Quantcast
Channel: Minst En Gång i Veckan
Viewing all 815 articles
Browse latest View live
↧

SALIERI VS. MOZART, genrep på Folkoperan, föreställning 2, 12/2 2018

March 23, 2018, 5:20 am
$
0
0
Vårens snyggaste affisch?
REGI: Tobias Theorell, MUSIKALISK LEDNING: Niklas Willén, DIRIGENTER: Niklas Willén, Jakob Hultberg, SCENOGRAFI & KOSTYM:Agnes Östergren, LJUS Ellen Ruge, MASK & PERUK Therésia Frisk, DRAMATURG: Magnus Lindman, MUSIK MOZART OCH SALIERI:Nikolai Rimskij-Korsakov, MUSIK PRIMA LA MUSICA E POI LE PAROLE: Antonio Salieri, LIBRETTO MOZART OCH SALIERI: Alexandr Pusjkin, LIBRETTO PRIMA LA MUSICA E POI LE PAROLE: Giovanni Battista Casti, IDÉ & MUSIKALISKT ARRANGEMANG: Jonas Forssell, ÖVERSÄTTNING MOZART OCH SALIERI: Sverker Åström, ÖVERSÄTTNING & DIALOG PRIMA LA MUSICA E POI LE PAROLE: Magnus Lindman, Med Loa Falkman, Frida Österberg, Hillevi Martinpelto, Jesper Säll.

Som tur var tittade jag på biljetten innan jag cyklade hem, osäker på om genrepet började klockan 19:00 eller 19:30. Som otur var visade den att det hela började klockan 18:00, och inte 19:00, som jag trodde. Dessutom kom jag precis ut från gymmet, oduschad. Planen hade varit att cyklar hem, hoppa ur gymkläderna, duscha, ta på något någorlunda presentabelt och väldoftande, och så cykla in till Folkoperan. 
Klockan var 17:30. Det fanns inte en chans att jag skulle hinna hem. 
Om någon störde sej på en någorlunda knubbig, medelålders man som luktade lite unket, och konstigt nog hade den diskutabla smaken att gå på teater i träningsoverall, så ber jag om ursäkt. 

Det utspelar sej i Wien, 1791, och handlar om Salieri, en italiensk kompositör som var chef för den italienska operan hos Habsburgarna, och som också undervisade Liszt, Schubert och Beethoven.
Första akten är ett av Salieris egna verk, en komisk historia, PRIMA LA MUSICA E POI LE PAROLE (FÖRST MUSIKEN OCH SEN ORDEN), skriven 1786, på uppdrag av kejsar Josef II. Originalet handlar om att en greve har beställt en ny opera, att skrivas på fyra dagar. Tonsättaren har redan skrivit musiken, men författaren har svårt med texten, och försöker använda sånt han skrivit tidigare. De blir avbrutna av prima donnan som anställt av greven, och som kommit dit för att 
Andra akten bygger på Alexader Pushkins poetiska drama från 1832, MOZART AND SALIERI, den enda av hans pjäser som iscensattes under hans livstid, och handlar om den apokryfiska historien att Salieri skulle ha förgiftat Mozart: Salieri har vigt sitt liv åt konsten, med disciplin och ödmjukhet, men inser att han aldrig kommer att komma upp i geniet Mozarts klass, en man som inte verkar ha någon ödmjukhet inför sin begåvning. Det är lite som en ballerina som avstår allt, tränar dagligen, och sen ändå inte är lika bra som nån bakfull brud som inte ens värmer upp innan hon hoppar in på scenen. 
  67 år senare, 1897, blev verket tonsatt av Nikolai Rimsky-Korsakov, med slingor av Mozarts  DON GIOVANNI  och REQUIEM invävda.

En vacker installation i foajén - uppvirvlade pappersark
Jag hade lite blandande förväntningar. Dels har många av de senare produktionerna på Folkoperan inte varit vidare ”folkliga”, utan fått mej att känna mej exkluderad, dum, och där musiken, operan, verkade komma i andra eller tredje hand, efter en ”intressant” läsning.
Men å andra sidan hade man Loa Falkman, en man som bara behöver släppas in på scen för jag ska börja le. Om man talar geni kontra hantverkare, så tillhör han den första kategorin.

Dessutom hade jag sett några av klipp på Folkoperans Youtubekanal, där man lekte med idén om den stora sångaren från kungliga operan som kommer ut till förorten - Söder - för att visa hur man gör. Det är en av de bästa trailers jag någonsin har sett, och även om den inte har så mycket med själva föreställningen, så visar den att detta inte kommer att vara en ”svår” eller ”konstig” föreställning.


Jag hade också - på grund av bristfällig efterforskning - fått för mej att Salieris eget verk skulle avhandla vare sej texten eller musiken är det primära i ett verk. Jag visste vad jag tyckte vad viktigast: texten. Tidigare på dagen hade jag suttit och skrivit om Andrew Lloyd Webbers THE WOMAN IN WHITE, som jag hade sett på Charing Cross Theater i London, och jag hade kommit fram till att mitt problem med Andrew Lloyd Webbers verk är aldrig musiken: det är att han ofta använder sej av undermåliga text- och manusförfattare. 

Jag förstod inte riktigt varför de hade bytt kön på textförfattaren - från man till kvinna - och på en av sångarna - från kvinna till man - men jag antog att det mer var ett politiskt än ett konstnärligt slut.
Kanske hade jag också önskat att man hade kastat om ordningen på de två dramerna: det första verket är ganska fluffigt där det andra är tungt, och efter att ha sett det andra blir jag lite nyfiken på att höra det första, igen, om inte annat så bara för att höra Salieris musik, nu när jag känner till hans - påhittade - historia.
När jag läser på om de olika verken kan jag tycka att man tappade bollen, lite: 1786 hade Kejsaren Joseph II ordnat en liten tävling på Schönbrunnpalatset i Wien: ett tyskt singspiel framfördes i ena ändan av vad jag hoppas var ett stort rum, och i den andra änden framfördes en italiensk opera, Salieris opera PRIMA LA MUSICA E POI LE PAROLE. Vad var singspielet, undrar du? Jo, det handlade om två sångerskor som båda vill ha en huvudroll och den högsta lönen, den hette DER SCHAUSPIELDIREKTOR, och var skriven av Mozart!
Hade det inte varit väldigt intressant att ha börjat med det första dramat: Salieri förgiftar Mozart, och hur sen minns tillbaka till den där kvällen, 7 Februari 1786, då de båda ställdes mot varandra, och i hans minne, framförs båda verken?
Jag antar att det kanske hade blivit en lite för lång, men kanske intressantare kväll?

En svan, en stor gren, böcker, bråte -
och nån som sitter och gömmer sej.
Scenografin är en sån där abstrakt ickevärld, förställande ett ingenting som inte har någon konsekvens. Rollerna befinner sej inte i ett sånt här rum, de är hemma hos Salieri, eller på en bar, men vi, publiken, bjuds på en Pink Box - i motsats till den vanligare Black Boxen - en fullt tidstypiskt klädd orkester, komplett med Rokoko-ruskor på sina huvuden, till vänster, och en massa rekvisita till höger: en svan, en stor gren, böcker, bråte.

Man har kostymer som liksom flörtar med 1700-talet: det är lite som om man gått upp på ett ganska magert kostymlager och plockat lite vad som med god vilja skulle kunna passa in i eran. Det är fullt adekvat, men kanske bara inte direkt spännande. Lite roligt har man i alla fall i första akten med sångerskans stora kjol, stort som ett enmanstält, och i andra akten med ett ugglehuvud. 

Det är en väldigt trevlig, kompetent kväll, där den absoluta behållningen är Loa Falkman, men med en rejäl uppbackning av - vad hans alter ego från Youtubekanalen skulle kalla - de mindre birollerna.



Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 



  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

MY FAIR LADY, på Kulturhuset Stadsteatern: 

Vad jag tar med mej från föreställningen är ett intryck av en mesig, medioker uppsättning. Man vågade varken hit eller dit, och ingenting av vikt blev sagt. 
Vad ville Eliza egentligen? Vad var hennes resa? Vad skulle det föreställa att hon började, och vad hade hon blivit när det var över?

Jag hade förhoppningar om att bli utmanad eller irriterad, men den enda provokationen var att jag blev riktigt rejält uttråkad. 


Låter det intressant? Här är resten: https://minstengangiveckan.blogspot.se/2018/03/my-fair-lady-kulturhuset-stadsteatern.html

MY FAIR LADY, på Kulturhuset Stadsteatern: 

Vad jag tar med mej från föreställningen är ett intryck av en mesig, medioker uppsättning. Man vågade varken hit eller dit, och ingenting av vikt blev sagt. 
Vad ville Eliza egentligen? Vad var hennes resa? Vad skulle det föreställa att hon började, och vad hade hon blivit när det var över?

Jag hade förhoppningar om att bli utmanad eller irriterad, men den enda provokationen var att jag blev riktigt rejält uttråkad. 


ÄVENTYRET ALADDIN, på Stockholm Waterfront: 

Såhär i efterhand känns detta som en slags melodifestival för barn: några kända namn, några nykomlingar, mycket krut på det visuella, och kanske lite mindre på det faktiska innehållet. 

Och jag tror faktiskt att det är så många ungar vill ha det. 




↧
Search

HÖST OCH VINTER, Dramaten, Genrep, Föreställning 3, 20/2 2018.

March 26, 2018, 7:13 am
$
0
0
Regi Stefan Larsson, Scenografi Rufus Didwiszus, Kostym Nina Sandström Ljusdesign, Torben Lendorph, Peruk och mask Mimmi Lindell, med Alexandra Rapaport, Hans Klinga, Livia Millhagen, Ingela Olsson

Det är kallt. Plötsligt har det blivit vinter, precis när vi börjat vänta oss våren. Himlen är blå, men snön täcker allt, som i en oavfrostad frys. Jag har lagt ut lite fågelmat på balkongen, och när jag tidigare på morgonen sitter och skriver, upptäcker jag att en ekorre sitter på balkonräcket, stirrar på mej och käkar solrosfrön. Innan jag cyklar in till Dramaten går jag ut på balkongen och fyller på med frön, och upptäcker att de duniga drivorna under fågelbordet är tacka av ett müsli-liknande lager solrosskal.

Pjäsen handlar - som så många andra gånger - om en Norénsk familj i sammanbrott: Pappa och Mamma bjuder hem sina vuxna döttrar, den ena är en misslyckad ensamstående servitris, den andra är framgångsrik, gift och barnlös.

Pjäsen kom 1988, samma år som den mycket produktive dramatikerna skrev  BOBBY FISCHER BOR I PASADENA och OCH GE OSS SKUGGORNA, som jag för några år såg en produktion av på Dramatens stora scen.

Jag hade förhoppningar om bra, gedigen teater, med kompetent regi och briljanta prestationer. Jag fick som jag ville, men tyvärr, tycker jag, känns dramat inte så allvarligt. Ingen verkar riktigt nå någon annan, speciellt vad gäller de där norenska elakheterna. 

Det hela utspelar sej i föräldrarnas smakfullt inredda östermalmslägenhet. I förgrunden; vardagsrummet med skinnsoffor, till vänster, vid fonden, genom  en bred skjutdörrsöppning, skymtar matsalen, och till vänster är dörröppningen ut till hallen. Det är högt i tak, ljust, smakfullt och opersonligt som ett hotellrum. Inte ens väggarna har konst, vilket kanske är mer ett nödvändigt val, än ett estetiskt: ett mycket intressant grepp är att projicera filmade sekvenser på väggarna, klipp av de olika rollerna, som likt skuggor som rör sej i rummet, kommer in, går ut, sätter sej, reser sej, ett förflutet som inte skiljer sej från nuet. 

Kostymerna är klassiska kläder: kavajer, knutblusar och chanelliknande jackor. Den yngre dottern, som rebelliskt nog bor på Söder, har kofta och t-shirt, men som för att visa att hon inte kan frigöra sej från fina familjen, ser hon ut att vara stylad av Filippa K. Färgerna är dämpade: bara mammans topp är rebelliskt röd.
Vad jag väntar på är någon slags överraskning. Jag ser Norén som mest framgångsrik när han är en svensk variant av Edward Albee, Eugene O’Neill, eller Arthur Miller, men det känns som om de sistnämnda herrarna alltid har en slags utveckling i sina pjäser, en hemlighet som avslöjas. Här händer egentligen ingenting, och det blir heller inte tydligt varför just denna kvällen, av alla de verkar tillbringa tillsammans, ansågs värd att dramatisera. 

Vad jag tar med mej är minnet av en lyckligare tid, av ett Sverige på 80-talet, där vi var så priviligierade att vi roade oss med att se på den här typen av pjäser, där fint folk fajtades. Jag minns när Norén började sändas på teve, och hur vi gottade oss åt de elaka replikerna och åt att de som borde ha det bättre inte alls hade det så bra: Resten av Sverige skadegladde sej åt Stockholmsk misär, och Stockholmare gladde sej åt att Östermalmare egentligen verkade ha det värre. Nu känns det lite som om tiden sprungit ifrån den här typen av underhållningsdramatik. 
Jag tar också med mej intrycket av hur man har dramatiserat den yngre dottern, hon som känner att livet är skyldig henne något. Vem bär skulden till att hennes liv blev som det blev, för hennes livssituation kan väl omöjligt vara hennes eget fel? En sån roll skulle knappast kunna skrivas idag, i en tid när hur en person upplever en situation anses ge den personen tolkningsföreträde över andra personers intention. Idag, om någon upplever sej inte ha blivit tilldelad sin rättmätiga del, känns det som om de korrekta beteendet från oss andra bara borde vara att be om ursäkt.
Men, slutligen tar jag med mej minnet av Alexandra Rapaport, som den duktiga systern, och hennes leende: mot slutet, när allt gör så ont, och hon kanske inser att inget kommer att förändras, är detta det enda skyddet hon kan hålla upp mot världen: ett perfekt, lite sorgligt, men outgrundligt leende, som nån som kommit fram till att självmord kanske inte är en så dum idé. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com


SALIERI VS. MOZART, ett genrep på Folkoperan: 

Det är en väldigt trevlig, kompetent kväll, där den absoluta behållningen är Loa Falkman, men med en rejäl uppbackning av - vad hans alter ego från Youtubekanalen skulle kalla - de mindre birollerna.


MY FAIR LADY, på Kulturhuset Stadsteatern: 

Vad jag tar med mej från föreställningen är ett intryck av en mesig, medioker uppsättning. Man vågade varken hit eller dit, och ingenting av vikt blev sagt. 
Vad ville Eliza egentligen? Vad var hennes resa? Vad skulle det föreställa att hon började, och vad hade hon blivit när det var över?

Jag hade förhoppningar om att bli utmanad eller irriterad, men den enda provokationen var att jag blev riktigt rejält uttråkad. 


ÄVENTYRET ALADDIN, på Stockholm Waterfront: 

Såhär i efterhand känns detta som en slags melodifestival för barn: några kända namn, några nykomlingar, mycket krut på det visuella, och kanske lite mindre på det faktiska innehållet. 

Och jag tror faktiskt att det är så många ungar vill ha det. 



↧
↧

ILYA, Kulturhuset Stadsteatern, Publikrep, föreställning 4, 28/2 2018

March 28, 2018, 6:04 am
$
0
0

Manus och regi  Lars Rudolfsson, Scenografi Robin Wagner och David Peterson, Kostym Kersti Vitali Rudolfsson, Ljus Linus Fellbom, Ljud Johan Ehn och Camilla Näsström, Mask Katrin Wahlberg, Musik av Frida Hyvönen, Musiker Lisa Grotherus, Ida Lindberg, Linnea Olsson, med Birthe Wingren, Lars Lind, Robin Keller, Sven Ahlström, Fredrik Lycke, Per Sandberg, Gunilla Röör, Ksenia Timoshenko, Odile Nunes, Johanna Lazcano, Richard Sseruwagi, Andreas Kundler, Ada Höstman, Hilda Söderman

”Jag vill bara dö,” viskade min kompis Norman till mej. Han menade det givetvis inte, men det fick mej att dra på mungiporna. En av de få gånger jag gjorde det, den här kvällen. 

Det handlar om en kvinna i Chicago som är en så dålig mamma att hennes dotter har tagits ifrån henne av de sociala myndigheterna. Jag vet inte varför det hela utspelar se i Chicago, det finns inget typiskt amerikanskt i berättelsen. Resten av pjäsen är kvinnans försök att hitta sin dotter, och dotterns sökande efter sin mamma. Det borde inte vara så svårt, eller hur? Premissen är dock ganska omöjlig: vi är förväntade att stå på kvinnans sida i hennes sökande, trots att vi av allt vi har sett av henne kan bedömma att hon inte är någon lämplig mor.

Jag är inte ett fan av Lars Rudolfsson. Alla kan ju inte älska alla, och egentligen hade jag bestämt mej för att inte se något mer av honom, men när min vän Norman nu bjöd med mej - på en musikal - så kände jag i alla fall att jag blev lite sugen. Dessutom hade jag kollat upp Frida Hyvönen på Youtube, och gillat vad jag hittat. 
Tyvärr, visade det sej, kom hennes musik inte alls till sin rätt. Hon har på något sätt fått tonsätta ett manus på prosa, utan rim och poesi - för det mesta-,  vilket gör det hela ganska jobbigt att lyssna på. Det blir lite som en opera som helt och hållet använder sej av recitativ. Jag förstår inte heller varför dom sjunger, varur sången kommer. Kanske hade musiken varit bättre som bakgrund, som stämningsskapande, förtrollande atmosfärsmusik?

När föreställningen är som bäst är det som en vag, svag imitation av något av Staffan Göthe, när det är som värst känns det som något av Kristina Lugn. Under en kväll av många tunga suckar kan jag inte låta bli att fundera på om det är såhär när man tillför ett visst skikt av konstnärer: man behöver inte ta hänsyn till hur det man producerar tas emot av en publik. Skapandet av verket tycks inte ha kostat något, om du förstår vad jag menar. 

Med detta sagt vill jag säga att jag anser att Rudolfson är en bättre regissör än vad han är dramatiker.

Som alltid, tycker jag, är skådisarna högeligen kompetenta, och här är många av dom mina absoluta favoriter. Dom, och endast dom, gör det här till något uthärdligt. Dom är lite som hjältar, som de australiensiska soldaterna i filmen Gallipoli, som går ut i ett slag de vet att de inte kan vinna, men det finns inget annat alternativ än att göra sitt bästa.

