Quantcast
Channel: Minst En Gång i Veckan
Viewing all 815 articles
Browse latest View live

THE FOX & SEVEN DEADLY SINS, Kamraterna, Årsta Teater, 20/6 2018

$
0
0

Av Igor Stravinskys och Kurt Weill, Regi: Dan Turdén, Musikalisk ledning: Anna Christensson, Koreografi: Sara Ribbenstedt, Scenografi: Dan Turdén och Per Wittsäter, Kostym: Maria Peterson Ljus: Niclas Lindgren, Produktion: Dan Turdén och Jonas Dillner, Marknadsföring: Eva Sunmo, Foto och affisch: Maximilian Mellfors, Medverkande: Karolina Blixt, Sara Ribbenstedt, William Davis Lind, Wiktor Sundqvist, Linus Flogell, Michael Schmidberger, Piano: Karin Haglund och Anna Christensson

Plötsligt verkade sommaren ha tagit slut. Fastän vi bara var mitt i Juni verkade vi vara någonstans i slutet på September. Det regnade, och i min lägenhet var det så kallt att jag var tvungen att leta fram ett par raggsockor. Dörren till den franska balkongen i mitt sovrum, som brukar stå på glänt från tidig vår, till sen höst, släppte nu in så mycket kall luft att jag mitt i natten var tvungen att stiga upp och stänga den. 
Nu, några veckor senare, när jag sitter framför min dator och skriver, i bara kalsonger och linne, med balkongdörren och badrumsfönster vidöppna för att få få in någon slags luft som det gick att jobba med, känns det nästan omöjligt att det någonsin varit läge för raggsockor. 

När jag kommer till Årsta teater är det knökfullt, och producenten stiger till slut upp i trappan och ropar upp namnen på de som ännu inte har hämtat ut sina biljetter, eftersom det finns fler som vill komma in. Det är en ganska exklusiv uppsättning, eftersom ingen av operorna vanligen sätts upp.

Mitt minne, och min allmänbildning är lite som Sisyfos sten, som gång på gång rullades uppför en kulle: jag läser och sätter mej in i något, och dagen efter är nästan allt borta och det är bara att börja om igen. En liten, löjligt liten procent av vad jag lärt mej stannar kvar, men det känns som om också den informationen bleknar, bara lite mer långsamt. 
Eftersom jag inte är vidare allmänbildad så hade jag på något sätt, till en början, blandat ihop Igor Stravinskys THE FOX med Leoš Janáčeks DEN LISTIGA LILLA RÄVEN, som ingick i Operastudions elevuppspel SAGOR OM KÄRLEK, som jag såg på Årsta Folkets Hus för några år sen, och det var inte förrän jag började läsa på som jag insåg att skillnaden.

När jag ska se något försöker jag alltid informera mej, och eftersom jag inte är vidare insatt i opera, och aldrig hört de här två verken, rasade jag - som Alice - ner i ett kaninhål av virvlande internetinformation. Det var inte så enkelt som att varje ämne ledde till något annat, som en ask som innehåller en ask, utan varje ask innehöll kanske 20 askar, som alla innehöll 20 askar, som alla innehäll 20 askar. 
Jag började läsa om Kurt Weill, och satt plötsligt och läste om koncentrationsläger och mördande hembiträden. När jag försökte läsa om Igor Stravinsky satt jag plötsligt och läste om  Winnaretta Singer, Princesse Edmond de Polignac, en totalfascinerande lesbisk kvinna, en av symaskinsmogulen Isaac Merritt Singers 24 barn, och arvtagerska till en enorm förmögenhet, och den person som ursprungligen hade bestämt THE FOX. En sån där det borde göras filmer, eller i alla fall pjäser, om.

Tonsättaren Igor Stravinsky är kanske inte mest känd för opera. Jag tänker balett, Ballet Russe, ELDFÅGELN, PETRUSJKA och VÅROFFER, och han anses av många som den mest inflytelserika kompositören från förra seklet.

THE FOX, skrevs 1916, tio år efter att Stravinsky slagit igenom med musiken till baletten ELDFÅGELN, och flyttat från Ryssland till Schweiz. 
1916 är vi mitt uppe i första världskriget, och kriget är orsaken till många av årets nyheter. Det året då man utförde den första lyckade blodtransfusionen, Tyskland bombar Paris med hjälp av zeppelinare, och Tyskland och Österrikes kejsare formar Kungariket Polen, något som håller i två år, tills kriget tar slut.
T. E. Laurence, Laurence av Arabien, startar en resning mot Osmanska riket. I USA blir Emma Goldman arresterad för att hon föreläser om preventivmedel, men Margaret Sanger öppnar den första preventivkliniken i landet, den första 40-timmarsveckan införs, på Edicott-Johnsonfabriken i New York, en haj dödar fyra personer i Jersey, vilket över 50 år senare inspirerar Peter Benchley att skriva Hajen, och i Erwin, Tennessee, hänger man elefanten Mary, för att hon har dödat sin skötare. Man undrar om hängning verkligen var det mest effektiva sättet att döda en elefant? 
I Sverige inför vi sommartid för första gången, men hälften av befolkningen struntar i det, vi inviger Liljevalchs konsthall och börjar fira svenska flaggans dag. Sif Ruud och Olivia de Havilland - som i skrivande stund ännu lever - föds. Jack London och Henry James dog.

Självporträtt av Winnaretta Singer
Operan är ett beställningsverk från den vansinnigt förmögna Winnaretta Singer, Princesse Edmond De Polignac, en av arvtagarna till Singers symaskinsförmögenhet, och den marknadsfördes ursprungligen som Histoire burlesque Chantée et joutée, en sjungen och agerad burlesk historia. Librettot bygger på en rysk folksaga sammanställd av Alexander Afanasyev, Rysslands svar på Bröderna Grimm, och koreografin var av Bronislava Nijinska, Nijinskis fru.

THE FOX är en moralisk kammaropera för två basar och två tenorer, en allegori försatt i djurvärlden.

Kamraternas sommaruppsättningar har blivit en slags tradition. Jag har sett deras HÄXORNA, ENLEVERINGEN, BRÖSTEN PÅ TERESIAS, och KÄRLEKSFÖRBUDET, och jag har alltid blivit förförd och förtjust av ett fräsch, högst kapabelt och eget synsätt.

Jag har varit på Årsta teater massor av gånger och oftast ser salongen mer eller mindre likadan ut: en upphöjd scen, med, men oftast utan, ridå. Några gånger har vi suttit upp på scenen, och någon gång tycker jag mej minnas att man helt har tagit bort den förhöjda scenen. Men jag har aldrig upplevt detta. 
När vi släpps in i salongen blir jag nästan lite förvirrad. Jag har förväntat mej en ganska sedvanlig salong; vi sitter här, och som sjunge är där uppe, och istället bjuds jag på - . 
Det är lite svårt att beskriva. Eller, själva den fysiska förändringen är inte så svårt: man har tagit bort alla stolar och ställt in en lång halvmeterhög, smal scen, som löper från vad som förut var salong och in över vad som brukade vara scenen. På var sida om catwalken står publikgradänger, som båda är separerade av en flygel. 
Men det är känslan, upplevelsen som är lite knepig att förmedla. Det känns både på en gång lyxigt, som om vi var på en modevisning, och undergroud, som om vi var på någon slags svartklubb. Rök, som av cigaretter, ligger tät, ljus slår från den långa scenens kortsidor, och det mumlas, lite osäkert, förväntansfullt i bänkraderna. Det är nästan som om vi väntade oss att ett rockband skulle stiga upp på scenen. Jag blir plötsligt medveten om salongens röda tegelväggar, och tycker att det påminner om ett annat rum, och det tar en stund innan jag inser att det är foajén på Operahögskolan jag tänker på. 


Det handlar om Räven, som lyckas fånga Tuppen, men som övermannas av dennes vänner Baggen och Katten. Räven gör ett nytt fångstförsök, men den här gången blir han dödad av Baggen och Katten.

Det är en mycket enkel historia, men sångarna verkar vara fullproppade med undertexter, mening. Det är givet att de har bestämt en alternativ handling som de inte känner att de behöver förmedla med oss, och det är helt rätt: det tillför en mystisk magi. 

Männen är klädda i svarta kavajer, svarta skor och vita skjortor, men ett byxben, är nedstoppat i färgglada strumpor, med olika par hos var och en. Skjortorna är uppknäppta i halsen, och som en slags kravatt sticker det upp päls eller fjäder. På huvudet har man cykelhjälmar, på vilka man har fäst öron, tuppkam eller horn, beroende på vilket djur man är.
Speciellt Baggens rundade, snäckvridna horn imponerar, och höjer den visuella upplevelsen. De är - tror jag - konstruerade genom att vira tunt tyg runt en ståltrådsställning, och de får mej att tänka på både origami, fossiler, en skulptur av ett virvlande tyg, eller ett de där fotona av Herb Ritts, där en modell i öknen helt döljs av ett dansande tyg.

Det är en mycket energisk, fysisk uppsättning, en sån som ger blåmärken, kan jag tänka, men med det vill jag inte säga att den är slarvig, hafsig eller oprecis. Föreställningen är lekfull, både respektlös och respektfull på samma gång.

Det tar ett tag innan jag inser att jag ser en föreställning helt utan kvinnor. Speciellt inom opera är det något väldigt ovanligt, där kvinnor ofta spelar flera av männens roller, vilket gör att det ofta finns fler sångerskor på scenen än vad det skildras egentliga kvinnliga liv. 
Jag försöker tänka vad det innebär, det här att jag inte ser några kvinnor på scenen. Givetvis är det ett val, men jag tror inte det är så att kvinnorna är aktivt bortvalda - även om någon säkert kan argumentera att man genom att inte blir vald blir bortvald - jag tror mer att det handlar om att kompositören ville arbeta med manliga röster. Visst, föreställningen bygger på en ryskt folksaga där djur som Tupp och Bagge är av hankön, men rollerna som räv eller katt är lite mer androgyna, och skulle kunnat spelas av kvinnor, om nu kompositören ville ha in andra röster.
Ibland kan det intressanta med ett verk bli de val som inte gjordes av författare eller regissör: det är intressant att offret, tuppen, den som behöver räddas, inte sjungs av en kvinna. Visst, sånt kanske låter gammaldags, typiskt att det är kvinnan som är den som behöver räddas, men i dessa dagar hade kanske berättelsen om en kvinna som utsätts av övergrepp och en man som dödas därför, fått en helt annat aktualitet. 

