Av Craig Lucas och Norman Rene baserad på sånger av Stephen Sondheim, Regi och översättning Erik Fägerborn, Scenografi och kostym Tor Cederman, Ljusdesign Johan Bjellsäter, Koreografi Malin Stenholm, Ljus Sofia Linde, Producent Staffan Berg, Producent Odella Schattin, med Sara Jangfeldt och Niklas Riesbeck, vid pianot Carina E Nilsson.
She met a Londoner first but they did not hit it off
'Cause every time she approached he got a bronchial cough
And so she went to Madrid and met a handsome Senior
But he liked to throw the bull and he was no matador
She also bombed out in Brussells, in Mallorca and Rome
Til' someone said, "Try Dubrovnik, dear before you go home"
'Cause it's the kind of a town where you'll be likely to fall
And all the toni cognoscenti find the Balkans a ball
You gotta ring them bells, you gotta ring them bells
You gotta make 'em sing and really ring them bells
It's such a happy thing to hear 'em ting a ling
You gotta ring them bells
And so she went to Dubrovnik and the very first day
She met a guy on the beach who took her reason away
Yes, it was love at first sight and quite a beautiful scene
She said, "My name is Shirl Devore", he said, "I'm Norm Saperstein”
She said, "Are you from New York", he said, "That can't be denied
I've got a swell junior three at number five, Riverside"
"Five? Five Riverside Drive in New York, that's where you live?"
"That's, that's where I live, Five? Are you sure?"
As if that wasn't enough for Shirley thought she'd gone deaf
When he told her his apartment there was 29 F
Yes, she was 'E', he was 'F' and they had not even met
Until she traveled the world to Yugoslavia yet
He'd always been right next door and she would never have known
If she hadn't tried Dubrovnik, she might still be alone
Well, there's a moral to learn from little Shirley Devore
Who had to borrow a thou' to find a lover next door
You girls who live in apartments, don't just stare at the wall
Open up the door and hurry out in the hall
Ring Them Bells
av Kander & Ebb
En sak som är intressant med att se många föreställningar, är att man får se saker som man annars inte skulle ha sett. Det där låter kanske lite rörigt, eller svamligt, eller övertydligt, men vad jag menar är att man hamnar inte bara på sånt som går på Chinateatern, Göta Lejon, Dramatens eller Stadsteaterns stora scen, på föreställningar som spelas ofta, och under en längre period, utan man hamnar också på de där små, tillfällig produktionerna, dom där som liksom blixtrar till, och försvinner.
Elva är nästan en omöjligt tid att ha ett publikgenomdrag, men det måste vara ännu värre för artisterna, tänker jag, när jag cyklar in mot Kulturhuset Stadsteatern och Kilen, deras gästspelsscen. Jag behöver bara stiga upp, duscha, hälla i mej en kaffe, tugga i mej nån slags frukost, och ta mej till teatern. Dom måste göra samma sak, men tidigare, för att hinna värma upp kropp, röst och kreativitet, byta om, sminka sej, mygga sej, soundchecka, kolla igenom all rekvisita, och samtidigt försöka intala sej att man valde det här yrket för att det verkade vara kul.
Vi är genrepspubliken, den första och enda. Bredvid mej sitter nån slags skolklass, en postgymnasial musikallinje, misstänker jag. Deras unga lärare pratar, instruerar, informerar, ger tips på vad man aktivt ska tänka på både som en blivande artist som ser på andra artister som redan är där, dit man själv siktar - nånting om att tänka på deras andning, tycker jag mej höra - men också vad som är generöst att som första publik ge artisterna - nånting om positiv respons. Hon blir också den första att applådera varje gång det ges ett tillfälle.
En jukebox-musikal är en föreställning skapad av redan utgiven populärmusik, ofta begränsad av att man använder musik från en viss artist, en viss grupp, eller en viss tidsperiod. Den kan vara biografisk - som i JERSEY BOYS - eller helt fiktiv - som MAMMA MIA. Man skulle kunna kalla detta en jukebox-musikal, eftersom alla musik är skriven av Stephen Sondheim, och hämtad ur hans katalog av sånger som har strukits ur andra musikaler, eller på annat sätt ännu inte producerats, men jag skulle nog mer kalla den en slags revy, eftersom handlingen är minimal. Det handlar om en man och en kvinna, båda singlar, som bor i samma hus. Det är lördagkväll, och dom är hemma, ensamma. Date-lösa. Dom drömmer om kärleken, längtar, minns.
Musikalen skapades av två skådisar som gått över till att författa och regissera, Craig Lucas och Norman René, och den hade premiär off-off-Broadway 1980, och off-Broadway 1981. Craig Lucas är för mej mest känd som manusförfattaren till musikalen THE LIGHT IN THE PIAZZA, för vilken han tony-nominerades 2005. Norman René känner jag bara till som regissör till filmen Longtime Companion, men jag antar att vi hade fått höra mer från honom om han inte dött av aids 1996.