Kostymerna har nånting nyköpt och opatinerat över sej. De känns stela, nyköpta, som något som har tvättats utan sköljmedel och sen strukits, vikts ihop och legat väntande några år på en hylla i ett kostymförråd. Det finns inget typiskt amerikanskt över dom, och inga speciellt intressanta tidsmarkörer.

Jag önskar att scenografen Robin Wagner hade fått något intressantare att bita i. Han har tre tony-awards, och hans medverkan i det här får mej att tänka på inbrottsjuvens repliker i den fantastiska farsen NOISES OFF: 
”When I think, I used to do banks. When I remember, I used to do boullion vaults. Now what am I doing? I'm breaking out of paper bags.

Långt efter att jag har glömt den här föreställningen - och jag är på god väg - kommer denna kväll att gå till historien som mobiltelefonernas kväll. 
Om man tar sej en titt på dagens publik, måste man dra slutsatsen att teater är en döende konstform. Några få föreställningar lockar till sej folk under 40 eller 50, men för det mesta är det gråhåriga gardet som fyller salongen, och för det mesta, på såna här publikrepetitioner, bjuder man in endast pensionärer. Jag vet inte varför. Kanske teaterskolor och kulturklasser har visat sej vara mindre pålitliga? De gamla har inte mycket annat för sej, så man kan lita på att de dyker upp. 
Du vet hur man innan ett plan startar går igenom säkerhetsrutinerna? Hur man öppnar sitt säkerhetsbälte? Var man ställer sitt handbagage? Vad man ska göra när syrgasmasken dimper ner?
Man borde börjar med samma sak innan varje teaterföreställning: någon foajeansvarig borde gå upp på scenen och visa hur man stänger av en mobiltelefon, hur man sätter den i flygläge, och hur man stänger av ljud och vibrationer.
Från att från början mest ha varit något för de yngre, har pensionärerna nämligen också börjat skaffa sej mobiltelefoner. Det är bra. Det är en viktig, ny teknik. Vad som är mindre bra är att dom inte kommer ihåg att stänga av dom, om ingen påminner dom, och vad som är ännu mindre bra, är att många av dom inte ens verkar komma ihåg hur man stänger av dom. 
Eftersom regissören i sitt försnack inte heller kommer ihåg att påminna oss om att stänga av telefonerna, resulterar det i att salongen under första akten låter som om någon smugglat in ett gäng väckarklockor: det ringer och piper och plingar och plongar. Att en person glömt att stänga av sin telefon tillhör vanligheterna, och brukar resultera i att många andra kommer ihåg att stänga av sina. Här är det inte så: det pinglar lite överallt, och en äldre man några rader framför mej verkar vara så populär att det ringer om och om igen, tills en person kommer fram till honom och förklarar att han jobbar på teatern, och att hans telefon nu blir beslagtagen, och han kan få tillbaka den efter föreställningen. Knappt har det hänt förrän det börjar komma återkommende signaler från en äldra tant lite längre bak på vår rad. När vi till slut i mörkret hör ett: ”Hallå?” och ett ”Jag är på teater;” går det liksom inte att hålla sej: jag börjar skratta. En person bakom terroristerskan böjer sej fram, tar ifrån henne telefonen och stänger av den. 
Jag är ganska nyfiken på om hon nånsin fick igång den när pjäsen var över. 

Vad jag tar med mej från föreställningen är en slags missunsamm skadeglädje, lite som när man har sett en film som varit så urusel att den blir underbar. Efteråt, när vi kommer ut på den snöiga Drottninggatan, jag och Norman, skrattar vi högt, nästan lyckligt. Det är som om vi kommit hem från en resa som inte ledde någonstans; som om vi kommit till flygplatsen efter att Arlanda express fått strömavbrott, ersättningsbussen fått punktering, taxin släppt av oss vid fel terminal, vi hade - försent - upptäckt att vi glömt en resväska i bakluckan, planet varit fullbokat, sen försenat, sen inställt, och vi kommit tillbaka till Centralen några timmar efter att vi gav oss av, för trötta för att ens vara irriterade, fascinerade och fnissiga över att något kan gå så fel.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com


HÖST OCH VINTER, på Dramaten: 

"Vad jag tar med mej är minnet av en lyckligare tid, av ett Sverige på 80-talet, där vi var så priviligierade att vi roade oss med att se på den här typen av pjäser, där fint folk fajtades."



SALIERI VS. MOZART, ett genrep på Folkoperan: 

Det är en väldigt trevlig, kompetent kväll, där den absoluta behållningen är Loa Falkman, men med en rejäl uppbackning av - vad hans alter ego från Youtubekanalen skulle kalla - de mindre birollerna.


MY FAIR LADY, på Kulturhuset Stadsteatern: 

Vad jag tar med mej från föreställningen är ett intryck av en mesig, medioker uppsättning. Man vågade varken hit eller dit, och ingenting av vikt blev sagt. 
Vad ville Eliza egentligen? Vad var hennes resa? Vad skulle det föreställa att hon började, och vad hade hon blivit när det var över?

Jag hade förhoppningar om att bli utmanad eller irriterad, men den enda provokationen var att jag blev riktigt rejält uttråkad. 



↧

GHOST, en presentation, Chinateatern, Föreställning 5, 6/3 2018

March 29, 2018, 4:15 am
$
0
0

”Hej,”
”Hej,”
”Hej!”
”Tjena!”
”Läget?”
”Nämen, hej!”
Jag nickar hit och dit, vinkar, ler och flinar, omgiven av folk jag känner. Det här är ingen vanlig föreställning, och folket som är här inte vanlig publik. Demografin drar åt folk i branschen, folk som vill in i branschen, och fans som verkligen, verkligen gillar branschen och folk i branschen. 
Vi är på Chinateatern, för en slags presentation av höstens stora premiär, musikalen GHOST, byggd på filmen från 1990, den med Patrick Swayze och Demi Moore, med sången Unchained Melody - Oh, my love, my darling/I’ve hungered for your touch - och den berömda drejar-scenen. Den vann två Oscars: Bästa Manus och Bästa Kvinnliga Biroll - för Whoopie Goldberg, som med detta blev den andra svarta kvinnan att vinna en birollsoscar - den första var Hattie McDaniel, för Borta med Vinden, 50 år tidigare. Sen dess har ytterligare fem kvinnor vunnit för biroller, men bara en har någonsin vunnit för en huvudroll, och det var Halle Berry, 2001, för Monster’s Ball.
2011 hade GHOST THE MUSICAL premiär i London, och 2012 var det dags för Broadway, där musikalen nominerades till tre Tony Awards; Bästa Kvinnliga Biroll, Bästa Ljus och Bästa Scenografi. 

Jag gillar verkligen de här förhandspresentationerna som Chinateatern har börjat med. Förutom att det känns generöst, så uppskattar jag hur de har lyckats sno ihop något av nästan ingenting: man har inte börjat repa än, och kommer antagligen inte att göra det på flera månader, ändå lyckas man presentera en tydlig bild av vad man hoppas kunna uppnå. 



Vad jag önskar är att någon kanske hade sagt om det var okej att Snapchatta, Instagramma, Youtuba och Facebook-lajva, för jag tillhör de där väluppfostrade personerna som inte filmar om jag inte får. Som det nu är sitter vissa och smygfilmar, vissa gör det helt öppet, och vissa - som jag - vågar inte göra något alls, trots att ingen har förbjudit det. 




Det hela leds av Kattis Ahlström. Jag har ingen teve, men henne känner jag igen, och kanske är det för att jag associerar iväg, men det hela känns nästan lite som om jag är med om en inspelning av ett soffprogram. De fyra stora rollerna, Maria Lucia Heiberg Rosenberg, Peter Johansson, Bruno Mitsogannis, och Gladys Del Pilar (Tillsammans med Clariss Krabbe och Elenor Margarita Eriksson) gästar, och framför sånger ur föreställningen. 



Men vad som verkligen förför mej är att man har haft den goda smaken att sätta en stråkkvartett på scenen, och det förhöjer min upplevelse enormt, ger presentationen polish, klass och stil. Kanske är jag lättköpt, men utan dom hade jag inte alls haft samma proffsiga upplevelse. De handlar inte så mycket om att man kanske inte skulle sakna dom, om dom inte var där, det handlar om det storstilade i att dom är där. Den extra kostnaden, som man lätt hade kunnat spara in på, är för mej värd väldigt mycket. 

Jag blir plötsligt väldigt nyfiken på vad som ska hända till hösten. 





Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

ILYA på Kulturhuset Stadsteatern: 


När vi till slut i mörkret hör ett: ”Hallå?” och ett ”Jag är på teater;” går det liksom inte att hålla sej: jag börjar skratta. En person bakom terroristerskan böjer sej fram, tar ifrån henne telefonen och stänger av den.


HÖST OCH VINTER, på Dramaten: 

"Vad jag tar med mej är minnet av en lyckligare tid, av ett Sverige på 80-talet, där vi var så priviligierade att vi roade oss med att se på den här typen av pjäser, där fint folk fajtades."



SALIERI VS. MOZART, ett genrep på Folkoperan: 

Det är en väldigt trevlig, kompetent kväll, där den absoluta behållningen är Loa Falkman, men med en rejäl uppbackning av - vad hans alter ego från Youtubekanalen skulle kalla - de mindre birollerna.




↧

NÄR DET KOMMER TILL KRITAN, Målarsalen, Dramaten, Föreställning 6, 13/3 2018

April 1, 2018, 3:44 am
$
0
0

Av Niklas Rådström, Regi Stefan Metz, Scenografi och kostym Magdalena Åberg, Ljuddesign Magnus John Anderson, Ljusdesign Benny Grün, med Andreas T Olsson.

Jag älskar en monolog. Av all scenkonst är det min absoluta favoritform. Det är något med nakenheten, det avskalade, det minimala. Bara en person på scenen, och en berättelse. Inget att gömma sej bakom, ingenstans att fly. Total uppmärksamhet, total koncentration.

Jag har en ganska oklar bild av vem författaren Niklas Rådström är. Jag menar, jag har ingen personlig relation till honom, det är inte som med Stevie Smith, eller Dorothy Parker, eller Karin Boye, vars poesi jag läst och kan citera. Till mitt eller hans försvar måste jag tillägga att jag väldigt sällan läser svensk poesi, eller ens svensk prosa för den delen. Jag såg BIBELN på Kulturhuset Stadsteatern, som bygger på hans bok Boken, och var inte vidare betagen, vad jag minns. 

Däremot älskade jag regissören Stefan Metz uppsättning av MÄSTAREN OCH MARGARITA, och jag var ganska svag för hans PAPPAN på Kulturhuset Stadsteatern. Här är jag inte lika förförd, men det har nog mer att göra med att jag liksom inte hittar in i föreställningen. Det känns som om jag inte är tillräckligt smart, tillräckligt allert, eller kanske är det bara det att jag försöker förstå för mycket, försöker ta in alltihop på en gång. När det är över vill jag sitta kvar och se det hela en gång till, för nu, när jag vet slutet, känns det som om jag skulle uppskatta början, helheten. I mitt letande efter logik, en linje, en riktning, bestämmer jag mej för att det handlar om en rättsläkare som låter en kollega utföra en rutinkontroll som visar att han har cancer, vilket får honom att låsa in sej i ett litet rum på jobbet, och allt som sägs i föreställningen, är hans tankar när han på något sätt försöker formulera sin tankar, sitt liv, sin död.

Vi befinner oss i ett icke-rum. Det vill säga, scenografin föreställer inte en specifik plats: fonden är en svart griffeltavla, och golvet likaså, och därpå har någon ritat konturerna av en människa, du vet, sådär som dom gör i deckare för att visa var och hur liket låg? Skådespelaren verkar ha fickorna fulla av vit krita, för gång på gång tar han upp nya stumpar i sitt sökande efter att förklara, rita, skriva. 

Liksom scenografin spelar kostymerna heller egentligen inte nån roll. Kläderna är inte det viktiga, eftersom de visuella signalerna inte betyder något. Det handlar inte om här och nu. Skådespelaren tar av sej sin rock, och sen sin skjorta, bara för att visa att han har ännu en skjorta under, och ännu en skjorta under den skjortan. Det är kul, men egentligen är det bara en sysselsättning, att ta av sej skjortorna ger skådespelaren nånting att syssla med. Varje ny skjorta är den tidigare lik, och de förändrar inte sättet vi ser på personen på scenen. Det är som under varje lager ligger ett precis likadant lager, vilket gör aktionen meningslös, vilket antagligen är meningen.

Det handlar om döden, och därför om livet. En man i beige, tunn överrock står och tittar ner på en utkritad kontur av en vad vi antar är ett lik. Det är bara det att kroppen saknas. I ett slags associativt berättande framförs tankar om något som inte blir klart förrän det är över. Det talas om valar, om spermier, om cancer, om brott, om varifrån vi kommer, Härnösand eller Örebro.
I sin struktur känns föreställningen som en samling korta noveller, observationer eller tankar kring ett tema. Mitt stora problem är att jag inte vet om jag ska släppa allt och gå vidare, eller om varje ny tanke medför en ny ledtråd. Jag sitter hela tiden med en liten känsla av att jag missar något.

Den absolut största behållningen, bland mycket värdefullt, är skådespelaren Andreas T Olsson. I en värld där många bara spelar känslor, berättar han historier.

När jag var ganska liten, nej, ganska ung, började jag läsa Agatha Christie-deckare. Jag tror att det egentligen började med att jag såg filmen Mordet på Orientexpressen, och så rullade det bara på. När vårt skolbibliotek var uttömt, och det vanliga nere vid torget likaså, började jag läsa på engelska, tills också dom var avklarade. Av nån anledning gick jag då plötsligt över till Astrid Lindgren, och Pippi Långstrump. Och det var här, i vägskälet mellan de två författarna, i övergången från en slags värld till en annan, som något konstigt hände: Jag började undra vad Pippi Långstrump hade för dolda motiv. Vad ville hon egentligen Tommy och Annika? Varifrån hade hon fått alla pengar? Var hon så oskyldig som hon verkade?
Jag hade nämligen läst så många deckare där läsaren hela tiden var tvungen att vara allert, att tänka, leta ledtrådar och söka anledningar, att när jag fick en barnbok i handen gick det liksom inte att låta bli. 
Det är lite samma sak här: Jag kan inte låta blir att sitta och fundera på det omslutande, strukturen, när det egentligen är det lilla, ordet, meningen, satsen, jag borde koncentrera mej på. Eller, inte koncentrera mej på, inte fokusera på, utan bara på att ta in. Jag sitter och försöker dra slutledningar, knyta ihop handlingen, plocka upp ledtrådar. 
I en föreställning om meningen med livet, sitter jag och funderar på meningen med en föreställning om meningen med livet.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

En förhandspresentation av GHOST, på Chinateatern: 
Jag nickar hit och dit, vinkar, ler och flinar, omgiven av folk jag känner. Det här är ingen vanlig föreställning, och folket som är här inte vanlig publik. Demografin drar åt folk i branschen, folk som vill in i branschen, och fans som verkligen, verkligen gillar branschen och folk i branschen. 


ILYA på Kulturhuset Stadsteatern: 


När vi till slut i mörkret hör ett: ”Hallå?” och ett ”Jag är på teater;” går det liksom inte att hålla sej: jag börjar skratta. En person bakom terroristerskan böjer sej fram, tar ifrån henne telefonen och stänger av den.


HÖST OCH VINTER, på Dramaten: 

"Vad jag tar med mej är minnet av en lyckligare tid, av ett Sverige på 80-talet, där vi var så priviligierade att vi roade oss med att se på den här typen av pjäser, där fint folk fajtades."



↧
↧

STOCKHOLMSDJUR, Kilen, 14/3, Föreställning 7, 2018

April 9, 2018, 7:09 am
$
0
0

Manus David Book, Regi, scenografi, kostym Henrik Bergström och David Book och Johanna Rane, Medverkande Henrik Bergström, David Book, Johanna Rane

Jag kommer aldrig att kunna se på svanar på riktigt samma sätt igen. När David Book och Henrik Bergström, klädda i vita polotröjor, som det arkitekturintresserade, gifta gay-svan-paret, kommer unglidande på varsin hoverboard, ljudslöst, liksom svävande över scengolvet, då är det magiskt.
Nu när jag tänker efter kommer jag nog inte att kunna se på hoverboards på samma sätt igen, heller. 

Jag känner bara till dramatikern David Book som skådespelaren David Book, och bara från Dramaten, i uppsättningar som JOHANNA, OIDIPUS/ANTIGONE, DET BLÅSER PÅ MÅNEN, WERTHER och NECRONOMICON. Men jag är väldigt glad att jag lärde känna författaren, också, för det här känns som något nytt, och intressant. 

Teater, när det är som värst, får mej att känna mej undervisad, inte underhållen. Jag vet, underhållning är inte ett fint ord, men, ärligt talat, är det inte därför vi går på teater? Om själv ordet Underhållning besvärar, kanske jag för föreslå stimulera? Vi går på teater för att bli stimulerade, i motsats till uttråkade. 
Och, ärligt talat, det är inget fel med undervisning, det är mer känslan av att bli undervisad som jag vänder mej emot. Den får mej att känna mej som om jag borde känna mej underlägsen, vilket jag inte gör, inte längre. Som om andra tycker att de vet bättre. Vilket de säkert gör. Jag är inte vidare smart, men jag går inte på teater för att få mina brister utpekade, jag går för att bli - wait for it - stimulerad.
Jag brukade, förr, när jag var ung, yngre, känna det som om jag stod utanför kulturen, och dom därinne, kulturadeln, hade alla svaren. Det var som om dom var trendsättare och jag ville egentligen bara veta vad, och vilket märke, som var inne, så att jag också, på något sätt, kunde tillhöra. Duchesse, Snowboots och Chanel? Issey Miyake, Vans och spandex? Är tubsockor lika inne idag som igår, för dom var väl, är väl, inne? Var Dramatens uppsättning av Mia-Märta Muckes Varm Korv Boogie ett mästerverk eller bara ren tortyr? Jag menar, jag hade ingen aning, jag höll på att somna mest hela tiden, men det var bara bara för att jag inte förstod. Hade någon bara förklarat för mej vad det var som var så bra så hade jag säkert fattat och förstått. Om det nu var bra det var?
Med tiden har jag lärt mej att jag definierar min omvärld, den definierar inte mej. Jag har makten, inte nån slags mer eller mindre ansiktslös åsiktselit.  Dom blir bara viktiga om jag ger dom vikt. 
Den här föreställningen stimulerar mej. Som en katt med en lasersiktesprick, eller en bebis i en avancerad titut-lek, är jag totalengagerad. Jag ler så jag får ont i nacken - för jag antar att där sitter fästet för den där senan eller muskeln som drar mina mungipor uppåt. Det här är kreddigt och kreativt, nyskapande och gediget hantverk, simultant.

