![]()
Sångtexter och dialog: Alan Jay Lerner, Musik: Frederick Loewe, Efter George Bernard Shaws skådespel och Gabriel Pascals film Pygmalion, Översättning, dialog: Gösta Rybrant, Översättning, sångtexter: Ulricha Johnson, Översättning, sångtexten till ”Den spanska räven rev en annan räv”: Gösta Rybrant, Regi Elisa Kragerup, Scenografi och kostym Maja Ravn, Ljus Åsa Frankenberg, Ljud, Emil Assing Høyer och Pär Gardenkrans, Koreografi Signe Fabricius, Mask Susanne von Platen, Kapellmästare Martin Östergren, med Rolf Lydahl, Nina Zanjani, Robert Fux, Björn Kjellman, Kajsa Reingardt, Lena-Pia Bernhardsson, Ann-Sofie Rase, Robert Noack, Vilhelm Blomgren, Ole Forsberg, Jonas Wåhlin, Johan Karlsson, Lucas Krüger, Snorre Ryen Tøndel, Tove Edfeldt, Rita Saxmark, Klara Nilsson, Karin Mårtenson, Lucas Krüger, Klara Nilsson, Rita Saxmark, Swing Anna Hansson, Jonas Wåhlin, Ida Kumar, David Dalmo, Dansare, Patrik Riber, Aviad Arik Herman, Suad Demirovic, Andrea Schirmer, Anna Virkkunen, Markus B. Almqvist, Gabriella Kaiser, Carin Årenäs, Musiker Martin Östergren, Dan Strömkvist, Ulric Johansson, Staffan Findin, Mats Agnelid, Elin Andersson, Johan Alenius, Karin Liljenberg, Åsa Stove Paulsson, Anna Wallgren, Viktor Sand, Karolina Weber Ekdahl
”Den är inte bra, men jag tycker du ska gå och se den, så kan vi prata efteråt,” sa inte en, utan två av mina vänner, var för sej, när jag erkände att jag ännu inte hade sett Stadsteaterns uppsättning av MY FAIR LADY. Båda dessa vänner, ska tilläggas, hade erkänt att dom gick i pausen, så kanske var deras uppmaning att jag borde se föreställningen en liten fördold nyfiken önskan att få veta vad som hände i andra akten.
Andra bekanta suckade och stönade när de hörde vad som förväntades blir Stora scenens kassa-ko, nu när man inte längre kunde mjölka BILLY ELLIOT.
”Jag fattar inte varför dom sätter upp en så gammal, unken, gammaldags musikal,” sa nån.
”Gubbjuk,” sa nån annan.
”Tråkig.”
”Inaktuell.”
”Och med en sjuk kvinnosyn,” avslutade nån, nöjd med att ha tagit ställning.
Givetvis visar det sej att dessa personer aldrig hade sett musikalen, inte var vidare insatta i handlingen, antog att eftersom den utspelade sej på stenkakans tid så var den också skriven då, och trodde att det handlar om en rik vit man som plockar upp en fattig slumkvinna för att roa sej genom att utnyttja sin makt och tvinga henne att lära sej ett och annat.
Faktum är att MY FAIR LADY inte är en speciellt gammal musikal. Den utspelar sej i början av seklet, men den kom 1956, året innan WEST SIDE STORY.
Originalet handlar om blomsterförsäljerskan Eliza som söker upp lingvisten Higgins för att lära sej tala korrekt, så att hon kan få jobb som försäljare i en blomsterbutik. Higgins slår vad med en annan tal-intresserad man att han kan göra om henne till en fin dam. De lär henne tala och uppföra sej, och som en slags genrep tar dom med henne på hästkapplöpningen på Ascot, där hon avslöjar sej genom att vrålande heja på en häst som hon hoppas ska vinna, men hon charmar också en ganska fattig, men väluppfrostad ung man, Freddy. Senare gör hon succé på en bal, och vinner vadet åt Higgins.
![]() |
| Mrs Patrick Campbell |
Musikalen bygger på Nobelpristagaren George Bernard Shaws pjäs PYGMALION, som i sin tur bygger på den grekiskt mytologins berättelse om en skulptör som förälskar sej i en av sina egna statyer, Galatea.
Pjäsen skrevs 19012, hade premiär 1913, på Hofburgteater i Wien. Det hade varit tänkt att man skulle ha en tidigare premiär, i London, men kvinnan som skulle spela Eliza, den stora stjärnan, Mrs. Patrick Campbell, fick ett mindre nervsammanbrott, och man fick flytta premiären.
