTTER av Astrid Lindgren på Kulturhuset Stadsteatern.
![]()
"I alla dess famlande försök att hitta rätt, berätta historien, skapa kontakt, använda rekvisita och vända sej till rätt person har Rakel Wärmländer som Lillklippen hittat helt rätt. Jag kan inte slita blicken från henne. Hon står, helt stilla, lite avsides, och rengör sitt vapen, och jag tror på henne, är helt övertygad om att hon är en rövare, en no-nonsens-person som lever dag för dag. Hon, på något sätt, blir en mycket viktig person, och jag sitter och funderar på vad hon tänker. Vad vill hon? Hon får mej att tänka på Edmund i Kung Lear, en slags oäkting till Mattis eller Lovis, en annan slags Ronja, utanför, väntande, längtande. Frågan är: vem vill hon ha, och vem vill hon va: Birk eller Ronja?"
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/12/ronja-rovardotter-av-astrid-lindgren.html
LIVLÄKARENS BESÖK, på Kulturhuset Stadsteatern:
![]()
”Nu går ljuset ner,” säger kvinnan bredvid mej.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/livlakarens-besok-kulturhuset.html
![]()
"Plötsligt har jag slängt mej in i det hela. Jag vänder mej till kvinnan, som jag nu ser inte alls är så gammal som jag först trodde, och antagligen är mer en kompis än en mamma:
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/10/ungefar-lika-med-av-jonas-hassen.html
OCH GE OSS SKUGGORNA, på Dramaten:
![]()
Erik Ehn, som den förvridne heroinisten, för det mesta dold bakom en lång lugg, påminner mej om någonting av Munch, en serieteckning av Francois Bourgeon, eller en ung Severus Snipe som har tappat sin kam. När jag på åttiotalet sålde bröd i tunnelbanan, kunde jag ibland möta såna missbrukare. Securitaskillarna kallade dom för ”Vandrande Överdoser”. Deras tid verkade ha stannat, saktat, och deras verklighet var en helt annan än vår.
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/08/och-ge-oss-skuggorna-pa-dramaten.html
![]()
"I alla dess famlande försök att hitta rätt, berätta historien, skapa kontakt, använda rekvisita och vända sej till rätt person har Rakel Wärmländer som Lillklippen hittat helt rätt. Jag kan inte slita blicken från henne. Hon står, helt stilla, lite avsides, och rengör sitt vapen, och jag tror på henne, är helt övertygad om att hon är en rövare, en no-nonsens-person som lever dag för dag. Hon, på något sätt, blir en mycket viktig person, och jag sitter och funderar på vad hon tänker. Vad vill hon? Hon får mej att tänka på Edmund i Kung Lear, en slags oäkting till Mattis eller Lovis, en annan slags Ronja, utanför, väntande, längtande. Frågan är: vem vill hon ha, och vem vill hon va: Birk eller Ronja?"
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/12/ronja-rovardotter-av-astrid-lindgren.html
LIVLÄKARENS BESÖK, på Kulturhuset Stadsteatern:
”Nu går ljuset ner,” säger kvinnan bredvid mej.
Folk kommer in på scenen.
”Nu börjar det, nu kommer dom…”
En av dom är kung.
”Det där är kungen…”
Jag vänder mej till kvinnnan:
”Du tänker inte hålla på och prata hela föreställningen, va?”
Det tänkte hon inte.Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/livlakarens-besok-kulturhuset.html
≈ [UNGEFÄR LIKA MED] av Jonas Hasen Khemiri i Regi Farnaz Arbabi:
”Vaddå, menar du att du hellre sitter här och väntar på att nån som jobbar här ska komma och säga till dej att du ska ta bort den?”
Hon tvekar, lite:
”Ja, det är väl inte hans jobb att säga till mej vad jag ska göra?”
”Du fattar inte av dej själv att ni inte ska sätta upp saker på scenen? Du fattar inte att halva publiken just nu sitter och undrar vad ni är för idioter som ställer upp era muggar på scenen, som om det här vore nåt jävla cafébord?”"Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2014/10/ungefar-lika-med-av-jonas-hassen.html
OCH GE OSS SKUGGORNA, på Dramaten:
Erik Ehn, som den förvridne heroinisten, för det mesta dold bakom en lång lugg, påminner mej om någonting av Munch, en serieteckning av Francois Bourgeon, eller en ung Severus Snipe som har tappat sin kam. När jag på åttiotalet sålde bröd i tunnelbanan, kunde jag ibland möta såna missbrukare. Securitaskillarna kallade dom för ”Vandrande Överdoser”. Deras tid verkade ha stannat, saktat, och deras verklighet var en helt annan än vår.
Låter det intressant? Här är resten:
http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/08/och-ge-oss-skuggorna-pa-dramaten.html
CARMEN MOVES på Folkkoperan:
"Dansen och dansarna är underbara, och trots att dom - i alla fall i första akten - är med ganska mycket, kan jag inte få nog, och hade velat ha mer. Ibland finns en överväldigande skara människor på scenen, och det känns som om dansarna försvinner i mängden, som om dom offras för mångfalden.
Det finns en komik, en positiv knasighet, ett överraskande sätt att röra sej. Sångarna, som också dansar, klarar sej överraskande bra. Några sjungande kylskåp är dom inte. "
Låter det intressant? Här är resten:
↧
Just nu ser jag fram emot den kommande veckan och -
- Tisdagen 23/2 Salong Hallwyl: En afton med italiensk opera
Varmt välkommen till Salong Hallwyls opera! Under kvällen framförs välkända sånger, arior och duetter ur den italienska repertoaren.
Biljetter
295 kr inkl förfriskningar. Biljetter bokas genom opera@hybbinette.com
Ur programmet
•Madame Butterfly (Puccini)
•Rigoletto (Verdi)
•Pajazzo (Leoncavallo)
•La Bohème (Puccini)
•Barberaren i Sevilla (Rossini)
•Tosca (Puccini)
•Tosti
Medverkande
•Michaela von Koch, sopran
•Susanna Sundberg, alt
•Magnus Hybbinette, tenor
•Richard Hamrin, baryton
•Jan-Erik Sandvik, piano
-Onsdag 24/2 och DAN-SU av C/OMPANY på Dansens Hus:
C/Ompany är ett svensktjapanskt kollektiv som drivs av Shintaro Oue. Deras föreställningar är fysiskt smarta, charmiga och manar till eftertanke, tidigare har de fått publiken på Dansens Hus att vika sig dubbel av skratt. Den nya föreställningen dan-su handlar om det som vi inte kan göra något åt i våra liv – att vi måste leva med en osäkerhetsfaktor. Tre dansare använder kritor på golvet, budskap och ett landskap breder ut sig. De diskuterar, ibland intensivt, med ord och kroppar för att ta reda på mer om just denna osäkerhetsfaktor.
Shintaro Oue är en återkommande koreograf på Dansens Hus. Tillsammans med Shintaro Hirahara och Mirai Moriyama driver han kollektivet C/Ompany. Efter föreställningarna i Stockholm åker de vidare på stor turné i Japan.
Shintaro Oue är Koreograf på plats våren 2016.
”Att saker inte är ensidigt positiva eller negativa är något som Shintaro Oue arbetar mycket med. Den humor som präglar hans verk följs alltid åt av ett allvar. Och det som är vackert, roligt eller gulligt kan snabbt bytas ut mot något helt annat.
– Vi försöker inte aktivt att göra en fantastisk föreställning. Om man gör något på scen som inte blir så lyckat kan det leda till att nästa moment blir bra. Man måste vara öppen för tillfället och inte försöka kontrollera allt.”
- Torsdag och Lunchkonsert med vux Musikallinjen år 2
En lunchkonsert med Musikallinjen år 2 (vux)
Torsdag 25 februari kl. 12:15
Scen 5/Foajén
Plan 1
Kulturama
Virkesvägen 21, Hammarby Sjöstad
Våra föreställningslokaler är tillgängliga för funktionshindrade 100 biljetter, onumrerat.
Evenemanget är gratis
Hjärtligt välkomna!
Med reservation för eventuella förändringar
↧
↧
Oops -
-så slank det in ett litet genrep också i den annars ganska innehållsrika veckan: Ikväll blir det Kärlek och Politik på Kulturhuset Stadsteatern:
![Simon Reithner och Maja Rung i Kärlek och Politik, premiär 26 februari, Kulturhuset Stadsteatern 2016]()
Premiär 26 februari 2016
Foto: Carl Bengtsson, Skarp Agent
Kärlek och Politik
Av Friedrich Schiller
Premiär 26 februari 2016
Stora scenen
Luise älskar Ferdinand och Ferdinand älskar Luise. Men kärleken lever sällan ostörd. Den adlige Ferdinand ska giftas bort för att stärka fadern von Walters politiska makt. Den enkla Luise, dotter till stadsmusikanten Miller som älskar henne över allt annat, ska skyddas från att dra vanära över sig och sin familj. Von Walter iscensätter en intrig för att skilja de unga åt. Utgången blir ödesdiger.
Kärlek och politik blir flerfaldigt prisbelönta och internationellt erkända Staffan Valdemar Holms och Bente Lykke Møllers första uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern. Läs mer
"Schiller är en stor dramatiker som spelas överallt i världen. Det är underligt att Schiller i Sverige är så okänd. Hans verk tar upp destruktiva maktstrukturer och hur det påverkar relationen mellan kollektivet och individen. Hans dramatik behandlar universella frågor om samhälle, makt, ideologi och frihet på ett oslagbart sätt för teaterns språk. Och dessa frågor är mer än någonsin tidigare värda att diskutera i dagens samhälle.”– Staffan Valdemar Holm.
I Kärlek och politik skildras, med en stor dos vredgat rättvisepatos, ett rått och korrupt klassamhälle. Det är en värld där människor och känslor förvandlats till handelsvara och kapital. Den skrevs 1783 strax innan den franska revolutionen, av den då 25 år unge Friedrich Schiller. Den tyske författaren och dramatikern, som var samtida med Goethe, genomgick en Sturm und Drangperiod och skrev under tidigt 1780-tal flera dramer med friheten som huvudmotiv. Schillers verk tillhör världsdramatikens klassiker och spelas över hela världen, dock är de mer sällan spelade i Sverige.
MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Kanslipresident von Walter
Ferdinad
Hovmarsalk von Kalb
Lady Milford
Wurm
Miller
Hans hustru
Luise
Sophie
Kammarherre
Statist
Statist
Statist
Statist
PRODUKTION
Av
Friedrich Schiller
Översättning
Frederik Sjögren
Regi
Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym
Bente Lykke Møller
Ljus
Torben Lendorph
Ljud
Kristian Oscarsson
Mask
Ulrika Ritter
↧
KÄRLEK OCH POLITIK, publikrepetition, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 15 22/2 2016
Drink with me
To days gone by
Can it be
You fear to die?
Will the world remember you
When you fall?
Could it be your death
Means nothing at all?
Is your life just one more lie?
Drink with me
To days
Gone by
To the life
That used
To be
Drink With Me
ur LES MISERABLES
Musik Claude-Michel Schönberg
Text Alain Boublil and Jean-Marc Natel (Fransk text)
Herbert Kretzmer (Engelsk text)
Av Friedrich Schiller, Översättning Frederik Sjögren, Regi Staffan Valdemar Holm, Scenografi och kostym Bente Lykke Møller, Ljus Torben Lendorph, Ljud Kristian Oscarsson, Mask Ulrika Ritter, med MEDVERKANDE PÅ SCENEN, Gerhard Hoberstorfer, Simon Reithner, Robin Keller, Eva Rexed, Andreas Kundler, Lennart Jähkel, Kajsa Reingardt, Maja Rung, Claire Wikholm, Åke Lundqvist, Jonas Blixt, Magnus Hammer, Oskar Laring, Sebastian Prada.
Du vet hur en operapublik ibland, efter en särskilt fantastisk aria eller duett, avbryter handlingen, ställer sej upp och applåderar så att det rungar? Om det är på film kan det till och med hända att dom kastar hattar i luften och ropar Da Capo!
Under måndagens publikrep av Schillers KÄRLEK OCH POLITIK får jag flera gånger - efter sällsamt vällevererade insatser - lust att kasta min brandgula mössa i luften, ställa mej upp, ropa bravo! och klappa i händerna. Vissa gånger skulle jag nästan vilja att man gjorde om vad-det-nu-är-man-har-gjort, en gång till:
Det här är artisteri utan skyddsnät, det är balansgång på spänd lina, och det är flygande trapetskonster långt över det vanliga.
Jag älskar skådisar som låter rollen tänka och reagera, där det inte verkar som om man redan har svaret på alla frågor, och en klar inställning till vad som sker, och vad man känner. Skådespelaren kanske måste veta vad som händer, vad som ska uppfyllas, vilka mål som ska nås, men rollen behöver det inte.
Det är mycket intressantare att se en Richard III som inte i förväg vet vad som ska hända, som hela tiden planerar, reviderar, parerar, och visst är det väl att föredra en Fröken Julie som inte redan innan första entrén lagt fram en nyslipad rakkniv, eller en Romeo och Julia som som knappt ser varandra, för att det är liksom inskrivet i manus att dom ska bli förälskade?
Att se Maja Rung, Simon Reithner och Robin Keller i den här orkanen av känslor, händelser och intriger är som en liten julklapp i Februari. Det är en masterclass i hur man leker med publiken, i hur man charmar och chockar, niger och knockar.
Måndagar brukar vara ganska föreställlningslösa. Jag gillar inte vilja sitta hemma på kvällarna, men ibland går det liksom inte att nosa upp något, för inget händer i stan. Och dessutom, ifall jag nu blir tvungen att vara hemma, så blir det den enda kvällen den här veckan: jag är uppbokad alla andra. Det är opera på Hallwylska, föreställningar på Dansens Hus, och konserter på Kulturama. Och om det nu inte går att undvika, så kan jag ju kanske ta tag i sorteringen av böcker, eller organiserandet av någon låda, eller garderbo, eller alla skåp, eller…. eller… Snark…
Så var det tänkt i alla fall, tills min kompis Ticket Master messade och frågade om jag ville hänga med på publikrep av Schillers KÄRLEK OCH POLITIK, på Kulturhuset Stadsteatern.
Ville jag gå på teater? Skiter Påven i skogen?
Det är inte så att jag har ett missbruk, men jag skulle nog inte säga att jag har problem totalt under kontroll. Jag vet att jag borde låta bli, men det går bara inte. Det handlar inte om gå på teater, utan om mitt bokköpande. Jag kan helt enkelt inte låta bli. Och det är inget stort problem, inte ens ett problem, men det är som om jag väntar på ett litet hål i verkligheten, där jag kan krypa in, och där tiden står still, och där jag kan läsa alla dom där böckerna som tornar upp sej härhemma, som en miniversion av Manhattan.
Men när dom skriver ”Alla böcker halva priset” då är man väl en idiot om man inte stannar cykeln och poppar in? Jag menar: halva priset? Och eftersom det är second hand så är dom ju billiga från början? Man behöver ju inte handla, man kan ju bara kolla vad som finns?
En halvtimme senare kommer jag ut med en bok om Stockholms historia, en om Kungsträdgården, en om Kostymhistoria, och så något så konstigt som en ny bok av Charlotte Brontë. Hon med Jane Eyre, du vet? The Green Dwarf, heter den, och den skrevs när Charlotte var 17 år gammal, och är bara 116 sidor lång.
Dessutom hittade jag äntligen en dvd av Mean Girls, en film som jag jagat lite halvdant i något år. Jag har aldrig sett den, men det känns som om jag borde, för det görs en himla massa referenser till den på de kanaler jag följer på Youtube.
Jag och Ticketmaster har fått plats nästan längst fram. Rad två. Han har kollat upp att det tydligen ska vara delvis dold sikt så här långt fram, och det kanske det är, men inte där vi sitter. Eller kanske är det så att vi är tillräckligt långa för att se över ljusramperna som ligger längst fram på scenkanten? Jag antar att dom som sitter lite längre bak kan se scengolvet, men det är inget jag direkt saknar. Jag förstår, ganska snabbt, att det är täckt av rullband.
Schillers KABALE UND LIEBE hade premiär exakt 180 år innan jag föddes, den 13:e April, 1784. Ordet Kabale, förresten, kommer från det judiska kabbala, och betyder här hemlig sammansvärjning.
1784 är året som den amerikanska revolutionen avslutas, det är första gången som fenomenet svarta hål nämns i skrift, den första importerade balen bomull kommer till England, men det var framför allt året då Elizabeth Thible blir den första kvinnan att åka luftballong, i Lyons, Frankrike. Hon var utklädd till Minverva, och sjöng två duetter ur Monsigny's La Belle Arsène, tillsammans med ballongens förare, Monsieur Fleruant. Allt bevittnades av den då trettioåttaårige svenske kungen Gustav III, till vilkens ära ballongen också uppkallats. Hon inte bara sjöng, utan hjälpte också till att elda under ballongen, och hon vrickade foten när man - något klumpigt, antar man - 45 minuter senare, landade
Det är också året då Benjamin Franklin både uppfinner dubbelslipade glasögon och försöker övertala Frankrike att införa sommartid, och det är året då Gustav III förvärvar den västindiska kolinin Saint-Barthélemy.
Les Liasons Dangereuses, Farliga förbindelser, av Pierre Choderlos de Laclos, publiceras, och det är kanske ingen tillfällighet, för denna bok, och Schillers pjäs, har mycket gemensamt.
Innan föreställningen börjar kommer regissören upp och pratar lite, som dom gör, på publikrep. Han berättar bland annat att Schiller har blivit utsedd till nummer två i någon slags tävling om tidernas bästa dramatiker, eller nåt sånt.