Det handlar om olika djur i Stockholm. Storstadsdjur, som råttor, svanar och änder, porträtteras som hur de skulle vara om de vore moderna människotyper. Det är lite som Beatrix Potter möter Kvarteret Skatan, liksom. Vi  möter mäklar-kråkan som försöker övertala kossan att sälja sin bostad på Skansen, bäverföräldrarna som är lite oense i hur man bäst uppfostrar sin son, gräsanden som har festat till det och ännu inte funnit kärleken, och populär-pretto-författaren/föredragshålleren/journalisten af Mullvad, som skriver en bok om den döende råttan Kalle, och sen låter honom framställas som ett får av en rapphöna från en amatörteatergrupp. En slags moderna Fontains Fabler, men nästan tvärtom: som om människotyper hade valts ut för att illustrera djur, inte tvärtom.

Det är mycket välspelat, på ett nästan underdrivet sätt. Man föreställer inte djur, man föreställer typer, men man tar karaktärerna i sånt försvar att de aldrig blir parodier. 
Eftersom man bara är tre skådisar, och det finns många fler roller, så blir det en massa dubblerande, och här har man tillvaratagit chansen att få variera sej: Alla spelar varierande kön, varierande åldrar, social status och man flänger från komedi till det lite mer allvarliga och samhällskritiska.

Det är inte svårt att göra en entre, i den här typen av berättande, där få föreställer flera, men det är lite svårare att göra en snygg sorti. För några år sen såg jag en drag-showgrupp bestående av tre män som föreställde en massa sångerskor, vilket givetvis medförde en massa snabba kostym- och perukbyten i kulissen. För det mesta var det en slags scenisk stafett: när Lena Ph går av och lämnar över scenen till Madonna, står Whitney i vingen och byter om till Diana Ross. Några gå gånger kunde man framföra en duett, men det innebar att den tredje personen, som inte var Donna Summer eller Barbra, bara hade en vers och en refräng av Enough is Enough på sej att byta om från Lady Gaga till Sia. 
Vad jag vill  komma fram till är att det kanske inte är så svårt att komma in som Carola, men det är svårare att hitta en logisk och tillfredställande anledning för henne att gå av scenen. Inom dragshow brukar man i de flesta fall lösa det att den avgående antingen blir sur och går, eller skräms av scenen.
Jag har aldrig egentligen tänkt på det förut, men roller i pjäser gör väldigt sällan sorti, eller hur? Det är inget man tänker på i alla fall. Hamlet, gör entré, visst, men jag har aldrig tänkt på om han nånsin säger ”Nej, nu tar jag och går ut i köket och gör en macka…” och sen gör en aktiv sorti. 
Det brukar väl mer vara så att roller går av först när scenen är över?
Här, där en av bävrarna inte kan komma in om inte kossan går av - eftersom de spelas av samma person - har man varit tvungna att vara mer uppfinningsrika. Det är inte bara det att skådespelaren måste gå av för att kunna komma in, det måste också finnas tid till kostymbyte. Några gånger har man löst det väldigt intressant, genom att låta rollen ha dialog från kulissen, antingen som karaktären som just gjort sorti, eller som den som är på väg in. 

Gruppen, kollektivt, står för regin, vilket kanske säger något ofördelaktigt om behovet av regissörer, men jag antar att alla - i motsats till ingen - har regisserat. Jag har längre trott att regissören var något nödvändigt, men jag är inte lika säker längre.

Scenografin, också den skapad av gruppen, är ambitiös: där många kanske hade nöjt sej med svart golv, bakgrundsprojektioner och lite handrekvisita, har man - förefaller det - tagit en tripp till Bauhaus och löpt amok bland byggnadsmaterialen. Omålade OSB-skivor - en slags spånskiva, men med grövre träinslag, där man verkligen kan se stora träflisor - täcker golvet, och man har också av samma material byggt kuber, lådor, lårar och kistor, som skjuts runt på scenen, eller rullas in med en manuell gaffeltruck. 

Också kostymerna är ett kollektivt beslut, och de är väl valda. De antyder, snarare än föreställer, och i de flesta fall skulle nog inte någon på tunnelbanan reagera om skådisarna skulle åka hem i dom.

Jag är ganska totalcharmad redan från början. Utan att vara medveten om det har jag lyckats pricka in den sista föreställningen, och den något lätträknade publiken verkar bestå av såna där vänner som har lovat att komma, och till slut inte har några ursäkter kvar: jag ser en hel del blombuketter och presentpåsar, sånt som borde delats ut på premiären, om personerna hade kunnat närvara. 

Kanske hade jag önskat en lite starkare röd tråd: nånting som band ihop alla de kuplettlika scenerna, för efteråt hade jag ganska svårt att tydligt redogöra för vad det var som hade hänt. Jag hade väldigt starka intryck från olika scener, men inget tydligt, övergripande skeende, i den ordning allting hände. Det var lite som en musikal bestående av fantastiska sånger, men med en något svag handling, som absolut är helt okej, men eftersom man på alla andra plan presterar så mycket starkare, hade det varit tillfredställande med en mer utvecklad fabel.

Som bög brukar jag uppleva mej som ganska underrepresenterad på den svenska scenen. Och nu menar jag i ett sammanhang där det normrytande inte står i centrum, utan i berättelser där en bög eller flata bara ingår som en gänget, utan att det handlar om aids, hiv, homofobi eller män som klär sej i damkläder. Såhär på rak arm kan jag bara minnas en föreställning där det förekom homosexuella män och deras sexualitet inte var en del av en scenisk konflikt, och det var 2014, på Dramatens Lilla Scen, i Tobias Theorells uppsättning av Anja Hillings SVARTA DJURET SORG. 
Det kanske är därför jag är lite extra svag, och tacksam, när två svanar rullar in på hoverboards.

Jag går från föreställningen med känslan av att ha sett något nytt, något unikt, något som borde ha ett liv utanför några få föreställningar nere i Kulturhusets källare. Och jag pratar inte bara om andra uppsättningar, på andra platser. Jag pratar om att utveckla, expandera, om en webserie, ett teveprogram, en film. Vad händer när kossan går i pension? När bäverparet vinner på lotto? Kan en katt sitta i kassan på Konsum och tråna efter duvan som varje dag kommer in och pantar flaskor? Vad händer med ekorren som tappat modet?
Jag menar, jag vill veta.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

NÄR DET KOMMER TILL KRITAN, på Målarsalen på Dramaten: 

"Jag älskar en monolog. Av all scenkonst är det min absoluta favoritform. Det är något med nakenheten, det avskalade, det minimala. Bara en person på scenen, och en berättelse. Inget att gömma sej bakom, ingenstans att fly. Total uppmärksamhet, total koncentration."


En förhandspresentation av GHOST, på Chinateatern: 
Jag nickar hit och dit, vinkar, ler och flinar, omgiven av folk jag känner. Det här är ingen vanlig föreställning, och folket som är här inte vanlig publik. Demografin drar åt folk i branschen, folk som vill in i branschen, och fans som verkligen, verkligen gillar branschen och folk i branschen. 


ILYA på Kulturhuset Stadsteatern: 


När vi till slut i mörkret hör ett: ”Hallå?” och ett ”Jag är på teater;” går det liksom inte att hålla sej: jag börjar skratta. En person bakom terroristerskan böjer sej fram, tar ifrån henne telefonen och stänger av den.




↧

ANGELS IN AMERICA, DEL 1, Dramaten, Föreställning 8, 20/3 2018

April 16, 2018, 2:03 am
$
0
0

Av Tony Kushner, Översättning Nils Gredeby, Bearbetning Farnaz Arbabi, Irena Kraus och Mattias Brunn, Regi Farnaz Arbabi, Scenografi Jenny Kronberg, Kostym Lena Lindgren, Peruk och mask, Thea Holmberg Kristensen och Lena Strandmark, Ljusdesign, Karl Svensson, Musik och ljuddesign Foad Arbabi, Koreograf Sofia Södergård, Statister del 1 Jon Aagaard Andersson, Emil Apell, Fredric Bengtsson, Mona Camara Sylvan, Jonas C Wahlström, Emil Hedayat, Roger Janson, Ullacarin Lindquist, Tandi Nyhage, Adrienne Riddez, Samuel Skoglund, med David Arnesen, Thérèse Brunnander, Christopher Lehmann, Marall Nasiri, Razmus Nyström, Christoffer Svensson, Lotta Tejle, Staffan Göthe


Det hade varit en helt underbar dag. Det var kallt, men solen sken, och jag hade cyklat in till stan och lunchat på veganska Taku-Takupå Paradiset - deras Yum Bunsär beroendeframkallande - cyklat ut till Myrorna i Ropsten, där jag hittat flera intressanta böcker - bland annat en där Christian Dior skriver om mode, och Duke Ellingtons memoarer - sen cyklat tillbaka in till city, och premiärbesökt den nya ekobutiken på Sveavägen, Happy Food Store, där jag köpte proteinpulver, eterisk lime-olja, frön till broccoligroddar, och en kaffe och en raw snickerscake på deras Green Street Café. 
Raw Snickers Cake på Green Steet Café.

Men tro inte att jag var mätt för det: efter ett kort besök på Flying Tiger Copenhagen, på Drottninggatan, där jag köpte två regnbågsmönstrade tygkassar, så blev det middag innan föreställningen på  Zócalo mitt mot Åhlens, där jag tryckte i mej en vegansk burrito.
Som sagt, det hade varit en klart underbar dag, en dag utan några moln, utan några moln som helst. 
Men säg den lycka som håller i sej…

La Cage eller Angels?
Kvällen innan hade jag gått in på Dramatens hemsida och tittat lite på bilder från föreställningen, och blivit lite bekymrad. Foton på dansande, utklädda statister och fallande glitterkonfetti påminde mej om Uppsalas Stadsteaters uppsättning av LA CAGE AUX FOLLES, på något sätt. Det såg ut som om man skaffat sina accessoarer från H&M och att man köpt sina kläder på kostymavdelningen på Buttericks, från en monter märkt Prideparad/Clowndräkter.


Jag har några absoluta favoritpjäser; James Goldmans LION IN THE WINTER, Tom Stoppards ARCADIA, Tennessee Williams THE NIGHT OF THE IGUANA och SUDDENLY LAST SUMMER, och Staffan Göthes EN UPPSTOPPAD HUND. 
ANGELS IN AMERICA brukade inte tillhöra dom.

Uruppsättningen av ANGELS IN AMERICA tilldelades två Tony Awards 1993 och 1994, - en för varje del - och Pulizerpriset för drama. 

Angels på Stadsteatern.
( Foto Lesley Leslie-Spinks)
Jag såg första delen av ANGELS IN AMERICA, när Richard Günter satte upp den på Stockholms Stadsteater 1995, och jag fullständigt hatade den. Nej, det är kanske ett för starkt ord. Jag avskydde den, kan vi säga. Avskydde den, varmt. Nej, faan: hatade. Med hetta. På den tiden kunde jag inte riktigt skilja på vad som var pjäs och vad som var regi, så jag hatadeavskydde hatade båda. En av anledningarna till min antipati var nog en stor del besvikelse. På den här tiden - och inte mycket har hänt sen dess - såg man väldigt sällan homosexualitet porträtteras, på scenen. Det var knappt man såg det på bio, och absolut aldrig på teve. Detta var fortfarande två år innan Ellen Degeneres kom ut i sin egen teveserie Ellen, och tre år innan Will & Grace började sändas, och jag hade verkligen sett fram emot en pjäs om oss, bögar, att få bli definierad från scenen, att bli en del av ett berättande. 
Jag upplevde det - förutom att jag inte förstod mycket av det som hände på scenen - som om man försökte provocera med hur homosexuella man kunde vara. Lite som om man vill utmana publiken: titta vad äckliga vi vågar vara!

2003 eller 2004, när den amerikanske tevekanalen HBO gjorde en teveserie av pjäsen, köpte jag dvd:n på Amazon och plöjde den i hopp om att jag skulle fatta vad det var som var så fantastiskt. Även om jag tyckte bättre om den så blev jag lite förvirrad av allt dubblerande: i scenversionen spelar varje aktör flera roller, det funkar på grund av den teatrala överenskommelsen, men i en realistiskt filmatisering upplevde jag det, eftersom jag inte visste att man i pjäsen dubblerade, mer som ett slags försök till stjärnskådespeleri; att det handlade mer om hur många starkt varierade karaktärer Meryl Streep och Emma Thompson kunde spela. Själva berättelsen, historien, var fortfarande, efter sex entimmesprogram, lite grumlig.
När en ny uppsättning hade premiär på Stockholms Stadsteater 2011 gick jag inte ens och tittade. 
Nåt så in i helsike fantastiskt!
Så, för något år sen, gick Marianne Elliots uppsättning för brittiska National Theatres upp på Bio Rio, för en sån där livesändning, och jag fullständigt älskade den. Kanske har jag blivit bättre på att titta på teater, men det kändes plötsligt som om man berättade historien; man försökte inte ”konstla” till det: jag förstod alla samband, och fick en klar uppfattning om skeendet. Jag visste vid det här tillfället att Dramaten skulle sätta upp ANGELS IN AMERCA, och jag kände igen flera av skådespelarna, och regissören i publiken. 
Antingen inser dom hur bra teater det här är, och låter sej inspireras av vad dom har sett, tänkte jag, eller också bestämmer dom sej för att dom kan göra något bättre och gör något helt annat.
Dom valde det senare alternativet.
Och det är klart att jag förstår att man konstnärligt inte vill efterapa och upprepa en annan föreställning, det tråkiga är att vad man istället har kommit fram till, är väldigt tråkigt. 

Foajén är fylld av män. Några kvinnor här och var, men mest män. Unga män, äldre män, män tillsammans med män, och män som går ensamma. Någon skolklass här och var, känns det som, kanske från någon estetisk linje, med unga manliga och kvinnliga elever och en eller flera guidande lärare. 
Man har fri sittning i salongen, något jag inte gillar: har du din plats kan du ta tid på dej in i salongen, du behöver inte trängas eller tycka på; din stol väntar på dej. Men när du inte vet var du ska sitta, börjar man köa framför dörrarna så fort man kommer till teatern, och den där trevliga lounge-känslan där man har tid med ett glas vin eller en kaffe, försvinner. Det är som om det vore rea på Media Markt, och alla bara väntar på att dörrarna ska slås upp så att man kan börja välla in.


Jag tror att just den här specifika uppsättningen av ANGELS IN AMERICA hade trivts bättre i ett mycket mindre spelrum. Den är i grunden ett ganska intimt drama med storslagen tematik, utan vare sej behov av mycket scenografi eller stora ytor.
Publiken sitter på ganska brant lutande gradänger, och trots att min plats är någonstans i mittenraderna, så sitter jag ganska högt upp, och ser liksom den stora, djupa - till stora delar tomma - scenen ovanifrån. Det hänger en stor - jag snackar stor - discokula i taket, och väggar och tack flimrar av ljusreflexer. Möbler står utställda lite här och var, som installationer, strålkastare sveper runt, och rummet är fyllt av dansande. 
Tanken - tror jag - är att inreda Elverkets stora spelrum som om det vore en dansklubb, som Heaven i London. Kanske finns också någon slags oklar tanke att det är club-kidsen, de festande, som framför själva föreställningen, lite som jag tror tanken var med Carolina Frändes uppsättning av Weill och Brechts musical HAPPY END, på Kulturhuset Stadsteatern, där det verkade som om ett av Vogueinghusen i New Yorks framförde föreställningen.
Kanske vill man berätta om partyt innan paniken, eller kanske om dansen på avgrundens brant. 
Problemet med det här greppet - danslokalen - är att festen var över redan 1985. Allmänheten, och speciellt de berörda kretsarna, kände till AIDS: Detta är året då Rock Hudson blir den första stora kändisen att dö i AIDS, Larry Harts pjäs om AIDS-krisen i New York, THE NORMAL HEART har premiär, och den första filmen som handlar om AIDS, An Early Frost, visas på den amerikanska tevekanalen NBC.
Vad gäller alla möbler som rullas fram och tillbaka så hade jag föredragit om man antingen hade ställt ett bohag längst fram på scenen, och sen låtit det stå, så att samma säng vara en säng för alla inblandade, istället för att alla här ska ha individuella möbler. 
Ännu intressantare hade varit en stor hög av möbler, som en majbrasa, med skådisarna klättrade i ruinerna av en förlorad civilisation, där varje stol, säng och bord tillhörde någon som gått bort i AIDS. 
Men det är en annan uppsättning.
Nu får vi nöja oss med att det dansas och rullas, kånkas och dansas.

Pjäsen utspelar sej i en specifik period, på en specifik plats, New York, 1985, med en liten epilog fem år senare. Detta var perioden när Madonna slog igenom, då Leigh Bowery öppnade klubben Taboo i London, man hade högt hår, korta kjolar, fingerlösa handskar, massa mejk, axelvaddar och neon. 
Givetvis behöver kostymören inte välja att klä skådisarna i den perioden, men om man väljer att påstå något annat, anser jag att det påståendet måste vara väl grundat. Nu känns personerna mer påklädda än kostymerade, och inget något har på sej är vidare minnesvärt eller signifikativt. Det är nästan som om dom är klädda för att inte störa. Om det på något sätt andas 80-tal så är det genom filtret av någon som försöker hitta en gemensam nämnare mellan nu och då, nåt som inte sticker ut och stör, och som har kommit fram till stapelvaror som medelbred slips, trenchcoat och dunjacka. 
Jag upplever det som om kostymören inte varit vidare inspirerad eller intresserad av att använda sej av historiska kostymer, vilket jag tycker är synd, och har på så sätt förlorat ett tillfälle att göra ett avtryck, att påstå något.