Musikalen kom 1956, 43 år senare, med en ung Julie Andrews i huvudrollen, och den var lite annorlunda: eftersom det var en musikal, ville man få in ett lyckligt slut, och trots Shaws protester, infogade man en slags kärleksrelation mellan Eliza och Higgins. Det är också från den här musikalen som det berömda slutet kommer: Eliza återvänder till Higgins, och han frågar henne var hans tofflor är. I Shaws pjäs lämnar hon honom, och han är stolt över att hon, likt orginaltstatyn, har kommit till liv.
1964 kom den mycket framgångsrika filmversionen, men i den hade man ersatt Julie Andrews med den kanske mer intagande Audrey Hepburn. Tyvärr visade det sej att hon hade charmen, men inte rösten, och hon dubbades i alla sångnumren.
Ibland känns det som om vissa människor tror dom kan ändra historien, dåtiden, genom sina åsikter. För några veckor sen lyssnade jag på en podcast där två kvinnor var synnerligen upprörda för att de hade upptäckte att Alexander Hamilton hade slavar, och dom tog starkt avstånd mot det. De hade på något konstigt sätt förväntat sej att han skulle vara en en slags anakronism, en man från 2020-talet som tagit en tidsmaskin tillbaka två hundra år, en modern feminist och antirasist.
Jag anser att man måste ta in, acceptera och smälta, att världen såg ut så då. Det betyder inte att man tycker att det var, eller är, okej, men om man till exempel avfärdar segregeringen i södern som ”fåning” och ”töntig” så negligerar man såna som Rosa Parks, som faktiskt stod upp mot förtrycket.
För mej är detta nämligen en feministisk musikal. Eliza, kvinnan, har huvudrollen, det är hennes eget, självständiga beslut att gå till Higgins för att aktivt försöka förändra sin livssituation och skapa sej en bättre framtid.
Den manliga huvudrollen, Higgins, framställdes redan i originalet som rejält osympatisk, så det var ju inte så att dåtiden stod på hans sida. Rollen har på snabb tid blivit något av en anakronism. Hade han varit verksam idag, 2018, hade han snabbt blivit #metoo:ad ut i social exil. Det kräver plötsligt mod av en manlig skådis, att axla rollen.
Vad jag också anser vara feministiskt, är valet att visa att det inte är så enkelt, även efter ”utbildningen”: en kvinna, på den här tiden, oavsett hur vacker, bildad och hur väl hon än talade, hade inte många val. När pjäsen hade premiär skulle det dröja ytterligare 6 år innan brittiska kvinnor över 30 år hade rätt att rösta. De över 21 år hade inte rösträtt förrän 1928.
Det är långtifrån en favoritmusikal. Det finns liksom en massa lösa trådar i manuset:
På något sätt ska Elizas förvandling vara ett slags vad mellan Pickering och Higgins, men det är en tråd som ganska snabbt överges. Pickering verkar inte vara en man som har något emot att förlora, utan hjälper glatt Higgins med Elizas utbildning. När hans dramatiska funktion - han är egentligen bara där av två anledningar: dels för att slå vad, och dels för att Higgins måste ha någon att prata om Eliza med - så skrivs han ut ur handlingen. I pjäsen försvinner han för att gå på Elizas pappas bröllop - Eliza verkar inte vara lika intresserad - och i musikalen blir han av någon anledning irriterad på Higgins, och flyttar ut.
I originalpjäsen finns inte scenen på balen med, utan de tre kommer bara hem och pratar om vilken succé det hela har varit. I musikalen får vi följa med en liten stund.
Men jag kan inte låta blir att tycka att det är lite snopet att den mest dramatiska scenen, själva godkännandet av Eliza, situationen man slagit vad om, inte sker på scenen, utan det bara berättas, efteråt. Men jag antar att man behöver ha något att prata om, efteråt, hemma hos Higgins, om inte annat så för att visa för publiken hur lite dom bryr sej om Eliza.
Jag tänker också på en parallell mellan vadslagningen om Eliza, och i vadslagningen på Ascot, där Eliza satsar på hästen Dover. Är det en tillfällighet, för det känns som något som borde vara tydligare. I pjäsen finns inte den här scenen: man drickar bara te hemma hos Higgins mamma.