Javisst, utsedd av samma jävla jönsar som bestämmer vem som ska få Nobelpriset i litteratur, tänker jag. Men jag har fel. Inte om jönsarna, men om Schiller. Han, och den här pjäsen - och föreställningen - seglar snabbt in på nån slags lista över sånt jag verkligen gillar. Det sägs en himla massa smarta, citatvärdiga saker, och jag försöker komma ihåg dom. Det sägs något om krut, minns jag, något om att krutet inte uppfanns för såna som han, vilket menas att personen i fråga inte ens är värd att skjutas.
Efter föreställningen, förresten, händer något ganska underbart, något som jag gärna skulle vilja se sprida sej på stadens scener. Det är brukligt att man inte tar emot applådtack innan premiären, eller i vissa fall, innan genrepet, men här, när ridan gått ner, lyfts den, för en kort stund, och skådisarna bugar, lite osorterat, okoreograferat, men nånting underbart händer: vi som publik känner oss uppskattade, tackade för att vi kom.
Efter föreställningen, förresten, händer något ganska underbart, något som jag gärna skulle vilja se sprida sej på stadens scener. Det är brukligt att man inte tar emot applådtack innan premiären, eller i vissa fall, innan genrepet, men här, när ridan gått ner, lyfts den, för en kort stund, och skådisarna bugar, lite osorterat, okoreograferat, men nånting underbart händer: vi som publik känner oss uppskattade, tackade för att vi kom.
Scenografinär enkel, men intressant. Rokoko-stolar och rullband. Det är allt. Nej, förresten, en soffa också. Rullbanden löper från fonden och fram till scenkanten, och personer och möbler rullas in och ut, och dom används också för att promenera, på plats.
Kostymernaär en slags förenklad rokoko. Männen har långa, något utsvängda rockar, men långbyxor istället för knälånga shorts, och kvinnorna förefaller inte korsetterade. Jag är inte bra på att se vad för slags material kläder är sydda i, och det kan mycket väl vara så att allt är sytt i riktigt fina tyger, men för mej ser det ut som om dom är sydda i polyester. Jag har flera av Johan Lindebergs golfbyxor i det materialet min garderob, köpa second hand, dom är utmärkta att ha med när man reser, eftersom polyester inte skrynklar, och inte lätt smutsas, men dom ger också ett lite billigt intryck, som överdragsbyxor, eller arbetskläder.
Eftersom det är en pjäs om ståndsskillnad hade jag gärna sett att man visade det tydligare i kostymerna. Det är lite monokromt, från svart till vitt, med mycket emfas på det grå. På Kulturhusets stora scen blir det lite som om man hämtat inspiration på Granit, och låtit sy upp dom på Muji. Jag hade gärna sett ett överdåd av färger och former, istället för den här något medeltida, nästan kalvinistiska estetiken. Men jag gillar alla klädda knappar.
Och kanske hade det vart roligt att få se lite mer fantasi, vad gäller frisyrer. Här är dom så enkla, så vardagliga och realtistiska att det nästan verkar som om detta är ett genomdrag utan mask och peruk. Det stör inte, det hade bara varit roligt med lite livsglädje och fantasi i det visuella. Lite mindre pilgrim och lite mer rokoko.
Det handlar om adel och borgare. Och jag antar lite om bönder, eller vad ska man kalla det ståndet som kommer under borgarna, som betjänter och pigor? Eller dom kanske inte tillhör något av stånden alls, förresten?
I alla fall: Major Ferdinand, en ung man som tack vare att pappa presidenten dragit i vissa trådar, har gjort kometkarriär inom armén, kommer till Miller, en musiker i stan, för att ta musiklektioner, ser hans dotter Luise, och ömsesidig kärlek uppstår. Det är bara det att ingen annan vill det här: en adelsman och en borgardotter? No way!
Och Ferdinands pappa har redan bestämt vem han ska gifta sej med: älskarinnan till landets patriark, prinsen, eftersom detta tydligen skulle ge honom och hans son en väldig massa makt. När det sen visar sej att älskarinnan, Lady Milford, länge varit förälskad i Ferdinand, och gärna skulle gifta sej med honom, då börjar det bli riktigt trassligt. Och Wurm, presidentens sekreterare, är själv intresserad av Luise. Man låter arrestera hennes föräldrar, och tvingar henne att skriva ett kärleksbrev till hovmarskalk von Kalb, och visare sen detta för den förälskade Ferdinand. Blanda sen in lite arsenik, och vetskapen om vad presidenten har gjort för att ta sej fram, och det hela blir underbart rörigt, och vansinnigt spännande.
Kanske är det ett missriktat försök till feministisk läsning som gör att man låter mannen med makt, presidenten, framträda helt utan några som helst förmildrande, eller förmänskligande egenskaper, utan tvekan, utan svagheter, men om så är fallet gör man sej själv en otjänst: att demonisera fienden gör honom bara mindre farlig. Det är först när man förstår honom som det blir verkligt otäckt och verksamt. När man är på väg att nästan hålla med. Att bara ge honom en Disneybanditrpersonlighet, en Scarkaraktär, gör honom lättare att skjuta ifrån sej. Det blir för lätt att säga: detta är inte min far, min bror, min chef.
Detsamma gäller den enda kvinnan med makt, Lady Milford, i en rolltolkning som jag inte riktigt förstår. I ett övertydligt, överdrivet försök, säkert sporrad av rädsla att vi som publik inte ska förstå att hon som kvinna också är ett offer, visar man att hon har sin position på grund av flertalet sexuella övergrepp. Det blir lite övertydligt, lite fördummande, lite som om man riktade sej till tonåringar som lever i en värld där allt måste vara svart eller vitt, eller folk som uppskattar att inte behöva tänka själva, som vill ha en läsning, en allomfattande, universell sanning serverad, klar och tydlig.
Men detta är bara första mötet med publik, och man har fortfarande flera genomdrag på sej att hitta en slags balans.
I övrigt älskar jag den här sortens regi, där man försöker reda ut vad som egentligen händer mellan rollerna, där man underordnar sej texten, och undersöker vad det egentligen är författaren vill säga, och där man som publik förstår varför dom har valt att sätta upp just det här verket. Jag har genomlidit många föreställningar där regissören liksom sätter sej över allt: där det verkar som om vad författaren vill säga med sitt verk är totalt ointressant, och där regissören egentligen själv helst hade skrivit något helt eget, om han eller hon bara varit tillräckligt begåvad.
Det här är drama. Här tas betydelsefulla och brännande beslut, här passeras punkten utan återvändo, om och om igen, här finns det stora i det lilla, och här sägs sanningar på ett sätt som gör att man lyssnar.
Och personregin är livsfarlig, magnetisk, elektriskt. Det sprakar mellan skådisarna, mellan rollerna, och varenda liten handling känns naturlig och oundviklig. Här finns inget slafsigt, slarvigt, allmänt eller hafsigt.
Och aldrig har väl frågan hur lemonaden smakar varit lika livsviktig.
Eller, som Schiller låter Ferdinand säga till Luise:
”Lemonaden är svag, som din själ.”
Skål!
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Ticket Master. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 720:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
•att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
•och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
CELUI QUI TOMBE, med Compagnie Yoann Bourgeois, på Dansens Hus:
"Jag hinner tänka en himla massa, när parkettgolvet vippar, och det blir svårare och svårare att hålla balansen: Om hur vi liksom, sen flera år tillbaka, har funnit oss i att långsamt få det sämre, utan att protestera. Hur det naggas och nafsas. Snaran har dragits åt, sakta, och vi har liksom inte märkt att det har blivit svårare och svårare att andas. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/celui-qui-tombe-med-compagnie-yoann.html
KöPER på Kungliga Operan:
Det är något fascinerande med det fysiskt avvikande, ovanliga, för barn, och - antar jag - för oss vuxna. Vi vet att vi inte får titta, inte får stirra, men vi vill, och kan ibland inte låta bli. Det finns dom som vill att man tittar: såna med konstigt färgade linser, piercingar, tatueringar och andra ingrepp, och så finns det dom som nog är ganska trötta på att vi glor: Hon, i rullstol, vars kropp inte är mycket större än hennes huvud, han, vars händer verkar sticka ut hur axeln, han, vars ryggrad är så sned att han behöver käppar för att hålla sej upprätt. Är det där en puckel?
Låter det intressant? Här är resten:
LAMPEDUSA på Kulturhuset Stadteatern:
"Jag stirrar på skärmen. Lampedusa? Den ganska utsålda föreställningen?
Det finns dom som hänger med, som har fingret i luften och känner vart de nya, friska vindarna blåser, som märker när något nytt dyker upp på horisonten, som hör snacket, och som hänger med. Jag är inte en av dom. Jag är ur synk, en anakronism, bara här på tillfälligt besök, och inte riktigt bekant med nutidens seder och bruk."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/lampedusa-pa-kulturhuset-stadsteatern.html
↧
Jag vill passa på att rekommendera -
- C/ompanys dansföreställning Dan-Su, som just nu går på dansen hus. Den spelar 25/2 och 26/2, och är väl värd ett besök. En förtrollade afton, med kritor, tarmsystem och innovativ och mycket humoristisk dans av det svenskjapanska kollektivet.
Rapport kommer snart, men ta tillfället och se föreställningen innan det är över.
Länk HÄR.
Rapport kommer snart, men ta tillfället och se föreställningen innan det är över.
Länk HÄR.
↧
Idag har du chansen att inte missa -
- LAMPEDUSA på Kulturhuset Stadteatern:
![]()
"Jag stirrar på skärmen. Lampedusa? Den ganska utsålda föreställningen?
Det finns dom som hänger med, som har fingret i luften och känner vart de nya, friska vindarna blåser, som märker när något nytt dyker upp på horisonten, som hör snacket, och som hänger med. Jag är inte en av dom. Jag är ur synk, en anakronism, bara här på tillfälligt besök, och inte riktigt bekant med nutidens seder och bruk."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/lampedusa-pa-kulturhuset-stadsteatern.html
![]()
- KÄRLEK OCH POLITIK, en publikrepetition på Kulturhuset Stadsteatern:
Du vet hur operapubliken ibland, efter en särskilt fantastisk aria eller duett, avbryter handlingen, ställer sej upp och applåderar så att det rungar? Om det är på film kan det till och med hända att dom kastar hattar i luften och ropar Da Capo!
Under måndagens publikrep av Schillers KÄRLEK OCH POLITIK får jag flera gånger - efter sällsamt vällevererade insatser - lust att kasta min brandgula mössa i luften, ställa mej upp, ropa bravo! och klappa i händerna.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/karlek-och-politik-publikrepetition.html
![]()
FÖRKLÄDET, på Göta Lejon:
”Detta är en av mina favoritmusikaler,” säger min kompis Abercrombie Clone, precis innan det börjar. Vi sitter på femte bänkraden, parkett, nästan i mitten.
”Men gud, samma här!” svarar jag, lite förvånad, för vi brukar ofta tycka olika.
Jag har inte varit ett dugg orolig, inte under hela dagen, inte under hela veckan sen jag hämtade ut biljetterna, inte sen hörde att dom skulle sätta upp föreställningen på Göta Lejon, men nu, när vi sitter i salongen, knaprande Skittles, inköpta på Sju-elva runt hörnet, är första gången jag blir rädd. Riktigt rädd.
Vaffan händer om jag hatar det?
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/forkladet-pa-gota-lejon-forestallning.html
JERSEY BOYS, På Chinateatern:
![]()
"De fyra huvudrollerna är på scenen nästan hela tiden, men jag undrar ibland om dom inte har det lugnare än den övriga ensemblen, som - när dom inte står på scen - måste stressa sej igenom snabbyten á la merde - hemsnickrad franska för ’från heliske’. Ibland känns det som om dom bara går ut, slänger av sej kläderna, tar på nya, vrider peruken ett kvartsvarv, och går in på scenen igen, nu som en ny person. Detta är verkligen att utnyttja de naturliga tillgångarna. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/jersey-boys-pa-chinateatern.html
JERSEY BOYS, På Chinateatern:
"De fyra huvudrollerna är på scenen nästan hela tiden, men jag undrar ibland om dom inte har det lugnare än den övriga ensemblen, som - när dom inte står på scen - måste stressa sej igenom snabbyten á la merde - hemsnickrad franska för ’från heliske’. Ibland känns det som om dom bara går ut, slänger av sej kläderna, tar på nya, vrider peruken ett kvartsvarv, och går in på scenen igen, nu som en ny person. Detta är verkligen att utnyttja de naturliga tillgångarna. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/jersey-boys-pa-chinateatern.html
↧
↧
SALONG HALLWYL: EN AFTON MED ITALIENSK OPERA, konsert, Hallwylska muséet, föreställning 16, 22/2 2016.
Medverkande: Michaela von Koch, sopran, Susanna Sundberg, alt, Magnus Hybbinette, tenor, Richard Hamrin, baryton, Jan-Erik Sandvik, piano.
So many drinking songs were waiting to be sung,
So many wayward pleasures lay in store for me
And so much pain my dazzled eyes refused to see.
I ran so fast that time and youth at last ran out
I never stopped to think what life was all about,
And every conversation I can now recall
Concerned itself with me, me, and nothing else at all.
Yesterday the moon was blue
And every crazy day brought something new to do,
I used my magic age as if it were a wand
And never saw the waste and emptiness beyond.
The game of love I played with arrogance and pride
And every flame I lit too quickly, quickly died.
The friends I made all seemed, somehow, to drift away
And only I am left on stage to end the play.
There are so many songs in me that won't be sung,
I feel the bitter taste of tears upon my tongue.
The time has come for me to pay for yesterday
When I was young...
Yesteday When I was Young
av Charles Aznavour
Det hade börjat bli kallt igen. Riktigt kallt. Sådär kallt att det kändes som om det liksom inte hade gått om jag inte haft min Tenson-parkas: jag hade frusit ihjäl, eller fått vända om, som en sån där upptäcksresande som gett sej den på att ta sej till Nordpolen, men inte varit adekvat utrustad.
Patti-Li Leuk står redan utanför och väntar när jag låser fast min cykel vid järnstängslet som löper mellan Hamngatan och Berzelii Park, men jag känner först inte igen honom: han är uppklädd, finklädd; han har sin fiskbensmönstrade grå yllerock på sej, den han bara har när det är lite utöver det vanliga, vilket för det mesta brukar vara vid såna här tillfällen: när vi går på konserter. Och kanske nyår. Och om vi hamnar på någon premiär, nångång.
På vägen hit har jag lyssnat på en podcast om New York, med Bowery Boys, avsnitt nummer 199, Battle For The Skyline, och nu tar jag av mej mina vita hörlurar, virar ihop sladden, stoppar ner dom i min rygga, innan jag skyndar över gatan, över spårvagnsspåren, fram till Patti-Li, och så går vi in på Hallwylska Museet.
Det här är, ärligt talat, mer hans grej. Han har mycket bättre koll på opera än vad jag har. Han hör med en gång vad det är för en melodi, och vet varifrån den kommer. Jag kanske känner igen den, men kan liksom inte placera in den i sitt sammanhang, om det inte är något väldigt välkänt, som hitarna ut Carmen, eller så.
Det fanns en tid när jag inte alls klarade av operan, när jag tyckte att själva sången kändes ansträngd, strypt, snörpt, men jag vet inte om jag har vant mej, för jag tycker inte att det låter så längre. För det mesta.
Hoarders är inte att förakta, om dom är av ett särskilt slag. Jag talar inte om såna där stolpskott som samlar på tomma konservburkar och gamla dagstidningar och inte riktigt vet hur många katter dom har, och mer verkar ha svårt att hitta till grovsoprummet än att dom är några genuina samlare, utan jag talar om såna som släkten Hallwyl, närmare bestämt Grevinna Wilhemina von Hallwyl, och hennes dotterson Rolf de Mare. Hon är hjärnan bakom Hallwylska Museet, och han är anledningen till att vi har ett Dansmuseum. Båda museerna är väl värda ett besök, nej, förresten, jag skulle nog säga att det är ganska obligatoriskt att ta sej dit.
Man blir avprickad nere i vestibulen, går upp till kapprummet för att hänga av sej, och så ner till det stora köket för ett glas vin och lite snacks. Det är ett tag sen vi sågs, och vi har en hel del att prata om. Bakom själva köket finns ett litet rum, där man serverar vinet, och vi blir hängande där, bubblandes och babblandes, och vi märker inte att folk börjar bege sej upp till den stora salongen, för att ta plats inför konserten. Inte förrän en kvinna kommer fram och vänligt informerar oss om att det är börjar bli dags att ta plats, inser vi att tiden liksom rusat iväg, och vi stolpar uppför trapporna, och får två platser, nästan längst bak.
Har du varit här, nångång, i den gyllene salongen? Visst känns det lite om man befinner sej i ett av de mindre rummen i Versailles? Man skulle inte kunnat tro att det här rummet, och hela huset, knappt är hundra år gammalt. Bygget stod klart 1898, och var hypermodernt, för den tiden. Fullproppat med antikviteter, men hypermodernt. Man hade centralvärme, kylskåp och elektriskt ljus, vilket var väldigt ovanligt, på den tiden.
Det är italiensk opera-afton, vilket betyder mycket Verdi och Puccini, och det är verkligen inget att förakta. Man är fyra sångare, två kvinnor och två män. Tenoren är lite äldre, smärt men gråhårig, och det verkar också som om det är han som är initiativtagare och ansvarig för det hela. Barytonen är ung, håller precis på att avsluta masterprogrammet på operahögskolan, och till sättet är han mer en tenor än en baryton, om du förstår vad jag menar? Det är lite Sturm und Drangöver honom, lite Lord Byron, han är lite som gjord för att komma inrusande som en svartsjuk, försmådd, lätt hysteriska förste älskare, och jag tror att såna roller vanligtvis sjungs av en tenor.
