Av Leslie Bricusse and Anthony Newley, Producerad för Broadway stage av David Merrick tillsammans med Bernard Delfont, Regi och koreografi Hans Marklund, Scenografi och kostym Annsofi Nyberg, Mask Rebecca Afzelius, Kapellmästare Andreas Landegren, Rekvisita Anja Liedtke, Med Albin Flinkas, Andreas Landegren, Anna Sise, Barbro Lindkvist, Cilla Silvia, Henning Attlin, Jessica Heribertsson, Martin Höper, Petter Skoglund, Rebecka Meiselbach
Jag har köpstopp vad gäller böcker. Min lägenhet svämmar över. När valet stod mellan att köpa ännu en billy-bokhylla, eller att slut köpa böcker, beslutade jag mej motvilligt för att dra ner på inköpen tills dess jag avverkat några löpmeter. Några decimeter i alla fall. Men…
Hela dagen hade jag suttit framför datorn. Jag hade skrivit lite om Operastudions uppsättning av HANS OCH GRETA och XERXES, men eftersom jag på kvällen skulle gå och se genrepet av Parkteaterns STOPPA VÄRLDEN JAG VILL STIGA AV, tillbringade jag en hel del tid med att bekanta mej med musikalen. Jag brukar försöka läsa på lite om det jag ska se, speciellt om det är en opera eller en musikal, eller en pjäs där jag misstänker att en djupare bekantskap kan förhöja upplevelsen. Det finns gånger då den här typen av beredskap har förstört upplevelsen av föreställningen, men i de allra flesta fall är det bara en tillgång att ha en närmare bekantskap.
![]()
Manus, musik och sångtexter är skrivna av Leslie Bricusse och Anthony Newley, och Newley spelade även huvudrollen vid uruppföranden i London och på Broadway. Tillsammans har de också skapat musikalen THE ROAR OF THE GREASEPAINT - THE SMELL OF THE CROWD, och sångerna i filmmusikalen Willy Wonka and the Chocolate Factory. Duon ligger bakom Bond-sången Goldfinger och Feeling Good.
Bricusse arbetade även som endast textförfattare, till exempel för Julie Andrewsfilmen Victor/Victoria, där Henry Mancini skrev musiken, och för musikalen JEKYLL & HYDE, där musiken skrevs av Frank Wildhorn.
Musikalen hade premiär i Londons West End 1961, på Queens Theatre, en av de där tre teatrarna nere på Shaftesbury Avenue, mittemot China Town, där LES MISERABLES har gått sen 2004, då den flyttade från Palace Theatre, längre upp på gatan.
Detta är året då Boy George föds, Victim blir den första brittiska filmen där någon säger ordet Homosexual, och på Broadway går HOW TO SUCCEED IN BUSINESS WITHOUT REALLY TRYING.
Redan nästa år, 1962, hade den premiär på Broadway, men trots att den även nominerades som Bästa Musikal, Bästa Manus, Bästa Kompositör och Textförfattare och Manliga Huvudroll, vann man bara för Kvinnliga Biroll, Anna Quale, som spelade de fyra kvinnorna som den manliga huvudrollen har en romans med.
Stephen Sondheims A FUNNY THING HAPPENED ON THE WAY TO THE FORUM vann Bästa Musikal, Bästa Manliga Huvudroll, och Bästa Manus, men trots att detta var ett Sondheimverk gick Bästa Kompositör och Textförfattare till den brittiska OLIVER!Jag har sett en tidigare, svensk uppsättning, redan 1987, och jag är inte säker, men jag tror att den gick på Mosebacke, men jag är säker på att huvudrollen spelades av Richard Carlsohn, en av mina absoluta idoler. (När jag såg honom som konferenciern i CABARET på Oscarsteatern 1989, och han sjöng I Don’t Care Much, då stod tiden still. Jag satt uppe på balkongen, och när sången var över var jag inte riktigt säker på var jag var, eller vad som hade hänt. Det händer inte ofta.)
Jag hittar en sida i Svensk Mediabas där jag läser att föreställningen sattes upp på Södra Teatern - och det kan faktiskt betyda Mosebackescenen - med Riksteatern som producent och i regi av Ivo Cramér.
På Youtube hittar jag en filmad version med Sammy Davis Jr., och slänger mej på golvet på min sackosäck och kollar. Så hittar jag en annan video. Och en annan. Timmarna går.
Det handlar om en mans liv, från vaggan till grav, berättat ganska övergripande, svepande, med nästan brechtiansk distansering. Han föds, börjar jobba som te-pojke på ett företag, träffar en flicka som visar sej vara chefens dotter, hon blir gravid, det gifter sej, får barn, han avancerar inom företaget, reser till USA, Ryssland, Tyskland, har förhållanden med andra kvinnor, ger sej på politiken, hans fru dör, och han sjunger om att han var en dåre som aldrig någonsin blev kär.