Det är också intressant att förövaren, räven, inte spelas av en kvinna, som någon slags lockande, pockande femma fatale som leder den manliga tuppen - med allt vad det innebär av sexuell innuendo - i fördärvet. 
Och - för att fullfölja - hade någon av de två andra rollerna, som varken är offer eller förövare, utan lagen, rätten, eller mobben, beroende på hur man ser det - spelats av en kvinna, hade de heteronormaliserats: de hade blivit folket, mannen och kvinna.
Med detta sagt är det intressantare att ingen av rollerna görs av en kvinna, än om någon av rollerna gjorts av en kvinna. Avsaknaden ger större fokus.

En stor anledning till att det var svårt att hitta en filmad uppsättning av THE SEVEN DEADLY SINS på Youtube, verkar vara att det är synnerligen svårt att få tillstånd att sätta upp den, vilket Kamraterna i pausen, på ett underbart, respektlöst och ändå någorlunda opartiskt sätt illustrerar genom en liten dramatisering av mailandet mellan teatergruppen, förlaget och rättighetsinnehavarna. Två av skådisarna tar av sej sina hjälmar, skor, strumpor och kavajer och sätter sej på stolar i varsin ände av cat-walken, och i mikrofoner läser de lugnt och sakligt ur korrespondensen, och illustrerar så varje vända och varje tur i problemet med att få rättigheterna till att sätta upp den kommande delen av föreställningen.
Det är mycket busigt, och vansinnigt roligt. 

THE SEVEN DEADLY SINS är en satirisk opera som handlar om moral, skuld, om vad som förefaller vara rätt och fel, men låter åskådaren bestämma vad som verkligen är det.

När nazisterna tog makten i Tyskland 1933, insåg Kurt Weill - som jude - och Bertolt Brech - som marxist - att de måste överge Berlin, och Tyskland. Brecht reste till Paris, Prag och Wien, och hamnade slutligen i Carona i Schweitz. Weill och hans fru, sångerskan och skådespelerskan Lotte Lenya, slog sej ner i Paris, där han fick i uppdrag att skapa ett nytt verk om det sju dödssynderna. 
Edward James, av Magritte
Beställaren var Edward James, en rik, brittisk poet, mest intresserad av att stödja den surrealistiska konsten, och konstnärer, som Magritte, Dali, och Picasso, men han var gift med Tilly Losch, en österrikisk dansös, för vilken han beställde flera verk, vilket är anledningen till att operan började som en ballet chanté, en sjungen balett.

Eftersom det två fruarna, Lenya och Losch, sångerskan och dansösen, var mycket lika, skapades de dubbla rollerna för dem. 
Ursprungligen hade Weill avsett att Jean Cocteau skulle skriva librettot, men denne var upptagen med annat, så trots att de vid det här laget avskydde varandra, kontaktade Weill Brecht, och under en vecka låste de in sej i ett parisiskt hotellrum och skrev. Verket är deras sista tillsammans.
Det finns i alla fall ett bevarat samarbete med Cocteau: trots att han inte var vidare bra på tyska, skrev han dikten Es Regnet, och Weill korrigerade hans grammatik och tonsatte den. Det är en fantastiskt vacker sång.

1933 går 15 miljoner går arbetslösa i USA, och president Franklin D. Roosevelt presenterar sin New Deal. I Tyskland går 10 Miljoner arbetslösa, Hitler tar makten och det första koncentrationslägret Dachau, öppnas. Till en början användes det för politiskt oppositionella, kriminella, ”arbetsskygga” och romer, men detta året uppmanar nazisterna till bojkott av judiskt ägda butiker och judar får inte inneha offentliga befattningar. Gestapo etableras.
I Sverige begravs Ernst Rolf och Stockholms gator kantas av 60.000 personer. Tunneln mellan Slussen och Ringvägen invigs, trafikeras av spårvagnar och kallas tunnelbana. Man förbjuder politiska uniformer och upphäver beslutet att svenska poliser bara får ha betong på dagtid, och de får också rätt att bära sabel.
Agatha Christie ger ut The Hound of Dead och Lord Edgware Dies, och från Gertrude Stein kommer The Autobiography of Alice B. Toklas, en av mina favoritböcker.
I Le Mans i Frankrike arbetar de två systrarna Christine Papin och Léa Papin som hembiträden, och dödar sin arbetsgivares fru och vuxna dotter, ett fall som skulle inspirera flera böcker, filmer och kanske framför allt Jean Genets JUNGFRULEKEN. 
Federico García Lorcas BLODSBRÖLLOP och Eugen O’Neillss AH, WILDERNESS! har premiärer.
Joan Collins och Birgitta Andersson föds.

Scenrummet är det samma som i första akten, givetvis, eftersom vi suttit kvar.
Även här är kostymerna mycket smakfulla och effektiva. Paletten är sepia: svart, vit, beigt, brunt, ljusa, torra jordtoner som drar åt vägdamm. De fyra männen, som är desamma som i första akten, har även här vita skjortor och svarta byxor med hängslen, men de är barfota, och kavajlösa, och eftersom de i den här operan i egenskap av en slags kör spelar flera små roller, byter de karaktärer genom att byta hattar och peruker, mer som en slags illustration än något som ska uppfattas som helt igenom trovärdigt.
De två nykomlingarna är kvinnor, och de är klädda i vit grundkostym på vilket utsmyckningar som rosetter eller dekorativa sömmar, har målats med en grov svart pensel.
Det handlar om Anna I och Anna II, två systar som egentligen är två sidor av samma person, som i Freuds Överjaget och Detet, eller vad Brecht kanske skulle kunna kalla Halicken och Horan. 
Sångerskan, som spelar tvånget, eller förnuftet, är klädd i ’manliga’ kläder: byxor, frackväst, och en avklippt fracksjorta med vit fluga, medan kvinnan som spelar känslan eller naturen, har mer ’kvinnliga’ kläder: Klänningar, kjolar, höfthållare, hanskar och hattar.

Om maskerna i första akten imponerade, går man här steget längre, speciellt vad gäller fyra masker som bärs av männen när de föreställer släktingarna: de förefaller vara gjorda av vit, tjock ståltråd, inte olik metalländarna på stringhyllor, men här har de virats och vridits så att den enda tråden formar ett uttryck. Jag tänker på Man Ray, på Picasso, men framför allt på Jean Cocteau, och dom borde ställas ut.


För att försörja sina föräldrar och sina två bröder, ger systrarna sej ut på en sju års resa runt om i USA, med målet att därefter kunna ha nog med pengar att kunna köpa ett litet hus vid Mississippi. Som kvinna, under depressionen, finns inte ett stort urval på arbete, speciellt inte om man vill tjäna nog med pengar för att kunna spara. 
Brech vänder med hjälp av retorik på vad vi i vanlig fall skulle kalla dygder, och visar att det finns ingen absolut sanning.
Till exempel när Anna II som kabaretsångerska inte vill visa lite hud, vilket Anna I tycker att en betalande publik har rätt till, och har kommit för, anses hon vara Stolt, inte kysk eller dygdig. När hon får jobb som statist i Los Angeles, och blir upprörd över orättvisan, osedligheten och omoralen, anklagas hon för Vrede, när hon som dansös måste hålla vikten nere och inte får inte äta, anklagas hon för Frosseri.
När hon sen blir hålldam åt en rik man, men blir kär i en annan, anklagas hon för Lusta, eftersom hon ger bort något som skulle kunna säljas, men när män tar livet av sej för hennes skull, anklagas hon för Girighet, som inte ger dom det dom vill ha. 
I den sista staden, San Fransico, känner hon Avund för dom som inte gjort de val hon gjort, de lättjefulla som är för stolta för att låta sej köpas, de som visar ilska över orättvisa, de som kan ge efter för sina lustar och älska vem dom vill, dom som tar det dom vill ha.  

Uppsättningen  ger en känsla av dekadens och desperation, av cynism, men också av en slags grumlande rättskänsla. Efteråt är det nästan som om jag hade varit lite berusad; intrycken är så många och så starka att de inte har inte hunnit sjunka in och analyseras, och jag känner det precis som när man avslutat en åktur på Liseberg: jag vill sitta kvar och åka en gång till. 

Det är en underbart vettlös, virtuos och vacker avant garde-föreställning, som jag lämnar med känslan av att ha sett ett möte mellan dadaister och ett punkband i en källarlokal, nånstans utomlands, där dom vet hur man gör sån här saker.

Det är med blandade känslor jag cyklar hem i den kalla, regniga kvällen: å ena sidan anser jag att det är dags för Kamraterna att ta nästa steg, att rent kommersiellt sticka ut hakan, ta plats och press, för deras produktioner förjänar längre spelperioder och en större publik, men å andra sidan vill jag egoistiskt behålla dom på en underground-scen utanför tullarna dit bara vi, hardcorefansen, hittar.

Användbara länkar om du vill läsa mer: 



Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan

 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman


  • och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Om du gillade det här kanske du gillar:


BESÖK AV EN GAMMAL DAM, på Kulturhuset Stadsteatern:  

"Jag, till skillnad mot några av mina mer passivt aggressiva vänner, är inte rädd att ta en konflikt. Det finns, tyvärr, till och med en viss njutning i det. Långsamt böjde jag mej mot honom, och lugnt, nästan erotiskt, viskade jag:
”Hördudu, stoppa ner din jävla telefon, för annars flyger den ner på scenen…”
Han låtsades att han inte hade hört vad jag hade sagt, och jag låtsades att jag inte sagt vad jag hade sagt. Men han plockade ner sin telefon.
Teater är viktigt för mej."


GYLLENE DRAKEN på Kilen: 

"En kompis med bokstavskombination försökte en gång förklara världen utan mediciner med att det känns som allt plötsligt zoomas in, som om han hela tiden möttes av närbilder, detaljer, istället för ett övergripande, tydligt panorama. Som allt hela tiden var ett opusslat pussel.

Jag känner lite så, när jag cyklar hem."


EN HUND TILL LÅNS på Lava i Kulturhuset Stadsteatern:

”I’ve had a wet fart of a day” berättade jag för alla och ingen, i min Instagram Story, när jag på eftermiddagen cyklade genom ett soligt Söder. Jag vet, man ska inte cykla och instagramma samtidigt, men det här var när jag stod still, vid ett övergångsställe på Hornsgatan. 




EVA & ADA, Teaterverket, föreställning 29,16/9 2018

$
0
0

REGI & LJUD: Yasmin Acosta PÅ SCEN: Zarah Njoki Nilsson & Josefine Nordqvist Svensson, LJUS: Christina Kamma

Min dator dog. Jag gjorde inget konstigt, jag bara satt och skrev på ett blogginlägg, och plötsligt började badbollen snurra. Jag försökte öppna ett annat program, och det funkade, i några sekunder, sen började bollen snurra igen. Var jag än försökte möttes jag av en snurrande, glad badboll. Till slut tvingade jag fram en omstart, men istället för att visa mitt något röriga skrivbord, dök det upp en blinkade, överkryssad mapp-ikon.
Min dator var död.