Han är klädd i svart kostym och vit skjorta, medan den äldre mannen bär frack, och vid presentationen skämtas det om detta, när tenoren säger att barytonen är ensamstående, och har försökt tvätta sin frack i tvättmaskinen, vilket förklarar hans enkla kostym. Jag förstår att man vill uppmärksamma och förklara skillnaden i kläder, för det ser lite skevt ut, lite som om den ene är på väg att hämta sitt nobelpris, medan den andre är på väg hem från en kräftskiva, men som skämt är det lite i gubbigaste laget: det antyder liksom att om han hade haft en liten kvinna därhemma så hade hon tagit tag i det hela, och hindrat honom från att göra något så dumt som att försöka vattentvätta en frack.
Men skämtet går hem, hos den här publiken, som alla är lite till åren komna, så om målet helgar medlen så är det kanske inte något att tjafsa om. Och kanske har han verkligen försökt tvätta sin frack, vem vet? Men jag köper inte att han skulle kunna ha en liten kvinna därhemma. Han verkar inte vara den typen.
Alten påminner mej om någon, nej, om flera. Hon har lång hals, ovalt ansikte och tjockt mörkt hår, klippt i en bred lugg, och är en slags blandning av Betti Page och Annie Golden, hon som spelade Lynette "Squeaky" Fromme i Stephen Sondheims och John Weidman's musikal Assassins, och som kanske är mest känd för sin roll i filmen Hair.
Efteråt måste jag fråga Patti-Li vad det var vi hade fått höra, för jag minns inte allt. Han har ett mycket bättre minne för sånt här än vad jag har, och han mindes att tenoren sjöng La Donna e Mobile, ur RIGOLETTO, och E lucavan le stelle, ur TOSCA, att kvinnorna sjöng blomsterduetten ur MADAME BUTTERFLY, och herrarna sjöng duetten ur LA BOHEME, och så avslutade man med en trio från COSI FAN TUTTE, och extranumret var O Sole Mio, som framfördes lite som en kvartett.
Höjdpunkten för mej, var när sopranen sjöng Ebben? Ne andrò lontana ur LA WALLY, den ur Diva, du vet? Då försvann jag totalt, tillbaka in i mina minnen, in i diffusa, grumliga flashbacks, fyllda av plötsliga bilder och situationer utan vare sej rim eller reson, såna där minnesbilder man har efter en sån där drömfylld, orolig sömn man haft en fullmånesnatt.
Jag minns inte när och var jag första gången såg Diva, den franska filmen om en ung brevbärare som spelar in en bootleg av en konsert med en operasångerska som aldrig gjort en skiva, och som råkar komma över ett annat kassetband, där en prostituerad berättar hemligheter om en högt uppsatt man.
Kanske gjorde den ett så starkt intryck på mej att omgivningen blev oviktig? Det kan ha varit när jag var på ett kort besök i Malmö, under gymnasietiden, eller kanske spelades den på biografen jag bodde ovanpå, på Larmgatan i Kalmar? Jag minns dom enorma fabriksliknande lokalerna, de vackra bilderna av Paris, spänningen, men framför allt - musiken.
Jag vaknar till när det tar slut, när musiken tystnar och applåderna börjar. Det här rummet, och den här musiken - det är inte en helt oangenäm verklighet att komma tillbaka till.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Vanlig biljett, 295:- ! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
•att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
•och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
KÄRLEK OCH POLITIK, en publikrepetition på Kulturhuset Stadsteatern:
Du vet hur operapubliken ibland, efter en särskilt fantastisk aria eller duett, avbryter handlingen, ställer sej upp och applåderar så att det rungar? Om det är på film kan det till och med hända att dom kastar hattar i luften och ropar Da Capo!
Under måndagens publikrep av Schillers KÄRLEK OCH POLITIK får jag flera gånger - efter sällsamt vällevererade insatser - lust att kasta min brandgula mössa i luften, ställa mej upp, ropa bravo! och klappa i händerna.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/karlek-och-politik-publikrepetition.html
CELUI QUI TOMBE, med Compagnie Yoann Bourgeois, på Dansens Hus:
"Jag hinner tänka en himla massa, när parkettgolvet vippar, och det blir svårare och svårare att hålla balansen: Om hur vi liksom, sen flera år tillbaka, har funnit oss i att långsamt få det sämre, utan att protestera. Hur det naggas och nafsas. Snaran har dragits åt, sakta, och vi har liksom inte märkt att det har blivit svårare och svårare att andas. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/celui-qui-tombe-med-compagnie-yoann.html
KöPER på Kungliga Operan:
Det är något fascinerande med det fysiskt avvikande, ovanliga, för barn, och - antar jag - för oss vuxna. Vi vet att vi inte får titta, inte får stirra, men vi vill, och kan ibland inte låta bli. Det finns dom som vill att man tittar: såna med konstigt färgade linser, piercingar, tatueringar och andra ingrepp, och så finns det dom som nog är ganska trötta på att vi glor: Hon, i rullstol, vars kropp inte är mycket större än hennes huvud, han, vars händer verkar sticka ut hur axeln, han, vars ryggrad är så sned att han behöver käppar för att hålla sej upprätt. Är det där en puckel?
Låter det intressant? Här är resten:
↧
Idag har du chansen att inte missa -
- LOLA BLAU på Kulturhuset Stadsteatern, i vad jag tror är sista föreställningen:
![]()
Ett står klart och lysande: Sara Jangfeldt är fenomenastisk. Jag vet inte när jag såg en sån imponerande prestation senast. Och absolut inte när jag såg det i ett musikalsammanhang. Det är ingen dålig pjäs, men hon gör den till ett litet mästerverk. Hon överskrider verkets murar, expanderar, blåser ut begränsningarna, lyfter upp det, förvandlar det, ger det en värdighet och något utöver det vanliga. Och det är inte det att hon kommer in och briljerar, lutar sej tillbaka mot en fascinerande persona och liksom ställer sej utanför föreställningen och glänser; hon är Lola, hon är där, mitt i, med hink och högaffel, redo att mocka upp och skyffla skit. Här lirar man i en helt annan division, där man sen länge passerat det rena hantverket, och börjat experimentera med scenisk konst.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/lola-blau-kulturhuset-stadsteatern.html
![]()
LAMPEDUSA på Kulturhuset Stadteatern:
"Jag stirrar på skärmen. Lampedusa? Den ganska utsålda föreställningen?
Det finns dom som hänger med, som har fingret i luften och känner vart de nya, friska vindarna blåser, som märker när något nytt dyker upp på horisonten, som hör snacket, och som hänger med. Jag är inte en av dom. Jag är ur synk, en anakronism, bara här på tillfälligt besök, och inte riktigt bekant med nutidens seder och bruk."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/lampedusa-pa-kulturhuset-stadsteatern.html
![]()
"”Nu går ljuset ner,” säger kvinnan bredvid mej.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/livlakarens-besok-kulturhuset.html
![]()
"För att skilja sej från andra produktioner har man valt att drapera produktionen i en slags minimalistiskt Steampunk. Steampunk är en slags science-fiction-estetik hämtad ur Vilda Västern, de Viktorianska skönhetsidealen, Jugend och en slags överdekorerad industrialism. Urverk, kugghjul, korsetter, insekter, bas-tubor och valthorn. Tänk Jean-Claude Forests originalteckningar av Barbarella, Broadwayversionen av Wicked, eller filmerna Metropolis eller Brazil. "
Låter det intressant? Här är resten:
![]()
Erik Ehn, som den förvridne heroinisten, för det mesta dold bakom en lång lugg, påminner mej om någonting av Munch, en serieteckning av Francois Bourgeon, eller en ung Severus Snipe som har tappat sin kam. När jag på åttiotalet sålde bröd i tunnelbanan, kunde jag ibland möta såna missbrukare. Securitaskillarna kallade dom för ”Vandrande Överdoser”. Deras tid verkade ha stannat, saktat, och deras verklighet var en helt annan än vår.
Låter det intressant? Här är resten:
![]()
Låter det intressant? Här är resten:
![]()
LIVLÄKARENS BESÖK, på Kulturhuset Stadsteatern:
"”Nu går ljuset ner,” säger kvinnan bredvid mej.
Folk kommer in på scenen.
”Nu börjar det, nu kommer dom…”
En av dom är kung.
”Det där är kungen…”
Jag vänder mej till kvinnnan:
”Du tänker inte hålla på och prata hela föreställningen, va?”
Det tänkte hon inte."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/livlakarens-besok-kulturhuset.html
RONJA RÖVARDOTTER av Astrid Lindgren på Kulturhuset Stadsteatern.
"För att skilja sej från andra produktioner har man valt att drapera produktionen i en slags minimalistiskt Steampunk. Steampunk är en slags science-fiction-estetik hämtad ur Vilda Västern, de Viktorianska skönhetsidealen, Jugend och en slags överdekorerad industrialism. Urverk, kugghjul, korsetter, insekter, bas-tubor och valthorn. Tänk Jean-Claude Forests originalteckningar av Barbarella, Broadwayversionen av Wicked, eller filmerna Metropolis eller Brazil. "
Låter det intressant? Här är resten:
OCH GE OSS SKUGGORNA, på Dramaten:
Erik Ehn, som den förvridne heroinisten, för det mesta dold bakom en lång lugg, påminner mej om någonting av Munch, en serieteckning av Francois Bourgeon, eller en ung Severus Snipe som har tappat sin kam. När jag på åttiotalet sålde bröd i tunnelbanan, kunde jag ibland möta såna missbrukare. Securitaskillarna kallade dom för ”Vandrande Överdoser”. Deras tid verkade ha stannat, saktat, och deras verklighet var en helt annan än vår.
Låter det intressant? Här är resten:
≈ [UNGEFÄR LIKA MED] av Jonas Hasen Khemiri i Regi Farnaz Arbabi:
"Plötsligt har jag slängt mej in i det hela. Jag vänder mej till kvinnan, som jag nu ser inte alls är så gammal som jag först trodde, och antagligen är mer en kompis än en mamma:
”Vaddå, menar du att du hellre sitter här och väntar på att nån som jobbar här ska komma och säga till dej att du ska ta bort den?”
Hon tvekar, lite:
”Ja, det är väl inte hans jobb att säga till mej vad jag ska göra?”
”Du fattar inte av dej själv att ni inte ska sätta upp saker på scenen? Du fattar inte att halva publiken just nu sitter och undrar vad ni är för idioter som ställer upp era muggar på scenen, som om det här vore nåt jävla cafébord?”"
Låter det intressant? Här är resten:
CHARLEYS TANT på Intiman, ett genrep:
Claes Malmberg, som Lord Babberly, ”Charleys Tant”, är överraskande bra. Det är ganska vanligt att killar, när dom ska föreställa komiska fruntimmer, antingen fjollar till sej något hysteriskt, eller tar den andra vägen: dom är många gånger mer manliga i klänning än dom var innan dom fick på sej den. Här faller man inte i den enkla fällan. Efter ett tag glömmer jag faktiskt bort att han ska föreställa en man som föreställer en kvinna, och köper honom helt som en något monstruös kvinna. En vansinnigt rolig, monstruös kvinna.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/01/charleys-tant-intiman-genrep.html
![]()
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/jersey-boys-pa-chinateatern.html
![]()
JERSEY BOYS, På Chinateatern:
"De fyra huvudrollerna är på scenen nästan hela tiden, men jag undrar ibland om dom inte har det lugnare än den övriga ensemblen, som - när dom inte står på scen - måste stressa sej igenom snabbyten á la merde - hemsnickrad franska för ’från heliske’. Ibland känns det som om dom bara går ut, slänger av sej kläderna, tar på nya, vrider peruken ett kvartsvarv, och går in på scenen igen, nu som en ny person. Detta är verkligen att utnyttja de naturliga tillgångarna. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/10/jersey-boys-pa-chinateatern.html
FÖRKLÄDET, på Göta Lejon:
”Detta är en av mina favoritmusikaler,” säger min kompis Abercrombie Clone, precis innan det börjar. Vi sitter på femte bänkraden, parkett, nästan i mitten.
”Men gud, samma här!” svarar jag, lite förvånad, för vi brukar ofta tycka olika.
Jag har inte varit ett dugg orolig, inte under hela dagen, inte under hela veckan sen jag hämtade ut biljetterna, inte sen hörde att dom skulle sätta upp föreställningen på Göta Lejon, men nu, när vi sitter i salongen, knaprande Skittles, inköpta på Sju-elva runt hörnet, är första gången jag blir rädd. Riktigt rädd.
Vaffan händer om jag hatar det?
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2015/09/forkladet-pa-gota-lejon-forestallning.html
↧
Idag ser jag fram emot -
- ett publikrep av AMERICAN HOTEL, Av Sara Stridsberg, Regi Ingela Olsson, Scenografi och ljus, Jens Sethzman, Kostym Nina Sandström, Mask Anna Jensen Arktoft, med Liv Mjönes, Shanti Roney, Peter Gardiner, Ann-Sofie Rase, Anders Johannisson.
![]()
Från Kulturhuset Stadsteaterns hemsida:
Från Kulturhuset Stadsteaterns hemsida:
"I en övergiven skyskrapa någonstans i Detroit, Amerika, befinner sig Carter och Vladimir. Vladimir vill att Carter ska hjälpa honom att dö. I en annan del av staden befinner sig Vladimirs tvillingbror Jack, som Carter tidigare levt med. Tillsammans har de ett barn, som hon inte längre träffar. Utanför förvandlas världen, blir långsamt till ruiner.
Detroit, den en gång blomstrande staden med en stark bilindustri och stora förhoppningar, gick 2013 i konkurs. Den kapitalstarka befolkningen flyttade därifrån och lämnade delar av staden öde. American Hotel skildrar några av dem som blev kvar. Vad händer i en människa när världen omkring henne rämnar och hon förlorar allting?
Med American Hotel debuterar författaren och dramatikern Sara Stridsberg på Kulturhuset Stadsteatern. För regin står Ingela Olsson, som har flera framgångsrika samarbeten med Sara Stridsberg bakom sig, nu senast Konsten att falla."
↧
C/OMPANY: DAN-SU, på Dansens Hus, föreställning 17, 24/2 2016.
 |
| Fotot: Matron |
AV Shintaro Oue, Ljus Yusuyuki Yoshieda, med Shintaro Oue, Shintaro Hirahara, Mirai Moriyama
Draw me a circle that's perfectly round
One curving line, simple and fine
Now add two ears and a lopsided nose
And if you care, add some hair
Now draw two eyes and make them bright
Because they've just seen a beautiful sight
Sketch in a mouth with a radiant grin
One coming deep from within
You've drawn me a circle and now that you're through
It's a picture of me after being with you
Draw Me a Circle
av Cy Young
Jag var sen. Trots att benen pinnade på så fort det bara gick, insåg jag att jag kanske inte skulle hinna. Jag menar, jag sprang inte, jag bara gick väldigt, väldigt fort. Det var tydligen en liten miss i tidsplaneringen: jag hade räknat med att om jag gick in till Söder skulle det ta ungefär dubbelt så lång tid som att cykla. Det gjorde det inte. Det tog typ tre gånger så lång tid, om man verkligen la på en rem.
Skäggige Skalman hade nämligen tagit bilen till jobbet, så om jag ville kunde jag få skjuts hem, efter föreställningen. Det var bara det att han skulle inte hinna hämta mej, hemma, eller; det blev för bängligt, på nåt sätt, det var lättare om jag tog mej in till stan och mötte honom där. Men eftersom jag skulle få skjuts hem så kunde jag inte ta cykeln. Tunnelbana eller apostlahästarna? Det blev det långa benet före, och jag hann, precis. Eller, jag kanske var lite sen, men jag var för utmattad av marschen för att notera något exakt klockslag.
När vi hade hämtat ut biljetterna tänkte jag att vi skulle ta en kaffe och en fralla på ett tyskt bageri och café, Bäckerei, inte långt från Dansens Hus men jag lotsade visst fel nånstans, tog vänster istället för höger när vi kom fram till Drottninggatan, och precis när vi var redo att vända och ge upp, när det kändes som om vi var ute och snurrade i rena ödemarken, vad gäller kvällsöppna fik, snubblade vi över ett för oss obekant ställe, Il Caffe, och vi skyndade in och beställde varsin macka och kaffe.
Jag förstod på hur Skäggige Skalman valde plats vid bordet - med ryggen mot skyltfönstret - att han hittat något intressant att titta på. Han är lite svag för väldigt vackra människor, och den unge mannen som värmde våra mackor påminde ganska så ordentligt om Jay Brannan, han, sångaren från Shorbus, du vet?
I lilla salongen på Dansens Hus har man ritat en vit cirkel på golvet, nästan lika stor som scenen. Det står också något litet på golvet, en bit in. Jag antar, av någon anledning, att det är en sån där dammsugarrobot, du vet, en sån där kakburksstor maskin som rullar runt på egen hand? Ovanpå den står en liten GoPro-kamera, och vad den filmar visas på en filmduk som hänger framme vid höger scenkant.
Det börjar med en person, ensam på scenen.
När man är ganska gammal är det ganska roligt att någon tänker tankar som man själv aldrig har tänkt, liksom ser saker ur ett nytt perspektiv. Som det här med magkramper. Jag har aldrig tänkt att det skulle kunna vara vackert, eller i alla fall intressant, fascinerande, liksom. Förstå mej rätt, jag menar inte själva slutprodukten, avfallet, det som vill komma ut, utan muskelarbetet när kroppen försöker slunga ut något som den känner inte borde vara där. Spasmerna, paroxysmerna, konvulsionerna.
Det är något som vill ut ur mannen på scenen. Kramperna har helt tagit över honom. Dom kommer i vågor, han vrids och vänds, och under anfallen är det som om hela han bara var en enda muskel.