Ska jag sortera in musikalen blir det någonstans tillsammans med PIPPIN, HOW TO SUCCEED IN BUSINESS WITHOUT REALLY TRYING, CANDIDE och GODSPELL.
Musikalens titel kommer från att huvudpersonen ibland, när det blir för intensivt, liksom tar en time out och stoppar världen. Idén är intressantare än hur den utförs, för aldrig, när världen är stoppad, verkar det som pausen verkligen används, och hela konceptet blir lite av en besvikelse. Jag får intrycket att man hittade en cool titel, och klistrade den på en berättelse som inte har något med saken att göra, och för att rättfärdiga det hela har man slängt in några tillfällen då världen stannar, men utan några egentliga konsekvenser.
De mest kända låtarna ur musikalen är Gonna Build A Mountain, Once in a Lifetime och What Kind of Fool am I? Jag kan nästan lova att du har hört dom. Jag har på min dator 8 inspelningar av Gonna Build a Mountain, 15 av Once in a Lifetime, och 20 versioner av What Kind of fool am I inspelade av allt från Blossom Dearie, Clay Aiken och Nancy Wilson. Det finns till och med en parodi av Alan Sherman, döpt One Hippopotami. När jag tittade igenom flera filmade versioner, slogs jag av hur lite dessa låtar passar in i musikalen. Det är som om de blivit framgrävda ur en koffert och inkilade i situationer som någorlunda påminner om sångens sinnesstämning. Alla tre är pompösa, grandiosa beltar-ballader, men i musikalen uppstår de ur situationer som är allt annat än spektakulära. Det är som om WICKEDs Defying Gravity handlade om hur Elphaba av någon anledning lär sej jonglera, eller som om Let it Go sjöngs till någon som var lite trumpen.
![]()
Gonna Build a Mountain sjungs när huvudpersonen försöker entusiasmera arbetarna på en fabrik, dit han sänts av sin svärfar för att öka produktionen. Once in a Lifetime sjungs när han har klättrar till toppen på karriärsstegen och överväger att ge sej in i politiken, och What Kind of Fool am I, sjungs när han upplever det som att han aldrig har älskat någon, trots att han hela tiden har verkat nog så kärleksfull. Musikalens övergripande tematik verkar inte handla om någon som har känslomässiga problem, någon som har svårt att relatera till andra, som är hjärtlös, kall eller frigid, men trots detta handlar den sista, sammanfattande sången om att han aldrig riktigt älskat.
![]()
Jag hoppades att Parkteatern inte hade konstlat till berättandet och låtit utseendet, det rent fysiska, ta över. Musikalen har en ganska tunn tråd, och det är lätt att berättelsen kvävs av ett starkt uttryck, en för expressivt estetik. Men så tittade jag efter vem som gjort scenografi och kostym, och blev lite lugnad, för min erfarenhet av Annsofi Nybergs arbete, är att det är ganska oteatralt, kläderna är kläder, och varken scenografi eller kostymer brukar dra fokus. På gott och på ont. Bilderna på hemsidan visade alla klädda i svarta kostymer, vita skjortor, svarta slipsar och svarta skor. Som något ur Blues Brothers eller Pulp Fiction.
Nu var jag plötsligt lite rädd att det skulle bli för monokromt och monotont.
Trots att det är två timmar tills föreställningen börjar, sätter jag mej på cykeln och drar in till stan. Det har varit riktigt varmt de senaste dagarna, men nu är det inte riktigt lika kväljande. Luften känns frisk. Nästan lite… kylig.
Kanske borde jag ha haft något annat än shorts idag? Och varför packade jag inte ner en tunn jacka. Eller en tröja?
Eftersom jag är ute i god tid stannar jag till vid Myrorna på Hornsgatan. Jag ska inte ha något, absolut inget, och absolut inga böcker. Men det skadar ju inte att titta? Och om jag mot all förmodan skulle hitta något oemotståndligt, då var det ju bara tur att jag tittade in, eller hur?
Och, visst, världen hade inte slutat snurra om jag inte hade köpt RuPauls Workin’ It, men om jag inte har plats för en 1,5 centimeter tjock bok i mitt liv, vad har jag då plats för?
Jag cyklar förbi Mae Thai-kiosken på Götgatan, köper med mej en vegansk Drunk in Bangkok with Rice Noodles och Tofu, drar upp till Vitabergsparken och sätter mej. Det är avgjort svalt.
Innan jag åkte hemifrån hade jag googlat dom vars namn jag inte kände igen. En av de medverkade var också kapellmästare, en annan var trummis, en tredje verkade vara basist. Så plötsligt verkade någon mest hålla på med parkour. En slags förväntad bild byggdes upp, av musiker som var en integrerad del av berättandet, och så nån som klängde runt i scenografin. Tre av vad som verkade vara de fyra skådisarna var kvinnor.