Om man ska vara feministisk tycker jag att speciellt texten till sången Show Me, är vansklig: Eliza, trött på ord, uppmanar Freddy att om han älskar henne ska han visa det: inte prata, utan visa hur mycket hans läppar och armar har hungrat efter henne. Det är inte så att hon, kvinnan, kan ta första steget, verkar hon säga. Dessutom har jag svårt att tänka mej att någon medveten man skulle våga försöka sej på något mer än bara just ord. Absolut inga passionerade famntag.
Det finns också en konstig replik, där Eliza som ett slags svar på uppmaningen att hon ska gifta sej, menar att man inte gjorde så där hon kom ifrån: hon sålde blommor, inte sej själv. Det är bara det att hennes far bara några scener tidigare sålde henne till Higgins, för fem pund. Så jag ger inte så mycket för den rännstenshedern.
Kanske är man i Danmark inte lika vana vid att en musikal försätts i ett historisk och geografiskt ingemansland, och tycker att detta är intressant och nyskapande. Här, i Stockholm och Sverige, där vitvarumusikalen verkar vara normen, tillhör det mer ovanligheterna att en musikal faktiskt verkar utspela sej på den plats dit handlingen är förlagd, och i den tidsperiod då handlingen händer.
När jag hörde att man skulle sätta upp MY FAIR LADY på stadsteatern, förstod jag att dom inte tänkte sätta upp något rent av underhållande, utan såg två möjliga resultat: Det ena var ett slags präktigt, politiskt korrekt grepp, där Higgins pratar överklass och Elizas språk klingar av ett Söder som inte längre finns; det andra var en mer modig, och intressantare variant där kulturprofilen Higgins kommer ut från Konserthuset och möter invandrarflickan Elisa, säljande blommor på hötorget. Den högciviliserade svensken möter den invandrade arbetarklassen. Hur blir man en svensk? Vad är en svensk?
Här bjuder man tyvärr på en tredje version, och jag förstår verkligen inte vad det är man försöker säga.
Grundintrigen är Elizas vilja att komma upp sej, att ändra sitt språk, sitt sätt och på så vis gå upp i och tas upp av medelklassen. I den här versionen verkar det vara ganska lätt: allt hon behöver göra är att inte prata så fort, och sluta svära. Hon har varken dialekt eller brytning, så det är ganska svårt att förstå vad det egentligen är dom jobbar så hårt med. Inte heller utmärker hon sej genom sina kläder: hon är i början klädd i loafers, kort rutig kjol, vita knäsprumpor och en midjekort läderjacka. Typ samma kläder som hon har i slutet, när hon åter besöker ”slummen” hon kommer ifrån, och ingen verkar känna igen henne. Hon ska på något sätt vara förändrad, men hur?
Nånstans i andra akten, i en scen där Higgins och Eliza på något sätt försöker förhålla sej till varandra, slås jag plötsligt av att det är som två personer med nedsättningar: hon, som skriker och svär har nån slags tourettes, och han, med sin empatibrist och som hela tiden säger vad han tycker, utan filter, har kanske nåt slags asperger.
Scenografin är i stort sett två stora väggar, som vrids lite hit och dit. Den högra väggen är en flera våningar hög bokhylla, den vänstra är en lika hög cementvägg. Kanske är det så att scenografen har tänkte att den ena väggen ska förställa kultur och bildning, medan den andra cementväggen, ska står för motsatsen, men jag associerar den här typen väggar med Kulturhuset, StDH, och filmhuset vid Gärdet, så det funkar inte för mej.
Jag antar att man hade någon slags koreografi, men det var ingenting som gjorde något intryck.
Kostymerna, för mej, var ett stort frågetecken. Det svåra med att bedöma en sån här estetiskt och historiskt grundlös uppsättning, är att det är nästan omöjligt att tolka vad man vill säga med sina klädval. Det hela verkar utspela sej i en slags nutid: männen har slips och kostym, och kvinnorna har kjol och blus, som för att betona skillnaden mellan könen. Man rör sej mellan ganska urtvättade färger: Beigt, brunt, med lite turkost inslängt här och var. Ingenting är speciellt snygg. Inget sitter vidare bra, och inget verkar stylat med något större intresse.
Detta, för mej, är vad man bär på den typen av kontor där ingen tjänar vidare bra, och där möjligheterna att avancera är icke-existerande.