Han sätter sej i toalettställning och försöker se om något kommer ut den vägen. Nej. Det krampar igen. Och igen. Och så dyker det plötsligt upp en liten gubbe, en sån där plastfigur, i hans mun. Det var den som ville ut, eller det var den som måste ut. Han sätter ner figuren vid GoPro-kameran.
Så kommer ännu en man in på scenen, också han med en liten figur, och lite som en hund som vill leka lyckas han locka den förste mannen till en slags dans, en slags tumlande rörelser, runt i cirkeln. Den ene säger plötsligt:
”One.”
Och får svaret:
”Two.”
Så:
”Black.”
”White”
Sen:
”Up.”
”Down.”
Så, från längre upp i gradängen, bakom oss, hörs ett rytande, och en tredje man kommer ner på scenen, ställer sin lilla figur vid GoPro-kameran och försöker lägga sej i:
”One…”
”Two…”
”… three.”
Han vill liksom tränga sej in i koreografin, passa in, blanda sej i, tillhöra.
”Black…”
”White…”
”… Green?”
”Up…”
”Down…”
”… Sideways?”
Man dansar runt, runt, tumlar, liksom hjular, det är hårdhänt och graciöst, komiskt och mycket vackert.
Dom är klädda i något jag skulle vilja kalla för Japan-chic, men det stämmer inte. Det är vanliga kläder, och det är bara det att det är japanska killar som har dom på sej, som gör dom chica. Vanliga byxor, en skjorta, en kavaj, ett linne, en t-shirt, en del plagg mönstrade, lite diskret, och i färgerna vitt, svart, grått, och äggulegult. Till och med de kycklingfärgade långkalsongerna, som killen som har en kropp som Michelangelos David har på sej, är chica, på något sätt. Speciellt om man har benmuskler för det.
Det är en blandning av poesi och clowneri, på samma gång vackert och skrattretande. Man ritar upp tarmsystemet med griffelkritor på golvet, och leker mat och vätska som åker runt, och som åtskiljs länge fram. Man sitter på varandra, lyfter, vänder, slänger ner varandra i golvet, sliter ner dom gula långkalsongerna, sticker in huvudet i dom, vänder på killen som bär dom, och vips är man att slags huvudlöst monster, en slags insekt, eller åtta-benat kräldjur.
Det dyker upp en väldig massa griffelkritor mot slutet av föreställningen, och när föreställningen är över säger man att vi gärna får ta några, eftersom man har dansat på dom går dom inte att återanvända. Jag tog en, och Skäggige Skalman tog en. Han gjorde en liten installation av sin och jag stoppade ner min krita i ett litet kuriosakabinett av transparant plexiglas, där det redan bland annat ligger en sedel från Uppsala Stadsteaters uppsättning av CABARET, den lilla boken man fick efter Dramatens MÄSTAREN OCH MARGARITA, och en snäcka från Kulturhuset Stadsteatern Skärholmens uppsättning av EN VÄRLSOMSEGLING UNDER HAVET. Det är fint med minnen.
Efteråt, när vi går ner i bilgaraget, beep-öppnar bilen, sticker in kortet i apparaten och kör hem, är vi uppsluppna och imponerade, lite som barn som varit på Gröna Lund. Det känns inte så mycket som om vi bara har suttit och sett något, utan som om vi varit med och upplevt något, och det är lite svårt att sammanfatta vad.
Många dansföreställningar är det ganska lätt att ta ett steg tillbaka ifrån, se lite från håll, att distansera sej från materialet, liksom lägga armarna i kors och säga för sej själv: ”Okej, vad är det egentligen koreografen försökt säga med det här?”
Det är lite omöjligt i det här fallet. Det här är skapat av en häftigt härlig hjärna och med en underbar fysisk fantasi, och på något sätt blir det svårt att avgöra vad som är ”dom” och vad som är ”jag”. Vilka tankar är mina egna, skapade av det jag ser, och vad är rena reaktioner på det dom framför?
Vad vill dom säga, och vad är det jag hör?
Det är lite som att stå framför en tavla och klart och tydligt se motivet, bara för sen upptäcka att någon annan ser något helt annat. Man frågar sej: är det jag ser det som konstnären ville berätta, eller är jag ute på en egen sväng, med mina egna sinnen som ciceroner? Dom här tankarna om tvåsamhetens tvång, är dom bara mina, eller kommer dom från artisterna? Är det vad man vill säga, något av vad man vill säga?
Vi pratar om manlig skönhet, om cool japansk estetik, och om rörelser och fysiska lösningar vi inte har sett förut.
Och vi är överens om att det är tur att vi har Dansens Hus, för det vore väldig tomt annars.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljett, tack Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
•att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
•och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
SALONG HALLWYL: EN AFTON MED ITALIENSK OPERA, en konsert på Hallwylska muséet:
"Hoarders är inte att förakta, om dom är av ett särskilt slag. Jag talar inte om såna där stolpskott som samlar på tomma konservburkar och gamla dagstidningar och inte riktigt vet hur många katter dom har, och mer verkar ha svårt att hitta till gropsoprummet än att dom är några genuina samlare, utan jag talar om såna som släkten Hallwyl, närmare bestämt Grevinna Wilhemina von Hallwyl, och hennes dotterson Rolf de Mare. Hon är hjärnan bakom Hallwylska Museet, och han är anledningen till att vi har ett Dansmuseum. "
Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/salong-hallwyl-en-afton-med-italiensk.html
KÄRLEK OCH POLITIK, en publikrepetition på Kulturhuset Stadsteatern:
Du vet hur operapubliken ibland, efter en särskilt fantastisk aria eller duett, avbryter handlingen, ställer sej upp och applåderar så att det rungar? Om det är på film kan det till och med hända att dom kastar hattar i luften och ropar Da Capo!
Under måndagens publikrep av Schillers KÄRLEK OCH POLITIK får jag flera gånger - efter sällsamt vällevererade insatser - lust att kasta min brandgula mössa i luften, ställa mej upp, ropa bravo! och klappa i händerna.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/karlek-och-politik-publikrepetition.html
CELUI QUI TOMBE, med Compagnie Yoann Bourgeois, på Dansens Hus:
"Jag hinner tänka en himla massa, när parkettgolvet vippar, och det blir svårare och svårare att hålla balansen: Om hur vi liksom, sen flera år tillbaka, har funnit oss i att långsamt få det sämre, utan att protestera. Hur det naggas och nafsas. Snaran har dragits åt, sakta, och vi har liksom inte märkt att det har blivit svårare och svårare att andas. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/celui-qui-tombe-med-compagnie-yoann.html
↧
↧
LUNCHKONSERT PÅ KULTURAMA, 2016 föreställning 18, 25/2 2016
Med Carin Juborg, Nathalie Olsson, Linnéa Lissenko, Josephine Thunell, Johan Huumonen, Helena Skoglund, Elina Holewa Chrona, Hanna Nilsson, Lina Malmefjäll, Karoline Dons, Aksel Mørk, Emma Bjärslinde.
Welcome to my school,
This ain't no high school:
This is the Thunderdome.
Hold your breath
and count the days,
we're graduating soon.
College will be paradise
If I'm not dead by June!
But I know, I know, life can be beautiful.
I pray, I pray for a better way.
If we changed back then,
we could change again.
We can be beautiful...
Beautiful
Ur HEATHERS
av Laurence O’Keefe
och Kevin Murphy
Våren är äntligen här, även om det kanske dröjer innan knopparna slår ut och folk viker sej i pollernallergier, men det finns tecken: Kulturamas musikalelevers lunchkonsert.
Jag tror att det är tredje året jag är här. Eller kanske fjärde? Jag har sett en himla massa elever flimra förbi, i alla fall; en del kommer jag ihåg när jag ser dom igen, i något annat, andra måste jag goolga för att minnas.
Min kompis Malvolio Morrhår och jag har stämt träff här, och som vanligt är jag för tidig. Konserten börjar kvart över tolv, men jag har fått för mej - trots att jag vet bättre - att den börja klockan tolv, så jag är inte bara en kvart tidig, jag är en halvtimme tidig. Klassen som ska framföra konserten håller på att soundchecka, mitt ibland lunchätande, skramlande och skrikande skolungar. Det är så här: scenen står precis vid ytterdörren, så det blir lite som att försöka ha en högläsning ur en sagobok precis innanför dörrarna på Åhlens City: dom flesta är inte här för att lyssna.
Malvolio har sagt att han ska äta lunch med en annan kompis innan konserten, men att vi kan ta en kaffe efteråt, så jag köper mej en macka i kantinen, och försöker försvinna in i min telefon tills han kommer. Det blir en hel del snapchattande, instagrammande och ett och annat besök på fejjan, innan han slutligen kommer och dimper ner, mittemot mej. Det hade inte blivit någon lunch, berättar han, så han käkar gärna något efteråt.
Jag är inte manisk, som person, jag är bara vädligt fokuserad. Selektiv och fokuserad. Att jag har en tumblr som heter Temporary Monomania, är mer som skämt, liksom. Okej, jag kanske kan vara lite väl fokuserad ibland, men det är bara för att jag blir väldigt, väldigt intresserad, och liksom vill gå till botten med det hela. Och varför, förresten, ska man vänta? Man kan coola när som helst, liksom.
I alla fall; kvällen innan, när jag och min kompis Skäggige Skalman var på väg till Dansens Hus, upptäckte jag en ny restaurang, Primör/Organico, på Timmermansgatan 19, när jag stod och väntade vid Skalmans bil, och givetvis vill jag dit och kolla läget. Malvolio är på. Tror jag. Jag har inte frågat honom än, men han brukar vara okej med att testa grejer. Förresten hinner jag inte fråga honom, för det börjar.
Årets klass består av tio kvinnor och två män, vilket är en man mer än förra året, tror jag. Det är en ganska liten scen, något större än ett podie, inklämd i en slags nisch, och man har dragit för en svart backdrop för fönstret ut mot verkligheten. En pianist är inklämd bakom ett piano, och eleverna sitter på rad framför scenen, och går upp, en efter en, när det är dags.
Man börjar med ett ensemblenummer: en översatt version av Beautiful, ur HEATHERS, av Laurence O’Keefe(BAT BOY: THE MUSICAL, och LEGALLY BONDE: THE MUSICAL), och Kevin Murphy(REEFER MADNESS), en musikal som efter ett antal workshops och konsertversioner gick Off-Broadway från Mars till Juni 2014, och som bygger på kultfilmen från 1988 som handlar om en sjuttonårig tjej som blir inbjuden att gå med i en grupp bestående av de tre populäraste eleverna på en high school, tre flickor som heter Heather, och som styr skolan med terror.
Jag kommer plötsligt att tänka på att jag och min kompis Lennartina Von Tratt såg filmen som musikalen bygger på, under en resa till London, nån gång i slutet av 80-talet. Vi jobbade båda med att sälja bröd i tunnelbanan, och hade samlat ihop pengar för en liten utlandsresa. Jag tror vi såg LES MISERABLES, och jag minns att jag hade förväntat mej mer Royal Shakespeare Company-skådespeleri à la NICHOLAS NICKLEBY, och lite mindre musikalteateragerande i största allmänhet.Vi hade ingen aning om vad det var för slags film, eftersom den ännu inte kommit till Sverige, och var nog båda lite chockade, men roade, över att den var så rå. På den tiden var det inte vanligt att någon dog i en komedi.
Den största anledningen till att man öppnar med en låt ur just den här musikalen är att Kulturamas Musikalartistutbildnings andraårselever har val att sätta upp HEATHERS som slutproduktion, med premiär den tredje Maj, vilket är något att se fram emot, eller hur?
Nästa låt, Casting Call For A Best Friend, av Rob Rokicki, är en sån där bitch-fest-duett om kvinnlig konkurrens inom teatervärlden där två kvinnor beltar sej blå.
Jag är ofta väldigt imponerad av låtvalet, men lite irriterad över att man aldrig säger varifrån en låt kommer, och vem som har skrivit den, eller vem som har översatt. Förutom att det är en ganska relevant information, ger det också oss i publiken en chans att möta artisten, privat, utan en musikalisk mask. Nu - om man överhuvudtaget säger något, är det ofta något lite klyschigt, eller förhöjt, som:
”Livet är som en underbar sång, men ibland kan det vara skönt med lite tystnad…” eller ”Cole Porter är en man som levde för länge sen och skrev musik som vi i musikalbranschen är evigt tacksamma för…”
Jag hade nog föredragit om man sagt: ”Hej, jag heter Melinda Mockasin, och jag ska sjunga Too Bad That He’s Dead, ur musikalen Heads Up, Honeybun! av Petunia Almgrehn och Diana Oppenheimer-Flüht, översatt av Lisa Lönndörr.”
Tredje låten var obekant för mej, och handlade om att våga ge sej hän, och innehöll den kanske inte så genialt ihopsnickrade frasen: ”Jag ska kasta mej ut/som ett nyvässat spjut.”
Man fyller på med I’m Still Hurting, Shiksa Godess och "Climbing Uphill/Audition Sequence", ur LAST FIVE YEARS, av Jason Robert Brown.
Efteråt, när jag och Malvolio går genom Söder, på väg till restaurangen, säger han att han är dödstrött på I’m Still Hurting:
”Det är en bra låt, förstå mej rätt, men jag tror att bara den senaste månaden har jag hört tre kvinnor framföra den, i olika sammanhang.”
Det kan bli sådär: det går liksom i vågor. Ett tag skulle alla sjunga nåt ut DREAMGIRLS, vilket jag för det mesta såg som ett tecken på hybris.
Eftersom jag inte varit med i något av de där sammanhangen där man sjöng sången är jag inte alls lika trött på den, men den börjar bli lite bekant.
Så kommer en liten överraskning signerad Björn och Benny. Dom har inte skrivit många stolpskott, musikaliskt, men textmässigt har dom gjort några riktiga missar, som texten till King Kong Song:
”We do the King Kong song, won't you sing along
Listen to the music and it couldn't go wrong
We do the Kong Kong song, gotta sing along
Can't you hear the beating of the monkey tom-tom
Listen to the rhythm of the King Kong song”
eller, vad sägs om dessa rader ut Sitting In The Palmtree:
”See me sitting in the palmtree
Waiting for those little words from you
People laugh and point their fingers
Like I was a monkey at the zoo
But I will stay here, among my coconuts
So you will know dear, you're everything I've got
Now won't you tell me, Jeanie Jeanie on my mind”
Men min personliga val av lågvattenmärke är sången man framför här på konserten: Han Är En Man, Han Är Ett Barn: dels därför att den skrevs relativt nyligen, och textförfattaren borde kanske vetat bättre, dels för att man gjort två sensationellt dåliga ordval: i valet att likna sångerskan vid en babushka:
”En babushka - är det det som han ser
Nån som alltid är där,
Som man knappt inte märker
En babushka - ingen käresta mer”.
och i att använda sej av ordet grottekvarn.
”Men jag - Jag trampar i en grottekvarn
Till dag läggs dag
Han är ett barn
Men vem är jag?”
Vem använder ett sånt ord? Det är hämtat ur den fornnordiska sagan om kung Frode, som lät två slavinnor mala guld på hans kvarn, Grotte. Jag tror inte att en rysk hemmafru skulle känna till den referensen. Babushka betyder förresten mormor, farmor, eller äldre kvinna, det beskriver inte en hustru eller en kvinna som man liksom vant sej vid, och tröttnat, nån som alltid finns där. Det blir speciellt laddat när det sjungs av en väldigt ung kvinna. Man förväntar sej då att sångerskan ska ladda ordet med dubbla citationstecken, för att visa hur otroligt det är att hennes make ska likna henne vid en huckelprydd mormor.
Så följer två låtar av Sondheim: först en svensk översättning av Häxans sång, Last Midnight ur INTO THE WOODS. Här hade man nog behövt en liten prata för att förklara lite runt det som sjungs: Sången är liksom tagen ur ett laddat sammanhang, och jag tror att vi som publik behöver veta om sångerskan ska föreställa häxan, i samma situation som hon befinner sej i, i musikalen, eller om hon har hittat något annat i sången hon vill förmedla.
Beppe Wolgers svenska översättning av Sondheims Send In The Clowns, Var Finns En Clown?, ur A LITTLE NIGHT MUSIC, är väl inte direkt ett mästerverk, och det har kanske inte så mycket med Beppe att göra, som att det verkligen inte går att direktöversätta den. Det engelska uttrycket Send In The Clowns, syftar inte på cirkusclowner, utan på en en slags komiker man använde sej av i vaudeville, vilket vill säga att när något nummer inte gick hem, skickade man in clownerna, för att lätta upp, och roa. Det handlar om gyckleri, om spex, om att dratta på rumpan, om pruttkuddar och lösnäsor. Rollen som sjunger sången i musikalen är en medelålders skådespelerska, och hon använder sej av liknelser hon känner till, hon sjunger om folk som är ”mid-air”, alltså akrobater, och om att göra entréer, och om ”losing my timing this late in my career”.
Jag hade föredragit att man sjungit den engelska texten, men det hela görs lite svårare när en roll som handlar om att tiden går, och om att åldras sjungs av en så pass ung kvinna; det kvittar hur bra hon sjunger, det blir bara toner. Det är inte elevens fel, någon av lärarna som borde ha föreslagit en annan sång.
Har du tänkt på att tonerna som sjungs till texten ”Över Grind och Stätta” i Dufvemåla Hage, är precis samma som de inledande panflöjtstonerna i Björn och Bennys Mio Min Mio? Dom har liksom lånat av sej själva, och jag antar att det är okej, men jag kan liksom inte hör sången utan att tänka på Dana Dragomir.