Jag vet inte när det skulle passa bäst för en dator att dö, men det här var inte tillfället: vi hade precis börjat repa musikalen SÅ SOM I HIMMELEN på Oscarsteatern, och dagarna var långa och många, med bara söndagar lediga, så det tog några veckor innan jag och min kompis Skäggige Skalman kunde stråla ihop och åka ut till Media Markt för att köpa ett nytt vidunder, och sen tog det enda fram till måndagen efter premiären - i dag - innan jag kunde sätta mej ner och börja ta tag i bloggen igen. 

För några veckor sen damp det ner ett brev. Ett mail. Eller; damp, det dök upp, helt enkelt, i mitt mailprogam:

Ärade Herr Joakim,
Skoja bara. Hej Joakim! För ett år sedan var vi tre vilsna men teaterintresserade tjejer som skapade en bokcirkel baserat på din blogg, fast ja, du fattar, i teaterform. Vi träffades, läste din blogg, protesterade eller jublade över dina recensioner och inte minst och kollade på föreställningarna du skrivit om.
Efter ett tag av denna dans och nästan lika många glas vin kom vi på den briljanta idén att vi skulle ta detta ett steg längre. Vi skulle skapa en föreställning ”i syfte att få Joakim Bergman att komma och recensera”.

Låter inte det väldigt spännande? Och smickrande? Det är väldigt sällan jag får någon som helst feedback på min blogg - jag menar, jag får inbjudningar, men sällan kommentarer - så det är väldigt kul att få veta att någon läser den, och diskuterar.  

Inbjudan fick mej att tänka på [title of show], en slags metamusikal som handlar om sin egen tillblivelse, från tanken - och öppningsnummret - att delta i New York Musical Theatre Festival, fram till premiären på Broadway.

Men jag blev samtidigt lite nervös. Jag kände inte alls till de inblandade, deras kompetens eller ens ålder. Vad händer om jag inte alls tycker om föreställningen? Vad hände om jag fullständigt hatade den? Vad hände om detta var ett gäng inkompetenta tonåringar? 
Jag tackade ja, skrev in tid och datum i min iCal, och glömde sen nästan bort det hela. Vi hade en premiär på Oscarsteatern att arbeta fram, och sen ett gäng föreställningar att ta oss igenom. 

Temat, kärlek mellan två kvinnor, gjorde mej också lite på min vakt. Jag har sett många uppsättningar där det heterosexuella kärleksparet gjorts om till två flator mest på grund av ett underskott på män, och där man inte riktigt vågade grisa ner sej i skitiga känslor, utan kvinnorna framstod mer som mycket goda vänner, och där den fysiska kontakten inte varit hetare eller respektlösare än mellan två artiga artister.

Teaterverket, på Västamannagatan, nästan uppe vid Odenplan, är något så underbart som en slags öppen scen som drivs en medlemsförening där alla verkar vara välkomna. 

När jag nu en frusen söndag står utanför lokalen inser jag plötligt att jag inte har tagit in vad föreställningen jag just ska se har för namn. Jag har klart för mej att det är något lesbiskt, men namnet hade inte riktigt fastnat.

Jag har varit här förut, en gång för ett se ett genrep för något som en kompis satte upp - för länge sen - och sen någonting om sand. Det är så jag minns föreställningen, när jag står utanför och väntar på att portarna ska öppnas. Något om sand. Långsamt, irrande och virrande letar sej minnet tillbaka: något om en japansk turist i en liten kustby i Japan. Läs mer om KVINNAN I SANDEN av Kobo Abes här. Det visade sej att jag också helt lyckas förtränga ett senare besök, då jag såg ONEHIT WONDER/EFTERFESTSMUSIK av Alexander Charlamov.

Det är utsålt. En lång, slank man med stilig näsa ställer sej på väntelistan för icke uthämtade biljetter, och jag kryper upp i ett soffhörn i den växthusliknande foajén och väntar, och önskar att jag pluggat spanska istället för tyska på gymnasiet, för jag kan inte alls smyglyssna på kvinnorna som sitter bredvid. 
Jag tar upp ett av programmen som ligger på det låga bordet framför mej. I det sitter en rosa post-it-lapp: Älskling, kan du handla på väg hem idag (Köp KESO). Det är ett totalcharmigt  grepp, och jag plockar upp andra program och hittar andra meddelanden: 
Tack för att du finns. Du är bäst
och 
Måste bara skriva att jag älskar dej.

Mannen på väntelistan får sin biljett. Det är fyra personer som inte har dykt upp, men alla platser fylls. Det lilla, långsmala blackbox-rummet är bekant. Dörren där borta i fondväggen, fönstergluggarna till höger, och så öppning längst fram till höger, där jag sitter. 
En instrumental saxofonversion av Feelings, eller ”Pour Toi” av Louis ”Loulou” Gasté, från 1957, går om och om igen i högtalarsystemet.

En av kvinnorna står vid fondväggen och målar, den andra sitter på golvet, långt fram till höger, nästan vid min plats, och polerar en saxofon med en trasa. Målningen, i svart färg, föreställer en bergstoppar och dalar, så den symboliken är inte svår att förstå, men saxofonen gör mej lite konfunderad. Jag tänker på blåsinstument som symboler för fallos, och funderar på om det ska visa sej att saxofonkvinnan har träffat, drömmer eller längtar efter, en man, för jag utgår från att hon inte kommer att spela på den. Tanken vem som har varit dum nog att låna ut sin saxofon till en teatergrupp surrar runt, och jag kommer fram till att det nog är någons morfar eller farfar som har gått bort och lämnat den efter sej. Eller en pappa som övergett sina Stan Getz-drömmar.
Givetvis visar det sej sen att anledningen till att man har valt en saxofon är för att kvinnan verkligen kan spela sax. Mitt i ”Feelings” börjar hon plötsligt kompa, och istället för ett instrument hör vi istället två, unisont, vilket ger en spännande ljudbild.
På scenen står också en stol, en säng och ett bord, alla i svart. På golvet ligger artificiella blodröda rosenblad. Allt är som bäddat för en dans på rosor.

Redan från anslaget känner jag mej trygg. Det här känns välrepeterat och proffsigt, ljuset är mycket bra, och musiken är mycket välvald. Regin är säker, trygg, inspirerad och uppfinningsrik. Detta är långt ifrån amatörmässigt eller politiskt korrekt präktighet.

Det är en ordlös föreställning som dansas fram. Ingen koreograf är angiven i programmet, så jag antar att skådespelare och regissör har arbetat fram rörelserna, som är mycket intressanta, och väl utförda, och jag sitter och funderar på om de på scenen mer är dansare än skådespelare, eller tvärt om. Det är svårt att avgöra. 
Kvinnorna är klädda i svart; en ärmlös body med spagettiband, lågt skuren i ryggen, och en slags yogabyxor i trikå. De är barfota.

Det handlar om två kvinnor som älskar, äcklas, skils, återförenas och upprepar. Som sensationellt singel - jag har något av ett rekord, tror jag - så har jag aldrig upplevt de här passionerade uppbrotten och försoningarna, men det betyder inte att jag inte kan uppskatta och förstå, även om jag har lite lättare att identifiera mej med den hjärtekrossade, ångestfyllda, ensamma delen av berättelsen, och inte så mycket den destruktiva relationen i sej.

Jag har två aber, som i sej inte är kritik utan bara en slags reflektion: det ena är styckets titel, EVA & ADA, som är en lek med Adam och Eva, men som man här av någon anledning har bytt på ordningen av namnen, vilket gjorde att jag inte omedelbart såg sambandet. I en onödig voice-over spelar man också upp en slags dialog där de själva reflekterar över deras namn och sambandet med de bibliska figurerna, vilket verkar lite som om man är rädd att vi, publiken, inte har kunnat göra kopplingen.
Det känns också som om verket är över en stund innan det tar slut. Jag förstår att man vill dra berättelsen till sin spets och visa helvetsversionen av relationen, om de inte hade brutit upp, genom att  återgå till öppningen: den ena kvinnan målar, men börjar till måla på sej själv, och den andra spelar, men falskt, men på något sätt känns det som om allt redan har sagts.

Jag har svårt att tänka mej att detta verk inte kommer att ha ett liv utanför dessa väggar: det känns ganska självskrivet på nästa års Pride, på turné inom Sverige och utomlands, och som gästspel på den lilla scenen i Dansens Hus.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan
 - att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- och att du lättast kan nån mej på Instagram. 


Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

BESÖK AV EN GAMMAL DAM, på Kulturhuset Stadsteatern:  

"Jag, till skillnad mot några av mina mer passivt aggressiva vänner, är inte rädd att ta en konflikt. Det finns, tyvärr, till och med en viss njutning i det. Långsamt böjde jag mej mot honom, och lugnt, nästan erotiskt, viskade jag:
”Hördudu, stoppa ner din jävla telefon, för annars flyger den ner på scenen…”
Han låtsades att han inte hade hört vad jag hade sagt, och jag låtsades att jag inte sagt vad jag hade sagt. Men han plockade ner sin telefon.
Teater är viktigt för mej."


GYLLENE DRAKEN på Kilen: 

"En kompis med bokstavskombination försökte en gång förklara världen utan mediciner med att det känns som allt plötsligt zoomas in, som om han hela tiden möttes av närbilder, detaljer, istället för ett övergripande, tydligt panorama. Som allt hela tiden var ett opusslat pussel.

Jag känner lite så, när jag cyklar hem."


EN HUND TILL LÅNS på Lava i Kulturhuset Stadsteatern:

”I’ve had a wet fart of a day” berättade jag för alla och ingen, i min Instagram Story, när jag på eftermiddagen cyklade genom ett soligt Söder. Jag vet, man ska inte cykla och instagramma samtidigt, men det här var när jag stod still, vid ett övergångsställe på Hornsgatan. 


Just nu ser jag fram emot -

$
0
0
-kvällens genrep av Don Quijote, på Folkoperan!