På kapplöpningen försöker kostymören vara lite rolig: alla har fått stora rosetter under hakan, för att visa hur fåniga dom är. Några synnerligen vältränade manliga dansare tar av sej på överkroppen, får på sej masker som får dom att se ut som den egyptiska hundguden Anubis, men som ska föreställa hästhuvuden, och kvinnorna i ensemblen börjar agera upphetsade. De inte lika vältränade männen i ensemblen får behålla skjortorna på, och får föreställa fjolliga män: I en era när vi nästan uppmanas att känna oss förorättade och söka efter sånt som förolämpar, väljer jag att inte se detta som ett homofobiskt utspel, utan bestämmer mej för att uppskatta att bögarna på något sätt synliggjorts och inkluderats. Jag har absolut inget emot att man exponerar den manliga kroppen, men jag undrar lite vad det är man vill säga. Att hingstar springer fortare än ston?
Det blir också lite konstigt senare i föreställningen, på Elizas pappas svensexa, när de besöker några synnerligen påklädda pole-danserskor, där det nästan verkar som om männen fått regi att inte titta på de underhållande damerna. Jag förstår att dessa typer av scener är vanskliga, och hade nog helst sett att man strukit dessa kvinnor helt. Om man vill visa det manliga förtrycket, den manliga blicken och allt det där, så måste man ju våga visa kvinnans utsatthet, och kan man inte göra det så säger man ju ingenting. Den här typen av kvinnor finns inte inskriva i originalet, utan är införda av regissören, som verkar tycka att lättklädda damer tillhör en svensexa, och därför borde deras medverkan säga något.
![]()
Elizas entré på balen är svår: hon ska på något sätt stå ut, synas, utmärka sej, så att det uppstår ett intresse för henne. Här har man valt att klä henne i något som verkar vara designat av en elvaårig flicka - eller pojke - med prinsessdrömmar. Det ser ut som vad som visas när man googlar British Pink Breadspread from the 80’s. Turligt nog är designen en kvinna, för hade hon varit man hade hon nog blivit anklagad för att infantilisera Eliza, att visa upp henne som så som patriarkatet vill se en kvinna. Nu får man nog istället se det som en kommentar: kostymören säger att detta är hur patriarkatet vill patriarkatet vill se en kvinna. För inte är det väl meningen att det ska vara snyggt?
![]() |
| Eliza, var är mina tofflor? Eliza? |
Över lag känns det som en ganska fadd historia: ett gäng danskar som inte riktigt verkar ha fattat #metoo-rörelsens utbredd i Sverige, blir ombedda att komma till Stockholm och sätta upp en musikal, stöter på patrull, och dom tar istället vara på tillfället att komma hit och hälsa på, shoppa lite, jobba lite, umgås och sen åka hem igen. För det känns inte som om dom har så mycket att säga, varken om det ena eller andra.
Den enda verkliga behållningen är Vilhelm Blomgren som Freddy, den unga mannen som förälskar sej i Eliza. Här finns plötsligt en spelglädje, en vilja att förmedla, en riktning. Honom förstår jag. Honom vill jag se mer av.
Vad jag tar med mej från föreställningen är ett intryck av en mesig, medioker uppsättning. Man vågade varken hit eller dit, och ingenting av vikt blev sagt.
Vad ville Eliza egentligen? Vad var hennes resa? Vad skulle det föreställa att hon började, och vad hade hon blivit när det var över?
Jag hade förhoppningar om att bli utmanad eller irriterad, men den enda provokationen var att jag blev riktigt rejält uttråkad.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
ÄVENTYRET ALADDIN, på Stockholm Waterfront:
Såhär i efterhand känns detta som en slags melodifestival för barn: några kända namn, några nykomlingar, mycket krut på det visuella, och kanske lite mindre på det faktiska innehållet.
Och jag tror faktiskt att det är så många ungar vill ha det.
BULL, Klara Nätter, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 76, 13/12 2017.
”Så du skuldbelägger offret?” avkunnar en bekant, efter föreställningen, när vi sitter kvar och pratar om vad vi har sett. Hon säger det inte chockat, som om min åsikt upprört, utan nöjt, glatt, med en elak underton, glad att kunna peka finger.
YOUNG FRANKENSTEIN på Garrick Theatre, i London:
Om nånsin en ensemble sliter hårt, är det här: alla på scenen är fenomenastiska; scenografi, kostym, regi, musik och koreografi imponerar, det är bara manuset som fallerar.
Follow me on Instagram