Det är också en knepig sång att framföra, rent dramaturgiskt. Den handlar om en kvinna som väntar på sin fästman, och framför sitt inre öga ser hon vägen han tar för att komma till henne.
Så, ställ dej upp, och berätta, högt för dej själv, vilken väg den du vill ska vara hos dej skulle ta för att komma dit där du är. Du blir väldigt introvert, eller hur? Den görs väldigt sällan så: att kvinnan, liksom steg för steg, parti för parti, genomlever resan med honom, typ:
Sedan han låst sin ytterdörr
tar han vänster, och går till hissen.
Tre våningsplan går snabbt förbi
på det fjärde så är han nere.
Ute på gatan svänger han
tar till höger, passerar Ica.
Bussen har kommit, han går på,
han får stå först, men får sen sitta.
Det är också ganska vanligt att sångerskan inte verkar inse att hon sjunger om sej själv i frasen ”Fötterna är lätta/för han vandrar vägen till sin kära”.
Det hade varit ganska intressant att se den framföras av någon som inte vill att han ska komma fram: en annan roll än Kristina, någon som också älskar honom, men i hemlighet.
Everybody Says Don’t, ur Sondheims ANYONE CAN WHISTLE, den näst sista sången, framförs med lite textändringar, så att den kommer att handla om hur lärarna på skolan inte är nöjda med eleverna, vilket är ganska kaxigt, eftersom det är en sån där sång med kulsprutsmattrandesnabb text, och det är inte helt lätt att ändra i den.
Man avslutar med Just This One Time, ur TALES FROM THE BAD YEARS, av Katie Kerrigan och Brian Lowdermilk, som handlar om två kvinnor, som, fulla och frustrerade, tänker att dom ska ha ett one night stand, med varandra. Jag tror jag har hört den förr, här, kanske förra året, eller året innan dess, men det gör inget, det är en bra låt, med intressant tematik.
På det hela taget är det en mycket trevlig konsert, och fungerade mycket bra som en slags presentation av deltagarna i HEATHERS.
Och, ja: restaurangen var mycket väl värd ett besök: Vi åt båda en varsin Buckwheat Roll, fylld med rostad sötpotatis, hummus, avocado och mjölksyrad kål, och satt kvar, länge, och snackade musikaler.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis konsert- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
•att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
•och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
C/OMPANY: DAN-SU, på Dansens Hus:
Det är något som vill ut ur mannen på scenen. Kramperna har helt tagit över honom. Dom kommer i vågor, han vrids och vänds, och under anfallen är det som om hela han bara var en enda muskel.
Han sätter sej i toalettställning och försöker se om något kommer ut den vägen. Nej. Det krampar igen. Och igen. Och så dyker det plötsligt upp en liten gubbe, en sån där plastfigur, i hans mun.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/company-dan-su-pa-dansens-hus.html
SALONG HALLWYL: EN AFTON MED ITALIENSK OPERA, en konsert på Hallwylska muséet:
"Hoarders är inte att förakta, om dom är av ett särskilt slag. Jag talar inte om såna där stolpskott som samlar på tomma konservburkar och gamla dagstidningar och inte riktigt vet hur många katter dom har, och mer verkar ha svårt att hitta till gropsoprummet än att dom är några genuina samlare, utan jag talar om såna som släkten Hallwyl, närmare bestämt Grevinna Wilhemina von Hallwyl, och hennes dotterson Rolf de Mare. Hon är hjärnan bakom Hallwylska Museet, och han är anledningen till att vi har ett Dansmuseum. "
Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/salong-hallwyl-en-afton-med-italiensk.html
KÄRLEK OCH POLITIK, en publikrepetition på Kulturhuset Stadsteatern:
Du vet hur operapubliken ibland, efter en särskilt fantastisk aria eller duett, avbryter handlingen, ställer sej upp och applåderar så att det rungar? Om det är på film kan det till och med hända att dom kastar hattar i luften och ropar Da Capo!
Under måndagens publikrep av Schillers KÄRLEK OCH POLITIK får jag flera gånger - efter sällsamt vällevererade insatser - lust att kasta min brandgula mössa i luften, ställa mej upp, ropa bravo! och klappa i händerna.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/karlek-och-politik-publikrepetition.html
↧
AMERICAN HOTEL, publikrep, Kultuhuset Stadsteatern, föreställning 19 29/2 2016
Av Sara Stridsberg, Regi Ingela Olsson, Scenografi och ljus, Jens Sethzman, Kostym Nina Sandström, Mask Anna Jensen Arktoft, med Liv Mjönes, Shanti Roney, Peter Gardiner, Ann-Sofie Rase, Anders Johannisson.
You've hurt my heart a lot it's true
But I'm not angry, I just feel sorry for you
So when your cheatin' days are over
I don't want you to come runnin', don't come runnin' back to me
You're gonna be sorry, just you wait and see
Oh, one day you'll wake up and cry out, yeah, for me
Then you'll have a chance to meet life face to face
And search for peace of mind but find that it's no place
I still love you I confess but I've got to think of my own happiness
So when you're cheatin' days are over
Don't come runnin' back to me
I said don't come runnin'
No, don't come runnin' back to me
Don’t Come Running Back To Me
av WASHINGTON, DINAH/JOHNSON, FREDDY/WOODS, PEARL
Madeline Wickham har skrivit ganska många böcker under pseudonymen Sophie Kinsella, och några av dom, en hel serie, faktiskt, handlar om en kvinna som har lite svårt att sluta shoppa. Hon är en shopaholic, och du har säkert sett någon av böckerna i nån second handbutik, för det här är inte böcker man vill spara och läsa igen. Confessions of a Shopaholicär kanske den mest kända. Den kom ut i den svenska bokhandeln 2001, under den kommersiellt katastrofala titeln En köpgalen kvinnas hemliga liv, för att senare ges ut igen under den lite mer säljande titlen: En Shopaholics bekännelser.
Jag har läst några av böckerna, och ganska ofta brukar det sluta med att jag dänger iväg boken över rummet, i frustration, irritation och aversion. Sen går det några timmar, och jag så plockar jag upp boken igen, och försätter läsa, motvilligt.
Bokens hjältinna är nämligen väldigt enerverande. Det är något fel på hennes konsekvenstänkande. Hon är oförmögen att ta ansvar för sina handlingar, och för mej, som är något av ett kontrollfreak, är det som naglar på en griffeltavla, eller som stanniol och amalgam.
Jag känner såna här kvinnor. Eller, brukade känna såna här kvinnor. Det blev för frustrerande i längden. Dom är fascinerande, ur ett rent kliniskt perspektiv, men det kostar mer än det smakar, i verkliga världen. Det verkar som om hela deras funktion är att skapa problem, göra felaktiga val, att aldrig lära sej av sina misstag. Dom saknar mål, motiv och motivation.
Ibland undrar jag vart dom har tagit vägen, eller om dom fortfarande hänger i barerna jag har övergivit, alkoholfeta, nikotinrynkiga, rufsiga och tilltufsade.
På den tiden, i slutet av åttiotalet, drev dom omkring på Söder, var charmigt sunkiga, sega, och sömniga. Dom var inte det första du lade märke till när du kom in på ett ställe, men dom närmade sej långsamt, planlöst, som katter på promenad, väntande på att något skulle hända, på det där som Tennessee Williams kallade:
”…the kindness of strangers.”
Ganska många av mina ungdomskvällar har slösats bort, drickande öl, rökande cigg och lyssnande till monologer av typen:
”… och så frågade jag killen med skägget om han kunde visar mej resten av lägenheten, och när vi kom in i sovrummet så ville jag testa hur det var att kyssa honom, för typ man kan säga mycket om en kille baserat på det sätt han kysser, tycker, och så, typ, började vi ha sex, men så kom hans tjej in. Sa jag att han var ihop med hon som bjudit in mej? Hon som var chef där jag provjobbade? I alla fall: hon blev skitsur, riktigt vansinnig, alltså, överreagerade totalt, och slängde ett glas vin i ansiktet på mej, och våld är aldrig svaret, så att jag tappade ena linsen, och blusen jag lånat av syrran blev helt rödfläckig, och den var typ hennes favoritblus, eftersom den varit mormors, och hon hade sagt att jag inte fick använda den, men jag ville bara låna den lite, det var ju inte meningen att det skulle komma vin på den, alltså, och det var ju inte jag som hällde vinet, så egentligen var det inte mitt fel, eller hur, det var en olycka: jag blev utsatt före ett övergrepp, kan man säga? Så bad hon mej dra åt helvete, och ville att jag skulle lämna deras lägenhet, och skrek att jag förstört hennes förlovningsfest - både det där med akvariet och så det här med hennes kille - men jag hade inga pengar, så jag frågade om jag kunde låna några hundra av henne, till taxi in till stan, för det var egentligen en ganska seg fest, och att hon kunde typ få tillbaka dom dagen efter, på jobbet, men hon sa att om hon såg mej i butiken igen skulle hon slå in mina tänder, vilket jag tycker var helt fel, eftersom man måste kunna skilja på jobb och fritid, tycker jag, och det kändes skitjobbigt för mej, eftersom jag hade räknat med dom där pengarna jag trodde jag skulle tjäna när jag bestämde med Lemona att vi skulle åka till Gotland i sommar, och hon hade redan lagt ut för mej, av pengar som hon lånat av sin brorsa, som behövde dom till sin hyra.”
Känns typen igen?
Ticket Master har en förmåga att liksom försvinna när han inte tycker att en föreställning är intressant, vilket gör att han ofta har många frågor efteråt:
”Varför hette den American Hotel?” frågar han, när vi kommer ut i foajén.
Jag har inte den lyxen av att kunna tona bort: jag kan aldrig sova på plan, och på teater har jag svårt att inte följa med och försöka förstå:
”Det var ju det hotellet hennes mamma jobbade på, där hon kände det som att hon missat att städa ett rum?”
”Hennes mamma?”
”Hon som dog i cancer?”
”Gjorde hon?”
”Ja, hon som spelades av Ann-Sofi Rase?”
”Ja, just det, hon var ju med. Vilket slöseri. Och Anders Johannisson tycker jag om: han var strålande som Hertingen av Buckingham i DE TRE MUSKETÖRERNA. Jag fattade inte vad han skulle vara här?”
”Han var hennes pappa?”
”Var det hennes pappa?”
”Japp.”
”I blottarrock?”
”Ja.”
Jag är glad att han inte frågar mej varför pappan, som skulle föreställa en ganska rigid och religiös man, var klädd som en lodis. Kanske var det för att allt berättades i en tillbakablick, som ett minne, och det är så huvudrollen, den väldigt irriterande kvinnan, mindes honom. Kostymernaöver lag, är ganska anonyma, mycket hoodies, och dom är förvånansvärt hela och rena i en värld där tvättmaskiner, elektricitet och rinnande vatten inte verkar vara vanligt. Scenografin och ljusär kanske det jag känner störst dragning till, av alltihop. Dom ger en känsla av damm och förfall, av byggnader som inte åldras med värdighet, av dom där platserna som dyker upp om man skriver in abandoned i sökfältet på Pinterest.
Vi är på Kulturhuset Stadsteatern, och ser det första publikrepet av Sara Stridsbergs AMERICAN HOTEL. Jag vet inte mycket om författaren, förutom att hon alltid ler lite mystiskt på alla bilder jag hittar, och aldrig visar sina tänder. För några månader såg jag hennes version av Grey Gardens, i KONSTEN ATT FALLA.
Jag föll inte.
”Varför utspelade den sej i Detroit?” fortsätter Ticket Master, när jag kränger på mej min jacka, och lindar på mej min brandgula halsduk.
Jag biter mej i läppen, funderar, och pustar lite som en trumpetare som värmer upp: ”Kanske för att det är lättare att skriva om något långt bort, nåt nån annanstans? Man kan fantisera mer, och behöver inte ta ansvar?”
”Men varför just Detroit?”
”Hon hade väl sett en dokumentär eller något och tyckte det var intressant med förfallet, och tänkte att den moraliska bankrutten skulle matchas av den finansiella?”
Han nickar, som om det jag sagt på något sätt verkade övertygande.”
Men jag har ingen aning. Ingen jävla aning.
Det handlar som sagt om ett Detroit i förfall, och om människorna som av någon anledning lever där, som valt att leva där, och som fortsätter stanna där. För det är ju inte så att resten av USA ligger i ruiner. Man kan ge sej av, man kan söka sej bort.
Det är ganska svårt att föreställa sej en hel stad i konkurs. Det blir lite som Flykten Från New York, eller Mad Max, eller nån annan domedagssaga, blandad med någon slags orealistiskt drömvärld. Det är nog inte meningen att vi ska gräva så mycket i jakten på logik, även om den name-droppas en massa detroitiska gatunamn, som för att verkligen poängtera att detta händer på en plats som verkligen finns.
Nånstans har jag läst, tror jag mej minnas, att Tennessee Williams har sagt att han måste vara fysiskt attraherad av åtminstone en karaktär när han skriver något. Kanske var det inte han som sa det, och kanske var det inte så han sa det, men det är i alla fall lite så jag känner när jag sitter i en teatersalong: man behöver kanske inte vara fysisk attraherad, men man måste vara intresserad av en karaktär för att vilja följa med på resan. Och om man inte förstår personen, eller förstår vilken väg den försöker ta, då är det lite bäddat för en kväll fylld av frustration.
Här finns inte en karaktär jag sympatiserar med, och jag vet inte om det är med flit, eller förväntas jag på något sätt känna något för huvudrollen, den alkade kvinnan som liksom bara driver runt, som blir ihop med en mindre framgångsrik fotograf, börjar vänstra med hans tvillingbror, en mycket mer framgångsrik fotograf, blir med barn med den sistnämde, lämnar den försnämnde, lämnar sitt barn hos den sistnämnde, lämnar honom, går tillbaka till den förstnämnde, som ber henne skjuta honom, den förstnämde, skjuter honom, men lyckas inte döda honom, och när han säger att han inte vill dö, kontaktar hans tvillingbror, den sistnämnde, som erbjuder sej att ta på sej skulden för mordet, och lämnar barnet hos modern? För ett barn har det ju alltid bättre hos mamman?
Hon irriterar mej bara, kort och gott.
Regin verkar - och detta är första publik, så mycket kan och kommer nog att hända innan premiären - mer ha lagt krut på att göra karaktärerna så diffusa och obestämbara som möjligt, och tänker att det nog ska göra dom mer fascinerande. Men jag vill förstå, för att känna att kvällen har gett mej något.
Nån säger att man är älskar någon, och jag fattar inte varför. Nån annan säger att man inte älskar någon, och det har jag lättare att förstå. Känslor verkar vara viktigare än verkligheten.
När det blir för statiskt, för mycket likt en bok istället för dramatik, försöker man få lite schwung i rummet genom att låta skådisarna springar runt, runt, runt. Jag förstår varför kvinnan springer, det ska liksom vara hennes grej, men hennes döda mamma, och hennes döda pappa, varför kutar dom?
Skådisarna är - som vanligt - bra mycket bättre än vad som krävs.
I nån av joggingrundorna sitter jag och tänker på hur underbart det här skulle kunna ha varit om det hade skrivits av Tennesse Williams, eller om man helt enkelt bara hade satt upp hans THE NIGHT OF THE IGUANA, eller SUDDENLY LAST SUMMER, eller ORPHEUS, DESCENDING. Jag tänker på hur bra han skrev om undergång och hur fantastiskt han vävde ihop realism och fantasi. Jag förstår att man på Kulturhuset Stadsteatern vill få in flera produktioner med pjäser skrivna och regisserade av kvinnor, men kunde man då inte välja verk med fler stora, intressanta kvinnoroller? Även här, i en pjäs skriven och regisserad av kvinnor, är männen i majoritet. En bög, död, missbrukare borde väl ha nån slags rätt att kvotera sej upp på scenen? Speciellt som hans kvinnoroller är oändligt mycket mer intressanta.
Men kanske är det bara så enkelt att det Sara Stridsberg vill säga, är inget jag vill höra?
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Öppen repetition, tack Ticket Master! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
•att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
•och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
Våren är äntligen här, även om det kanske dröjer innan knopparna slår ut och folk viker sej i pollernallergier, men det finns tecken: Kulturamas musikalelevers lunchkonsert.
Jag tror att det är tredje året jag är här. Eller kanske fjärde? Jag har sett en himla massa elever flimra förbi, i alla fall, en del kommer jag ihåg när jag ser dom igen, i något annat, andra måste jag goolga för att minnas.
Min kompis Malvolio Morrhår och jag har stämt träff här, och som vanligt är jag för tidig.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/musikalafton-pa-kulturama-2016.html
C/OMPANY: DAN-SU, på Dansens Hus:
Det är något som vill ut ur mannen på scenen. Kramperna har helt tagit över honom. Dom kommer i vågor, han vrids och vänds, och under anfallen är det som om hela han bara var en enda muskel.
Han sätter sej i toalettställning och försöker se om något kommer ut den vägen. Nej. Det krampar igen. Och igen. Och så dyker det plötsligt upp en liten gubbe, en sån där plastfigur, i hans mun.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/company-dan-su-pa-dansens-hus.html
SALONG HALLWYL: EN AFTON MED ITALIENSK OPERA, en konsert på Hallwylska muséet:
"Hoarders är inte att förakta, om dom är av ett särskilt slag. Jag talar inte om såna där stolpskott som samlar på tomma konservburkar och gamla dagstidningar och inte riktigt vet hur många katter dom har, och mer verkar ha svårt att hitta till gropsoprummet än att dom är några genuina samlare, utan jag talar om såna som släkten Hallwyl, närmare bestämt Grevinna Wilhemina von Hallwyl, och hennes dotterson Rolf de Mare. Hon är hjärnan bakom Hallwylska Museet, och han är anledningen till att vi har ett Dansmuseum. "
Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/02/salong-hallwyl-en-afton-med-italiensk.html
↧
Just nu ser jag fram emot -
- nästa vecka, och lite teater:
MÅNDAG: Publikrep av MÄNNEN MED ROSA TRIANGELN,
![]()
Från Riksteaterns hemsida:
![]()
MÅNDAG: Publikrep av MÄNNEN MED ROSA TRIANGELN,
Från Riksteaterns hemsida:
Verklighetsbaserad och högaktuell berättelse om förföljelse, överlevnad, hopp och kärlek som homosexuell i nazisternas koncentrationsläger. Urpremiär av föreställning om ett då och ett nu, och om hur glömska skapar paralleller till vår samtid.