#folkoparen #donquijote

DON QUIJOTE, Folkoperan, föreställning 30, 18/9 2018

$
0
0

MUSIKJules Massenet, LIBRETTOHenri Cain, ORKESTERARRANGEMANGAnders Högstedt, SVENSK ÖVERSÄTTNINGMira Bartov, REGICarl Johan Karlson, MUSIKALISK LEDNINGHenrik Schaefer, DIRIGENTERHenrik Schaefer, Maria Badstue, SCENOGRAFI & KOSTYMMagdalena Åberg, LJUSTorkel Blomkvist, MASK & PERUKTherésia Frisk, KOREOGRAFIAmbra Succi, DRAMATURGIStefan Johansson, MEDVERKANDELars Arvidson, Marcus Jupither, Katija Dragojevic, Markus Pettersson, Joaquín Muñoz, Heddie Färdig, Julia Andersson, Axel Arvidsson, Kristoffer Nyman, Davio DI, Jennifer Pacaanas, David Sigfridsson, Malin Wikner, Arash Azarbad, Magnus Billström, Karin Kjellgren, Matilda Wahlund, ORKESTER

Jag ville verkligen tycka om den här föreställningen. Dels för att jag gillade vad de försökte göra, dels för att jag verkligen gillade regissören. Jag har aldrig sett något han har satt upp, men i somras var jag och min kompis Patti-Li Leuk och såg en slags workshop av den här produktionen, och slogs av hur flamsig och opretentiös han var. Som en slags charmig, roligare Jonas Gardell. 

Visserligen är det genrep, och Lars Arvidson, som spelar titelrollen, måste vila rösten, vilket man har löst genom att låta honom mima till en annan sångare, men det är inte det osäkra, tvekande, eller mindre välrepeterade jag inte gillar. Det är något i föreställningens kärna, i grundkänslan.

Man har försökt - tror jag - att göra en queer DON QUIJOTE, vilket i sej är ganska intressant. Men man har inte nått ända fram. Relationen mellan de fenomenalt agerade Don Quijote och Sancho Pancha är intressant, kanske för de är de enda jag uppfattar som levande och närvarande i nuet, medan alla andra verkar ha fått en ganska unison personregi. Den kvinnliga huvudrollen, Dulcinea, är ännu en sån där kvinnoroll som är skriven utifrån vad de manliga rollerna behöver: hon ska vara vacker, för att de ska vilja ha henne, och hennes enda ambition, att få tillbaka ett smycke, är mer inskrivet för att huvudrollen ska ha ett mål - att återskaffa det för att på så sätt vinna henne - än som något som verkligen håller henne vaken om natten. Resten av kören och dansarna verkar mer ha fått en slags uttrycksregi: se arg ut, passionerad, farlig!
Diskrepansen mellan hur de två stora manliga rollerna agerar och de övriga, är så stor att jag många gånger funderar på om det finns en mening som jag inte hittar. Ska alla andra föreställa pasticher, parodier, platta, endimensionella klichéer, fantasifoster i Don Quijotes hjärna? 

Vi har fått suveräna platser, jag och min kompis Skäggige Skalman, i mitten, på andra bänkraden, och vi är mätta och belåtna, eftersom vi kommer från en Yumbunsmiddag på Taku-Taku på ekobutiken Paradiset, runt hörnet. Skalman, som på restaurangen klagade på att han var mätt och inte orkade äta upp allt, visade sej efter den avsevärt korta promenaden vara sockersugen, och köpte lite karameller i Folkoperans kassa. Konstigt nog såldes dom i en avsevärt prasslig cellofanpåse, vilket gjorde det lite knepigt att snaska utan att störa.

Verket bygger, eller, kanske man ska säga, är inspirerat av Miguel Cervantes spanska mästerverk El Ingenioso Hidalgo Don Quijote de la Mancha, Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha, publicerat i två delar, 1605 och 1615, och berättar om en bokmal som läst så många romantiska riddarromaner att han till slut tror att han själv är en riddare. Han rekryterar en enkel bonde, Sancho Pancha, och ger ser ut på äventyr.
Det är från den boken vi fått utrycket Quixotism, en strävan efter ett ideal utan hänsyn till det praktiska, 
Operan har liksom plockat några russin ur kakan, och är en slags wikipediasynopsis: Don Quijote och Sancho Pancha kommer till en liten by, blir charmade av den allcharmande damen Dulcinea - i Cervantes bok var hon en bondflicka från en närliggande by - och hon ber dom skaffa tillbaka ett halsband som blivit stulet av banditer, och när de lyckas dör Quijote av krossat hjärta när hon inte vill gifta sej med honom som tack.

Det är inget superlibretto. Men få libretton är det. Tyvärr tycker jag inte heller att musiken är vidare intressant. 

Scenen är uppbyggd som en slags bred, hög trappa, med plats för hela orkestern - och mannen som för dagen sjöng Don Quijote-rollen - därunder. Från sidorna, som om det hela utspelade sej på en 1700-talsteater, kommer kulissmoln, hämtade, antar jag, ur fransmannen Gustave Dorés bokillustrationer från 1860. Jag gillar den scenografiska greppet att sno lite från trästick, men jag är inte helt på det klara med varför det inte fullföljts i kostymerna, som i många fall verkar komma från en helt annan föreställnign, kanske en After Dark-uppsättning, och till skillnad från Dorés stick blir dom sorgligt opersonliga, eftersom alla är identiskt kostymerade.

En av mina favoritböcker är Anita Loos’ Gentlemen Prefer Blondes, från 1925. Det är en slags komisk dagbok skriven av en mycket dum men vacker blondin vars enda verkligt stora intresse är diamanter. 

1949 hade musikalversionen premiär på Broadway, med musik av Jule Styne (GYPSY, FUNNY GIRL, SUGAR) och med Carol Channing (HELLO DOLLLY) i huvudrollen, men när den blev film 1953, var det Marilyn Monroe som spelade den ikoniska blondinrollen. Det är ingen superfilm, även om jag känner många bögar of a certain age som kan den utantill. Det mest kända numret ur den är givetvis Diamonds are a Girls Best Friend, ett nummer där Marilyn i ett fuchsiarosa, axelbandslöst fodral, matchande operalånga handskar och breda strassarmband, halsband och örhänger, lyfts upp och ner för en massa breda trappavsatser av onödigt många frackklädda män. Madonna lät sej inspireras av numret till sin Material Girl, liksom Rachel Bloom i numret The Math of Love Triangles i tv-serien Crazy Ex-Girlfriend.







När nu Dulcinea - en kvinna vars enda tydliga dramatiska funktion är att hon är vacker och vill ha ett smycke - kommer ut i en exakt kopia av denna klänning, på en scen som klart påminner om filmens - trappor och avsatser - så börjar jag givetvis förvänta mej någon slags skörd för en så avancerad sådd. Men den kommer inte. Kanske har det funnits en idé som har tvingats strykas, kanske känner man att klänningen i sej är tillräckligt mycket en kommentar, men lite snopen och besviken blir jag. Och jag sitter länge och funderar på varför man har en Marilynklänning, men sen inte fullföljer med en Marilynfrisyr. 

Jag träffade en gång en kvinna på en fest, som sa: ”Jag är precis som en bög: jag älskar karlar och kuk, glitter och glamour, snusk och snygga kläder”. 
Jag log och drog vidare. 
En annan gång kom några arkitektstudenter hem till min lägenhet för en skriva en avhandling - min lägenhet var inte med för att den var exceptionell på något annat sätt än att den var en tvåa i vilken det bodde en person - och en av de straighta männen, som läst i någon avhandling att pärlor i konsten ansågs symboliserade manlig säd, frågade mej om detta var meningen med mina många pärldraperier. 
Jag nekade till någon djupare mening.
Men detta är en föreställning som skulle kunnat ha regisserat av dessa människor. Av nån som står utanför, men vill in. Som är fascinerad av allting Bögigt, men ser det hela utifrån. 
Det är som om Folkoperan hade sagt: vi har förlorat bögarna, fort, vi måste sätta upp något som lockar dom tillbaka!
”Bögar älskar Marilyn!”
”Dom vill ha läder, lack, piskor, skägg och sex!”
”Killar i damkläder!”

Man har till exempel förvandlat rövarna som stulit Dulcineas smycke till ett gäng läderbögar, och det är ett roligt, om än lite förbluffande grepp. Varför? Varför ska denna subkulturs utstyrsel användas för att illustrera laglöst utanförskap? Jag förstår att det inte är illa ment, men när bovarna lämnar tillbaka smycket och ångrar sej, så undrar jag vad exakt det är man i produktionen menar att bögarna ska ångra? Kanske, om de hade getts lite större utrymme, om man till exempel låtit dom leka med smycket, klä ut sej i drag och imitera Dulcinea, då hade det funnits någon slags logik, men nu blir det bara ett slags maskerad. Jag saknar något slags ansvar.

Det mest intressanta är förhållandet mellan Don Quijote och Sancho, som ageras på ett helt annat plan, bildligt och bokstavligt. Där de andra i föreställningen ofta håller sej långt upp i trapporna, förblir de två männen ofta längst ner, nära publiken. Det är nästan som om dom lånats in från en annan produktion.

Det blev en föreställning som lovade mer än den höll.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:

EVA & ADA, Teaterverket:

Ärade Herr Joakim,
Skoja bara. Hej Joakim! För ett år sedan var vi tre vilsna men teaterintresserade tjejer som skapade en bokcirkel baserat på din blogg, fast ja, du fattar, i teaterform. Vi träffades, läste din blogg, protesterade eller jublade över dina recensioner och inte minst och kollade på föreställningarna du skrivit om.
Efter ett tag av denna dans och nästan lika många glas vin kom vi på den briljanta idén att vi skulle ta detta ett steg längre. Vi skulle skapa en föreställning ”i syfte att få Joakim Bergman att komma och recensera”.

Låter inte det väldigt spännande? Och smickrande? Det är väldigt sällan jag får någon som helst feedback på min blogg - jag menar, jag får inbjudningar, men sällan kommentarer - så det är väldigt kul att få veta att någon läser den, och diskuterar.  


BESÖK AV EN GAMMAL DAM, på Kulturhuset Stadsteatern:  

"Jag, till skillnad mot några av mina mer passivt aggressiva vänner, är inte rädd att ta en konflikt. Det finns, tyvärr, till och med en viss njutning i det. Långsamt böjde jag mej mot honom, och lugnt, nästan erotiskt, viskade jag:
”Hördudu, stoppa ner din jävla telefon, för annars flyger den ner på scenen…”
Han låtsades att han inte hade hört vad jag hade sagt, och jag låtsades att jag inte sagt vad jag hade sagt. Men han plockade ner sin telefon.
Teater är viktigt för mej."


GYLLENE DRAKEN på Kilen: 

"En kompis med bokstavskombination försökte en gång förklara världen utan mediciner med att det känns som allt plötsligt zoomas in, som om han hela tiden möttes av närbilder, detaljer, istället för ett övergripande, tydligt panorama. Som allt hela tiden var ett opusslat pussel.

Jag känner lite så, när jag cyklar hem."