På den uppbyggda scenen har man ställt en ganska låg byggnadsställning, men tillräckligt hög för att man ska kunna ha två plan, även om det undre inte används som spelplats, utan mer som ett slags orkesterdike. Det övre planet har ett skyddsräcke som löper runt hela konstruktionen, och en brant, central trappa ner till mitten av scenen. På var sida om trappan står två tjocka skivor uppställda. Flera metallramper leder också ner från scenen, ut i publiken. Det är en lekfull, inbjudande spelplats, även om den kanske ser ut lite som något man har i en replokal, innan den verkliga scenografin kommer. Den är i första hand funktionell.
Detta är ett genrep, och på scenen håller man på med en slags kombinerad soundcheck och repetition. Som jag hade anat verkade det vara en hel del parkour med i föreställningen. Två män klänger och klättrar på ställningen, och gång på gång hoppar de ner från det översta planet, för att föreställningsfotografen ska få fina bilder.
Innan det börjar kommer Parkteatern chef Sissela Kyle upp på scenen. Hon är, för mej, definitionen av folkkär. När hon har sitt lilla anförande om att detta är en repetition, och om att man ska stänga av sina telefoner, så bubblar det av kärlek i bänkraderna. Hon är deras, vår, Sissela, och jag längtar tills hon gör en egen föreställning.
Precis som jag hade befarat är alla klädda i svarta kostymer, vita skjortor, svarta slipsar och lågskor, och visuellt blir det ganska tråkigt, ganska snabbt.
I originaluppsättningen - och i de flesta påföljande uppsättningar - använde man sej av en slag cirkus-, clown- eller mimestetik, med vitmålade ansikten, stora byxor, klara färger, tajta trikåer, hängslen; kostymer som drar blicken till sej. Jag är glad att man inte har kopierat dessa kostymer, men här känns det som om man nästan gjort det - genom att göra det motsatta. Det är som om man inte tänkt så mycket på vad föreställningen behöver, utan hur man ska kunna utmärka sej, skilja sej från originalet. Göra tvärtom.
Eftersom man här befinner sej på en ganska naken, odekorerad scen, hade jag uppskattat lite färg, lite flärd, lite fantasi. Utomhusteater tävlar om uppmärksamheten med blå himmel och grönska, fåglar och flygplan, det hade behövts något som drog min blick mot scenen. Ibland använder man sej av starkt färgad rekvistita, som tyger, resväskor eller fjäderboor, och genast blir det lite roligare att titta.
Det känns också som om kostymören och regissören inte riktigt har samma vision. Föreställningen börjar med att alla kommer upp ur publiken, någon har en cykel, en annan drar en barnvagn, som om de vore som du och jag, men detta motsägs av att alla är klädda i kostymer som alla är uniformt lika.
Det verkar finnas någon regel om att Parkteatern-uppsättningar inte får vara för långa, och att man inte kan ha en paus, och detta gör att man har gjort avsevärda kortningar i musikalens manus, och man har tagit bort både för mycket och för lite. Vad jag menar är, att ibland, när man stryker, är det bättre att ta bort ganska stora partier, istället för att stryka några meningar här och där; att göra en tolkning istället för en förkortning. Att välja att berätta en kortare version istället för att försöka berätta allt, bara mer fragmentariskt, på kortare tid och med färre ord.
Till exempel finns det en scen där huvudpersonen åker till Ryssland, träffar en ryska, har en liten affär, men här har scenen strukits ner så kraftigt att det upplevs som om han vänder redan på flygplatsen. Vi har precis fått veta att hans fru är gravid och väntar deras tredje barn, och i originalet, i en sång där han och ryskan sjunger om sin längtan efter ett barn, får vi veta att han önskar sej en son, och vi får också veta att hans fru förlorar barnet, hans efterlängtade son. I Parkteaterns version får vi aldrig veta vad som hände med barnet.
Musikalen skrevs för och om den teatergående medelklassen, för männen som jobbade på kontor, och för kvinnorna som jobbade på kontor tills dess de lyckades gifta sej med en man som jobbade på kontor. Precis som en annan musikal som kom det året, HOW TO SUCCEED IN BUSINESS WITHOUT REALLY TRYING, handlar det om att göra kontorskarriär, om att starta på botten och ta sej upp. I ett av den här bearbetningens grepp där man är lite för underfundig för sitt eget bästa, förklarar man huvudpersonens förmåga att kunna stoppa tiden med att han har uppfunnit en app, vilket i sej är ett kul grepp, men det lägger liksom krokben på resten av berättelsen där hans ambition är att bli rik, slå sej fram, ta sej uppför karriärsstegen. Han borde väl redan vara multimiljardär: en tidsstopp-bar-app borde väl utklassa det mesta i app store?