Boken är en verklighetsupplevd vittnesskildring om Josef Kohut och gavs ut först 1972. Fram till dess hade ingen av de förföljda homosexuella vågat vittna om sina erfarenheter i koncentrationsläger, av rädsla för det dubbla stigmat som infann sig eftersom de fortfarande föraktades och klassades som brottslingar under efterkrigstiden. Berättelsen vittnar om hur homosexuella befann sig lägst i lägerhierarkin, var lovligt byte för alla, fick de hårdaste arbetsuppgifterna och placerades ut vid granitbrotten, skyttebanorna, stenhuggerierna som lovligt byte för de nazistiska soldaterna som ofta iscensatte fångars flyktförsök, för att genom sina dödande kulor erhålla tre dagars permission.
Soldater kunde t ex slita mössan av en fånge och kasta den mot det elektrifierade taggtrådsstängslet och beordra fången att hämta tillbaka den. Om fången närmade sig taggtråden klassades det som flyktförsök och man fick man skjuta, och om fången inte lydde slogs han ihjäl med batong.
Det här är en verklig berättelse om en systematisk och sällan uppmärksammad förföljelse. Det enda brott Josef, och alla de tusentals homosexuella i lägren begått: de ville älska och bli älskade av fel personer.
Uppsättningen varvar musik och koreografi med tydliga paralleller till dagens samhälle. Mattias Brunn, Daniel Åkerström-Steen och Mårten Andersson har turnerat med pjäsen No Tears for Queers i Sverige. Då satte man strålkastarljuset på manlighet och maktstruktur, precis som i deras kritikerrosade Riksteaterproduktion Järnnatt. I den här uppsättningen fördjupas samarbetet tillsammans med dansaren och koreografen Marcus Baldemar. I Männen med rosa triangel möter vi normernas och utanförskapets mörkaste mekanismer.
Riksteatern i samarbete med RFSL och Forum för levande historia.
Soldater kunde t ex slita mössan av en fånge och kasta den mot det elektrifierade taggtrådsstängslet och beordra fången att hämta tillbaka den. Om fången närmade sig taggtråden klassades det som flyktförsök och man fick man skjuta, och om fången inte lydde slogs han ihjäl med batong.
Det här är en verklig berättelse om en systematisk och sällan uppmärksammad förföljelse. Det enda brott Josef, och alla de tusentals homosexuella i lägren begått: de ville älska och bli älskade av fel personer.
Uppsättningen varvar musik och koreografi med tydliga paralleller till dagens samhälle. Mattias Brunn, Daniel Åkerström-Steen och Mårten Andersson har turnerat med pjäsen No Tears for Queers i Sverige. Då satte man strålkastarljuset på manlighet och maktstruktur, precis som i deras kritikerrosade Riksteaterproduktion Järnnatt. I den här uppsättningen fördjupas samarbetet tillsammans med dansaren och koreografen Marcus Baldemar. I Männen med rosa triangel möter vi normernas och utanförskapets mörkaste mekanismer.
Riksteatern i samarbete med RFSL och Forum för levande historia.
Från deras hemsida:
En isande kall vinternatt möter Milla en högst osannolik figur. En enhörning. Och precis som myten säger går Millas drömmar, till och med de hon glömt att hon hade, i uppfyllelse…
(För grundskolans högstadium och gymnasiet)
Milla går på högstadiet. Hon tycker om att dansa, men utöver det ter sig livet fullständigt värdelöst. Milla saknar helt sammanhang. Den enda ljusningen är dansen men när chansen väl kommer att söka till dansgymnasiet drar hon sig undan. Milla ger upp. Ingen vill ha henne – och Milla beslutar att nu ska de få som de vill. Just den isande kalla vinternatten möter hon en fullständigt osannolik figur, en enhörning, som säger att han kan hjälpa henne att försvinna. Han erbjuder henne en resa på sin rygg med destination världsrymdens ände. En snabb och enkel sorti i universums svarta hål. Men under resan dit återfår Milla den livsgnista hon trots allt har kvar och nu vill hon inget hellre än att leva.
Millas mirakel är andra delen av Hjälteprojektet som genom hjälteberättelser vill stärka barn och ungas självkänsla och uppmuntra dem att finna sina egna inre hjältar. MolièreEnsemblen erbjuder också en drama- och berättarworkshop att utifrån hjältesagans narrativa struktur skapa egna hjälteberättelser. Läs mer
MANUS Amanda Klasa Fornhammar
REGI OCH BEARBETNING Henrik Dahl
MEDVERKANDE Rita Hjelm, Peter Åström, Sara Turpin
SCENOGRAFI OCH KOSTYM Karin Lind
SCENOGRAFIASSISTENT Linn Claar Stenberg
LJUDDESIGN Tina Paulsson
LJUSDESIGN Irmeli Strand
KOREOGRAFI Karim Carlsson
REFERENSGRUPP May Nilsson
PRODUCENT Sara Hedman, Andreas Braula
↧
Jag vill rekommendera MURDER BALLAD, ett gästspel på Teater Playhouse
Igår hann jag slinka in på genrepet av MURDER BALLAD - tack Jennie Blåtå för tipset - som gästspelar på Teater Playhouse, och jag är fortfarande ganska uppskakad. Gå och se, hitintills har dom bara släppt tolv föreställningar under drygt en månad, och eftersom det bara finns omkring 200 platser i salongen kan det nog - förhoppningsvis, för dom, inte för dej - bli svårt att få biljetter, om man väntar för längre.
På kul, har jag tänkt att jag innan jag ser en föreställning ska ge mej själv en liten uppgift, att likna föreställningen vid någonting, - "Om den här föreställningen vore en bok av Agatha Christie, eller en butik på Drottingatan, eller något du kan köpa på McDonalds, vad vore den då? och sen lägga ut den på mitt Snapchat, jbclifton. Murder Ballad vad den första, och innan föreställningen gav jag mej uppgiften att tänka på att om den här föreställningen vore en krukväxt, vilket sort skulle det vara, och svaret blev - kom ihåg att jag sitter på en cykel och inte har tid att tänka - att den var en senig, sexig, giftig monstera-planta vars muskulösa rötter har spräck sin kruka, och vars luftrötter lurar in dej, förför dej, och sen kväver dej under sexakten. Och du är helt med på det.
På kul, har jag tänkt att jag innan jag ser en föreställning ska ge mej själv en liten uppgift, att likna föreställningen vid någonting, - "Om den här föreställningen vore en bok av Agatha Christie, eller en butik på Drottingatan, eller något du kan köpa på McDonalds, vad vore den då? och sen lägga ut den på mitt Snapchat, jbclifton. Murder Ballad vad den första, och innan föreställningen gav jag mej uppgiften att tänka på att om den här föreställningen vore en krukväxt, vilket sort skulle det vara, och svaret blev - kom ihåg att jag sitter på en cykel och inte har tid att tänka - att den var en senig, sexig, giftig monstera-planta vars muskulösa rötter har spräck sin kruka, och vars luftrötter lurar in dej, förför dej, och sen kväver dej under sexakten. Och du är helt med på det.
En vanlig rapport kommer längre fram i veckan.
Fenomenal regi, och fyra skådisar som sjunger skiten ur varenda ton.
↧
↧
VADER, av och med Peeping Tom, på Dansens Hus, föreställning 20 3/3 2016
Produktion Peeping Tom, Regi Franck Chartier, Regiassistent och dramaturg Gabriela Carrizo, Skapare och medverkande Leo De Beul/ Jef Stevens, Marie Gyselbrecht/ Tamara Gvozdenovic , Hun-Mok Jung, Simon Versnel , Maria Carolina Vieira , Yi-Chun Liu , Brandon Lagaert, med stöd av Eurudike De Beul, Statister i Stockholm Annie Strömqvist Axner, Christer Cedergren, Margita Lundman, Inga-Britt Österlind, Monica Sonesson, Walter Jung, Lena Starck, Merith Lantz, Ylva Enman, Fredrik Holmquist, Konstnärlig assistans Seoljin Kim, Camille De Bonhome, Ljudkomposition och arrangemang Raphaëlle Latini, Ismaël Colombani, Eurudike De Beul, Renaud Crols, LjudmixYannick Willox, Ljusdesign Peeping Tom, Giacomo Gorini, Kostymdesign Peeping Tom, Camille De Bonhome, Scenografi Peeping Tom, Amber Vandenhoeck, konstruktion KVS-atelier Filip Timmerman Amber Vandenhoeck, Teknisk ledning Filip Timmerman, Tekniker Hjorvar Rognvaldsson, Wout Rous, Amber Vandenhoeck, Produktion och turnéläggning, Anastasia Tchernokondratenko, Kommunikation och produktion Sam Loncke, Kompani manager Quentin Legrand, Med stöd från Flemish authorities, Samproduktion Theater im Pfalzbau (Ludwigshafen), KVS – Royal Flemish Theatre (Brussels) , Festival GREC (Barcelona) , HELLERAU - European Center for the Arts Dresden , Les Théâtres de la Ville de Luxembourg , Théâtre de la Ville (Paris) , Maison de la Culture (Bourges) , La Rose des Vents (Villeneuve d’Ascq) , Printemps des Comédiens (Montpellier) , med stöd av Sommerszene, Szene Salzburg (Salzburg). Theater im Pfalzbau är en nyckelpartner i förverkligandet av triologin « Vader – Moeder –Kinderen » Distribution Frans Brood Productions.
You've changed
That sparkle in your eyes is gone
Your smile is just a careless yawn
You're breaking my heart
You've changed
You've changed
Your kisses now are so blase
You're bored with me in every way
I can't understand
You've changed
You've forgotten the words, I love you
Each memory that we've shared
You ignore every star above you
I can't realize you've ever cared
You’ve changed,
av BILL WILLIAM CAREY, CARL T N FISCHER
Efteråt, när jag och min kompis Malvolio Morrhår gick över St. Eriksplan, och när jag cyklade vidare ensam, längs med St. Eriksgatan, över bron och upp till Fridhemsplan, kändes det som om Stan hade förändrats, som om det hade blivit en fnurra på tidens tråd, och flera år hade gått sen vi gick in på Dansens Hus, och tills nu, när vi kom ut. Butiker hade slagit upp, där andra hade slagit igen. Nya byggnader verkade ha skjutit upp, och fasader verkade lite annorlunda, lite mer slitna, lite mer förfallna.
Det är egentligen det enda jag kräver när jag ser en föreställning: att den ska förändra min värld, eller i alla fall sättet jag ser på den, vilket kanske är samma sak.
Jag kämpar emot åldrandet med näbbar och klor. Det är inte det att jag har något direkt emot spåren av att bli äldre, men själva faktumet, att jag och alla med mej håller på att bli gamla, är jag något jag förtränger med sån där våldsam viljestyrka som får mammor att lyfta bilvrak av bebisar.
Det är bara de senaste månaderna som jag har börjat inse att jag kanske om några år om tio, tjugo år, inte kommer att orka testa det här med att klättra på väggar, eller inte kommer att våga testa nymodigheter som Hoverboard eller Airwheel, inte av rädsla att bryta nacken, utan av rädsla att bryta en höft.
Jag är trofast och lojal som en gammal hund, men när det gäller det här med att åldras med nån slags uppgiven värdighet, då är det var person för sej själv. Jag dumpar dej som en sop-påse den dagen du går över gränsen till de gamla och grå.
Man har tur om man får leva och bli gammal, men det är ett slags deceptivt tröstpris: Du får se alla andra runt omkring dej krokna och duka under.
Och jag kommer att ta det som en högst personlig förolämpning om jag en dag inte själv kan ta mej ur sängen. Det är inte troligt, men allting tyder på att den dagen kommer att komma, om inte för mej, så för resten av världen, och jag - eller en del av mej - kommer att stå bredvid och titta på med förakt på en sån uppgivenhet och brist på självdisciplin och kraft.
Mitt hopp, i såna fall, står till delirium och demens. När allt det där händer mej, när allt förfaller, planerar jag att inte vara med, inte vara där. Inte helt och hållet där, i alla fall.
Scenen föreställer att slags stort samlingsrum på ett boende för åldringar. Det är kul att se en dansscen så totalt förändrad, det ser mer ut som man ska sjunga opera här än framföra någon slags dans.
I fonden en scen, eller, kanske mer en estrad, till höger ett piano, centralt; två långbord med omgivande stolar, och till vänster två svängdörrar, ut. Väggarna är turkosgröna, och de, och eventuella fönster, täcks bitvis av långa, tunna, grå veckade gardiner. På golvet: en rödorange, heltäckande matta.
Det handlar om ett slags hack i verkligheten, ett ryck i realiteten, om sinnenas förfall, och vart vi tar vägen när vi inte verkar vara här och nu. Ena stunden är allt som det ska vara, och i nästa har allt förändrats.
En kvinna kommer in, och frågar en av dom som arbetar där om hon skulle kunna få prata med någon. Jag tänker att hon är en dotter som tänker förhöra sej för hur man går tillväga för att få in en av sina föräldrar på hemmet. Personalen ber henne vänta, och går, och när hon lämnas ensam visar det sej att hennes handväska är förtrollad, förvandlad, förbannad. Först vägrar den röra sej, står liksom still i luften, sen far den runt så att den nästan slår knut på kvinnan; hon gör kullebyttor, går ner i brygga, vrids och vänds, och hon säger inte ett ord under hela tiden. Jag antar att hon är väldigt blyg, eller rädd att stå ut, att störa, lite som en sån där person som sätter något i halsen och som man senare hittar död på toaletten, kvävd, eftersom han eller hon eller den eller det, inte vill vara pinsam.
Långsamt, sköljs vi mellan verklighet och det som inte verkar vara verkligt. Kvinnan är plötsligt inte en besökare, hon arbetar på hemmet. En medelålders man kommer in för att besöka sin pappa, men är plötsligt själv inskriven, och en annan yngre man, kommer in och besöker honom. Nån har tagit en annans byxor, skjorta, skor, ingen verkar kunna komma ut, och så plötsligt är alla borta.
Jag minns en väldigt vacker pietà-scen, där ett biträde byter blöjor på en av de äldre männen, för att senare täcka honom med ett tygstycke, sådär som man gör med den som dött, för att slippa se, och för att ge lite värdighet till den om som inte längre är där.
Det påminner mej om Dramatens uppsättning av MÄSTAREN OCH MARGARITA, och om andra akten av Alexander Ekmans MIDSOMMARNATTSDRÖM på Kungliga Operan, på grund den förvridna, vidriga och vackra verkligheten.
Musikaliskt sitter jag och tänker på den franska filmen Les Triplettes de Belleville. Det var någonting med rytmerna, med moderniserandet av musik som förefaller tillhöra en annan tid.
Rent koreografiskt är det en slags tumlande, rullande, snurrande partier som imponerar mest, en slags motsats till kullerbyttan, där personen liksom nästan står i brygga hela tiden, och rullar runt, nästan som en slags rund Rubiks kub, där istället för att de olika delarna byter färg med varje vridning, är det ben, armar och huvud, händer och fötter som verkar byta plats: det ser ut helt overkligt ut, och borde bara vara möjligt i en dröm.
Man gjorde också en slags dans där man snurrade på knän, och vred ut och in höfterna och satte upp en foten på golvet under det att man hade det andra knät i marken, och snurrade. Lite som en slags snoa-version av en sån där rysk folkdans där man hela tiden sitter på huk. När jag kom hem och försökte testa det på min ryamatta lyckades jag inte ens klura ut hur man gjorde, än mindre utföra det, men jag antar att mina grannar tvärs över gården fick sej en funderare.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Fribiljetter, tack underbara Dansens Hus! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
•att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
•och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
AMERICAN HOTEL, på Kulturhuset Stadsteatern:
”Men varför just Detroit?”
”Hon hade väl sett en dokumentär eller något och tyckte det var intressant med förfallet, och tänkte att den moraliska bankrutten skulle matchas av den finansiella?”
Han nickar, som om det jag sagt på något sätt verkade övertygande.”
Men jag har ingen aning. Ingen jävla aning.
Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/american-hotel-publikrep-kultuhuset.html
Våren är äntligen här, även om det kanske dröjer innan knopparna slår ut och folk viker sej i pollernallergier, men det finns tecken: Kulturamas musikalelevers lunchkonsert.
Jag tror att det är tredje året jag är här. Eller kanske fjärde? Jag har sett en himla massa elever flimra förbi, i alla fall, en del kommer jag ihåg när jag ser dom igen, i något annat, andra måste jag goolga för att minnas.
Min kompis Malvolio Morrhår och jag har stämt träff här, och som vanligt är jag för tidig.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/musikalafton-pa-kulturama-2016.html
C/OMPANY: DAN-SU, på Dansens Hus:
Det är något som vill ut ur mannen på scenen. Kramperna har helt tagit över honom. Dom kommer i vågor, han vrids och vänds, och under anfallen är det som om hela han bara var en enda muskel.