Jag vill passa på och rekommendera -

$
0
0
- HÖST OCH VINTER, på Teaterverket, på Västmannagatan, nästan vid Odenplan.


Jag var ganska hösttrött och hostig, och inte alls sugen när jag motvilligt stegade ner i Teaterverkets källarlokal för ett genrep av Lars Noréns HÖST OCH VINTER. Jag är inte galen i Norén, och jag hade ganska nyligen sett Dramatens uppsättning, och var inte vidare berörd. 

Teaterverkets uppsättning är något annat: Det lilla scenrummet gör att det känns som om publiken sitter i vardagsrummet med scenfamiljen, och tvärtemot vad jag hade förväntat mej är detta en mycket proffsig och kompetent föreställningen: regin är säker utan att dra uppmärksamheten till sej, och den har gett skådespelarna en så säker grund att de inte behöver "spela" teater, eller agera förhöjt. Tvärtom känns det naturliga spelet nästan improviserat. Det är en överraskande favör att stiga in i en amatöruppsättning och bjudas på ett spel av så hög kvalitét.

Föreställningen hade premiär i våras, men blev så populär att man nu har tagit upp den igen, för en kortare spelperiod. 
Missa inte denna möjlighet att inleda din teaterhöst med något förträffligt!

Föreställningsdatum:
Tor 27 sept kl 18.00 – nypremiär
Fre 28 sept kl 18.00
Lör 29 sept kl 13.00 (OBS matiné, start kl 13)
Sön 30 sept kl 18.00


Biljetter hittar du HÄR.

Utförligare inlägg kommer.

STEPHEN SONDHEIM REDOVISNING SMU ÅK 3, föreställning 30 2679 2018

$
0
0

Kursledare: Niklas Riesbeck, Pianist: Andreas Landegren, Svenska översättningar: Erik Fägerborn, Calle Norlén, Ulricha Johnson & Niklas Riesbeck
Medverkande: Emma Berggran, Rebecka Jern, Teodor Wickenbergh, Josefine Airaxin, Matilda Bergman, Emelie Singbrant, Evelina Klavéus, Isabella Sjööns, Oscar Florida Wells, Victoria Zetterström, Anton ERiksson, Veronika Eriksson, Sandra Engström, Fredrik Karlsson.

Ett tag var Sondheim gud. Det gick liksom inte att vara bättre, han var målet, toppen, Mount Everest, det ultimata. Han var julgransstjärnan. Han kunde inte göra fel.
Om man var någorlunda intresserad av musikaler - och kanske var lite pretentiös - så var det inte Andrew Lloyd Webber eller Miserabel-männen som var stella assoluta, det var Sondheim.
Och det är inte det att jag har tröttnat på honom, eller att han på något sätt har tvinat bort, det är bara det att världen, och alla problem, är annorlunda nu. Han skrev för en intellektuell medelklass med neuroser, om de små, invändiga problemen. Lyxproblem, kanske man skulle kunna säga. Han, och vi, trodde att världen var på väg att homogeniseras, urbaniseras, enas. 
Jag antar att vi var naiva.

I alla fall: jag har lyssnat på hans musik så ofta och så mycket att den liksom ingår i mej, i vad som är jag, lite som barndomsminnen eller tonårstankar.

Det är därför jag plötsligt liksom sträcker på mej, vaknar till, rycker till, där jag sitter på en bänk nere i källaren i en av salarna på BASE23, en dans- och musikalskola på Östermalm:
Vad är det här för en sång?
Jag känner igen texten, jag känner igen melodin, jag känner igen delar av texten, jag känner igen delar av melodin, jag känner inte igen vissa delar av texten och inte vissa delar av melodin.
Är det en Sondheimsång jag aldrig hört?

På scendelen av salen sitter ett gäng svartklädda ungdomar på svarta stolar, framför en teatervinröd backdrop, som jag misstänker hänger där för att dölja såna där helväggsspeglar man använder vid dansklasser. Vi, publiken, sitter på bänkar på den motsatta delen. Det regnar ute, hösten är verkligen här, och lite här och var hänger regnjackor och andra ytterkläder på tork. Det är fuktigt och lite kallt. Jag, svettig efter en stressad cykeltur genom staden, kryper ihop i skräddarställning för att inte frysa.
Det här är nästa års avgångsklass, och som en del av sin utbildning får alla som går skolans treaåriga musikalartistutbildning en slags masterclass i Sondheim-sånger, ledd av Niklas Riesbeck.
Jag har kommit tillbaka år efter år, dels eftersom dom bjuder in mej, men också eftersom det är kul att se eleverna, vad man väljer för sånger, och vad man gör med dom. 

Man framför sånger ur Sondheimmusikalerna COMPANY, FOLLIES, A LITTLE NIGHT MUSIC, SWEENEY TODD, MERRILY WE ROLL ALONG, SUNDAY IN THE PARK WITH GEORGE och INTO THE WOODS, och det går till så att eleven reser sej från sin stol, går fram, berättar lite om musikalen det kommande stycket är hämtat ur, och så börjar det. Ibland är numret plockade direkt ur musikalen, med samma slags förutsättningar, men vissa, som Broadway Baby, ur FOLLIES, plockas totalt ur sitt sammanhang: i sin ursprungliga infattning framfördes den av en äldre kvinna, en före detta showgirl, som framför en sång hon brukade sjunga på scenen när hon var ung, en sång om drömmen att lyckas på Broadway. Jag har sett den framföras av alla från gamla gummor till småflickor, och en och annan man. Här har den - med ett mycket lyckat resultat - iscensatts som en av redovisningens stora gruppnummer. Alla eleverna är inblandade, och det handlar om en ung kvinna som tillsammans med en massa andra hoppfulla står i kö för att komma in till audition.

Under föreställningen sitter jag och funderar på varför jag uppskattar vissa nummer mer än andra. Det har inte så mycket att göra med hur de sjungs, rent tekniskt, vilka toner, vilken klang och allt det där, eftersom jag inte är vidare tonsäker, utan hur texten framförs. Inställningen till vad som sjungs.
Jag gillar förundran på scenen. Jag gillar när karaktären - i sång eller tal - inte har kommit fram till ett svar, utan liksom resonerar sej fram, ställer sej frågor, ändrar inställning, förändras, under sångens gång. Det är inte så intressant om en bank-kassörska utanför scenen har kommit fram till att hon är förälskad i säkerhetsvakten, och liksom bara kommer in och förkunnar det. Det är mycket mer fascinerande om hon - även om hennes första replik är ”Jag är kär i säkerhetsvakten!” - kommer fram till det på scenen. Hon kan ha fått idén innan hon kom in, men jag vill att hon håller den tanken - som när man håller andan - och inte släpper fram den förrän hon har kommit in.
Detta är speciellt viktigt hos Sondheim, vars ofta underfundiga sångtexter liksom lockar till att vilja briljera, att komma in och leverera något färdigt, lika snyggt förpackat som texten är snillrik.
Ta till exempel sången  Another Hundred People ur COMPANY, som framförs av Martha en ung kvinna som dejtar den manliga huvudrollen. Hon kommer in och sjunger:
Another hundred people just got off of the train
And came up through the ground,
While another hundred people just got off of the bus
And are looking around
At another hundred people who got off of the plane
And are looking at us
Who got off of the train
And the plane and the bus
Maybe yesterday.
Ofta framförs den här sången som om den vore en sång, bara. Kvinnan som spelar Martha spankulerar runt på scenen och förklarar för publiken att hundra människor har stigit av tåg och bussar och flygplan. Hennes inställning brukar vara lite distanserad, som om hon vore en pausfågel som kunde ha sjungit vilken sång som helst. Att framföra texten räcker, verkar hon tänka.
Det finns otaliga sätt att framföra sången, bara inte som ovan.
För mej är det en sång av en kvinna som plötsligt fattat hur New York hänger ihop, och som är totalfascinerad, nästan förälskad, i staden. 
Men det viktiga, för mej, är inte att fler och fler kommer till stan, utan att det är en stad av främlingar, ”..a city of strangers.”

Efteråt hålls en liten frågestund, ledd av klassens lärare, och något väldigt viktigt - för mej - sägs. Kursledaren nämner den fjärde väggen.
Med Den Fjärde Väggen menas den sida av scenen där publiken liksom tittar in på spelplatsen, men som från scenen behandlas som ännu en vägg. Att bryta den fjärde väggen innebär att man talar direkt till publiken, att man liksom medger att man är medveten om att det sitter personer därute och tittar.
Jag har aldrig tänkt på att jag inte gillar när man bryter den fjärde väggen. Som publik, vill jag tjuvtitta, inte blir direkt tilltalad. 
Visst, det finns musikaler, som STOPPA VÄRLDEN JAG VILL STIGA AV, där huvudrollen nästan hela tiden pratar med publiken, men när det görs bra resonerar han, kommer fram till något, tillsammans med publiken. Han har inte kommit fram till något innan han kom in, och berättar resultatet för oss, vi får vara med om själva tankeprocessen. 

Detta är en mycket intressant klass. Vissa klasser har sina tydliga, fixerade stjärnelever, som aldrig utmanas eller hotas, eftersom resten av klassen underordnar sej, och liksom erkänner att de står under, inte är lika begåvade och verkar nöjda, trygga, med att inte ta upp kampen, men det gör också att de som är ”bäst” inte behöver anstränga sej riktigt lika mycket, och därför kanske inte utvecklas så mycket som om de hade gått i en annan klass. Det är alltid att föredra - i såna här sammanhang - att inte vara bäst i klassen, utan att ha någon som man kan studera och lära sej av.
Den här gruppen håller en väldig hög standard, och det ska bli mycket intressant att se vad de gör för avslutningsproduktion.

Länkar till sidor jag har använt: 




Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:


DON QUIJOTE på Folkoperan: 

Det är som om Folkoperan hade sagt: vi har förlorat bögarna, fort, vi måste sätta upp något som lockar dom tillbaka!
”Bögar älskar Marilyn!”
”Dom vill ha läder, lack, piskor, skägg och sex!”
”Killar i damkläder!”


EVA & ADA, Teaterverket:

Ärade Herr Joakim,
Skoja bara. Hej Joakim! För ett år sedan var vi tre vilsna men teaterintresserade tjejer som skapade en bokcirkel baserat på din blogg, fast ja, du fattar, i teaterform. Vi träffades, läste din blogg, protesterade eller jublade över dina recensioner och inte minst och kollade på föreställningarna du skrivit om.
Efter ett tag av denna dans och nästan lika många glas vin kom vi på den briljanta idén att vi skulle ta detta ett steg längre. Vi skulle skapa en föreställning ”i syfte att få Joakim Bergman att komma och recensera”.