Framför mej i salongen hamnar två unga, hunkiga homos. Kanske på sin första dejt, tänker jag. 20 minuter in i föreställningen tittar den vänstersittande på den andre, som tittar tillbaka. Dom utbyter några frågande blickar. Nån kvart senare viskar den ena något till den andra. Den andre rycker på axlarna och viskar något tillbaka. Från att ha suttit framåtlutade lägger dom plötsligt armarna i kors över bröstet och lutar sej tillbaka. Dom har gett upp.
Efter pausen kommer dom inte tillbaka. Jag förstår dom: jag var dom, en gång. Dom ville se sej definierade, dom ville se något som handlade om dom, för en gångs skull, och istället bjöds dom på den vanliga, fjolliga, bitchiga, ytliga klichén dom möter överallt. Och jag vänder mej inte emot det fjolliga eller det bitchiga, det är den ytliga klichén av det fjolliga och bitchiga som irriterar. 
Jag brukade tänka att när straighta män ska ska spela bögar, det var då det kapsejsade, då var det som om dom skulle spela något så långt från som själva som marsmänniskor, varulvar eller andra fantasifoster. Men kanske är det här med homos inte lika skrämmande, längre, för det känns som om det var väldigt länge sen jag såg något sånt.
Då är det ibland värre när bögar ska spela bögar, vilket är lite befängt. Istället för att bara vara sej själva - dom är ju sina egna experter - känns det som om dom känner att dom måste eskalera, accelerera, ta i och tuta på.
”Vilket är det bögigaste sättet jag kan säg kom in på?” verkar dom resonera. 
”Vilket är det fjolligaste sättet att sitta på en stol?” 
”Kan man se på fyra hundra meters avstånd att jag ska föreställa en fikus?”
Jag förstår att det är ett uttryck för att vilja vända sej emot heteronormen, den vite, straighte mannen, men det blir ganska påfrestande, i längden.

Det handlar om åtta personer, vars liv vävs samman: Mormonen Joe som jobbar som kontorist på en domstol, hans fru Harper som är agorafobisk och knaprar valium, och lever i en slags drömvärld, hans mamma Hannah som säljer sitt hus i Salt Lake City och kommer till New York då han berättar för henne att han är bög. Det handlar om Louis, en man som jobbar som sekreterare på domstolen, och som överger sin pojkvän Prior när denne utvecklar AIDS, och inleder ett förhållande med Joe. Det handlar om Belize, Priors vän, en svart man som jobbar som sjuksköterska och tar hand om den AIDS-sjuke, ökände, hatade advokaten Roy Cohn.
Och det handlar om en ängel.

Mitt största problem med en föreställning fylld av problem, är valet att ha en massa klub-kids på scenen. I en historia som bara kräver åtta skådisar, och där dubbleringar liksom ingår in konceptet, känns dom sorgligt överflödiga, och fungerar egentligen bara som ett slags glorifierade scenarbetare. Mellan scenerna vrider man på musik, de dansare fram på scenen, flyttar på det som ska flyttas och ställer fram det som ska ställas fram, och så går de och sätter sej på några möbler som inte används i just den scenen, musiken tystnar, pjäsen fortsätter, och de sitter i halvmörkret och väntar tills nästa gång det är dags att dra ut en säng eller rulla in en fåtölj. 
Författaren har uttalat att han inte vill ha blackouts mellan scenerna, men här blir det ändå lite samma sak, man tappar tempo. 

Men på ett annat plan förtar deras medverkan också något djupare: eftersom dom inte finns, eftersom rollerna i pjäsen inte tar in dom, inte interagerar med dom, och dom inte ingår i berättelsen, men ändå sitter där dom sitter, stör deras medverkan de ologiska, verklighetsvidriga överraskningseffekterna som när det plötsligt dyker upp en ängel mitt i Priors sovrum, eller när han och Harper, som aldrig har möts i verkligheten, plötsligt möts i varsin egen dröm. Är han redan omgivet av en massa löst folk så är en ängel eller ännu en främmande människa inte så konstigt, eller hur?

Jag hade också föredragit en mer detaljerad personregi. Det är en väldigt lång föreställning, och kanske har man haft ont om repetitionstid, men ibland uppfattar jag det som om scener bara glids igenom, utan vändpunkter eller en ömsesidig överenskommelse om vad det egentligen handlar om, varför just den här scenen, den här meningen, det här ordet, är relevant. Regin känns generell, ospecifik, vilket gör att skådisarna får lita på sina egna verktyg, det egna hantverket. Vissa klarar sej bra, andra spelar känslor, saknar undertext och verkar inte lyssna på eller ta in sina motspelare, utan spelar i sin egen bubbla. 
Det finns ett slags såpaserie-agerande som har smugit sej in på scenerna, upplever jag: att inte lyssna på sin medspelares text och undertext och utgå från de impulser man får därifrån, utan att istället redan på förhand vara klar med sin analys, vad man känner och vad man ska säga. Man spelar känslor, och är arg, i största allmänhet, eller lite ledsen, eller vansinnigt glad. 
Om inte skådespelare lyssnar på varandra, tar in och värderar vad som sägs, blir det svårt för oss i publiken att göra det. De signalerar, genom att inte ta in vad som sägs, att det som sägs inte är viktigt, så vi slutar lyssna. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com


STOCKHOLMSDJUR på Kulturhusets Kilen: 

Den här föreställningen stimulerar mej. Som en katt med en lasersiktesprick, eller en bebis i en avancerad titut-lek, är jag totalengagerad. Jag ler så jag får ont i nacken - för jag antar att där sitter fästet för den där senan eller muskeln som drar mina mungipor uppåt. Det här är kreddigt och kreativt, nyskapande och gediget hantverk, simultant.


 NÄR DET KOMMER TILL KRITAN, på Målarsalen på Dramaten: 

"Jag älskar en monolog. Av all scenkonst är det min absoluta favoritform. Det är något med nakenheten, det avskalade, det minimala. Bara en person på scenen, och en berättelse. Inget att gömma sej bakom, ingenstans att fly. Total uppmärksamhet, total koncentration."


En förhandspresentation av GHOST, på Chinateatern: 
Jag nickar hit och dit, vinkar, ler och flinar, omgiven av folk jag känner. Det här är ingen vanlig föreställning, och folket som är här inte vanlig publik. Demografin drar åt folk i branschen, folk som vill in i branschen, och fans som verkligen, verkligen gillar branschen och folk i branschen. 


SparaSparaSparaSpara
↧

PÅKLÄDAREN, Dramaten, Genrep, Föreställning 9, 22/3 2018

April 18, 2018, 5:05 am
$
0
0
Av Ronald Harwood, Översättning Magnus Lindman, Regi Eva Dahlman, Scenografi och kostym Magdalena Åberg, Ljusdesign Ellen Ruge, Ljuddesign Johan Adling, Peruk och mask Barbro Forsgårdh, med Krister Henriksson, Sven-Bertil Taube, Lena Endre, Per Svensson, Michael Jonsson, Kristina Törnqvist, Tiril Wishman Eeg-Henriksen

Att gå på teater är lite som att surfa, kan jag tänka. Metaforiskt, menar jag, inte bokstavligt. Surfaren väntar, medan våg efter våg rullar in, på att den där perfekta vågen ska komma, den som brusar och forsar, lyfter och utmanar.
Teatertittare väntar också på något utöver det vanliga. Föreställning efter förställning sitter vi där, väntande, hoppandes på att nu, nu händer det! Ofta fylls våra kvällar av stiltje, motvind eller full och förvirrande orkan.
Men ibland, som nu, händer det, och det är bara att njuta av vågen.

PÅKLÄDAREN  hade premiär på West End 1980, där den nominerades för en Best Play i Society of West End Theatre Awards, vad som senare skulle komma att bli Olivier Awards, men priset gick till Royal Shakespeare Comapanys uppsättning av THE LIFE AND ADVENTURE OF NICHOLAS NICKLEBY, i regi av John Caird och Trevor Nunn, 
1981 flyttade föreställningen till Broadway, där den nominerades som Bästa Pjäs, men där priset återigen gick till THE LIFE AND ADVENTURE OF NICHOLAS NICKLEBY, som också den hade förflyttats. Snacka om oflyt!
Den filmades 1983 - jag har DVD:n - och 2015 kom en filmversion med Anthony Hopkins och Ian McKellen.

Dramatikerna Ronald Harwood är en ny bekantskap. Mej veterligen har jag inte sett någon annan av hans pjäser, och han skrev många. Han författade även böcker och filmmanus, och där är jag lite mer bevandrad, eftersom jag har sett en filmatisering av PÅKLÄDAREN, The Dresser, originalet, från 1983, och Being Julia, från 2004.

Jag älskar Playhouse Teaters alla readings, och jag önskar att det fanns en plats i Stockholm där man bara hade readings. Vore inte det en strålande affärsidé? Inga dyra kostymer eller mask, ingen dyr scenografi eller ljussättning, och en minimal inblandning av en regissör. Ett ställe där man kväll efter kväll bara högläste pjäser. Gärna på engelska, oöversatt, och gärna sånt som redan satts upp, men fallit i glömska. Sånt som inte är modernt, edgigt, kreddigt eller aktuellt. Sånt som prettoregissörer inte skulle ta i med tång. Nåt för oss som bara råkar gilla teater och dramatik.
Vad skulle en sån teater heta? Skulle man ens kunna kalla det för en teater? Dramatiska Föreningen? Den Talande Teatern? Reciteatern? En Sagostund för Vuxna? Eller varför inte gå helt anglofilt: The International Club for the Reading of Plays.
Anledning till att jag nämner det här att Ronald Harwoods pjäser verkar intressanta, och många av dom verkar utspela sej i musikens värld, som POISON PEN, som handlar om kompositören Peter Warlock, eller TAKING SIDES, som handlar om dirigenten Wilhelm Furtwängler, eller COLLABORATIONS, om relationen mellen Richard Strauss och Stefan Zweig.

Eftersom jag inte hade sett pjäsen uppsatt, utan bara har sett den första filmatiseringen, hade jag inte förväntat mej att den skulle ha så många roller. Jag trodde att det bara handlade om de två männen: skådespelaren och hans påklädare. De andra rollerna trodde jag på Hollywood-vis var inskrivna i filmmanuset, för att lätta upp, och avteatralisera det hela.



Jag hade förhoppningar om en gedigen, okonstlad, högeligen kompetent uppsättning där regissören var genuint intresserad av vad dramatikern ville säga, och inte nödvändigtvis kände ett behov att injektera sej själv, och där texten och skådespelarens konstnärsskap stod i centrum. 
Jag blev inte besviken. Inte ett dugg.

Vad som bland annat definierar och separerar regissörer, är synen på den egna yrkesrollen. Många regissörer - män och kvinnor - verkar anse att dom är gud, att föreställningen börjar och slutar med dom, inte med dramatikern. Jag anser att regissörens roll är att guida, förtydliga, att visserligen ha en åsikt, en infallsvinkel, men att denna är grundad i en läsning baserad på verket.
Eva Dahlman begår inget övergrepp på historien, hon verkar inte känna att hon måste hävda sej, utan kan underordna sej dramat, eftersom hon tycks ha ett genuint intresse av att undersöka vad dramatikern vill säga. Detta gör också att skådespelarnas prestationer blir intressantare. 

Scenografin är poetiskt realistisk, vacker och verklig: vi befinner oss på och bakom scenen, i en något teatralt förhöjd spelplats. Ett slitet plankgolv, rampljus längst fram på scenkanten, slitna, tidstypiska möbler och målade kulisser. Det föreställer en teater så som vi föreställer oss en teater. Det är påkostat och genomtänkt.

Mask, peruk och kostym är dämpat tidstypiska, murriga och nedtonade. Vad gäller Shakespeare-kostymerna hade jag önskat att man gått hårdare fram med patineringen: detta är kostymerna från en trupp som har kuskat land och rike runt, i en tid utan möjlighet till kemtvätt, eller ens vattentvätt, där en kostym säkert användes i flera olika uppsättningar, där plagg nötts, lagats och lappats. Kanske - och det här är verkligen överkurs - hade det varit intressant med två olika uppsättningar kostymer, en stiligare för scenerna som utspelar sej på scenen, som sedd av en publik, och en sunkigare uppsättning för bakom scenen, för att visa den sjaskiga, oglamorösa verkligheten. 

Det handlar om Norman, en påklädare, och Sir, en åldrande teaterdirektör och skådespelare, och hans lilla teatertrupp, någonstans i andra världskrigets England, under nazisternas bombningar. 
Det handlar om att bara ta sej igenom en vanlig dag på teatern, i en värld där en inställd föreställningen inte är ett alternativ. Det handlar om det där som Hannah Wilkes talar om i Tennessee Williams THE NIGHT OF THE IGUANA, att vinna genom att bara uthärda, att - som dom säger i John Irvings Hotell New Hampshire - ta sej förbi de öppna fönstren. Att bara klara av nästa minut, och minuten efter det, och nästa, och nästa, tills det är över.
Jag gillar det där att nånting får kosta, att något, just då, är viktigare än något annat. För vissa är det det perfekta bröllopet, för andra Midsommarafton, eller en nyårsfest, för restaurangfolk är det varje dag, när man gjort  mise en place och gästerna kommer, på teatern är det när dörrarna stängs och ljuset slås på. Det är en lyx att få känna så:  att det är nu det gäller, och att det man gör verkligen är viktigt, har betydelse, om så bara för stunden. 

Ibland är de val en dramatiker inte tar, lika talande som de om tas. I den här ganska kärva, starkt måldrivna berättelsen hade det varit enkelt att göra Hennes Nåd, Sirs fru och stjärnskådespelerskan i hans trupp, till en diva som bara använt sin mans framgångar för att förhöja sej själv, eller som bara tänkte på de finansiella tillgångar hans arbete medför, men här framställs hon som en kvinna som verkligen bryr sej om honom. Hon vill att han ska ta det lugnt, hon månar om hans hälsa. 


Jag har ingen aning, men jag misstänker att man slagit ihop två roller för att göra en större, och om inte, kanske det borde vara så: Irene, en ung kvinna med skådespelarambitioner, i föreställningen verkar hon vara delegerad att spela mindre, tysta roller, som page-pojkar, kommer in i Sirs loge två gånger. Den första gången verkar inte hans påklädare Norman bry sej ett dugg om deras interaktion, även om den borde vara ganska laddad: en ung ambitiös kvinna inne i stjärnans loge. Den andra gången har hon passat på att smyga in när Norman är upptagen på annat håll, och när han upptäcker hennes närvaro blir han rasande, och kräver att få veta allt vad som hänt, vad som sagts och vad som skett. 
Om nu Norman misstänker att det har skett något opassande mellan Sir och Irene, så borde detta vara något som har hänt förut, med andra unga kvinnor, med påföljande problem, och då borde han vara på sin vakt mot henne redan första gången hon kommer in i logen, men jag uppfattar det inte som om han ser henne som ett hot, då, vilket är anledningen till att jag misstänker att den, den första entrén tillhör en annan roll, med en annan funktion. 
Jag tror för övrigt inte att Norman har något moraliska aspekter vad gäller vad som hänt: i den apflocken bakom scenen är han bara orolig för de statusförändringar som skulle följa om Sir hittade en ny favorit. Nu befinner sej Irene längst ner på totempolen, men efter en lyckad förening mellan henne och Sir så skulle hon klättra avsevärt.
Det finns också en intressant relation mellan Sir och mr Oxenby, en man som borde ha låt status, men som inte har det, eftersom hans blotta närvaro skrämmer Sir. 

Det dröjer inte länge innan jag slappnar av, trygg och intresserad. Det här är bra, bra, bra: bra pjäs, bra regi, bra skådespeleri. Det svåra med bra skådespeleri är som med bra trolleri: det är omöjligt att säga hur det görs. Krister Henriksson, som jag såg för första gången 1985, i titelrollen i Harvey Fiersteins ARNOLD, är fenomenastisk. Hans påklädare Norman är i stort sett ensam ansvarig för att få upp den stora skådespelaren på scenen, och för att få honom att genomföra vad som kommer att bli hans sista föreställning. Han vann slaget, men förlorade kriget, kan man säga. Åsnan kom uppför backen, men den piskades ihjäl. 
För bara nån krönika sen, när jag skrev om David Books STOCKHOLMSDJUR som gästspelade på Kilen, beklagade jag bristen - i andra pjäser - på synliggörandet av den homosexuelle mannen där dennes sexualitet inte var en av konfliktkomponenterna. Som Blanche DuBois säger: “Sometimes—there's God—so quickly!” 
Här har vi honom, nämligen, bögen som bara ingår. Jag tackar och tar emot.

Jag såg den här föreställningen efter #metoo-vågen, men innan knutblus-epidemin, och det fanns vissa saker som behandlades på ett mycket intressant sätt: vad gäller Irene, den unga flickan som gärna vill ta sej fram, för större roller, bli stjärna. Nu, med #metoo i ryggen, krävs det ganska mycket mod att framställa en sån kvinna som proaktiv, som den som instigerar relationen.
Det hade varit mycket enklare, ointressantare och mer politiskt korrekt att framställa henne som ett offer, rakt av, en stackar ung kvinna utan roder, mål eller plan, som kallt och beräkneligt utnyttjas av en maktfull man. 
Nu är det ganska underbart när det klargörs att hans intresse i henne har mer att göra med att hon inte är fullt så tung som hans fru, och därför vore lättare att bära om hans Lear måste kånka hennes Cordelia.

Jag går från teatern riktigt jävla nöjd. 

Om du vill läsa mer om utdraget ut THE NIGHT OF THE IGUANA  klicka här.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com


ANGELS IN AMERICA, DEL 1, PÅ Dramaten:

"Framför mej i salongen hamnar två unga, hunkiga homos. Kanske på sin första dejt, tänker jag. 20 minuter in i föreställningen tittar den vänstersittande på den andre, som tittar tillbaka. Dom utbyter några frågande blickar. Nån kvart senare viskar den ena något till den andra. Den andre rycker på axlarna och viskar något tillbaka. Från att ha suttit framåtlutade lägger dom plötsligt armarna i kors över bröstet och lutar sej tillbaka. Dom har gett upp."