Han sätter sej i toalettställning och försöker se om något kommer ut den vägen. Nej. Det krampar igen. Och igen. Och så dyker det plötsligt upp en liten gubbe, en sån där plastfigur, i hans mun.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/company-dan-su-pa-dansens-hus.html
↧
MURDER BALLAD, genrep, gästspel på Teater Playhouse, föreställning 21, 6/3 2016.
Idé & text: Julia Jordan, Musik & text Juliana Nash, Regi: Morgan Alling, med Jakob Stadell, Anna-Maria Hallgarn, Patrik Martinsson och Hanna Hedlund, Översättning: Fredrik Fischer & Linnea Sjunnesson, Scenografi Gustaf Hellesand, Ljusdesign Per Hörding, Ljuddesign Tomas Malbeck, Regiassistent Sandra Camenish, Kapellmästare: Michael Ottosson, Gitarr Niklas Thelin, Bas Jonas Lindberg, Trummor, Lars Olsson, Ljudtekniker Lucas Svereus, Ljustekniker NIkita Johansson, Producent Petrik Martinsson, Fridofrida AB, Med tillstånd från Josef Weinberger Limited, På uppdrag av Music Theatre International, New York
It was a crime of the heart
We all know that love's insane from the start
Where there's passion, there is pain
What do we gain, committing crimes of the heart
He was crazy jealous of everyone she met
Suspicious of the little things that hadn't happened yet
He devoured every minute of her time, she didn't mind
After all, young love's always blind
It was a crime of the heart
We all know that love's insane form the start
Where there's passion, there is pain
What do we gain, committing crimes of the heart
Crimes of the Heart
av Amanda McBroom.
Jag hade tänkt stanna hemma. Våren var på väg, och med den följde en sol som för varje dag som gick började kika högre och högre upp över grannhusets tak, och i och med det, lysa in genom mina avgasstrimmiga fönster och passivt aggressivt dra uppmärksamheten till dammet som samlats lite här och var.
Hela förmiddagen hade jag sorterat och städat bland böcker och gröna växter, och trots att jag inte hade någon klar bild av vad jag skulle göra på kvällen hade det hela dagen känts som om den skulle tillbringas på rygg på min sacco-säck, med en bok eller kanske nånting intressant på youtube.
Men så plingade det till på min telefon. Det var ett meddelande från Jennie Blåtå, som precis upptäckt på Facebook att Morgan Alling bjöd in allmänheten till genrepet av föreställningen han precis regisserat, MURDER BALLAD, på Teater Playhouse.
Jag ville inte, men jag borde. Eller, jag ville men jag orkade inte. Eller, jag orkade, men jag hade ju planerat -
”Vill du hänga med på Playhouse och se Murder Ballad ikväll?” messade jag min kompis Patti-Li Leuk, och så slängde jag iväg ett likadant meddelande till Malvolio Morrhår. Skäggige Skalman var på nån solig ö någonstan - Gran Canaria eller Tenneriffa, eller Mallorca, eller så - tillsammans med Dollys Matte, så det var liksom ingen idé att fråga honom. Och Abercrombie hade inte orkat eller viljat följa med på nånting på senare tid, så honom hoppade jag helt enkelt över. Det fanns förstås dom som jag inte alls kunde höra av mej till, som nästan skulle ta det som en förolämpning om jag hörde av mej i sista minuten och liksom förutsatte att dom inte hade något för sej en söndagkväll.
Jag hade tänkt att om ingen ville hänga med så skulle jag strunta i det, jag också, men när både Patti-Li och Malvolio visade sej vara upptagna - massagetid och något ospecificerat - och jag liksom hade en legitim anledning att stanna hemma, var det som om det aldrig riktigt hade rått något verkligt tvivel om att jag skulle dit.
Och det säger något om min skeva verklighetsuppfattning när mitt största argument mot att gå dit var att jag trodde att det skulle vara knökfullt. När jag hade förstått att regissören lagt ut inbjudan på sin facebook-sida, såg jag framför mej hur folk i horder, som människorna i Metropolis, eller som i första aktens final på LES MISERABLES, när alla, som en mur av människor, skanderande sånger ur MURDER BALLAD, skulle paradera uppför Drottninggatan och samlas utanför Playhouse, som såna där folkmassor som mötte Beatles när dom första gången kom till USA, redo att börja vandalisera om dom inte fått några platser.
Men, som Jennie Blåtå skrev:
”200 platser, stor teater, ingen riska att det tar slut”
Jag kände inte till någonting om MURDER BALLAD, och gör det nästan inte fortfarande. Jag menar, nu känner jag till handlingen, men det finns förvånansvärt lite att läsa om föreställningen på nätet. Det finns en hemsida, och ganska mycket på youtube, men inte så mycket mer.
Förresten hade jag heller ingen aning om att detta var sub-genre under ballader, det här med Mördar-Ballader, men man lär sej mycket när man sitter och googlar. Minns du sången om Tom Dooley, eller Chers Dark Lady, eller Mack The Knife, eller till och med Bohemian Rhapsody? Dom räknas alla till mördarballader. Jag antar att man också kan räkna dit Sondheims Chrystantemum Tea ur PACIFIC OVERTURES. Visst vore det lite underbart med en soppteaterkonsert med bara såna sånger, eller vad sägs om en kulturamakonsert?
Det var inga problem att få komma in, även om alla var där. Eller, inte alla, men en massa människor jag inte sett på länge. Madame Maquillage var där, tillsammans med sin son, som hade exakt samma ögon som hon hade.
"Det ligger i släkten," förklarade hon. "Vi har alla min pappas ögon. Du må tro att jag blev snopen när jag precis hade fött honom, och han slog upp ögonen och det var pappa som tittade på mej..."
Och Patsy de la Lake stod plötsligt bara framför mej, leende, tillsammans med två vänner som jag kände igen, men liksom, trots upprepade presentationer, aldrig lär mej namnen på. Till och med Abercrombie var där. Jag antar att han antog att jag skulle känna till om det här genrepet, och att det var därför han inte frågat mej om jag ville hänga med honom, hans pojkvän och deras kompis Gaydad.
"Det ligger i släkten," förklarade hon. "Vi har alla min pappas ögon. Du må tro att jag blev snopen när jag precis hade fött honom, och han slog upp ögonen och det var pappa som tittade på mej..."
Och Patsy de la Lake stod plötsligt bara framför mej, leende, tillsammans med två vänner som jag kände igen, men liksom, trots upprepade presentationer, aldrig lär mej namnen på. Till och med Abercrombie var där. Jag antar att han antog att jag skulle känna till om det här genrepet, och att det var därför han inte frågat mej om jag ville hänga med honom, hans pojkvän och deras kompis Gaydad.
”Oj, vad du var orange…” sa nån till mej, när jag knappt kommit innanför dörren. Det var inte en komplimang. Det var en sån där illa dold kritik, maskerad som nån slags humor, levererad av en bitvis bitter bög.
Med tiden har jag blivit lite orange. Nej, det är inte min hud, det är inte nån slags syftning på vad han nu heter som talar med skorrande ’r’ och läste dikter i den där melodifestivallåten; jag pratar om mina kläder. Dom har blivit mer orangeorangea orange-a brandgula. Det började med en mössa, för att jag bilarna skulle se mej när jag cyklade, och så följdes den av en halsduk, och ännu en halsduk, och ännu en, och så av tre tröjor.
Jag, som har en tendens att bita ifrån, har bestämt mej för att låtsas ta såna saker, såna kommentarer, speciellt från såna som han, som komplimanger. Det retar dom ännu mer.
”Tack,” svarade jag, emfatiskt, glatt, som om det han sagt varit menat som beröm.
Sen borde jag ha hållit tyst. Jag borde inte, som jag gjorde, demonstrativt ha scannat hans svarta kläder från tå till topp, och ner igen och sagt, leende, som en slags oskyldig förklaring:
”Jag har blivit så trött på att jag såg ut som en parodi på en av alla svartklädda kultur-skallar. Svart, svart, svart, det är en sån klyscha, så deprimerande, så förutsägbart, och visar på en sån rädsla att våga påstå något som andra kan skämta om. Håller du inte med?”
Vi log mot varandra, och skiljdes åt.
Detta är kanske en av anledningarna till att folk inte ber mej följa med på teater.
Scenografin föreställer en bar. En stor disk, med flaskor bakom, ett biljardbord till vänster, och fem, sex små runda barbord med stolar omkring. Det känns gediget, på riktigt, som om man när som helst skulle kunna lyfta produktionen från scenen och klämma in den i nån riktigt, existerande bar, och det skulle inte kännas konstigt, eller som fransmännen säger: mal placé.
När vi har satt oss, berättar man att det är meningen att folk ska sitta vid barborden, på scenen, och ber oss komma upp. Eftersom publiken på genrep är där för att hjälpa produktionen, stolpar jag upp och sätter mej vid ett bord lite bakom dom andra. Jennie Blåtå och Långskånken sätter sej vid ett bord lite närmre scenkanten.
Musikerna, bandet, sitter synliga, i kulisserna, en våning upp.
Man kan berätta en scenisk historia på så många sätt. Först, den faktiska berättelsen: Ta till exempel Rödluvan: den börjar såhär, och slutar såhär. Så lägger man till dramatikerns syn på det hela: Man förklarar kanske att som flicka har hon så låg status att hon inte ens har ett eget namn, utan definieras genom hur hon klär sej, vilket också gör att det är ganska lätt att ta ifrån hennes identitet: utan sin röda luva är hon ingen, ett ingenting. Tillför sen regissörens tolkning av vad dramatikern skrivit: kanske är rödluvan en röd hoodie, och skogen en förort?
Jag hade en slags förväntan om hur den här historien skulle berättas. På nätet hade jag läst att det handlade om en kärlekstriangel mellan två män och en kvinna, och av titeln förstår man ju att någon ska dö, och eftersom den var skriven av två kvinnor hade jag en slags förutfattad mening, en slags rädsla om hur det hela skulle berättas. Hade den varit skriven av två män, hade jag varit rädd att det skulle berättas som att kvinnan, som she-devil, som femme fatal, hade lockat och lurat och förvridit männens sinnen så att den ene, vanligtvis älskaren, övertalats - som i Postmannen Ringer Alltid Två Gånger - att döda hennes make. Eller också blev dom avslöjade och den ene mannen sköt den andre.
Men nu, eftersom det var två kvinnor som skrivit, hade jag fördomen - och jag vet att det är en fördom - att kvinnan på något sätt skulle visa sej vara utan skuld, att hon gör det hon gör för att hon inte har känt sej uppskattad av sin make, och därför sökt beundran annorstädes, och att hon sen helt enkelt inte kunnat välja, inte kunnat ta sej ur det hela, och blivit mördad, offrats, fått falla för patriarkatets förtryck.
Inget av det här händer förstås. Detta är för bra för sånt schablonmässigt, ointressant berättande.
Det handlar om en ung man och en ung kvinna, två partydjur, den ene vill bli musiker, den andre skådespelare, som lever ett slags bohemiskt rock-n’roll-liv i en storstad under tre år, tills det bara en dag tar slut och dom skiljs. Hon, på fyllan, på väg hem, träffar en annan man, en ordentlig man, en man som studerar poesi, och han följer med henne. Dom blir ihop, skaffar barn, skaffar ett ordentligt, småborgerligt liv, tills hon en dag, plötsligt söker upp sin gamla älskare…
Det här är absolut inte en musikal av den där gamla, beprövade förutsägbara formeln-formen, där handlingen alltid är underordnad musiken, och där man hela tiden mer eller mindre alltid vet vad som ska hända. Inte heller är musiken en slags klassisk musikalschlager, sån där som man trallar och nynnar på vägen ut, men inte riktigt minns vare sej text eller tematik.
Ernest Hemingway skrev, om Marlene Dietrich: “If she had nothing more than her voice she could break your heart with it. But she has that beautiful body and the timeless lovliness of her face. It makes no difference how she breaks your heart if she is there to mend it.”
Det är lite samma sak här, fast tvärtom, liksom: Även om dom inte sjöng skulle detta, både vad gäller regi och skådespeleri, varit helt fenomentastiskt. Jag sitter tillräckligt nära för att se varenda blick, och jag hittar inte en enda bluff, ser inte en enda sekund då jag inte tror på vad dom gör, till hundra procent. Att dom sen sjunger som om det gällde livet, som om det inte vore premiär i morgon, som om det här med trötta röster, heshet och blödande stämband vore urbana legender, det är liksom ytterligare en nivå i det underbara.
Det är som om det inte fanns något privatpersoner kvar längre, som om dom helt gått upp i sina roller. Som om det här, det som händer nu, vore på riktigt, vilket det ju nästan blir, eller är. Jag blir liksom helt uppslukad av handlingen, som ju faktiskt händer vid nästa bord, och plötsligt kommer jag att tänka på de där textraderna ur sången A Part Of That, ur Jason Robert Browns musikal THE LAST FIVE YEARS:
Without a sound
A moment comes to life
And I'm a part of that
I'm a part of that
I'm a part of that
Man berättar historien helt i musik, det finns ingen talad dialog, och alla scenografiska förändringar och rekvisita, verkar komma direkt ur baren: en kvarglömd halsduk blir slöjan på bröllopet, ett av barborden får symbolisera deras hem, och halsdukten, som blev en slöja, blir en bordsduk, när dom börjar inreda sitt gemensamma hem. Till och med leksaksbarnvagnen, som rullas in, känns som något som kunnat glömmas kvar ute i garderoben.
Det är smakfullt, spännande och inte så lite sexigt.
Anna-Maria Hallgarn är perfekt, både i rollen och som val för rollen. Hon har något av en kåt katta över sej, en känslighet och en kyla, något av en Rent-Mimi, en Chicago-Velma, men med ögon som har sett en hel del, och som ibland behöver a little something för att våga vara närvarande, ta udden av verkligheten, drömma, för att våga tro, hoppas på något hon vet inte kommer att slå in. Och hon sjunger som om varje ton vore den sista hon behövde ta för kvällen, för den här veckan, den här månaden.
Sveriges svar på Broadways Will Swenson, Patrik Martinson, och Jakob Stadell, vår egen version av Anthony Rapp/Adam Pascal kunde nog inte vara bättre castade, eller bättre utrusade. Det går liksom inte att föreställa sej några andra i rollerna, från och med nu.
Och just som jag börjar fundera på hur det kommit sej att Hanna Hedlund har tagit den något underordnade rollen som berättare, som balladeer, visar hon oss varför.
Jag tänker på trohet, på passion, på frestelser och svaghet. Jag tänker på vänner jag har haft, på Prickly Pete som helt kallt räknade med att han skulle vara otrogen mot varje man han var tillsammans med, och att det var spänningen i att bedra, inte mannen han bedrog med, som var det viktiga. Han skyllde på att hans pappa varit likadan, och han var en pappas pojke. Jag tänker på La-la Laretai som helt slutade dricka, eftersom ett glas vin ledde till tio, och såna kvällar alltid slutade hos någon annan än hennes pojkvän, och hur hon helt och hållet skyllde det hela på spriten. Jag tänker på sånt som är viktigt, och på sånt som får vissa att bara kasta bort alltihop.
Själv är jag en sån torrboll, en sån där som hela tiden ser mej själv nyktert utifrån, att jag inte ens kan tänka mej tanken att lindas in i ett crime passionnel. Men så inser jag att det finns ju alltid den där tredje personen, den bedragne, och jag antar att det är min roll, om jag på något sätt måste delta. Men allvarligt talat är jag nog mest nöjd med att sitta vid ett barbord vid sidan om och bara titta på.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis genrep Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
•att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
•och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
VADER, av och med Peeping Tom, på Dansens Hus:
Man har tur om man får leva och bli gammal, men det är ett slags deceptivt tröstpris: Du får se alla andra runt omkring dej krokna och duka under.
Och jag kommer att ta det som en högst personlig förolämpning om jag en dag inte själv kan ta mej ur sängen. Det är inte troligt, men allting tyder på att den dagen kommer att komma, om inte för mej, så för resten av världen, och jag - eller en del av mej - kommer att stå bredvid och titta på med förakt på en sån uppgivenhet och brist på självdisciplin och kraft.
Mitt hopp, i såna fall, står till delirium och demens.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/vader-av-och-med-peeping-tom-pa-dansens.html
AMERICAN HOTEL, på Kulturhuset Stadsteatern:
”Men varför just Detroit?”
”Hon hade väl sett en dokumentär eller något och tyckte det var intressant med förfallet, och tänkte att den moraliska bankrutten skulle matchas av den finansiella?”
Han nickar, som om det jag sagt på något sätt verkade övertygande.”
Men jag har ingen aning. Ingen jävla aning.
Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/american-hotel-publikrep-kultuhuset.html
Våren är äntligen här, även om det kanske dröjer innan knopparna slår ut och folk viker sej i pollernallergier, men det finns tecken: Kulturamas musikalelevers lunchkonsert.
Jag tror att det är tredje året jag är här. Eller kanske fjärde? Jag har sett en himla massa elever flimra förbi, i alla fall, en del kommer jag ihåg när jag ser dom igen, i något annat, andra måste jag goolga för att minnas.
Min kompis Malvolio Morrhår och jag har stämt träff här, och som vanligt är jag för tidig.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/musikalafton-pa-kulturama-2016.html
↧
MÄNNEN MED ROSA TRIANGELN, publikrep, Riksteatern, Hallunda, föreställning 22.
MEDVERKANDE På scen Mattias Brunn och Marcus Baldemar, KONSTNÄRLIGT TEAM: En föreställning av Daniel Åkerström-Steen, Mattias Brunn, Marcus Baldemar, Mårten Andersson
Listen to me, I have beautiful dreams I can spin you,
Dreams to linger within you,
Close your eyes and we'll ride my carousel.
I'll sing you stories of
Lovers whose love used
To fill me.
And the lovers who will be.