Den ambitiösa scenografin föreställer två spegelvända lägenheter. Om man inte känner till musikalens handling finns det till en början ingenting som tyder på att det hela inte är ett enda enormt rum, ett sånt där man bara hittar i nybyggda bostadsrätter: Det finns inga avgränsande väggar eller tydligt dragna linjer, men efter en stund skulle även den oinvigde börja lägga märke till att det finns två bokhyllor, två barbord, två ställen där man kan hänga av sej sin ytterkläder. Det enda man delar är ett bord. Allt är nytt, Ikea-katalog-fräscht, och ger en bild av två ganska framgångsrika personer utan några egentliga rötter.
Jag vet inte om det är medvetet, men det skulle gå att tolka scenografin som att de två personernas världar är kompletta, i sej. De saknar ingenting, och har inte heller plats för någon annan. Tvärtom ser det ut som om man måste göra en massa jämkande när - och om - man väl träffas och flyttar ihop. Vems av de två identiska borden behåller man? Vems bokhylla?
Det finns en Ayckbourn-pjäs - jag har glömt vilken - som utspelar sej i två olika lägenheter, men där gränserna liksom har suddats ut, så att man är inne och trampar på varandras område. Man har en varsin ytterdörr, tycker jag mej minnas, men matbordet, till exempel, är samma för båda personerna. Jag önskar att man hade gjort samma sak här: visserligen är man inne ’på fel sida’ ibland, men det är mer framme på förscenen, där gränserna är mer luddiga.
Det här är en musikal som handlar om alla människor som nästan möts, alla de som bor bredvid varandra, vars vägar nästan korsas, men ändå inte, och det hade varit intressant att se den aktionen i scenrummet: hur dom nästan skulle kunna bo ihop utan att se varandra.
Kanske hade det varit mer intressant, i alla fall vad gäller scenisk rörelse och fysiskt spänning i scenrummet, om man haft en av allt, suttit vid samma bord, titta ut genom samma fönster, kanska druckit ut samma mugg, även om jag har läst någonstans att det finns en slags filosofi att om man vill bli två ska man skaffa två av allt: två ljusstakar, två liknande tavlor, bredvid varandra, två statyetter, två blomkrukor, lära sej tänka i tvåsamhet, i par, liksom.
Man har också en varsin fåtölj på scenen, och jag känner att det kanske hade varit intressantare med en soffa, både för ett mer otvunget samspel, men också för att det på något sätt ger plats för ytterligare en person i deras respektive lägenhet. Man kan agera mot en tom plats i soffan, men om det inte finns en plats där ingen sitter blir det lite svårt. Jag minns inte om man bara hade en stol vid varje bord, men det skulle vara mycket möjligt, och i såna fall så säger man egentligen: det finns inte plats för någon annan här: det saknas ingen.
Och jag hade nog föredragit om man hållit scenografin lite enklare. Plockat bort saker. Minimaliserat. Det är absolut inget fel - tvärtom - på det som visas, men den dekoncentrerar det hela, liksom. Det finns för mycket för karaktärerna att fly in i, för mycket att göra. Detta är en revyliknande musikal som nästan med fördel skulle kunna spelas med en varsin stol och ett bord. Allt som händer sker inom karaktärerna, och det yttre har väldigt lite med handlingen att göra.
Vad gäller regin finns det en sak som stör mej, lite: ibland möts aktörernas blickar. Jag vet inte varför, men för mej bryter det på något sätt illusionen. Att den ene tittar på den andra gör absolut ingenting, för det tolkar jag som att man ser en slags drömbild, men när dom ser på varandra, då blir det ett möte, ett utbyte, och det är just det som de två personerna ska sakna, tills dom verkligen träffas.
Kostymerna är moderna, melerade, grå, smickrande och välvalda, och jag älskar när folk i en föreställning som ska utspela sej i Sverige tar av sej på fötterna, istället för att trampa runt i ytterskor, som nån slags kosmopolit. Det sker mycket sällan, men är väldigt effektivt. Här tar man till och med på sej mysbyxor och raggsockor, dricker te och sveper in sej i plädar.
Ingen av sångerna kan i sej själva räknas som några av Sondheims hits. Merparten är upplockade ur papperskorgen, så att säga: dom har av olika anledningar strukits ur andra produktioner, eller lånats ur musikaler som vid tillfället ännu inte uppförts.
Det är nog bara titellåten, Marry Me a Little, ur COMPANY, som känns igen i gränslandet där musikalnördar och vanliga musikalintresserade människor möts. Och jag är mycket nöjd med att få höra en av mina sondheimska favoritlåtar, som ströks ur FOLLIES, Ah, But Underneath.
Det är nästan omöjligt att översätta Sondheim så att ingen blir missnöjd. Alla kommer att ha en åsikt. Själv, till exempel, tycker jag att en mer passande översättning av titeln hade varit GIFT DEJ LITE MED MEJ, istället för GIFT DEJ MED MEJ LITE.