STOCKHOLMSDJUR på Kulturhusets Kilen: 

Den här föreställningen stimulerar mej. Som en katt med en lasersiktesprick, eller en bebis i en avancerad titut-lek, är jag totalengagerad. Jag ler så jag får ont i nacken - för jag antar att där sitter fästet för den där senan eller muskeln som drar mina mungipor uppåt. Det här är kreddigt och kreativt, nyskapande och gediget hantverk, simultant.


 NÄR DET KOMMER TILL KRITAN, på Målarsalen på Dramaten: 

"Jag älskar en monolog. Av all scenkonst är det min absoluta favoritform. Det är något med nakenheten, det avskalade, det minimala. Bara en person på scenen, och en berättelse. Inget att gömma sej bakom, ingenstans att fly. Total uppmärksamhet, total koncentration."



↧
Search

FRANKENSTEIN, Teater Barbara, Teater Playhouse, Föreställning 10, 25/3 2018,

April 24, 2018, 2:08 am
$
0
0
Regi Daniel di Grado, Manus Johan Ehn, Skådespelare Johan Ehn, Happy Mankell, Anders Jansson, Carina Jingrot, Tomas Ånstrand, Musik & Ljud Rickard Folke, Projektioner Silvio Entertainment, Scenografi & Kostym Gabriel Stuart, Producenter Moa Hjärtström, Erika Häll, Nicholas Olsson, Ljus Mikael Tham, Mask Jessica Svensson Reijs, Fotograf José Figueroa

En intressant biprodukt av allt det här teaterbloggandet, är allt fascinerande jag träffar på i mina förvirrade efterforskningar. Saker jag inte kände till, saker som jag inte hade en aning om, saker som låter bekanta, men som jag helt glömt bort. Som författaren till boken Frankenstein; or, The Modern Prometheus.  Du vet alla fåniga teveserier som görs? Någon borde göra ett riktigt rejält kostymdrama om Mary Wollstonecraft Shelley. Hennes liv hade allt! Att börja läsa om henne är som att öppna en julklapp som innehåller en julklapp, som i sin tur innehåller en julklapp. Hennes mamma, som dog kort efter hennes födelse, var 1700-talsfeministen Mary Wollstonecraft, författarinnan av Till försvar för kvinnans rättigheter, en av grundstenarna till Feminismen, och hennes pappa var den anarkistiska politiska filosofen William Godwin, och hennes make var en av Romantikens mest kända poeter Percy Shelley, vars bästa vänner var poeterna Lord Byron och John Keats.
Vill man istället skriva en pjäs om det hela, kan jag rekommendera att kalla den Villa Diodati, efter en herrgård vid Genevesjön och låta den utspela sej under sommaren 1816, året utan sommar - också en bra pjästitel - kallad så därför att den indonesiska vulkanen Tambora fått ett utbrott, det störta i vår tid, vilket orsakat en slags vulkanisk vinter. Lord Byron, som tillsammans med sin läkare John William Polidori hyrde villan, fick besök av den då okända poeten Percy Shelley, hans unga, 18-åriga älskarinna Mary, och Marys styvsyster Claire Clairmont, som haft en kärleksaffär med Byron. 
Eftersom vädret var så dåligt tillbringade man tre dagar med att läsa tyska spökhistorier, och Byron föreslog att de alla skulle försöka skriva egna historier. Hans läkare började på vad som skulle bli den första vampyrberättelsen, och Mary Shelley, efter lite funderande, skrev Frankenstein; or, The Modern Prometheus. 

Boken publicerades 1818, samma år som Jean Bernadotte blir kung av Sverige, Chile frigör sej från Spanien, teatern The Old Vic grundas, julsången Stilla Natt, Stille Nacht, hörs för första gången, i Österrike, och Karl Marx, Kejsar Alexander den II av Ryssland, och Emily Brontë, föds. Dör, gör ingen av intresse, men två böcker av Jane Austen - som dog året innan - Nothanger Abbey och Persuasion, publiceras. 
Verket behandlar ämnen som Skapandet, Den Skapande, och Den Skapade, och den anses också vara den verkligt första science-fiction-boken, eftersom huvudrollen genom forskning och experiment arbetare mot ett medvetet mål. 

Jag trodde jag kände till det här verket, men jag hade ingen jävla aning, och nu, såhär i efterhand, tror jag att jag skulle ha uppskattat föreställningen ännu mer om jag vetat vad som skulle hända.
När jag var liten gick det svartvita skräckfilmer på teven, under sommaren. Jag, som alltid varit en riktigt hare, tillbringade antagligen den mesta tiden gömd bakom en kudde, men jag minns en Frankenstein-film, och jag tror det var klassikern från 1931, med Boris Karloff som monsrtet. Jag misstänker att jag inte såg mycket mer efter att han kastar flickan i vattnet, för det är det enda jag minns. 
Långt senare såg jag Mel Brooks-filmen Det Våra För Frankenstein, och förra året hans musikal YOUNG FRANKENSTEIN, och jag trodde liksom att det var handlingen: en man kommer till ett slott, skapar ett monster, något går fel, och man dödar monstret. 
När det visar sej att detta inte riktigt stämmer, när berättandet fortsätter, när monstret plötsligt börjar kunna kommunicera, när Frankenstein lovar att skapa en maka, och när man plötsligt flyr till nordpolen, då trodde jag att detta var moderna grepp och kommentarer av dramatikern.

Jag har sett några produktioner av Teater Barbara förut, och gillar deras estetik att med hjälp av en blandning av skådespeleri och mim, livge berättelser. På senare tid har jag bara sett deras produktion SERENDIP, och det var precis i början av mitt bloggande - när jag trodde att jag bara skulle hålla på i ett år - så mitt kåseri är kort och konstlöst. 

Det handlar om Victor Frankenstein, en ung schweizisk, kemi-intresserad student man som experimenterar med möjligheterna att genom vetenskapliga experiment skapa liv i något dött. Han lyckas skapa en man, men skäms av hur ful han är, och överger projektet. Monstret, som lyckas lära sej läsa och tala, söker upp honom och hotar döda alla han älskar om han inte skapar ännu ett monster, som sällskap. Frankenstein börjar jobba, men ångrar sej, och som hämnd dödar monstret hans nyblivna fru, och flyr till nordpolen, följd av en hämndlysten Frankenstein. 
Det är en svårbearbetad historia, eftersom förlagan är lite ranglig. Originalberättelsen sticker iväg hit och dit, lutar åt ena hållet, och sen åt ett helt annat. Det är lite otroligt att en man som tillbringat hela sitt liv med att försöka ge liv åt något dött, plötsligt skulle sluta efter ett ”misslyckat” försök. Jag tycker också att idén med skapandet av ett andra monster är undermåligt realiserad: han bestämmer sej för att göra en sak, och sen ångrar han sej. Ett dramaturgiskt antiklimax.
I själva bearbetningen uppfattar jag något som ett ganska klumpigt försökt till att införa lite feminism i en annars ganska manligt driven berättelse; att låta Frankensteins styvsyster och käresta plötsligt, och något emot sin karaktär, plötsligt uttala sej om orättvisan i att kvinnor inte hade samma rätt till utbildning som män. Jag har som sagt inte läst Mary Shelleys berättelse, och kanske finns åsikterna återgivna där, men på scenen känns de lite insprängda, som om man plötsligt insett bristen på feminism och liksom bara tryckt in några repliker: ena minuten vill kvinnan bara hångla, och i den andra uttrycker hon plötsligt en färdigt formulerad åsikt, utan vare sej övertygande process, insikt eller konsekvens.

Jag tyckte mycket om Gabriel Stuarts scenografi och kostym. Med enkla grepp som tyger och rullande podium - och en begåvad ljussättning - förflyttas vi från så varierande spelplatser som skjul i skogen, studentkammare, fartyg, skog och nordpol. Det är först efteråt, när jag läser igenom en summering av boken, som jag inser att den till största delen inte utspelar sej i en stads skumma gränder. På något konstigt sätt har mitt minne placerat handlingen till gränderna i ett smogdimmigt, viktorianskt London, där vi lika gärna hade kunnat möta Jack the Ripper som Frankensteins monster.

Man har valt att frångå det då rådande empire-modet och har istället placerat handlingen i en vagt viktoriansk era, en tid som passar bättre för rysare. Färgerna är svart, vitt, grått och brunt, med skvättar av blodrött. Många spelar flera roller, vilket innebär enkla men effektiva kostymbyten, plockade ur en slags basgarderob. Man går från en karaktär till en annan genom att ta av eller på en kavaj, en kappa eller hatt, och låter kroppen berätta resten. 

Det är välspelat och spännande, och jag önskar att jag hade varit mer insatt i verket, för att verkligen kunna uppskatta tolkningen. Nu sitter jag ibland och småstör mej på vad jag tror är dramatikerns grepp, när det i verkligheten är originalförfattarens.  

Under föreställningen satt jag och tänkte på George Bernard Shaws pjäs PYGMALION, och på musikalen MY FAIR LADY, och undrade hur detta verk hade mottagits om monstret varit en kvinna, istället för en man. På något ojämlikt sätt kan en man ”skapa” en man utan att det på något sätt målar honom i en tvivelaktig dager, men varken Pygmalion själv, eller professor Higgins kommer undan med att skapa någon av motsatt kön. I detta sammanhang kan alltså en kvinna inte bara ”vara”, utan hennes medverkan blir på något orättvist sätt, i många fall, en symbol för hela hennes kön, där en mans medverkan inte skulle tvingas bära det ansvaret.
Hade Frankenstein istället otidsenligt varit en kvinnlig forskare som skapat en man, så hade nog kritiken varit att man förespråkade att kvinnor inte skulle passa som forskare - eftersom hon misslyckas och skapar ett monster - eller att hon misslyckas för att hon försöker skapa på annat sätt än det ”naturliga” sätt som är hennes lott och funktion. 
Mest intressant är väl kanske att jag inte kan komma på någon arketyp, fabel eller berättelse där en kvinna ”skapar” en annan kvinna. 
Jag tänker också på ”monster” skapas genom avståndstagande, på hur ett fördömande skapar antagonister av oliktänkande, på nätmobbning, mobbmentalitet och hashtag-hysteri.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com



PÅKLÄDAREN på Dramaten: 

"Vad som bland annat definierar och separerar regissörer, är synen på den egna yrkesrollen. Många regissörer - män och kvinnor - verkar anse att dom är gud, att föreställningen börjar och slutar med dom, inte med dramatikern. Jag anser att regissörens roll är att guida, förtydliga, att visserligen ha en åsikt, en infallsvinkel, men att denna är grundad i en läsning baserad på verket."


ANGELS IN AMERICA, DEL 1, PÅ Dramaten:

"Framför mej i salongen hamnar två unga, hunkiga homos. Kanske på sin första dejt, tänker jag. 20 minuter in i föreställningen tittar den vänstersittande på den andre, som tittar tillbaka. Dom utbyter några frågande blickar. Nån kvart senare viskar den ena något till den andra. Den andre rycker på axlarna och viskar något tillbaka. Från att ha suttit framåtlutade lägger dom plötsligt armarna i kors över bröstet och lutar sej tillbaka. Dom har gett upp."

STOCKHOLMSDJUR på Kulturhusets Kilen: 

Den här föreställningen stimulerar mej. Som en katt med en lasersiktesprick, eller en bebis i en avancerad titut-lek, är jag totalengagerad. Jag ler så jag får ont i nacken - för jag antar att där sitter fästet för den där senan eller muskeln som drar mina mungipor uppåt. Det här är kreddigt och kreativt, nyskapande och gediget hantverk, simultant.



↧
↧

BUDSKAPET TILL MARIA, Dramaten, Genrep, föreställning 1127/3 2018.

April 26, 2018, 1:26 am
$
0
0

Av Paul Claudel, Översättning Maria Björkman, Regi Wilhelm Carlsson, Scenografi och kostym Marcus Olson, Ljusdesign Markus Granqvist, Musik Gustav Lindsten, Peruk och mask Nathalie Pujol, med Maria Salomaa, Johan Holmberg, Jennie Silfverhjelm, Otto Hargne, Claes Ljungmark

Det är lite svårt att tycka om Paul Claudel, och inte bara för hans ganska komplicerade katolska pjäser. Han var konservativ, politiskt stod han långt till höger, han anklagades för att vara antisemit, men tog starkt avstånd från nazisternas behandling av judarna under andra världskriget. Han nominerades till nobelpriset sex gånger utan att vinna. 
Som ung var han ateist, starkt påverkad av Arthur Rimbaud och Symbolismen, men blev frälst när han 18 år gammal lyssnade på vesper i Notre Dame de Paris, på juldagen 1886. Han arbetade som diplomat i 43 år, och var länge stationerad i bland andra New York, Kina, Prag, Frankfurt, Hamburg, Rio de Janeiro och Köpenhamn.

Det handlar om Violaine, en bond-dotter i Frankrike under slutet av medeltiden som kysser en leprasjuk katedralbyggare, för att förlåta honom för att han försökt våldta och döda henne, och så ger hon honom sin förlovningsring för att finansiera hans fortsatta byggande. Detta observeras av hennes yngre avundsjuka, elaka syster, som skvallrar för hennes fästman, men han tror henne inte. Givetvis utvecklar hon lepra, hennes far överger familjen för att vallfärda till Jerusalem, och hennes syster gifter sej med hennes fästman, och själv måste hon lämna hemmet. Senare uppsöks hon av sin syster som bär på sitt döda barn, och som kräver att hon ska be till gud att återuppväcka det, vilket sker, och som tack försöker systern döda henne genom, att putta ner henne i ett sandtag. Hon överlever, och hittas av hennes far, på väg hem från sin resa, och kånkas hem, där hon dör.
Nej, det är ingen komedi.
Camille Claudel
Det är lätt för mej att dra paralleller med dramatikerns eget liv: Pjäsens Maria, som fördrivs för sin sjukdom, skulle kunna vara hans egen äldre syster, den psykiskt sjuka skulptrisen Camille Claudel, som han lät spärra in på mentalsjukhus, och bara besökte sju gånger under de 30 år hon satt instängd.
Pjäsens yngre avundsjuka syster är en blandning av honom själv och Louise, en verklig, avundsjuk, syster. I pjäsen överger fadern familjen, i verkligheten var det resten av familjen som flyttade till Paris, bort från fadern, som stannade på landet för att försörja dom.
Dramatikern med en byst föreställande honom själv,
skapad av hans syster. 

Det är en väldigt pratig pjäs. Väldigt pratig. Sådär pratig att man liksom lägger in små scenerier bara för att det ska hända något på scenen. Regissören har satt upp flera operaföreställningar, och detta känns lite som en uppsättning av PARSIFAL där man strukit musiken.
Men det finns något frigörande i de stunder man vågar vara stilla, när man inte rör sej bara för att röra sej. Texten kommer fram, och det talade ordet blir viktigt. 
Jag har också lite svårt för hur styvsystern framställs. Från första stund, när vi ser henne spionera på Maria, vet vi att hon är ond. Hon spelar ond, som skurken i en barnsaga, med nästan pantomimisk tydlighet. Jag hade nog föredragit om jag undan för undan förstått vad för slags människa hon var. Visserligen var det ett genrep jag såg, så kanske tonar man ner något av tydligheten. 

Varje gång jag ser Gunnel Fred på scenen vill jag bara ha mer. Hennes degknådande mamma är underbart naturligt och förståelig, speciellt i en pjäs med så abstrakt problematik. Jag vill se henne som Mutter Courage, som Marie Antoinette, som Hanna Jarvis eller Lady Crom i Stoppards ARCADIA, eller varför inte som Gertrude Stein i Marty Martins underbara monolog?

Men den stora behållningen av den här uppsättningen är inte pjäsen, tolkningen, regin, skådespelarprestationerna, utan produktionens fysiska skönhet. Scenrummet byggs av några enkla möbler, och rum skapade av långa, smala, vertikalt ställda brädor, men det är röken och ljuset som leker däri som bildar magin. Det är en nästan japansk zen-minimalism, rustikt uttryckt. 



Klimt
Men det är dräkterna som är de verkliga stjärnorna: detta är kostymer, inte kläder; snitten är enkla, som hos Vermeers tjänstekvinnor, men med en mönstermångfald som om Klimt hade målat med vattenfärg. Detaljerna är diskreta, men många; inget är enbart utilitärt, endast funktionellt, detta är medeltida bondekläder som skapade ur romantikens syn på medeltiden, och många av dom borde ställas ut. 

Ofta har jag väldigt svårt för när man bedömer och fördömer det förflutna utifrån moderna förhållanden. Med detta sagt har jag stora problem med att inte se på detta med nutidens filter. Ta till exempel första scenen: Violaine, en 18-årig flicka, övertalar tjänarna att ge henne gårdens nycklar så att hon mitt i natten kan vänta på att öppna porten och släppa ut en man som har försökt våldta och döda henne: Varför? Vad vill hon? Vad hoppas hon uppnå? Själva övergreppet är snabbt åsidoborstat: han bekänner att hon var den första han försökt sej på, och hon skrattar och förkunnar att hon är starkare än djävulen som besatte honom. När han frågar varför honom kommit, svarar hon att det är för att förlåta honom, men när han säger att han är farligare nu än någonsin, undrar hon om dom måste slåss igen. 
Jag uppskattar att man sätter upp en så här svår och krävande pjäs, att man satsar på något som med största sannolikhet inte är teater för massorna, och jag uppskattar att  man inte har försökt modernisera den, utan har fokuserat på verkt, inte på vad man kan göra med det. 


Jag går ifrån föreställningen lite förvirrad. Imponerad av skådisar, ljud, ljus, scenografi och kostym, men lite förvirrad av temat: som en ateist med endast sporadisk tro på något övernaturligt - Snälla gode gud, låt mej hinna med tåget; Gode gud, låt värken vara muskelbristning och inte cancer; Jag hoppas jag vinner några miljoner på den här trisslotten! - så har jag problem med själva verkets kärna: Miraklet. Jag förstår vissa människors behov av något högre, större, en övermänsklig mening, men för mej är behovet i sej intressantare än det behövda. 




Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

FRANKENSTEIN, med Teater Barbara, på Teater Playhouse:
En intressant biprodukt av allt det här teaterbloggandet, är allt fascinerande jag träffar på i mina förvirrade efterforskningar. Saker jag inte kände till, saker som jag inte hade en aning om, saker som låter bekanta, men som jag helt glömt bort. Som författaren till boken Frankenstein; or, The Modern Prometheus.  Du vet alla fåniga teveserier som görs? Någon borde göra ett riktigt rejält kostymdrama om Mary Wollstonecraft Shelley. 