Den här musikalen är i grunden något av en one-man show. Det finns en kolossal manlig huvudroll, fyra mindre roller - hans fru och tre älskarinnor - som brukar spelas av samma kvinna, och så några mycket små roller som görs av ensemblen.
Här verkar man ha försökt jämna ut obalansen, genom att stycka upp huvudrollens uppgifter och dela ut dom bland de andra, med lite varierande resultat.
Till exempel, i originalet, när huvudrollen beslutar att ge sej in i politiken, sjunger han Once in a Lifetime, en sång vars text och musik är så dramatisk och grandios, att det är svårt att förlika sej med att han bara sjunger om sin lite plötsliga ambition att ge sej in i politiken:
Just once in a lifetime
There's one special moment
One wonderful moment
When fate takes your hand
And this is the moment
My once in a lifetime
When I can explore
A new and exciting land
For once in my lifetime
I feel like a giant
I soar like an eagle
As tho' I had wings
I den här versionen har man valt att ge den till en kvinna ur ensemblen, som sjunger den i rollen som boaklädd sångerska, för gästerna på ett party. Hon framför den mycket bra, men valet att låta henne sjunga den är lite vanskligt: i hennes version - av naturliga skäl - blir sången inte mycket mer än ett slags uppträdande, där inget mer sceniskt händer än att en kvinna sjunger en mycket fin sång. Jag hade förstått om man hade låtit orden bli en slags undertext till den manliga huvudrollen, att han hör sången, och den ger honom tankar, känslor, eller att hennes sång blir ett slags soundtrack för vad han känner, men dramaturgiskt, i den här versionen, fyller den ingen funktion, den berättar ingenting. Hon kunde ha sjungit vilken sång som helst.
Jag tror heller inte att någon hade reagerat på om man också strukit vad som är musikalens gimmick: huvudrollens förmåga att stoppa tiden. Jag vet, det står inskrivet i titeln att världen ska stoppas, men de gånger tiden stannar händer aldrig något av vikt. Det är inte så att tiden används till att uträtta något, ingripa, eller stoppa något som inte borde hända. Han gör några reflektioner, bara, ingen av dom speciellt intressanta, och så fortsätter handlingen.
Vad jag verkligen uppskattar, förutom den underbart om-arrade musiken, och aktörerna, är det fysiska uttrycket, koreografin, rörelserna, formationerna, dansen. Här finns fantasi och kreativitet, nånting totala njutbart, och jag önskar att man hållit sej till den här typen av visuellt berättande, utan att försöka modernisera, ironisera eller kommentera.
Textmässigt ligger den här musikalen långt ifrån Sondheim, men här och där ligger det lite underfundiga formuleringar och fyndigheter inbäddade, och i den här bearbetningen verkar man ha klämt in ytterligare en hel del. Tyvärr kan det ibland vara så att det fullmatade fysiska uttrycket kommer i konflikt med sångtexterna: man lyssnar inte, för det finns så mycket att titta på.
Jag går från föreställningen med ett intryck av en föreställningen som är lite för underfundig för sitt eget bästa. Man verkar ha varit så rädda att bara göra en mossig föreställning, att man gjort så många bearbetningar och radikala val, att det är lite svårt att förstå varför de ville sätta upp just den här musikalen, vad det var som attraherade, varför man föredrog den här framför andra musikaler, vad det var från början med den här historien som var så intressant att man kände att man ville berätta den. För jag är inte helt övertygad att jag förstod vad det var.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Om du gillade det här kanske du gillar:
IF/THEN på Sankt Eriks:
"Många gånger måste jag påminna mej om att det här ungdomar som går i gymnasiet. De är imponerande i sin tydlighet, välutbildade och vältränade, och har en fascinerande mognad som borde ligga några år i framtiden, både för dom som skådespelare, men också som människor."
ROSENKAVALJEREN på Kungliga Operan:
Kanske är det för att jag bloggar, och vill vara tydlig och exakt, men jag har ett starkt behov av att definiera, rubricera, relatera och karaktärisera. Vilken färg har stolen? Är den ljusblå eller mörkblå, mattmålad eller glansig? Är den tillverkad i trä eller metall, modern eller antik? Är det där en man eller kvinna?
HANS OCH GRETA och XERXES med Kulturamas Operastudio på Årsta Teater:
"Om du tycker att namnet Engelbert Humperdinck är lite speciellt, ponera detta: 1965, 44 år efter kompositörens död, tog en ganska misslyckad brittisk popsångare, Gerry Doresy, frivilligt detta namnet, för att utmärka sej."
Följ mej på Instagram