For, you see, love is one thing I do well.
Come let's believe love can be just as sweet as it seems.
Let's live on dreams...
In my dreams such beautiful lovers have found me.
Story book lovers surround me.
Nothing is real, but I'm flying,
Sighing: Where, where, where is my story book
Ending?
Why does my golden pretending
Leave me with nothing to hold...but
My dreams?
Oh is it only in dreams that we find out ideal love?
Are there lovers with real love?
If you know how to feel love, show me how.
Ah, but my prince, if you can't be as sweet as you seem,
I'd rather dream!
Come and wake me! Come be the love I can hold now.
Storybook love leaves me cold now.
Show me the way to stop dreaming!
There is only one perfect story book ending.
That is the end of pretending.
That is the moment I say: Love me now!
Storybook
Ur SCARLET PIMPERNELL
av KNIGHTON, NAN/WILDHORN, FRANK N.
Jag varnade dom redan innan, när vi satt och käkade tidig lunch på Juiceverket vid Hornstull:
”Jag har kollat lite på nätet,” sa jag, ”och det ser ut som om scenografin och kostymerna är lite… arty-fartiga.”
Så fort jag sagt det ångrade jag mej. Givetvis går jag inte på teater och hoppas att jag inte ska gilla det - ain’t nobody got time for that - så det finns liksom ingen anledning att börja förvarna om vad man kanske tror inte är en höjdare.
Jag har förresten en liknande åsikt om hur man pratar efteråt. Speciellt om jag avskydde en föreställning försöker jag att vänta med att lufta mina åsikter tills jag har fått koll på hur mitt sällskap har uppfattat det hela. Ens upplevelse är så skör, det behövs inte mycket för att liksom trasa sönder en trevlig kväll, har jag lärt mej, både som trasör, och trassé.
Turligt nog var det här någonstans som Patti-Li Leuk hällde ut sojadressingen över mej.
Vi hade allt tre beställt en varsinn Yong-Doo Rice box, med rött ris och cashewnötter, eftersom det var det enda verkligt matiga dom hade på menyn den dagen, och Malvolio Morrhår, som kommit lite senare, hade precis satt ner sin risfyllda kartonglåda på det lilla runda järnbordet vid fönstret, och Patti-Li, i ett försök att skapa lite plats, hade börjat flytta runt våra lådor, och lyckades välta den lilla plastburken med sojadressing på ett sånt där sätt att det nästan såg ut som om han försökt jonglera med den. Rakt över mina jeans och gympadojjor.
”Soy Sauce!” visk-ropade jag, i en anspelning på scenen i filmen Thoroughly Modern Millie, där Julie Andrews karaktär förstört en kvinnas vita flapper-klänning genom att försöka ta bort en fläck med hjälp av sojasås.
Vad jag menar med arty-fartigt, förresten, är när jag uppfattar att scenografi eller kostym inte underordnar sej historien, och/eller helt enkelt bara ser ut som något som en mode- eller inredningsintresserad elev på en folkhögskola tycker skulle särskilja honom eller henne från dom andra som gör exakt samma saker. I sin strävan att vara originella blir dom tråkiga och förutsägbara, och bevisar egentligen att deras utgångspunkt bara är att skilja sej, att utmärka sej, att egentligen bara skrika, jag är annorlunda, när dom egentligen menar: jag vill vara annorlunda.
Och tro mej, jag vet vad jag talar om, under slutet på 80-talet och början på 90-talet hängde jag med en hel hop såna studenter på klubben Paradise, på nattklubben Ritz, vid Medborgarplatsens tunnelbanestation. Tjejer som sydde sin egna klänningar av svarta sopsäckar, och killar som laminerade och gummerade sina hemsydda byxor, där viljan att vara originell var det enda som innerst inne skiljde dom från alla andra, det; och modet att våga se ut som något som just har landat.
Det handlar om Josef Kohout, en österrikisk man som 22 år gammal, 1939, sattes i fängelse för sin homosexualitet, och sedan i ett koncentrationsläger, där han på något sätt lyckades överleva kriget. 1972 skrev hans vän, Hans Neumann, under pseudonymen Heinz Heger, en bok om Josefs upplevelser, Die Männer mit dem rosa Winkel, Männen Med Rosa Triangel. Boken inspirerade Martin Sherman att skriva pjäsen BENT, som både nominerades för en Tony 1980, som bästa pjäs, och för Pulizerpriset.
Nån gång i slutet på 80-talet såg jag en amatöruppsättning av BENT, på kulturhuset Luntan, en gammal skola på Luntmakargatan, uppe vid Odengatan, som liksom tagits över av fria teatergrupper, och jag minns den som mycket gripande, och som att den handlade om något som gudskelov aldrig mer kommer att hända igen.
Efteråt är det mest slående att vi, tre bögar, inte har något att säga om föreställningen. Vi är inte slagna, inte förstummade, vi är bara ganska glada över att det äntligen är över.
”Det hade varit mer intressant att se varför människor gör det dom gör,” sa Malvolio Morrhår när vi börjar gå mot tunnelbanan, och jag håller med honom. Det finns mycket som kunde ha varit mer intressant.
Jag går därifrån med en bild, baserad på föreställningen, av att boken är någon slags småsnaskig sensationsbiografi. Ett slags sadomasochistiskt queer-sploitations-verk.
Hela projektet känns som om det var en övning för STDH, Stockholms Dramatiska Högskola, i konsten att respektera varandras konstnärliga integritet: Ingen skulle vara boss, ingen persons vision skulle vara den styrande. Koreografen hade lika mycket att säga till om helheten som dramatikern, och regissören hade ingen som helst rätt att försöka påverka skådespelaren. Och ingen hade läst texten innan första kollationeringen: scenografen, som inte hade en aning om vad uppsättningen skulle handla om, ville helt enkelt bara göra en produktion med turkos backdrop där det hela tiden snöade glitter, och kostymskaparen hade skissat på två paljettglittrande pyjamasar i vinröd velour, inspirerad av samisk folklore, och tyckte att aktörerna, vilka dom nu var, i vad det nu var dom skulle göra, skulle bära såna.
Eller kanske experimentet var att man helt enkelt flyttade runt uppgifterna, och likasom praoade på varandras arbetsplatser? Och nån som absolut inte var intresserad av regi hamnde på regibänken?
För det mest intressanta, eller man kanske ska säga, det mest märkvärdiga, med den här produktionen, är att ingen står som regissör, och ingen står som kostymör, eller scenograf. Man presenterar det helt enkelt som "En föreställning av Daniel Åkerström-Steen, Mattias Brunn, Marcus Baldemar, Mårten Andersson”
Och det hade varit helt okej; om dom inte presenterat produktionen som ”Verklighetsbaserad och högaktuell berättelse om förföljelse, överlevnad, hopp och kärlek som homosexuell i nazisternas koncentrationsläger. Urpremiär av föreställning om ett då och ett nu, och om hur glömska skapar paralleller till vår samtid.”
Jag såg varken hopp eller kärlek.
Om Riksteatern hade kommit till Kalmar med den här produktionen, i början av åttiotalet, när jag gick på gymnasiet där, hade jag fullständigt avskytt den. Jag hade antagit att ingen i produktionen var homosexuell, och detta var deras sätt att kritiskt framställa ”Fjolliga, feminina, flamsiga fikusar”. Som bög hade jag trott att detta liksom var tänkt att påstå nåt om mej, och känt ansvar inför resten av publiken, som kanske för första gången mötte en bögberättelse på scenen och som liksom suttit och suckat och sagt:
”Detta är vad som händer om bögar gör teater. Dom ska alltid vara så speciella, stå ut, utmärka sej. Det går helt enkelt inte att ha dom i möblerade rum. Låt dom ha sin teater, jag bryr mej inte, men det här är helt enkelt inget jag vill se.”
Det yttre berättandet har liksom tagit över, för att det inre berättandet har inte fått ta plats.
Jag har sett en massa föreställningar där det verkat som kostym och scenografi liksom mest varit ren utsmyckning och absolut inte verkar underordna sej något slags dramatiskt, kollektivt berättande: scenograf och kostymör har helt enkelt valt att dra uppmärksamheten till sej själva: Det är svårt att bli uppmärksammad om man gör naturalistiska kostymer och en realistisk scenografi. Ingen tänker på att någon valt stolen som Macbeth sitter på, om det bara är en vanlig stol, men sätt gubben i ett badkar, eller en gungstol, eller elektriskt stol, och folk skulle i alla fall höja på ögonbrynen, lägga märke till valet, och kanske börjar leta efter den ansvariges namn i programbladet.
Dom måste ha något på sej, så varför inte cyklop, krinoliner och slalompjäxor? Man måste vara i något slags rum, så varför inte ett med badskum, pärldraperier och rullstolar. Med tiden har jag liksom lärt mej se bort från sånt, och istället koncentrera mej det dramatiska berättandet: Hur texten är skriven, och hur har man valt att berätta den.
Men också här har man kommit upp med ett riktigt bottennapp. Jag har inte läst boken, men vänner som läst den säger att den är mycket bra, så jag antar att den innehåller mer än vad vi bjuds på, vilket är ett oändligt uppräknade av alla övergrepp och hemskheter som huvudpersonen utsätts för. Och det är inget fel med det. Men när det är det enda man valt att plocka ur boken, när man liksom helt har tagit ifrån huvudpersonen nån slags personlighet, och hans personliga syn på det hela, och hela tiden bara radar upp ohyggligheter, utan nån slags känsla för dramaturgiskt berättande, utan hela tiden radar incident på incident, då känns det nästan som om föreställningen är berättad av någon som försöker göra det motsatta: trubba av våra känslor, vänja oss, hitta en ny norm.
Kommer du ihåg hur det var när de första romerna kom hit, för några år sen? Jag minns hur jag mötte den första mannen på knä på Drottninggatan: En tiggare, här, i Sverige: hur hemskt måste dom inte ha det hemma i sitt land om dom har tagit sej hela vägen hit, bara för att få mat för dagen. Gör Röda Korset ingenting?
Och hur det nu, i dessa dagar, har blivit mycket, mycket enklare att säga nej till en utsträckt hand, skaka på huvudet, gå vidare? Jag kan inte ge till alla, så varför ska jag ge till just dej? Vem är mest förtjänt, vem verkar lida mest?
Det är lite samma sak här: Ganska snart, efter det första övergreppen, den första misshandeln, de första avrättningarna, har vi liksom nåt toppen, och vår indignation planar ut, det går liksom inte att chocka oss längre. Och ändå fortsätter berättaren: Detta hände, och detta, och sen detta. Och vi tänker:
Okej, mer av samma sak. Och mer av samma sak. Och en ny variant på mer av samma sak. Och jag menar inte att förringa det som har hänt, jag menar att förringa sättet man valt att berätta det på.
Marlene Dietrich sa nånstans, i nån bok nånstans, att när hon gick på teaterskola var hon så nöjd att hon under en övning började gråta riktiga tårar, och när hon berättade det för sin lärare fick hon svaret: Men jag, fröken Dietrich, grät inte.
Frank Carpra sa: I made mistakes in drama. I thought drama was when actors cried. But drama is when the audience cries.
Och Linda Lavin sa: We give you this story. It is for the audience to be moved and gut wrenched, not us. It isn't as if we don't go through those real feeling and it isn't as if I don't cry three or four times a night. I usually do.
Och till sist - för jag tror nog du har fattat var jag vill säga med det här - Laura Linney: You can watch someone on-stage cry and cry - but in the audience you feel nothing. It's easy to become indulgent. For me, what's important is the story first.
Det är nämligen precis det som händer här: Huvudpersonen, berättaren, är så uppenbart fylld av indignation över den oändliga orättvisan att han inte verkar behöva vår sympati, vår ilska, våra tårar. Så han får dom inte. Det känns faktiskt som om man inte är ett dugg intresserad av vad vi, publiken, känner, ska känna, eller borde känna. Det känns som ett annat slags experiment.
Jag tror att det hade varit så mycket mer effektivt, och oändligt mer skrämmande, om han, kanske med ett litet leende, liksom lite bortförklarande, hade försökt berätta om vad som måste ha blivit en vardag för honom. Hur överlever man ett sånt helvete? Vad måste man göra, och vad måste man inte göra, för att klara sej levande från dag till dag, år ut, och år in? För han var en av dom som överlevde.
Som det är nu känns det som om vi, publiken, förstår vad det är för värld han lever i, förstår reglerna, någonstans normaliserar det hela, men han själv liksom springer omkring som Jamie Lee Curtis i nån splatterfilm: han vaknar hysteriskt skrikande, och så ser resten av dagen ut.
Jag känner karaktären lika lite när pjäsen är över som innan den började.
Nånting som också irriterar mej är hur man liksom ser det hela ur ett slags bortklemat, politiskt korrekt, överpjoskigt perspektiv. Man ser på en värld där folk får tänder utslagna, skjuts, dödas, och bränns upp levande med samma ögon som man ser på män som sitter på tunnelbanan och bresar med benen. Jag menar inte att man inte får eller bör reagera på vad man upplever som provocerande, men det blir nästan skrattretande när rollen i samma ton som han berättar om massavrättningar, också klagar över att hans fångkostym inte passar honom. Eller att han verkar förfasas över att han tvingas vara älskare till en överordnad för att få det bättre, något som, ärligt talat, i en värld fylld av de inhumana hemskheter man berättar om, känns som ett ganska överkomligt pris att betala. Han verkar mer chockad än vi, och det borde nog vara tvärt om.
Och när han, sekundrarna efter att ha befriats från lägret och det visar sej att han överlevt, anmärker på att han inte får någon ekonomisk kompensation. Jag förstår det orättvisa, det vidriga i att någon som överlevt något sådant inte får det ekonomiska erkännandet alla andra fått, och fortsätter att betraktas som en brottsling, men när det kommer så kort efter att han kommit hem, bara minuterna efter att vi har förstått att det är över nu, att han är i trygghet, känns det som om dottern i Shakespeares splattermelodram TITUS ANDRONICUS, Lavinia, efter att ha blivit våldtagen, fått tungan avskuren och händerna kapade, hade klagat på att förövarna förstört hennes stumpbyxor.
Detta hade kunnat bli en av de häftigaste teaterupplevelserna jag någonsin upplevt, om någon annan, några andra, stått bakom projektet, och jag hoppas verkligen att någon annan tar tag i det. Man ska ju tydligen inte gråta över spilld mjölk, över sånt som inte blev - inte var - som man ville, men jag tänker i alla fall berätta vad jag hade önskat att jag skulle få ha upplevt, eftersom det - hur man skulle kunna ha gjort istället - är en liten lek jag ibland brukar leka för att hålla mej vaken:
Vad jag hade velat se var ett ungdomsrum, ett pojkrum, ett studentrum, som det såg ut den där dagen, den 22 Mars 1939, när Nazisterna kom och hämtade honom, det rum som han efter kriget, efter att det koncentrationsläger där han internerats befriats, kommer hem till. Rummet där inget hade hänt, rummet där allt stått stilla, där det enda som förändrats är han själv.
Jag hade velat att han hade börjat berätta, liksom förklara, hur allt hade gått till, hur det kommer sej att han överlevde, när så många andra dog. Hur jag långsamt skulle börja förstå hur allt det som hänt förändrat honom, som människa, och hur i helvete man går vidare, efter något sånt här. Hur ser man på en människa med annat än hat, när man vet vad dom är kapabla till? Hur vågar man skratta, hur orkar man le? Hur klarar man ens av att tänka på en morgondag, varifrån får man kraften att tro att det nånsin ska bli bättre?
Och jag hade velat, att jag plötsligt nånstans blev medveten om den där klumpen i halsen, och hur sikten blev suddig, tills jag blinkade bort dom där tårarna över alltings förjävlighet, hur livet ändå på något underbart sätt ändå fortsätter levas, tårar som jag först inte ens hade märkt var där.
Men det, definitivt, är en annan historia.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis genrep. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
•att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
•och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
MURDER BALLAD, ett genrep och gästspel på Teater Playhouse:
Det är som om det inte fanns något privatpersoner kvar längre, som om dom helt gått upp i sina roller. Som om det här, det som händer nu, vore på riktigt, vilket det ju nästan blir, eller är. Jag blir liksom helt uppslukad av handlingen, som ju faktiskt händer vid nästa bord, och plötsligt kommer jag att tänka på de där textraderna ur sången A Part Of That, ur Jason Robert Browns musikal THE LAST FIVE YEARS:
Without a sound
A moment comes to life
And I'm a part of that
I'm a part of that
I'm a part of that
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/murder-ballad-genrep-gastspel-pa-teater.html
VADER, av och med Peeping Tom, på Dansens Hus:
Man har tur om man får leva och bli gammal, men det är ett slags deceptivt tröstpris: Du får se alla andra runt omkring dej krokna och duka under.
Och jag kommer att ta det som en högst personlig förolämpning om jag en dag inte själv kan ta mej ur sängen. Det är inte troligt, men allting tyder på att den dagen kommer att komma, om inte för mej, så för resten av världen, och jag - eller en del av mej - kommer att stå bredvid och titta på med förakt på en sån uppgivenhet och brist på självdisciplin och kraft.
Mitt hopp, i såna fall, står till delirium och demens.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/vader-av-och-med-peeping-tom-pa-dansens.html
AMERICAN HOTEL, på Kulturhuset Stadsteatern:
”Men varför just Detroit?”
”Hon hade väl sett en dokumentär eller något och tyckte det var intressant med förfallet, och tänkte att den moraliska bankrutten skulle matchas av den finansiella?”
Han nickar, som om det jag sagt på något sätt verkade övertygande.”
Men jag har ingen aning. Ingen jävla aning.
Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/03/american-hotel-publikrep-kultuhuset.html
↧