PÅKLÄDAREN på Dramaten: 

"Vad som bland annat definierar och separerar regissörer, är synen på den egna yrkesrollen. Många regissörer - män och kvinnor - verkar anse att dom är gud, att föreställningen börjar och slutar med dom, inte med dramatikern. Jag anser att regissörens roll är att guida, förtydliga, att visserligen ha en åsikt, en infallsvinkel, men att denna är grundad i en läsning baserad på verket."


ANGELS IN AMERICA, DEL 1, PÅ Dramaten:

"Framför mej i salongen hamnar två unga, hunkiga homos. Kanske på sin första dejt, tänker jag. 20 minuter in i föreställningen tittar den vänstersittande på den andre, som tittar tillbaka. Dom utbyter några frågande blickar. Nån kvart senare viskar den ena något till den andra. Den andre rycker på axlarna och viskar något tillbaka. Från att ha suttit framåtlutade lägger dom plötsligt armarna i kors över bröstet och lutar sej tillbaka. Dom har gett upp."



↧

Jag vill passa på att rekommendera -

May 2, 2018, 1:36 pm
$
0
0

- Kulturamas musikalartistutbildnings uppsättning av Sondheims COMPANY, i regi av Patrik Bergner. 

Det högsta berömmet jag kan ge en föreställning, är att den är smakfullt regisserad. Vad jag menar med det är att regissörens konstnärliga val är smakfullt gjorda. Eftersom regissören är ytterst ansvarig, så gäller detta även andra underordnade yrkesområden, som scenografi, kostym, koreografi, och så vidare; då jag anser att allt detta måste godkännas av regissören. 
Det kanske inte låter så viktigt, men smak gör all skillnad i världen. Den hindrar vissa från att inte skicka in en skådis i kundvagn, trä papperspåsar över sångarnas huvud, eller skicka in Eliza i ett rosa sängöverkast.

COMPANY är mycket smakfullt regisserad. Den är så smakfullt regisserad att den var en ren njutning.

Du har fem tillfällen att inte missa den: 
2/5 klockan 18:30, 
3/5 klockan 18:30, 
4/5 klockan 18:30, 
5/5 klockan 14:00 & 18:30
6/5 klockan 14:00

BILJETTERNA HITTAR DU PÅ http://www.kulturama.se/Evenemang/
↧

Just nu är jag ganska purken -

May 6, 2018, 1:04 pm
$
0
0
- över att jag missade Matthew Luttons uppsättning av Tom Wrights dramatisering av Joan Lindsays kultbok från 1967 - PICNIC AT HANING ROCK, i ett gästspel från Malthouse Theatre på the Barbican i London. 

Visst, det låter kanske lite maniskt att någon gång i Februari ha åkt över för att se någon av de fyra föreställningarna, men jag är säker på att det hade varit värt det!

Frågan är: borde inte någon sätta upp den här i Stockholm? 





↧

ANGELS IN AMERICA, Del 2: PERESTROJKA, Elverket, Dramaten, Föreställning 12, 28/3 2018.

May 7, 2018, 3:32 am
$
0
0

Av Tony Kushner, Översättning Nils Gredeby, Bearbetning Farnaz Arbabi, Irena Kraus och Mattias Brunn, Regi Farnaz Arbabi, Scenografi Jenny Kronberg, Kostym Lena Lindgren, Peruk och mask, Thea Holmberg Kristensen och Lena Strandmark, Ljusdesign, Karl Svensson, Musik och ljuddesign Foad Arbabi, Koreograf Sofia Södergård, med David Arnesen, Thérèse Brunnander, Christopher Lehmann, Marall Nasiri, Razmus Nyström, Christoffer Svensson, Lotta Tejle, Staffan Göthe

”Varför går du och ser del två om du inte tyckte om del ett?” frågade min kompis L. Woods. 
”Därför att jag känner att jag borde,” svarade jag, men ångrade mej: ”Nej, inte bara därför, utan för att jag vill. Jag är intresserad av att veta hur dom har arbetat med del två, och att inte se den vore som att gå i pausen av en pjäs. Jag vill ha hela upplevelsen.”
”Hm,” fnös han. Det var en ljus, snabb fnysning, näsan som en nysning: ”Jag tycker det låter ganska idiotiskt.”


Nej, jag hade inte tyckt om den första delen. Den hade känts slarvig, slafsig och hafsigt regisserad, och jag upplevde det som om man inte tagit vara på ögonblicket och hantverket. Kanske är jag extra hård, eftersom pjäsen är en av mina favoriter, men jag saknade någon slags värdighet, en mänsklighet, en ödmjukhet. Visst, de äldre skådisarna, klarar sej bra, kanske på grund av en längre erfarenhet i yrket, men de yngre hade behövt en mer ingående personregi, tycker jag det verkar som. Det är en svårt, mastig text, och jag upplever det som om man ganska uppgivet eller egotrippat spelar karaktärer och känslor, men inte tar ansvar för berättelsen. Hos några tycker jag att ett slags sjungande, skanderande av replikerna har smugit sej in: typ ”Du TROR att du är GLAD men du VET inte hur LED-sen du ÄR” vilket gör att man blir lite trött av att lyssna, och inte riktigt förstår som sägs.

I julklapp, förra året, gav jag mej själv något som blev mycket intressantare än jag hade förväntat mej: Sen runt 30 år sen har jag varit vegetarian, det vill säga, jag har inte ätit kött, fisk eller fågel, men gärna ägg och mjölk. På senare tid, kanske de senaste två åren, har jag bestämt mej för att bli vegan, det vill säga, utesluta allt animaliskt ur min kost. Jag har tagit övergången ganska långsamt, eftersom jag inte ville att den skulle bli ett problem: jag köpte inte hem ost eller ägg, men om vi till exempel hade balunser på jobbet där det bjöds på ostsnittar, fetaost-paj eller quorn-filéer - dom innehåller ägg - så sa jag inte nej. 
Så, i december gav jag mej själv, mina föräldrar och min kusin, respektive, en prenumeration på den veganska mat-tidningen Vegomagasinet, och när det första numret damp ner så fick jag för mej att testa alla tidningens recept. Plötsligt, från att ha haft en ganska tråkig diet - pasta, broccoli och sojakött - exploderade min värld i ett överflöd av saker jag aldrig testat förut: Piroger med sojafärsfyllning, Bao med picklad rättikssallad och rökig tofu, indisk enchilada med curryfärs; jag började använda min ugn, köpte hem ingredienser som jag aldrig förr skulle ha tittat på, och min frys var plötsligt full av matlådor, istället för av djupfryst broccoli och vego-korvar.
Varje recept ger nämligen fyra portioner, så om man delar upp det man lagade innan man börjar äta, så har man lunch eller middag i ytterligare några dagar. Där jag förut tog ett avbrott i mitt skrivande vid lunchtid och snodde ihop något oinspirerat men mättande, kunde jag nu stampa ut i köket, micra en låda med något jag lagade för flera veckor sen, och nästan glömt, som crèpes med stuvad sparris, dilliga kikärtsburgare med färskoströra eller Sojabönbollar med glasnudlar och grönsaker i salladsskålar, och vara tillbaka vid min dator inom fem minuter. Jag vet, jag borde inte äta vid datorn, men det är svårt att låta bli.
Vad jag egentligen vill komma till med det här ganska självgoda orerandet, är att ibland förtjänar man en paus. Det är en underbar känsla att ha skrivit klart något, och för att fira brukar jag bjuda mej själv på middag, speciellt om jag ska in till stan och se en föreställning.
Kom inte och säg att du inte blir sugen!
Den här gången stannade jag till vid den veganska restaurangen Mahalo, på Hornsgatan. Det är ett väldigt populärt ställe, och ofta svårt att få ett bord, men ibland har man tur: jag köper en Luaua Bowl, en slags raw taco-tallrik. 

Det fortsätter där det slutade i del ett av ANGELS IN AMERICA: MILLENIUM; det är 1985, och ängeln som har nedstigit till den aidssjuke Prior berättar att Gud har övergivit himmelen, och uppmanar mänskligheten att sluta röra på sej, sluta migrera. Prior går till ett mormoncenter för att forska om änglar, där han kollapsar och förs till sjukhuset av Hannah, en mormonkvinna som kommit till New York för att ta hand som sin svärdotter Harper och sin son Joe, som just kommit ut som homosexuell och sen försvunnit. På sjukhuset återkommer ängeln, och på Hannahs uppmaning brottas Prior med henne, och klättrar sen upp till himmelen och säger att han vägrar underrätta människorna om änglarnas önskan att de ska sluta röra på sej, utvecklas, då han anser att detta skulle innebära mänsklighetens undergång.
Priors’ ex Louis gör slut med Joe då han upptäcker att han arbetar för Roy Cohen, en avskydd, korrupt aidssjuk politiker, och då denne dör, stjäl han all Cohens AZT, en HIV/AIDS-medicin, och ger dom till Prior. 

Vad jag alltid har haft svårt för i den här delen, är dramatikerns förhållning till Joe, mormonen som är gift med en kvinna och kämpar mot sin homosexualitet. Speciellt i sista scenen, när Prior, Louis, Belize och Joes mamma Hannah träffas vid Bethesda-fontänen i Central park, är Joe slående frånvarande. Varför? Det känns det som om rollen har övergetts, och jag upplever det som om han på något vis offras: han skrivs liksom bara ut ur historien, lite som narren i KING LEAR, eller Lady MacBeth. Han får ingen egen epilog, inget eget slut. Det irriterar mej, både i National Theatres uppsättning, där Russell Tovey gjorde ett superjobb, och här, där Christoffer Svensson är lika lätt att tycka om. 
Marall Nasiri och Christoffer Svensson - lätt att tycka om.

Kanske hade det inte varit så konstigt om inte hans mamma varit närvarande i slutscenen. Hon har gått från oförstående och avståndstagande, men förlåts på något sätt genom att låta henne acceptera och utvecklas. Straffas hennes sons rollkaraktär för sitt samröre med Roy Cohen, för sin konservativa politik, för att han, som man, sexuellt har övergivit en kvinna? Det verkar nästan så. 
Marsha Mason
Jag tänker på förhandsvisningarna av uruppsättningen av A CHORUS LINE: något var fel med slutet. Publiken tyckte inte om hur det slutade, tills skådespelerskan Marsha Mason, vid den tiden gift med dramatikerna Neil Simon, framhöll att vad som var fel: I denna version fick Cassie inte jobbet i slutet, trots att hon hade gjort allt rätt, och detta agiterade publiken. 
För mej är det lite samma sak här: Joe har kommit ut som homosexuell, han har tagit avstånd från Roy Cohen, men han har inte smitit från vad han anser är hans ansvar: att ta hand om sin psykiskt sjuka fru. Ändå verkar det som om han straffas genom att inte får något slags slut.
Jag inser nu, att vad jag saknar, är en epilog mellan Joe och hans mamma. En scen om försoning och förlåtelse.

Ibland önskar jag att Dramaten eller Stadsteatern kunde ha ett slags tema-tänkande. Att deras repertoar hade en övergripande idé, så att pjäserna de sätter upp blir del av en större helhet. 
Tony Kushner med maken Mark Harris. Kushner till höger.
Ta till exempel dramatikern Tony Kushner, författaren till ANGELS IN AMERICA: Jag kan slå vad om att de flesta av oss aldrig kommer att se några av hans andra pjäser. Möjligtvis, kanske, om vi åker till London, kan vi få möjlighet att se musikalen CAROLINE OR CHANGE. 
Men jag är nyfiken på hans andra pjäser. 

Jag förstår att man inte kan ha en hel säsong med pjäser av honom, men det hade varit intressant om man satt honom i något slags sammanhang. Kanske skulle man kunna sätta upp hans första, senaste och största, vilket skulle ge oss en säsong av THE AGE OF ASSASSINS och TINY KUSHNER, fem korta pjäser. 
Kanske blir tre pjäser om AIDS lite väl mastigt, annars hade kunnat få sällskap av Larry Kramers THE NORMAL HEART och Terence McNallys LOVE! VALOUR! COMPASSION!

Skulle man välja utifrån att ANGELS IN AMERICA: MILLENIUM fick Pulizerpriset för drama 1993, så kunde man sätta upp pjäserna som vann innan och efter, vilket skulle ge oss THE KENTUCKY CIRCLE, av Robert Schenkkan, nio enaktare om amerikansk mytologi, och Edward Albees THREE TALL WOMEN.
Man skulle också kunna sätta upp pulizervinnarna 83, 93 och 03, vilket hade gett oss ’NIGHT MOTHER, av Marsha Norman, som handlar om en mor och hennes dotters planerade självmord, och ANNA IN THE TROPICS, av Nino Cruz, en pjäs som verkar vansinnigt intressant och som handlar om kubanska immigranter i Florida som försörjer sej på att rulla cigarrer och lyssnar på en högläsning av Anna Karenina. 

Andre teman? Pjäser som utspelar sej i New York, eller pjäser av homosexuella dramatiker. Pjäser som börjar med en begravning, som handlar om änglar, eller med politiskt, historisk verklighet.

Den här typen av berättelse, med änglar, hallucinationer, uppenbarelser och spöken, kräver ett ganska stringent, logiskt och tydligt berättande;  om man ska visa avbrott eller utbrott från normen så måste man först visa en tydlig norm. Om vi, som publik, tillsammans med Hannah och Prior förväntas bli ruckade av att det plötsligt flyger in en ängel, måste man först ha skapat en värld där en flygande ängel är något av en omöjlighet.

Scenografi och kostym är i stort sett desamma som i del ett: man har hakat av den enorma discokulan och den ligger nu och glittrar längst bak på scenen.

Vad jag hade svårast för i del ett, var greppet att låta ett gäng statister dansa in och möblera om mellan scenerna. I del två är dom inte med, men istället kommer scentekniker in och skjuter runt möblerna, vilket faktiskt är värre. I första delen fick man i alla fall känslan av att de statisterna tyckte det var roligt att dansa och flytta möbler, här får man en känsla av att de bara gör sitt jobb. Det är inte teknikernas fel, jag har sett produktioner där dom varit i stort sett osynliga, trots att dom står mitt på scenen. Detta, att låta dom ta så stor plats, är ett regival. 
Jag antar att man på repsal har arbetat med klara, tydliga scenrum, men här, i detta stora, ganska ödsliga rum, känns det onödigt att några  ska behöva komma i på scenen, köra undan en säng några meter, och flytta någon annan möbel lite mer centralt, och sen gå ut, och då, och först då, återupptag man handlingen. 

Ibland sitter jag och tänker på skolredovisningar eller galor; föreställningar som består av flera små delar som repeterats var för sej, och sen sätts ihop till en slags föreställning. En del har regissörer eller koreografer som har tänkt på helheten och gett instruktioner som:
”När Kajsa sätter ner glaset går du in på scenen, så att du är på plats och kan ta över redan när hon rapar.” 
Såna uppsättningar har schwung och spänst; man tappar inte energi i övergångarna, medan andra - som den här - känns lite som om sångaren inte är riktigt säker på om clownen är klar, och för övrigt är lite osäker på om det verkligen är hans tur. Istället för att man får en känsla av att en scen redan pågår, som ett klipp i en film, startar man från noll, gång efter gång efter gång.

Som förväntat, kommer jag aldrig riktigt in i pjäsen, men den här delen tycker jag bättre om. Jag sitter inte fullt så högt upp på gradängen, så det känns inte lika mycket som om jag ser allting nästan uppifrån, och scenens golv gapar inte lika tomt och ofantligt. Dessutom känns det som om handlingen har kommit igång. Jag är mer engagerad i berättelsen, jag vill veta hur det ska gå, trots att jag vet hur det går.
Dagen innan hade jag sett ett genrepet av en mycket vacker uppsättning av Paul Claudels BUDSKAPET TILL MARIA, men som ateist hade jag på något sätt känt mej lite provocerad av det religiösa innehållet, men här, i den här uppsättningen, hade jag inga problem att acceptera änglar och en frånvarande gud. 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com


BUDSKAPET TILL MARIA, på Dramaten:

Men det är dräkterna som är de verkliga stjärnorna: detta är kostymer, inte kläder; snitten är enkla, som hos Vermeers tjänstekvinnor, men med en mönstermångfald som om Klimt hade målat med vattenfärg. Detaljerna är diskreta, men många; inget är enbart utilitärt, endast funktionellt, detta är medeltida bondekläder som skapade ur romantikens syn på medeltiden, och många av dom borde ställas ut. 


FRANKENSTEIN, med Teater Barbara, på Teater Playhouse:
En intressant biprodukt av allt det här teaterbloggandet, är allt fascinerande jag träffar på i mina förvirrade efterforskningar. Saker jag inte kände till, saker som jag inte hade en aning om, saker som låter bekanta, men som jag helt glömt bort. Som författaren till boken Frankenstein; or, The Modern Prometheus.  Du vet alla fåniga teveserier som görs? Någon borde göra ett riktigt rejält kostymdrama om Mary Wollstonecraft Shelley. 


PÅKLÄDAREN på Dramaten: 

"Vad som bland annat definierar och separerar regissörer, är synen på den egna yrkesrollen. Många regissörer - män och kvinnor - verkar anse att dom är gud, att föreställningen börjar och slutar med dom, inte med dramatikern. Jag anser att regissörens roll är att guida, förtydliga, att visserligen ha en åsikt, en infallsvinkel, men att denna är grundad i en läsning baserad på verket."



SparaSpara
↧
↧

Idag ser jag fram emot -

May 8, 2018, 12:07 am
$
0
0
- ett genrep av Tjakovskis TÖRNROSA på Kungliga Operan.

Från deras hemsida: 


BALETTSAGAN Törnrosa TILLBAKA på Kungliga Operan


Prinsessan Aurora ska döpas och de sex feer som är hennes gudmödrar firar med magiska gåvor. Den onda fen Carabosse har inte blivit bjuden. Som hämnd lägger hon en förbannelse över barnet. När prinsessan fyller 16 år ska hon sticka sig på en slända och dö. Men den Lila fen har ännu inte gett sin gåva och lyckas mildra förbannelsen. Prinsessan kommer inte att dö, utan sova i hundra år och endast kunna väckas av kyssen från en prins…
Törnrosa är en av de största klassiska baletterna! Pjotr Tjajkovskijs magiska musik framförs av Kungliga Hovkapellet. I koreografen Márcia Haydées version av Törnrosa har den onda fen Carabosse fått ett nytt djup. Ett psykologiskt porträtt av ondska – men ingen är alltigenom ond… Törnrosa hade premiär på Kungliga Operan 2012 och är äntligen tillbaka!