Låter inte det väldigt spännande? Och smickrande? Det är väldigt sällan jag får någon som helst feedback på min blogg - jag menar, jag får inbjudningar, men sällan kommentarer - så det är väldigt kul att få veta att någon läser den, och diskuterar.  


BESÖK AV EN GAMMAL DAM, på Kulturhuset Stadsteatern:  

"Jag, till skillnad mot några av mina mer passivt aggressiva vänner, är inte rädd att ta en konflikt. Det finns, tyvärr, till och med en viss njutning i det. Långsamt böjde jag mej mot honom, och lugnt, nästan erotiskt, viskade jag:
”Hördudu, stoppa ner din jävla telefon, för annars flyger den ner på scenen…”
Han låtsades att han inte hade hört vad jag hade sagt, och jag låtsades att jag inte sagt vad jag hade sagt. Men han plockade ner sin telefon.
Teater är viktigt för mej."




HÖST OCH VINTER, Teaterverket, föreställning 31, 26/9 2018

$
0
0
MANUS: Lars Norén, REGI: JanOle Nordgaard, LJUS: Johan Åsberg, FOTO: Kjell Åström 
I ROLLERNA: Kerstin Berggren, Camilla Rensgård, Sven-Lennart Wirkander, Moa Åström.

På en skala från 1 till 10 så var jag helt enkelt inte sugen. Inte alls. No-way, No-rén…

Tidigare på dagen hade jag sett en Stephen Sondheim-redovisning med en musikalklass på BASE23, jag hade för första gången käkat på den nya veganska snabbmatsrestaurangen Vegan House i Fältöversten - väl värd ett besök - och jag hade också utfört lite av mitt vanliga arbete, så det hade varit ganska skönt att få cykla hem till Kransen, böka ner mej i sängen med nån av alla dom där böckerna jag tänkt läsa, och bara mysa.
Men man hade bjudit mej, så jag kom. Tids nog - hoppas jag - kommer det att finnas tid för att göra allt det där andra, som att göra ingenting, och bara vara. Men tills dess finns det mycket som ska hinnas med.
Man ångrar faktiskt väldigt sällan upplevelse; mer ofta det man undvek. Jag kan räkna på mina fem fingrar saker jag verkligen ångrade att jag gjorde, men för sånt som inte blev av räcker inte alla kroppsdelarna till. Festen jag inte stannade på, pjäsen jag missade, sevärdheten jag inte passade på att besöka…
Men när man - precis innan vi gick in - berättade för oss att föreställningen var över 3 timmar lång, med två pauser, då började jag undra om jag inte hade en liten släng av masochism. 

Jag hade någorlunda nyligen - i Mars i år - sett Dramatens version, och hade inte varit vidare berörd. Kunde en liten amatörteatergrupp i en källare göra något mer intressant?
Det kunde dom. Det är mycket bra regi och skådespeleri. 

Det handlar om en sån där Norénsk dysfunktionell, borgerlig familj, i ett 80-tal då vi hade sån framtidstro att de enda kickarna vi fick, var att se att de som verkade ha det bättre än vi, egentligen hade det sämre. Underhållningsdrama. En slags splatterversion av seriös teater. 
Henrik och Margareta, ett medelålders par med god ekonomi, boende på Östermalm i Stockholm, bjuder hem sina två vuxna döttrar för lite bråk och käk. Det grälas och kivas, ältas och träts, och inget riktigt händer. Man får ett slag intryck att samma sak kommer att hända på nästa middag.
Det är mitt största aber med en här pjäsen: inget reds ut, man kommer inte riktigt fram till något, och inga familjehemligheter blir vädrade. 

Men i den här scenversionen har det på något sätt smugits in en slags sympati, en förunderlig empati. Där man förut skrattade eller förfasade sej över de Norénska hemskheterna kan jag nu ha förståelse för rollerna på scenen. Jag ska inte gå så långt som att säga att jag känner igen mej, men upplevelsen, att vara närvarande, men utomstående i personliga gräl, är bekant. 

Vad man har här är intimiteten. I den lilla salongen - rummet är ungefär tio stolar brett, man har tagit bort två i mitten för att bilda en publikpassage - känns det nästan som om man sitter i familjens vardagsrum. Skådespelarna behöver inte projicera sina röster eller sitt spel, här kan dom snarare dra ner på utspelet. Det räcker nästan med - känns det som - att dom tänker en tanke, för att vi ska förstå vad de tycker och känner. 

Man har lagt stor vikt vid scenografi, kostym och rekvisita. Ofta, i såna här gravt budgetbegränsade produktioner brukar det innebära att man som publik sitter och tänker på devisen Less is More: Man vill så mycket och kan så lite. Ofta upplevs scenografin som hopskrapad, illa genomtänkt och man har ofta mer möblerat än illustrerat. Kostymerna brukar kännas lite fel, i stil eller i storlek, och inget på scenen, varken kostym, scenografi eller rekvisita, känns utvald.
Så är inte fallet här. Det känns påkostat, utvalt, gediget, och fyller en viktigt funktion: att få det hela att kännas på riktigt. 

Ett exempel på scenisk närvaro och utmärkt skådespeleri var när den struliga systern - av misstag - råkade välta ett av vinglasen, fyllt med rödvin. I rollen kunde hon inte göra något åt det, eftersom hon var mitt uppe i en monolog, och karaktären var inte heller den ordningsamma eller husliga. Men den ”ordentliga” systern kunde göra det, så under systerns pratande gick hon fram till bordet - och i rollen - röjde upp i röran, utan att på något viss dra fokus. 

Där jag hade förväntat mej ganska fumliga amatörer, möttes jag av folk som verkligen visste vad dom höll på med. Jag går på teater, inte för att distanserat iakta och analysera, utan för att sugas in och uppleva något, och flera gånger var jag sådär underbart indragen i spelet att jag glömde att jag satt i en salong, och att det bara var på låtsas.


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:


STEPHEN SONDHEIM REDOVISNING SMU ÅK 3:

Jag gillar förundran på scenen. Jag gillar när karaktären - i sång eller tal - inte har kommit fram till ett svar, utan liksom resonerar sej fram, ställer sej frågor, ändrar inställning, förändras, under sångens gång. Det är inte så intressant om en bank-kassörska utanför scenen har kommit fram till att hon är förälskad i säkerhetsvakten, och liksom bara kommer in och förkunnar det. 


DON QUIJOTE på Folkoperan: 

Det är som om Folkoperan hade sagt: vi har förlorat bögarna, fort, vi måste sätta upp något som lockar dom tillbaka!
”Bögar älskar Marilyn!”
”Dom vill ha läder, lack, piskor, skägg och sex!”
”Killar i damkläder!”


EVA & ADA, Teaterverket:

Ärade Herr Joakim,
Skoja bara. Hej Joakim! För ett år sedan var vi tre vilsna men teaterintresserade tjejer som skapade en bokcirkel baserat på din blogg, fast ja, du fattar, i teaterform. Vi träffades, läste din blogg, protesterade eller jublade över dina recensioner och inte minst och kollade på föreställningarna du skrivit om.
Efter ett tag av denna dans och nästan lika många glas vin kom vi på den briljanta idén att vi skulle ta detta ett steg längre. Vi skulle skapa en föreställning ”i syfte att få Joakim Bergman att komma och recensera”.

Låter inte det väldigt spännande? Och smickrande? Det är väldigt sällan jag får någon som helst feedback på min blogg - jag menar, jag får inbjudningar, men sällan kommentarer - så det är väldigt kul att få veta att någon läser den, och diskuterar.  



VÅROFFER, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 32, 9/10 2018

$
0
0


Koreografi Fredrik Benke Rydman, Komposition (Akt 1) Johan Liljedahl, Komposition (Akt 2) Igor Stravinskij, Scenografi Lars Östbergh, Kostym Lehna Edwall, Ljus Palle Palmé, Ljud Simon Mårtensson och Kristian Oscarsson, Mask Maria Reis, Video, Anders Granström och Andreas Skärberg, Dansare Fredrik Benke Rydman, Amanda Arin, Daniel Asamoah, Daniel Koivunen, Daniel Gürow Lundkvist, Edin Jusuframic, Ellen Lindblad, Hanna Jansson, Jonna Hökengren, Kenny Lantz, Kevin Foo, Kyra Althén Bergman, Lamin Camara Holmén, Lisa Arnold, Marco Wihlborg, Martin Jonsson, Mia Hellberg, Milena Jacuniak, Pauline Eddeborn, Pawel Krupa, Stacey Aung, Niklas Capel

”Ni vet väl att Benke är sjuk?” säger hon.
”Va?”
”Ja, han är sjuk idag, tyvärr…”
Vi säger något mer, något kort, avslutande, jag minns inte vad, och så skyndar hon ut, medan vi andra fortsätter in.
”Vad sa hon?” log min kompis Soleil, lite nyfiken.
”Hon sa att Benke var sjuk idag?”
Soleil slutar le. Det här är liksom hennes grej, hennes present till alla oss, och hon känner sej personligt ansvarig.
”Vem är sjuk?” brummar Rocky, som med sina dåliga knän har haft lite svårt att stanna, vända, och vänta.
”Benke. Han är tydligen sjuk idag?” förklarar Taylor, lite för tyst för Rocky.
”Va?”
”Benke är sjuk idag,” upprepar Taylor, lite högre, lite mer med magstöd.
Rocky tittar oförstående på mej. Jag förklarar:
”Han är sjuk idag. Koreografen Benke?”
Poletten har liksom fastnat i maskineriet:
”Är koreografen på något sätt med i föreställningen?” undrar Rocky.
”Ja.”
”Hoppar han in för någon som är sjuk?”
Rocky har en pojkvän som är koreograf och dansare, så han vet en hel del om hur det hela fungerar.
”Nej, Benke är med i föreställningen - ”
”- men idag är han tydligen sjuk,” avslutar Soleil, reserverad och besviken.
”Har han ingen inhoppare?”
De tittar på mej. Jag, som bara fått flyktig information genom mitt korta möte i scenporten med en bekant som är anställd på Stadsteatern, har liksom inga svar:
”Jag vet inte…?”

Vi har precis avslutat ett projekt, och som avslutningspresent har Soleil inte bara bjudit oss på biljetter till VÅROFFER, hon har också fixat så att vi får besöka Stadsteaterns skrädderi, och speciellt färgnings- och patineringsavdelningen, något som - för mej i alla fall - blev den verkligt stora behållningen

Uppe i ateljen trippar jag runt, klämmer och känner, och ställer ett antal idiotiska frågor, väl medveten, när ställer dom, att dom är ganska dumma. Jag är väldigt svag för patinerade kostymer. De har ett helt annat liv än sånt som bara är uppsytt, färdigt, och liksom bara hänger, utan historia. Allt för många kostymörer, anser jag, är inte intresserade av att berätta en historia, utan vill bara göra fina kläder. Och en del lyckas inte ens med det.