Och kanske är det så att detta hade varit en föreställning som man inte borde ha översatt, inte för att man gjort ett dåligt jobb, tvärtom, utan för att vissa saker går inte att översätta. Ta till exempel sången Can That Boy Foxtrot, struken ur FOLLIES: Skämtet, i sången är att man i original sjunger:
He hasn't much that's plus
You might describe him thus ...
A false alarm,
A broken arm.
An imitation Hitler
But with littler charm.
But oh,
Can that boy foxtrot!
Som musiken är skriven så drar man på fox i foxtrot, vilket göra att det går att låta det hela som att man sjunger: Can that boy fuck. Det är hela skämtet, och säkert en av anledningarna till att man strök den, för när foxtrotskämtet kommer tillbaka en andra, tredje, fjärde gång, då är det inte alls kul.
Och det är omöjligt att översätta. Vi har inga synonymer för sex och dans i det svenska språket. I det här fallet har man valt att inte översätta ordet alls, utan låta kvinnan typ sjunga ’han kan fuck-strot’ vilket för mej inte fungerar alls.
Sondheim, över huvud taget, kan många gånger vara så sofistikerad i sina texter att man måste välja hur man ska översätta: Ska man behålla handlingen eller ordvitsarna?
Och översättaren är en av Sveriges bästa, så det är inte troligt att någon annan hade kunnat göra det bättre.
Problemet med en sån här musikal, där handlingen är minimal, är att det är väldigt svårt att minnas vad som händer, eftersom ingenting egentligen händer. Och när det händer är det svårt att veta vad det egentligen är som sker. Det finns minimalt med vändpunkter, och ingen riktig dramatisk utveckling. När man sjöng en sång hade jag svårt att förstå varför man sjöng, ur vilken känsla sången föddes, varför man sjöng just den sången just då, och varför man valde att sjunga sångerna i den ordningen dom sjöngs.
Detta var som sagt ett första publikmöte, ett genrep, och kanske var man så inriktade på att inte sega, inte slacka, att det hela upplevdes som lite stressad, lite framtvingat. Jag hade velat vara med, kunnat förstå hur tankarna gick, hur idén till en sång föddes, nu kändes det lite som om dom hade kunnat sjunga vilken sång som helst närsomhelst, nästan.
Kanske är det så - och detta låter helknasigt, jag vet - att man är för duktiga, för begåvade, både vad gäller översättning, regi och skådespeleri, vilket gör att bristerna i materialet, både i sångerna, men framför allt i musikalens handling, kommer fram. Kanske ska den här typen av revyliknande musikal framföras mer som en sångcykel, med betoning på sång. Man blir liksom inte bättre än Sara Jangfeldt och Niklas Riesbeck, och kanske hade alla förtjänat ett bättre material.
Det finns vissa saker man måste se, om man är någorlunda intresserad av musikalteater. Vissa saker, som den femitoelfte uppsättningen av HAIR, eller WEST SIDE STORY, kan man hoppa över, men den här uppsättningen är ett absolut måste. Inte för att den är en av Sondheims bästa musikaler utan för att du antagligen aldrig får tillfället att se den igen, eller höra många av de här sångerna live nån annan gång, nån annanstans. Det här är kanske mer för musikalnördar i synnerhet, och Sondheimister i synnerhet, inte något att ta med mormor på, eller den där dejten som är musical-curious.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Öppen repetition. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 1070:-
Du vet väl -
![]()
•och på Snapchat heter jag Joakim Clifton Bergman
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
FÅGLAR, publikrep, Elverket, Dramaten:
När jag kom hem efter publikrepet var jag ganska så ordentligt trött. Tre timmar är en ganska lång tid, speciellt om man känner att man inte hänger med. Jag ville egentligen bara slänga mej i sängen och kolla in The Kale Sandwich Show på Youtube, men tänkte att ”om jag inte gör det nu så blir det aldrig gjort,” och gick in i vardagsrummet och satte mej framför datorn:
”Morkulla,” googlade jag.
DET HÄR ÄR MIN HISTORIA, på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen:
Man berättar ingenting om hur, och på vad sätt han i Damaskus engagerar sej i queerpolitik, bara att han satt på en massa caféer och diskuterade, eller hur LGBT-personer i landet hade det. Är det bara jag som känner att det kanske vore intressant att berätta om hur homo-bi-och transpersoner i Syrien har, och hade det?
Han blir som en slags Sally Bowles, bara på tillfälligt besök i Berlin, fladdrande från bord till bord på Damaskus motsvarighet till The Kit-Kat Club, utan att riktigt förstå att en hel värld var på väg att försvinna.
MILLAS MIRAKEL, med MolièreEnsemblen, ett gästspel på Dramalabbet:
”Åh, jag har aldrig träffat en livs levande noshörning…!”
”Jag är en enhörning!!!”
Jag frustar till. Jag flämtar, flabbar, fnissar, försöker låta bli, men så börjar det om igen…
Det tillhör inte ovanligheterna att jag skrattar, men att jag inte kan sluta, det händer inte varje dag. Du vet: sådär så att det liksom inte går att hejda sej: varje gång man tror att man har skratta klart så tänker man på repliken, och så börjar det om igen.