Lyssna på Operans Podcast om föreställningen.

Lyssna på musik ur föreställningen.

- och THE GREATEST CABARET COMEDY på Maxim med BASE23 och Stockholm Musikalartist Utbildning. 

Från deras Facebook-sida: 

THE GREATEST CABARET COMEDY!
på MAXIMTEATERN
8e maj 19.30
Biljettpris: 250kr

Medverkande:
Stockholm Musikalartist Utbildning årskurs 2, med inslag av årskurs 1.

AKT 1 - CABARET
Willkommen, Bienvenue, Welcome!
SMU årskurs 2 visar upp delar av en workshop med material ur den klassiska musikalen Cabaret, som arbetats fram under vårterminen med ledning av Stefan Marling tillsammans med Maria Benhajji och lärarkåren.

AKT 2 MUSICAL COMEDY
Roine Söderlundh och Hans Marklund, SMUs konstnärliga ledare har båda en otrolig erfarenhet av arbete med musikaler som koreografer och regissörer på Sveriges största scener (Billy Elliot, Chicago, Singing In The Rain, West Side Story, Grease och Guys and Dolls är bara några av de musikaler som de jobbat med) och har nu åter kommit till skolan för att koreografera och regissera föreställningens andra akt, med fokus på musikalkomedi. 
Eleverna i årskurs 2 har blivit tilldelade musikalnummer som de sedan fått instudera och repetera med bägge koreografer, med syfte att utmana dem i musikalens tre delar; sång, dans och skådespeleri.

Denna föreställning gästas även av SMU årskurs 1, som framför två ensemble-nummer koreograferade av Hans Marklund.

När: 8e maj kl.19.30
Var: Maximteatern

Boka din biljett via mejl:
smu@base23.se 

Biljetter hämtas ut på Base23 (Jungfrugatan 23) i Cafét från och med 16e April.
Du betalar när du hämtar ur biljetterna.

ÖPPETTIDER
Måndag 14.30-19.30
Tisdag 14.00-18.30
Onsdag 14.30-19.00
Torsdag 14.15-19.00
Fredag 14.30-17.30
Lördag 09.45-15-45
Söndag 09.45-15.00

Vi ses på Maximteatern den 8e maj!
↧

THE LAST FIVE YEARS, TeaterStudio Lederman, föreställning 13, 17/4 2018

May 13, 2018, 11:12 pm
$
0
0

Text och Musik: Jason Rober Brown, Svensk text: Linnea Sjunnesson och Fredrik Fischer, Regi och bearbetning: Robin Karlsson, Scenografi: Maja Stopp/Evenemangsbyrån, Ljud: Leo Mengarelli, Fiol - Lina Samuelsson, Cello 1 - Viktoria Hillerud, Cello 2 - Hillevi Rasmusson Klingberg, Piano - Tobias Johansson, assisterande kapellmästare, Bas - Johan Mörk, kapellmästare, Gitarr - Christopher Lindén, Med  Cilla Silvia, Emil Nyström

Jag lyssnar väldigt sällan på musikalmusik. Eller: jag lyssnar väldigt sällan på musik. Förr kunde jag ha sånger bubblande i bakgrunden, men nu för tiden blir skvalet störande. Lyssnar jag, så gör jag det aktivt, liggande på en saccosäck på golvet, eller cyklande genom stan. Men för det mesta lyssnar jag på podcasts istället, program som My Dad Wrote A Porno, Stil i P1, Behind the Curtain, eller Theatre People Podcast.
Jag trodde inte jag kände till mycket om den här musikalen, men när jag började lyssna visade det sej att flera av låtarna var bekanta, även om jag inte kunde säga var jag hade hört dom. Club Corner, antar jag, och konserterar på Kulturama. Sångerna är populära bland musikalstudenter, eftersom rollerna är unga, och sångerna kan framföras fristående från föreställningen.

På Youtube hittar jag till och med hela filmen, från 2014, och det underlättar, för trots att historien är enkel, berättas den på ett ganska invecklat sätt. Både filmen och musikalen utger sej för att handla om en femårsperiod, uppgången och fallet i ett förhållande, men jag får en känsla av att merparten av handlingen utspelar sej under några tumultfyllda månader, kanske till och med några veckor. Det är svårt att tänka att berättelsen är jämt fördelad över 60 månader. Nyförälskelsens rosa skimmer känns mer som flashbacks, och intrycket är mer av ett dödsdömt förhållande fyllt av gräl och groll.


Man skulle kunna anta att efter några år av bloggande, så borde jag besökt alla Stockholms scener, men det verkar som om jag aldrig når dit: hela tiden dyker det upp nya ställen, nya rum och lokaler. 
Teaterstudio Lederman ligger i en källarlokal i Vasastan, och när jag säger källarlokal tänker du trångt och omysigt, eller hur? Men för det första är det långt ifrån trångt: man har ett café, en stor foajé och själva spelrummet är rejält rymligt, och för det andra… Hur ska jag beskriva det? Det är lite som en bar från la belle epoque långsamt sjunkit genom jorden. Vinröda, sammetsklädda fåtöljer och soffor trängs med svarta bistro-stolar på mörkröda, orientaliska mattor. I ena hörnet står en panelklädd bardisk i mörkt trä, i taket hungerlampor med vinröda tygskärmar, och i panelverket längs med ena långväggen sitter stora, grumliga speglar inmonterade i förgyllda, utsirade ramar. Det är Berlin och Wien och Budapest, innan allt gick åt helsike. Det enda man saknar är cigarr- och cigarettröken.
Själva spelrummet påminner om Londons Southwark Playhouse, ett stort rum med ganska lågt tak och grandänger på tre sidor om scenen. Jag får en plats på andra bänkraden i mittengradängen. Publiken, som mestadels är ung, och övervägande kvinnor, verkar komma från kulturskolor. Stämningen i salongen är uppsluppen, på gränsen till manisk. När föreställningen börjar verkar några tro att dom kommit till en konsert, för dom hojtar och hejar mitt i numren, som för att verkligen visa att de uppskattar sången. Jag misstänker att några av dom kanske bara vill höras. Störande är det i alla fall, även om jag håller med om att det låter väldigt bra, både från scenen, men framförallt från orkestern, ledd av Johan Mörk, en garant för hög kvalitet vad gäller musiken.

Scenografin är enkel men effektiv: några möbler och flyttkartonger, och två tv-skärmar, ställda på högkant, på var sida om entrén i fonden, varpå man kan visa allt från utsikten från en lägenhet i New York till närbilder på en iPhone-skärm. 
Kostymerna är nutida vardagskläder: jeans, gympadojjor, t-shirt, hoodies och läderjackor, som hämtade ur aktörernas egna garderober, kanske lite mer Stockholm och Sverige, än USA och New York, men det stör inte.

Det handlar om det femåriga förhållandet mellan Jamie, en framgångsrik författare i New York, och Cathy, en skådespelerska som det inte går lika bra för, men det intressanta ligger inte i historien i sej, utan hur den berättas: hans historia berättas i sånger liggande i kronologisk ordning, medan hennes berättas baklänges, från att han gör slut med henne tillbaka till när de först träffades.


Musikalen hade premiär Off-Broadway 2002, samma år som man i vissa länder för första gången införde Euro, och Peggy Lee, Astrid Lindgren och porrstjärnan Linda Lovelace dör, filmerna The Lord of the Rings: The Two Towers och Harry Potter and the Chamber of Secrets har premiär, och Chicago vinner en oscar för bästa film. 
Vi sade farväl till teveserier som Dharma och Greg, Ally McBeal och Spin City, och det är också året då Michael Jackson dinglar sin son Blanket över balkongräcket på ett hotell i Berlin, och Britney Spears utses till det årets mäktigaste kändis.
I Londons West End hade musikalen WE WILL ROCK YOU premiär, och CATS blir den längst spelade musikalen, men läggs ner senare samma år. På Broadways Tony Awards vann THOROGHLY MODERN MILLIE över MAMMA MIA! och ELAINE STRITCH AT LIBERTY vann som i Special Theatrical Event. 

THE LAST FIVE YEARS är något så omöjligt som en musikal om en relation - utan nästan några relationer. De två rollerna har knappt någon scentid tillsammans, eller gemensamma sånger, och befinner sej ofta ensamma på scenen. Den enda gången dom möts - för ett kort ögonblick - är under ett frieri.

För mej är musikalen i sej mer ett modigt experiment än ett verkligt lyckat verk. Delarna är liksom bättre än helheten. Trots att jag nu är ganska bekant med musikalen har jag svårt att samla något helhetsintryck. Där jag i andra föreställningar kan redogöra för handlingen och karaktärernas motivation, har jag här problem att bena ut det hela. När hände vad? Varför gjorde man som man gjorde? Vad var orsak och vad var verkan?
För att försöka reda ut den här härvan gjorde jag två nya spellistor på min telefon: en med alla sånger i korrekt kronologisk ordning, och en totalt bakvänd, där de byter förutsättningar: Cathys historia berättas från början till slut, och Jamies börjar i slutet och arbetar sej framåt.
Den kronologiskt riktiga ordningen förlorar inte mycket av vad som är intressant med originalet. Kanske blir det bara lite för enkelt, nu när man bara följer historien ur ett perspektiv. Det blir liksom bara en banal historia bland tusentals andra. 
Cathys själv tjänar på att hennes historia berättas i korrekt kronologi. Hennes sång I Can Do Better Than That, till exempel, där hon ber Jamie flytta in hos henne och berättar hur det kom sej att hon hamnade i New York, får en helt annan tyngd när den berättas i början, innan vi känner henne. 
I vanliga fall är detta låt nummer 12, och hennes sista solosång, och som sån kommer den lite sent: vi känner henne redan, vi vet hur det hela kommer att gå, vi ser redan mållinjen och väntar på finalen. Sången har inte en chans. Den är för enkel, för poppig för något så här sent i föreställningen: Hon berättar att hon inte vill ha en man och barn och hus i förorten, hon vill ha något bättre, och ber Jamie flytta in, och lovar att han inte ska behöva ändra sej. Kanske, hade man, för att vrida om kniven, behövt en helt annan sång här, en sång där hon öppnar upp, för första gången är verkligen sårbar, vågar lite på honom, räkna med honom, och börjar tänka på dom två som ett par. 
Effekten av nästkommande sång, när vi förstår att han varit otrogen, skulle bli mycket starkare då. 

Omvänd kronologi har mer framgång i filmade medium: Eternal Sunshine of the Spotless Mind och Seinfeld-avsnittet The Betrayalär exempel på att det inte alltid behöver bli förvirrande. Det sistnämnda har förresten hämtat sin inspiration från Pinterpjäsen SVEK, och har till och med en karaktär, Pinter, uppkallad efter dramatikern. Dragdrottningen Monet X Changes fenomenala version av Billie Holidays hit Strange Fruit, skriven av Abel Meeropol, börjar med att en svart person ligger skjuten på en storstadsgata, och så hoppar handlingen bakåt, så vi förstår vad som har hänt.


I musikalvärlden finns mindre lyckade försök: Sondheimfloppen MERRILY WE ROLL ALONG bygger på pjäsen med samma namn av George S. Kaufman och Moss Hart, och berättar i bakvänd ordning om en man som förlorat sina ungdomliga ideal i jakt på framgång. Den gick spelade 52 förhandsvisningar och 16 vanliga föreställningar.

En bättre version av detta tidshoppande kommer från en av mina favoritdramatiker, Alan Ayckbourn, som 1992 skrev TIME OF MY LIFE, en pjäs som utspelar sej på samma plats - en restaurang - och handlar om tre par - en far och en mor, deras vuxna söner och sönernas kvinnliga partners - men trots att alla par är på samma plats - en restaurang -  befinner de sej i olika tidsaspekter: Alla samlas för att fira mammans 59:e födelsedag, och när de yngre paren avviker sitter de äldre kvar vid bordet och pratar, under två timmar. Den ena sonens berättelse visar framtida besök på samma restaurang under två år, och den andra sonens historia går bakåt under två månader, och berättar om förflutna besök på samma restaurang från att han träffar sin flickvän fram till kvällen då hon presenteras för hans föräldrar. 
Det är en mycket intressant pjäs och det är lite av ett mysterium att den inte sätts upp oftare.

De flesta sångerna är en slags musikaliska monologer, och det hade varit intressant att se att se dom framförda inte fullt så utåtriktade, utan att istället ha visat skådespelarnas inre tankar och resonemang. Nu snuddar det istället vid det konsertanta, flera gånger, och jag tycker det blir en slags värdeskillnad om man riktar sej inåt eller utåt: Om till exempel Jamie sjunger om att han har en känsla av att allt händer för fort, så är det skillnad om han har kommit fram till hur han känner och berättar det för en publik, eller om han, ensam för sej själv, upptäcker att allt händer för fort. Jag föredrar det senare alternativet, då det både är mer naket och avskalat, men också ärligare. Berättar man något för någon har man liksom redan filtrerat sina känslor, och berättandet har en anledning, en orsak, ett skäl, ett mål och ett syfte.

Vad gäller översättningen är det ibland lite wobbligt: I Jamies första sång, Shiksa Goddess, förstår vi att Jamie är jude, och att han är attraherad av Cathy för att hon inte är det. Shiksaär jiddisch och beskriver en kvinna som inte är judinna. Han räknar upp en massa saker som inte skulle spela någon roll, som att hon hade en piercad tunga, rakat huvud, varit en före detta man eller suttit i fängelse, så länge hon inte var judinna. 
Här har man strukit epitet shiksa, och låter honom istället sjunga Gudinna, vilket gjorde att jag inte alls förstod sången eller anledningen till att han sjöng den. Om man tar bort vikten av att hon inte är judinna, vad handlar sången då om? 

Ett annat ställe där dom tappar mej är sången Climbing Uphill, en sång där Cathy sjunger om hur problematiskt hon har det i sin skådespelarkarriär. På ett ställe frågar hon sej varför hon anstränger sej för att imponera på juryn, eftersom det var de här personerna som gav Linda Blair en roll i en musikal, vilket motsvarar när man i vissa svenska kretsar gnäller över att melodifestivalsångare och idoldeltagare tar musikaljobb. I filmversionen använder man Russell Crowe och syftar på hans inte direkt Oscarsnominerade prestation i Les Miserables. 
I den svenska versionen använder man sej av Helen Sjöholm, vilket gör att jag inte fattar någonting, eftersom detta är något som verkligen borde imponera på Cathy. Om hon nu - som amerikanska - över huvud taget vet vem Helen Sjöholm är. 

När jag pratade med vänner om musikalen, både såna som sett den här uppsättningen, och såna som bara hade sett filmen, eller nån annan produktion, hände något intressant: Ingen var direkt för någon, men man var definitivt emot någon: ungefär hälften avskydde Jamie på grund av det faktum att han hade varit otrogen, och de andra avskydde vad de kallade för ”Gnälliga, klagande Cathy”.
Jag upplever det som att man i den här föreställningen har försökt ”runda av” karaktärerna, och göra dom både mer sympatiska. Cathy är charmig, kraftfull och verkar aldrig riktigt slagen av vare sej den fallerande karriären eller det krackelerande äktenskapet, och det känns som om det bara är en tidsfråga innan hon hittar ett kreativt utlopp för sin energi. Jamie, å andra sidan, förblir mjuk, vek, och verkar mer fokuserad på deras relation än hon. När jag går från föreställningen är det med en känsla att hon har lämnat honom, inte tvärtom.

I den andra låten i föreställningen, när Jamie har kommit och besökt henne i Ohio på en teater där hon jobbar över sommaren, men berättar att han inte kan stanna och se hennes föreställning, trots att det är hennes födelsedag, sjunger Cathy:

I swear to God I'll never understand
How you can stand there straight and tall
And see I'm crying
And not do anything at all

Det får mej att tänka på tårar, på RuPauls Drag Race och på DN på Instagram:
Jag följer Dagens Nyheter på Instagram, och i deras stories lägger de ofta upp foton på sina krönikörer, med citat från vad dom har skrivit. Ofta försöker man provocera, för att locka läsare, med högst subjektiva påstående som ”Vi kommer aldrig att nå jämlikhet så länge män inte finner äldre kvinnor attraktiva”, eller ”Kvinnor som bär högklackat accepterar kvinnoförtryck.”
Där läste jag ett inlägg om det fasansfulla faktum att män inte gråter lika ofta som kvinnor. Tydligen var det en katastrof och ett bevis på hur känslomässigt frånkopplade och iskalla vi var, som om gråten och tårarna i sej vore något eftersträvansvärt. 
Men i ett avsnitt av RuPauls Drag Race grälar två av de tävlande: en svart och en vit man, då den vite mannen, frustrerad, börjar gråta. DN-krönikören skulle ha jublat, om det inte vore så att detta antagligen inte är den typ av män hon tänkte på. 
I alla fall säger den svarte mannen till den vita att sluta gråta, för han vet precis hur detta kommer att uppfattas av tevetittarna: en svart man har fått en vit man att gråta: det är synd om den vita mannen, den svarte mannen är elak. 
Det är precis så Cathy resonerar: hon gråter, så Jamie måste ha fel. Han är en skitstövel som inte tar henne i sina armar, tröstar henne och säger att allt kommer att bli bra. 

Och kanske hade krönikören rätt: om vi alla började gråta så fort vi inte får som vi vill, så fort det inte går som vi vill, eller vi mår som vi vill, så kanske det skulle bli en mer jämlik värld.



Länkar: 

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

ANGELS IN AMERICA, Del 2: PERESTROJKA, på Elverket: 

”Varför går du och ser del två om du inte tyckte om del ett?” frågade min kompis L. Woods. 
”Därför att jag känner att jag borde,” svarade jag, men ångrade mej: ”Nej, inte bara därför, utan för att jag vill. Jag är intresserad av att veta hur dom har arbetat med del två, och att inte se den vore som att gå i pausen av en pjäs. Jag vill ha hela upplevelsen.”
”Hm,” fnös han. Det var en ljus, snabb fnysning, näsan som en nysning: ”Jag tycker det låter ganska idiotiskt.”