Efter ett alltför kort besök är vi ute i foajén och frågar värdarna om det stämmer att Benke är sjuk, men dom har antingen inte blivit informerade, eller blivit informerade om att inte informerna.

När vi väl sitter i salongen kommer VDn för Kulturhuset ut och förklarar att man tyvärr tvingats ställa in första akten, på grund av sjukdom, men att man har satt in en extra föreställning en söndag,  bara för oss, och bara av första akten.

I skrivande stund håller jag på att leta efter den där jäkla biljetten, för att kunna boka en plats den där söndagen, när det nu var.

Musiken, som är förinspelad, är fucking fenomenastisk. Jag har svårt att någon skulle kunna ha den i hörlurarna och gå nerför en gata utan att på något sätt börja strutta eller skutta.

Om det var något vi alla viste om föreställningen - förutom att den dansades, var att det var vatten på scenen.

”Det regnar!” hade någon exalterat.
”De dansar, i vatten upp till knäna,” hade någon annan utropat. ”Jag vet inte hur dom gör det utan att halka!”
Och visst, det regnar. Först börjar det långt uppe i råerna, nästan som en dimma, och sen kommer störtskuren, och allt är plötsligt dyngsura. Vätan ger en mycket intressant dimension, och är  mer än bara en gimmick.

Koreografiskt är det mycket imponerande, både vad gäller innovativa rörelser och konstruktion: dansarna blir som förkroppsligad musik, där varje ljud, varje instrument, har sin egen rörelse, obunden av en specifik kropp. För att förtydliga: ta ett ljud som Pom-pom-pom: Här skulle det första pom-et utföras av en dansare, det andra av en annan, på ett annat sätt, och det tredje av alla, på samma sätt. Det är imponerande, i all sin energiska exakthet. 
Kostymerna, tyvärr, blir - trots att de alla är individuellt designade, inte mycket mer än en unison uniform: trots att de färgmässigt går från vitt via beige till nästan ljust gult, gör vattnet att de alla framstår som en och samma färg, och det är svårt att se skillnad på de olika plaggen: en långärmad skjorta verkar inte skilja sej mycket från ett löst linne när den dyngsurt sitter klistrad på kroppen. 

En enorm spegel kommer ner från taket, och vrids så att vi ser scenen speglas lite ovanifrån, på Busby Berkeley-vis.

Givetvis blir det inte en lika intressant kväll, utan föreställningens första del: det är som man i en välkomponerad meny plötsligt hade uteslutit förrätten, eller bara serverat efterrätten. Det haltar, och kvällen är över för fort. Det känns mer som trailer än en helafton.

Ursprungligen handlade verket om Rysslands urbefolknings hedniska riter, och det rituella offrandet av en ungmö. Jag har sett några rekonstruktioner av föreställningen på Youtube, och det ser mycket imponerande ut.

Här, föreställer jag mej, handlar det om en slags regrederad framtid, efter någon slags katastrof. Jag funderar inte så mycket, om sanningen ska fram, jag är mest imponerad av dansarna och dansen, av tajmingen och disciplinen, och av koreografens val. 
Men plötsligt stiger en kvinna ut ur kollektivet och tar på sej en röd, ärmlös klänning hon hittar framme på scenkanten, och jag tänker: ”Fuck, det är någon slags handling, jag borde kanske ha hängt med mer!”
Precis som i originalet handlar det om en kvinna som liksom hetsas att dansa sej till döds.

Det är ungefär ett år sen #metoo-kataklysmen, och det känns anmärkningsvärt att man inte på något annat sätt har förvaltat den ursprungliga historien om en jungfru som offras genom att hetsas till döds, tänker jag. Man hade kanske förväntat sej att dom, när dom nu hade chansen, hade valt en annan handling? 

Men när jag senare på kvällen kommer hem och på Stadsteaterns hemsida tittar på föreställningsbilder, får fotona mej att undra: det verkar som om offret dansas - i alla fall på bilderna - av en man. Kan det vara så att också detta framförs av Benke Rydman, och att en kvinna hoppade in för honom?

Jag föreställer mej att med en manlig dansare får dansen en helt annan betydelse. Här blir det liksom inte en man som offras, utan en människa som offras och som offrar sej. En hjälte som gör det för gruppen. Och även om det hade varit så att han inte ville offra sej, så hade det det inte varit en man, utan en människa - på samma sätt som det alltid är en kvinna, inte bara en människa - som offrats av gruppen. Man förutsätter att en man handlar av egen vilja, medan en kvinna tvingas, inte vågar säga nej, inte vill stöta sej med andra.
För några år sen hade jag inte funderat på det, eftersom jag alltid varit omgiven av starka kvinnor, och inte tycker att det ska vara, eller är, skillnad på kvinnor och män, men nu, efter #metoo, lever vi i en helt annan verklighet. 

Sceniskt är den inte riktigt lika intressant.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:

HÖST OCH VINTER, på Teaterverket: 

"Där jag hade förväntat mej ganska fumliga amatörer, möttes jag av folk som verkligen visste vad dom höll på med. Jag går på teater, inte för att distanserat iakta och analyser, utan för att sugas in och uppleva något. Flera gånger var jag sådär indragen i spelet att jag glömde att jag satt i en salong, och att det bara var på låtsas."

Låter det intressant? Här är resten: 

STEPHEN SONDHEIM REDOVISNING SMU ÅK 3:

Jag gillar förundran på scenen. Jag gillar när karaktären - i sång eller tal - inte har kommit fram till ett svar, utan liksom resonerar sej fram, ställer sej frågor, ändrar inställning, förändras, under sångens gång. Det är inte så intressant om en bank-kassörska utanför scenen har kommit fram till att hon är förälskad i säkerhetsvakten, och liksom bara kommer in och förkunnar det. 


DON QUIJOTE på Folkoperan: 

Det är som om Folkoperan hade sagt: vi har förlorat bögarna, fort, vi måste sätta upp något som lockar dom tillbaka!
”Bögar älskar Marilyn!”
”Dom vill ha läder, lack, piskor, skägg och sex!”
”Killar i damkläder!”




Idag ser jag fram emot -

$
0
0

- premiären av Kamraternas KALLSKÄNKEN

Från deras hemsida:

KALLSKÄNKEN- en poetisk kabaré efter Jenny Wrangborgs diktsamling

Premiär: 17 oktober 2018
Av: Jenny Wrangborg
Dramatisering: 
Birgitta Prejborn och Dan Turdén
Regi: 
Dan Turdén 
Scenografi: 
Marie Abildgaard Moberg
Dramaturg: 
Eva Sunmo
Musik:
 Safoura Safavi
Foto: Maximilian Mellfors
Marknadsföring: Eva Sunmo
På scen: Johanna Lazcano, Alexander Ohakas, Kajsa Ekström och Jenny Wrangborg
Speltid: 
Ca 1 timme
I köket på ett kafé i Göteborg snurrar arbetet som en rostfri maskin med sylvassa blad i hög hastighet. Navet är de anställda, förenade bortom bakgrund, ursprung, klass. Förenade av yrkesstolthet, passion, stressrelaterade skador och drömmar om något mer. Det är en absurd värld, med egna regler, eget språk och uniformer som skiljer den som serverar från den som serveras.
Först – en kamp mot klockan, för nöjda kunder, för att lyckas göra tillräckligt många lattehjärtan och fylla kassan innan chefen kommer.
Sedan – en kamp för jämlikhet, mot hierarkier och för att kunna bära sin uniform med rak rygg.
Med andan i halsen och kniven mot strupen välkomnar Kamraterna er till en absurd, poetisk och musikalisk föreställning bland kökets smutsiga men blankpolerade maktstrukturer. Med nykomponerad musik av Safoura Safavi, svart humor och en färgstark ensemble bjuder vi på kabaré och kampanda. Smaklig spis!
Kallskänken är ett gästspel på Teater Brunnsgatan Fyra I samarbete med Stockholms Stad Kulturförvaltningen, Statens kulturråd och ABF.
Om diktsamlingen Kallskänken:
”… säger mer om klassanalys och förtryckarstrukturer än vad hela den samlade svenska vänsterdebatten gör” – Kalle Holmqvist, Fria Tidningen
”Kallskänken är viktig poesi. Den är angelägen. Den har ett ärende.” – Christer Enander, Kristianstadsbladet
Jenny Wrangborg debuterade 2010 med diktsamlingen Kallskänken som handlar om hennes egna yrkeserfarenheter som just kallskänka. Sedan dess har hon tilldelats flera utmärkelser, bland annat LOs stora kulturpris.
Hjärtligt välkomna på kabaré på Teater Brunnsgatan Fyra!

Missa inte Kamraternas KALLSKÄNKEN! Obs! Kort spelperiod!

$
0
0

 Kamraternas suveräna kabaré KALLSKÄNKEN, i regi av Dan Turdén, byggd på Jenny Wrangborgs diktsamling från 2010, med Johanna Lazcano, Alexander Ohakas, Kajsa Ekström och Jenny Wrangborg gör ett kort gästspel på teater Brunnsgatan Fyra, och det är något som inte får missas.

Föreställningen är en - som alltid med Kamraterna - mycket smakfull, vansinnigt rolig, och nästan knökigt kreativ kabaré om livet i kallskänken på ett kafé i Göteborg. Högt och lågt, poetiskt, personligt och politiskt, genom sång, dans och spel får vi följa ett berättande om livet är på andra sidan disken, och det framförs med sån humor, glädje och exakthet att jag bara glatt sitter och gapar. 

Detta är något så ovanligt som en föreställning jag skulle vilja se igen.

KALLSKÄNKEN är omkring en timme, precis lagom lång för mej att orka flina mej igenom varenda nummer. Detta är en föreställning för Parkteatern, för Soppteatern, för Riksteatern, för SVT, för diverse gästscener, för LO och för HRF.

Detta är också något så ovanligt som verkligt initierad arbetarteater, något mycket ovanligt i detta land av idel ädel medelklass.

I skrivande stund har du bara åtta chanser på dej att se föreställningen. 

Biljetter hittar du här.