BUDSKAPET TILL MARIA, på Dramaten:

Men det är dräkterna som är de verkliga stjärnorna: detta är kostymer, inte kläder; snitten är enkla, som hos Vermeers tjänstekvinnor, men med en mönstermångfald som om Klimt hade målat med vattenfärg. Detaljerna är diskreta, men många; inget är enbart utilitärt, endast funktionellt, detta är medeltida bondekläder som skapade ur romantikens syn på medeltiden, och många av dom borde ställas ut. 


FRANKENSTEIN, med Teater Barbara, på Teater Playhouse:
En intressant biprodukt av allt det här teaterbloggandet, är allt fascinerande jag träffar på i mina förvirrade efterforskningar. Saker jag inte kände till, saker som jag inte hade en aning om, saker som låter bekanta, men som jag helt glömt bort. Som författaren till boken Frankenstein; or, The Modern Prometheus.  Du vet alla fåniga teveserier som görs? Någon borde göra ett riktigt rejält kostymdrama om Mary Wollstonecraft Shelley. 




↧
Search

Just nu ser jag fram emot -

May 14, 2018, 9:38 pm
$
0
0
- torsdag, och avgångsklassen på Stockholms Musikalartistutbildnings produktion av musikalenBAD GIRLS -THE MUSICAL.

BAD GIRLS - THE MUSICAL baseras på den populära brittiska TV-serien med samma namn. Den utspelar sig i ett fängelse för kvinnor. En ytterst aktuell historia där allvar blandas med humor och show.
Manus:
MAUREEN CHADWICK & ANN MCMANUS
Text & musik: KATH GOTTS
Original regisserad av Maggie Norris
Orkesterarrangemang av Martin Koch

Medverkande:
Stockholm Musikalartist Utbildning årskurs 3
Nils Bergstrand, Nils Axelsson, Stefan Marling
7 manna orkester under ledning av Adam Dahlström

Regi av Helena Sandström Cruz
Svensk översättning av Johan Schildt
Koreografi av Linda Hansson
Sånginstudering ansvarig Kerstin Ryhed

Följ repetitionerna på Instagram: @smu3BADGIRLS

BILJETTER: 300 kr
Biljetter säljes en timme innan föreställning på Maximteatern.
Du kan också boka biljetter genom att maila smu@base23.se. Skriv “Biljetter Bad Girls” i ämnesraden. Skriv ditt namn, antal biljetter och önskat föreställningsdatum i mailet.


↧

One's Company - a Documentary

May 15, 2018, 10:24 pm
↧
↧

Borde inte någon sätta upp -

May 16, 2018, 11:28 pm
$
0
0
 - Paul Zindels pjäs från 1967: AND MISS REARDON DRINKS A LITTLE.
↧

COMPANY, på Kulturama, föreställning 14, 2/5 2018

May 21, 2018, 4:04 am
$
0
0

Med och Bella Persson, Hedda Karlsson-Pyk, Sara Kilagård, Emese Farsang Bengtsberg, Julia Holmgård Åkerberg, Julia Kollberg, Joel Lättman, Stefanie Cardozo Chungara, Elin Andersson, David Larsson och Bella Persson, Hedda Karlsson-Pyk, Sara Kilagård, Emese Farsang Bengtsberg, Julia Holmgård Åkerberg, Julia Kollberg, Joel Lättman, Stefanie Cardozo Chungara och David Larsson. Saknas på bilden gör Elin Andersson.

”Vill någon hänga med på 
Company i kväll på 
Kulturama 18.30?” 

Det dök plötsligt upp ett meddelande från min kompis Jennie Blåtå på Facebook messenger. Jag hade egentligen tänk gå några dagar senare, men nu fick jag liksom tummen ur: Detta är min favoritperiod vad gäller teater, på hela året: när alla skolor har sina avslutningsföreställningar.

När COMPANY hade urpremiär 1970, fick den 14 Tony-nomineringar, vilket var rekord, och detta berodde kanske på att Broadwaymusikalen befann sej i en riktig svacka. Den klassiska musikalen kändes gammaldags, och man visste inte hur, och med vad, man skulle gå vidare. HAIR hade haft premiär 1967, och skakat om hela genren, och 1969 kom OH, CALCUTTA, en slags revy om sex, med mycket nakenhet. Det här var en tid när musikaluppsättningar inte var lika framgångsrika som pjäser. Neil Simon, inte Stephen Sondheim var bäst på Broadway. 
Trots att COMPANY,  som det året tävlade med några musikaler som inte direkt kan räknas som klassiker, THE ME NOBODY KNOWS och THE ROTHSCHILDS, vann man dock bara sex statyetter: Bästa Musikal, Bästa Manus, Bästa Musik, Bästa Sångtexter, Bästa Regi och Bästa Scenografi. 
Det var femte året i rad som Michael Bennett var nominerad för Bästa Koreografi, utan att vinna, men följande år hände det äntligen: han vann för koreografin för FOLLIES, för vilken han också fick dela regipriset med Hal Prince. Sen följde A CHORUS LINE, DREAMGIRLS och BALLROOM. Och CHESS, nästan. 

COMPANY är en väldigt pratig musikal, och jag menar inte det som något negativt, men vanligtvis brukar dialogen hållas till ett minimum, och om något av vikt ska sägas så brukar det sjungas. Här finns hela scener med dialog, och man skulle också kunna ta bort alla sång och musik och ändå få en fullt begriplig föreställning.
Detta beror på att musikalen har sitt ursprung som en pjäs, skriven av Furth, en filmskådespelare vars analytiker hade föreslagit pjäsförfattande som ett slags terapi. Han skrev 11 korta scener som alla handlade om relationen mellan par. Musikalen har ovanligt många stora kvinnliga biroller, och det beror antagligen på att i ursprungspjäsen var alla kvinnor tänkta att spelas av samma kvinna, Kim Stanley, en sån där skådespelerska som kanske inte var världsberömd, men som högaktades av alla inom det egna skrået. 
Från början hette musikalen THREES, Treor, eftersom varje scen handlade om tre personer.

Musikalklasser har alltid en överrepresentation av kvinnor, och det händer ofta att kvinnliga elever måste spela manliga roller. Ibland skiftar man bara könet och låter en kvinna spela polis eller domare, butler, eller vad det nu kan vara, och det funkar ganska bra, så länge rollen är ganska asexuell. Några gånger har jag sett ett slag könsbyte, där den manliga rollen förbyts till en lesbisk kvinna, vilket inte har känts vidare lyckat, mest för att det känns som om ett sånt ingrepp borde få mer fokus, tillåtas bli intressantare, ta mer plats. Relationen i det heterosexuella kärleksparet är i många musikaler ganska ointressant, och brukar i det flesta fall handla endast om fysisk attraktion - hon är snygg och hann är så snygg, så visst borde dom få ihop den - men om man i WEST SIDE STORY byter ut Tony mot en Tonie, så tycker jag man måste göra en grundligare revidering av läsningen, för det finns plötsligt en ny, ganska laddad anledning för the Sharks att hata henne. Eller också inte.
Ibland ska den kvinnliga eleven föreställa en biologisk man, och då brukar det bli lite rangligt, rent konstnärligt. Hon får liksom koncentrera sej på att i första hand spela man, istället för att bara agera. Det är tillräckligt svårt att spela judge Turpin i SWEENEY TODD, utan det extra lagret att behöva spela honom som det motsatta könet. 
Eftersom jag kände till den här musikalen - utan att egentligen ha sett en liveversion - visste jag att den innehöll flera äkta män, och jag fruktade en kväll fylld av lösmustascher, manspreading och eget gren-greppande. 

Det handlar om Company, sällskap, och därför också om ensamhet. Bobby, en singel i New York ska fylla 35, och alla vänner lever i parförhållande, och dom önskar alla att han gjorde detsamma. De önskar det både för hans skull, men även för sin egen skull: en person som lever lycklig som singel är både ett hot och en abnormitet. Det är som när religösa personer möter en ateist: man kan köpa att man väljer en annan religion, men att inte välja någon är obegripligt. De vill inte, kan inte, får inte tro att han är lycklig utan en kvinna vid sin sida. Och dom är övertygade om att bara han hittar henne så kommer han att inse hur ensam, olycklig och misslyckad han varit utan en kvinna i sitt liv. Och, nej; han är inte bög. 
I början av föreställningen samlas de i hans lägenhet för att överraska honom på hans födelsedag, men snart splittras handlingen upp i fristående korta scener, som alla, utan krav på någon speciell kronologi - eftersom ingenting egentligen händer -  handlar om honom och hans vänner, under paraplytemat ”Sällskap”.

Alltid när jag ser den här musikalen undrar jag vad det är som är så underbart med huvudrollen, Robert. Alla sjunger att dom älskar honom, men jag vet inte vad det är dom egentligen tycker så mycket om. Det är inte det att han är otrevlig eller vidrig på något sätt, han känns bara lite opersonlig. Karaktärslös. Han saknar en mening, ett mål. Han känns mer som en observatör än en deltagare, lite som Christopher Isherwood beskriver sej själv i början av Goodbye To Berlin: "I am a camera with its shutter open, quite passive, recording, not thinking."
Det är som om man vill säga: för att bli någon måste han vara en make, en pojkvän, en partner. Även om jag inte håller med tycker jag det är intressant, för detta resonerande är något som oftast tillskrivs kvinnor. 

Scenrummet föreställer en New York-lägenhet, med sovrum, vardagsrum, balkong, badrum och kök, men det är inte platsspecifik: det är inte bara huvudpersonens hem, rummen tillhör alla: samtidigt som ett par sitter i soffan, ligger ett annat par i sängen, eller lagar mat i köket. Det ger en bild av storstadsliv, som en genomskärning av en skyskrapa, där alla lägenheter i stort sett ser likadana ut, och där folks liv och levnadsytor överlappar. Flera gånger möbleras också rummet om av ensemblen, och scenbytena är - tack och lov - snabba och effektiva, eftersom dom är genomtänkta och välrepeterade.

Scenen är fylld av folk, för man använder sej av nästa års avgångsklass, som är mycket större, och för att man ska kunna urskilja och skilja på paren, så har de fått kostymer i samma färg: de är gula, röda, gröna, blå eller vinröda, men de är inte monokroma, som om kläderna doppats i ett färgbad, eller som om alla plagg sytts upp av samma tyg; det finns nyanser, avbrott, skiftningar och varierande materialval. Det är snyggt och alla på scenen känns kostymerade istället för påklädda.

Ofta, speciellt i elevuppsättningar, kan det kännas som om koreografin är insprängd för att studenterna ska få dansa, och rörelserna i sej har ingenting gemensamt med det övriga sceniska berättandet, man bara slänger in några välrepeterade danser som inte berättar någonting, egentligen. Shish-ka-boom-ba, Box Step, Eagle Slide, Jump Charleston, Shimmy… Steg. Steg. Steg.
Här är det inte så: Den koreografi som förekommer känns inte som avbrott, eller något inom parentes, utan som en naturlig följd av det sceniska berättandet. 

Det högsta berömmet jag kan ge en föreställning, är att den är smakfullt regisserad. Vad jag menar med det är att regissörens konstnärliga val är smakfullt gjorda. Eftersom jag anser att regissören är ytterst ansvarig, så gäller detta även andra underordnade yrkesområden, som scenografi, kostym, koreografi, och så vidare; då jag anser att allt detta måste godkännas av regissören. 
Det kanske inte låter så viktigt, men smak gör all skillnad i världen. Den hindrar vissa från att inte skicka in en skådis i kundvagn, trä papperspåsar över sångarnas huvud, eller skicka in Eliza i ett rosa sängöverkast.

COMPANY är mycket smakfullt regisserad. Den är så smakfullt regisserad att den är en ren njutning.

Patrik Bergner har länge varit något av en favoritregissör, men jag misstänker att han också är en mycket bra teaterpedagog och personinstruktör, för jag har aldrig, i någon av hans uppsättningar, sett en person som inte verkar veta precis vad den ska göra, och hur det ska göras. Ingen elev känns utlämnad eller övergiven.
I en klass där det bara finns två manliga elever har man gjort ett mycket smart val: istället för att låt en av killarna spela huvudrollen Bobby, och den andre får spela en av de manliga birollerna, så får båda spela Bobby, och kvinnorna i klassen spelar både de kvinnliga och manliga birollerna. Detta gör att könsfördelningen framstår mer som ett konstnärligt val än något de blivit tvungna att göra. Hade en av männen spelat en av birollsmännen hade det blivit lite wobbligt där de andra männen spelas av kvinnor.

Det här är ett elevuppspel, så givetvis brister det lite här och var, för det finns roller som är svåra, och svårtillsatta, även i mer professionella sammanhang, och i det här fallet speciellt vad gäller ålder: nästan alla är för unga för det dom spelar, men det är inte viktigt, för man lyckas trots detta upprätthålla en mycket hög konstnärlig standard. 
Och roligt nog är det det som jag trodde skulle vara en belastning som blir en av de största behållningarna: kvinnorna som spelar män. Det är inte det att dom gör ett helt okej, adekvat jobb: dom briljerar. Jag vet inte vad dom har fått för regi eller för nycklar, men deras prestation känns inte sökt eller ansträngd, den känns naturlig. Om jag vore en väldigt ung flata, ointresserad av hår och högklackat, och såg den här föreställningen, så skulle jag tänka att det var musikalartist jag ville bli. 

Det är ganska vanligt att man efter en sång i en musikal får applåder, men det har aldrig hänt, vad jag minns, att någon får en applåd efter en monolog. Här händer det: kvinnan som spelar den något naiva flygvärdinnan April berättar sin historia om en katt och en fjärilskokong, och när hon slutar går det helt inte att låta bli att klappa.  
Ibland kan uppspelspublik var lite väl entusiastiska, men inte i det här fallet. Jag menar: dom är entusiastiska, men det finns all anledning till det.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

InstagramFölj mej på Instagram

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan, 

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com


THE LAST FIVE YEARS på Teaterstuio Lederman: 

För att försöka reda ut den här härvan gjorde jag två nya spellistor på min telefon: en med alla sånger i korrekt kronologisk ordning, och en totalt bakvänd, där de byter förutsättningar: Cathys historia berättas från början till slut, och Jamies börjar i slutet och arbetar sej framåt.


ANGELS IN AMERICA, Del 2: PERESTROJKA, på Elverket: 

”Varför går du och ser del två om du inte tyckte om del ett?” frågade min kompis L. Woods. 
”Därför att jag känner att jag borde,” svarade jag, men ångrade mej: ”Nej, inte bara därför, utan för att jag vill. Jag är intresserad av att veta hur dom har arbetat med del två, och att inte se den vore som att gå i pausen av en pjäs. Jag vill ha hela upplevelsen.”
”Hm,” fnös han. Det var en ljus, snabb fnysning, näsan som en nysning: ”Jag tycker det låter ganska idiotiskt.”


BUDSKAPET TILL MARIA, på Dramaten:

Men det är dräkterna som är de verkliga stjärnorna: detta är kostymer, inte kläder; snitten är enkla, som hos Vermeers tjänstekvinnor, men med en mönstermångfald som om Klimt hade målat med vattenfärg. Detaljerna är diskreta, men många; inget är enbart utilitärt, endast funktionellt, detta är medeltida bondekläder som skapade ur romantikens syn på medeltiden, och många av dom borde ställas ut. 




↧

STÖTTA KAMRATERNA!

May 22, 2018, 12:08 am
$
0
0


Från deras hemsida: 

Hjälp oss betala av våra sms-lån!
Med operorna The Fox av Igor Stravinsky och The Seven Deadly Sins av Kurt Weill och Bertolt Brecht mixar Sveriges kaxigaste operakompani ihop en dekadent cocktail av opera och djuriska drifter. Med humor, värme och mycket starkt magstöd bjuder Kamraterna på en kalldusch av mänsklig natur, heliga dygder, nattsvarta synder och ömmande hjärtan.
Det blir sång! Det blir dans! Det blir kanske lite naket.
Allt detta är otroligt roligt men dessvärre är båda verken förfärligt svåra och dyra att få tillstånd för att spela. Kombinationen av höga rättighetskostnader och det att vi vill att så många som möjligt oavsett ekonomisk förmåga ska ha möjlighet att se den här föreställningen (vi har därför sänkt ordinarie priset) gör att vi söker finansiera årets föreställning med hjälp av er.
Den som vill och kan får otroligt gärna stötta oss via CROWDCULTURE.SE.
Du klickar på länken, registrerar dig blixtsnabbt och donerar sedan det du tycker vi är värda.
Nedan ser du vilka summor du kan skänka, och vad du får om du stöttar oss.
Vill du både donera pengar, få present och en biljett på köpet så skaffar du en DYGDEPLATS! Det kan nästan inte bli bättre än så?!
Biljetterna gäller under spelperioden 20 juni – 9 juli 2018.
Det går också bra att swisha valfri summa till nummer: 123 019 64 51
Vi hoppas du vill hjälpa oss ro i hamn detta projekt och göra det lättare även för dem med tunnare plånbok att gå på opera. Stort tack!
  • 100 SEK – Kamraternas vän
    – evig tacksamhet
  • 200 SEK – Kamraternas vän
    – evig tacksamhet
  • 300 SEK – Kamraternas vän
    – evig tacksamhet
  • 500 SEK – Kamraternas vän
    – evig tacksamhet och en hemlig present
  • 650 SEK – Dygdeplats
    – biljett till valfri föreställning inkl. snacks och hemlig present
  • 1 000 SEK – Dygdeplats Deluxe
    – biljett till valfri föreställning inkl. snacks, drink och hemlig present
  • 3 000 SEK – Dygdeplats Operalyx
    – biljett till valfri föreställning, snacks, drink, hemlig present samt en operalektion*under ledning av regissör Dan Turdén!
  • 5 000 SEK – Dygdeplats Extra Allt
    – biljett till valfri föreställning för dig och en vän inkl, snacks, drink, hemlig present, en operalektion* och presentkort på vincaféet Tyge & Sessil
*Operalektionen infaller på specifika datum och hålls tillsammans med de andra som donerat samma summa.
TACK!
/Kamraterna

↧
Viewing all 815 articles
Browse latest View live
Search