MÄNNISKOR SOM FÖRSVINNER, med Ensembleverket på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 33, 10/10 2018

$
0
0

Manus och regi Jacob Hirdwall, Scenografi och kostym Caroline Romare, Ljus Peter Stockhaus, Koreografi Johanna Lindh, Kompositör Fredrik Söderberg, Video Tom Waldton och Peter Sundqvist, Produktionskoordinator Margareta Hallqvist, med Camilla Larsson, Linda Lönnerfeldt, Andreas Liljeholm, AnnaKarin Hirdwall, Niklas Jarneheim

Ibland kan man, som berättare och konstnär, visa på det stora genom att visa det lilla, att genom att ge en bild av något litet, av en detalj, något rent specifikt, berätta något mycket stort.
Ibland berättar man istället mer om sej själv och de egna begränsningarna.

Precis som med Ensembleverkets tidigare produktion NATTVANDRINGAR I DEN UNDRE VÄRLDEN tycket jag att upphovsmakaren gör ett bättre jobb som regissör än som dramatiker. Pjäsen känns affekterad, konstruerad och medvetet artistiskt konstig. Som gjord för att förvirra och ämnad att imponera.
Under föreställningen sitter jag flera gånger och funderar mer över författaren, än verket i sej. Jag, som inte känner till något om honom, tänker att han är ung, arg, avundsjuk och fylld av prestige. Hans sätt att ställa sej utanför något han verkar vara den del av - kommersiell kultur - luktar lite privilegierat tonårsuppror. 

Själva berättelsen är ganska vag och förvirrande: Fem skandinaviska kulturarbetare befinner sej på en slags retreat vid en strand, någonstans. Samtidigt pågår någon slags naturkatastof, en skogsbrand eller ett atomkrig. Tanken är, tänker jag, att attackera de priviligierade kulturutövarnas självcentrerade navelskåderi medan världen omkring dom rämnar. 

Mitt stor problem är att jag känner att jag aldrig lär känna någon av rollerna. De har monologer, dialoger, där de förklarar vem och vad de är, men så här efteråt har jag väldig svårt att minnas vad de hade för funktioner, och vad de stod för. Det är som om pjäsen som ska handla om människor som försvinner också handlar om roller och berättelser som försvinner. De blev aldrig riktigt verkliga, separata karaktärer. Jag minns fragment om dokufilmare, om manusförfattare, men det är allt. 

Med detta sagt vill jag framhålla en monolog, framförd av fantastiskt intressanta Linda Lönnerfelt: hon berättar om en tsunami som för bort hennes familj, och detta får plötsligt allt annat att mattas och ger resten ett slags diffust dis. Här är något verkligt, något intressant, och allt annat verkar ointressnat, otydligt och bleknar bort. Det är som om Broadwaystjärnan Patti Lupone skulle gästa en av Kulturamas elevkonserter. Jag menar inte att jämföra hennes prestation med de andras, för det finns också en dramatisk och dramaturgisk orättvisa, utan jag vill bara framhålla den plötsligt höga nivån i berättandet.

Jag tyckte mycket om kostym och scenografi av Caroline Romare; kläderna går i beige, vitt och svagt mintgrönt, de är smakfulla och talande, och scenografi, musik, koreografi  och projiceringar var mycket kompetenta, och hade i andra, tydligare sammanhang fått verka mer förhöjande. Nu sitter jag mest i dessa dansanta, och/eller musikaliska mellanspel och funderar på vad där är jag missar, vad det är jag inte förstår.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:


VÅROFFER på Kulturhuset Stadsteatern 

"Jag föreställer mej att med en manlig dansare får dansen en helt annan betydelse. Här blir det liksom inte en man som offras, utan en människa som offras och som offrar sej. En hjälte som gör det för gruppen. Och även om det hade varit så att han inte ville offra sej, så hade det det inte varit en man, utan en människa - på samma sätt som det alltid är en kvinna, inte bara en människa - som offrats av gruppen." 


HÖST OCH VINTER, på Teaterverket: 

"Där jag hade förväntat mej ganska fumliga amatörer, möttes jag av folk som verkligen visste vad dom höll på med. Jag går på teater, inte för att distanserat iakta och analyser, utan för att sugas in och uppleva något. Flera gånger var jag sådär indragen i spelet att jag glömde att jag satt i en salong, och att det bara var på låtsas."

Låter det intressant? Här är resten: 

STEPHEN SONDHEIM REDOVISNING SMU ÅK 3:

Jag gillar förundran på scenen. Jag gillar när karaktären - i sång eller tal - inte har kommit fram till ett svar, utan liksom resonerar sej fram, ställer sej frågor, ändrar inställning, förändras, under sångens gång. Det är inte så intressant om en bank-kassörska utanför scenen har kommit fram till att hon är förälskad i säkerhetsvakten, och liksom bara kommer in och förkunnar det. 






DE SKYDDSSÖKANDE, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 34, 16/10 2018

$
0
0

Av Aischylos, Bearbetning David Greig, Översättning Helena Fagertun och Mirna Sakhleh, Regi Dritëro Kasapi, Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg, Ljus Markus Granqvist, Ljud Magnus Ericsson, Mask Patricia Svajger, Medverkande på scenen  Kirsti StubøElisabet CarlssonEva StensonAngelika PrickLeonard TerfeltPer SandbergÅke LundqvistAnnika Hallin, medverkande i bild från Al Harah - teatern Christin HodaliDiana SwityFaten KhouryHanin TarabayIman AounMirna SakhlehRaeda GhazalehReem TalhamiRiham Isaac

”Jag tyckte mycket om det,” sa min kompis Tuting, efteråt.
”Vad kul!” sa jag, så positivt jag kunde.
Jag har en viss tendens att negligera andra personers uppfattning om föreställningar vi sett, och istället framhäva min egen åsikt. Det är inget jag är stolt över, och eftersom jag vet vad jag tycker så borde det ju vara intressantare att lyssna på vad någon annan, som har upplevt det hela annorlunda, tycker. 
”Vad var det du tyckte om?” undrar jag.
Det är en knivig fråga, och kan lätt låta ana att man tog avstånd och var kritisk, - Vad i hela världen fanns det att tycka om? -  men jag tryckte lite extra på du:et, som för att markera vad det var han hade tyckt om till skillnad från det jag hade tyckt om.
”Jag vet inte…”
Det där är lite av en röd flagga för mej, när folk inte vet vad dom tycker, eller inte kan förklara varför dom tycker som dom tycker. Jag är en av dom där som alltsomoftast vet jag jag tycker, om det mesta. Visst, jag kan ha fel, jag kan ändra mej, men jag har för det mest en uppfattning.
Men Tuting fortsätter:
”Det var stämningen, texten, känslan. En annan dag hade jag kanske jag hade tyckt annorlunda, men nu var jag på humör för något stillsamt, långsamt.”
Det är viktigt när man frågar nån om dens åsikt, att den inte känner sej ifrågasatt, att den känner att man vill att den ska förklara, inte försvara.
Tuting beskriver en stillsam, poetisk, operalik upplevelse. Jag förstår vad han menar.
Vi sitter i baren på  Barcelona, en restaurang på baksidan av Kulturhuset. Personalen är sur och ogästvänlig, och jag antar att dom inte försörjer sej på dricks. Vi har precis sett det första publikrepet av David Greigs bearbetning av Aischylos 2.500 år gamla pjäs om Danaus som flyr med sina 50 döttrar, Danaiderna, från Egypten för att undvika giftermål med hans tvillingbrors 50 sönder.

Jag förstår att man sätter upp den här pjäsen. På papperet låter det toppen. En gammal grekisk pjäs om flyktingar, om ofredade kvinnor, om val och om demokrati, men som verk är tematiken intressantare än dramatiken. Inget händer egentligen. Kvinnorna kommer till Argos och ber att asyl. Människorna i Argos röstar och beslutar att de ska få stanna. 
Slut.

Även om det handlar om kvinnor, så är det män som träder fram och talar, även om deras röster i det här fallet ibland är kvinnliga. Männen får ett namn, en funktion och en titel. Kvinnorna försvinner in i ett anonymt systerskap.

Lilla Scenen är uppställd som för en reading: sju skådespelare sitter vid individuella små bord, med manus framför sej. På en stor skärm bakom dom projiceras bilderna av nio kvinnor från den palestinska teatergruppen Al Harah. Uppfattningen ska vara att det är en livesändning, att kvinnorna är med oss visa länk, men det framgår ganska snabbt att detta är en klippt och skuren inspelning, och mitt intresse sjunker. Upplevelsen krymper: det var en helt annan sak när jag trodde att det satt nio kvinnor i Palestina som deltog digitalt. Det fanns liksom en kontakt med den verkliga världen. Nu är det bara en film i bakgrunden, nånting vi förväntas låtsas att vi tror på. 

Det här är en sån där föreställningen där jag sitter och tänker på mycket annat. På hur mycket skådisarna egentligen har att säga till om i fråga om de pjäser de medverkar i. Kan de säga nej? Blir de på något bestraffade då? Har dom någon slags regel att man får säga nej till tre pjäser och sen får man ha ett snack med chefen och facket? 
Jag menar inte att just de här skådisarna skulle ha en särskild önskan att tacka nej till just det här projektet - jo, kanske, lite - utan det var bara något jag satt och funderade på. Jag satt också och funderade på vem regissören var. Eftersom detta var ett publikrep gick han innan förställningen upp på scenen och höll ett litet tal om produktionen, ett sånt där vanligt snack om att de var glada att vi var där, att de kanske skulle behöva bryta, och att vi skulle stänga av våra telefoner. Jag kände inte igen honom, men det visade sej när jag kom hem att jag hade tyckt mycket om hans uppsättning av LAMPEDUSA och inte varit helt förförd av hans BANKDIREKTÖR BORKMAN
Av den här uppsättningen hade jag fått känslan att regissören var relativt ny och oerfaren. För mej har repetitionen känslan av ett elevprojekt, som något av någon som precis hade upptäckt det här med scenkonst och teaterns möjligheter, speciellt vad gäller teknik, som ljud och ljus och scenografi, och som liksom försökte klämma in så mycket som möjligt. 
”Man kan göra såhär, och sen kan man göra såhär, och faan, man kan göra såhär också!” tänkte jag mej att regissören sagt till scenografen, ljuddesignern, och ljusdesigner, som alla varit väl medvetna om det gick att göra så, eftersom dom gjort det flera gånger förut, men det är lika bra att låta nykomlingen få som han vill, det blir lättast så. 
Kostym och mask verkar ha varit mindre intressanta för regissören. Personerna på scenen är klädda i vad som förefaller vara privata kläder, och man är vardagssminkade.
Jag får för mej att filmregissören är någon som sadlat om från film tillteater, eller en journalist som inlett ett samarbete med teatern. Kanske en författare?
Varför jag har den känslan? Därför att jag är van att teaterregissörer anser att skådespelarna är det viktigaste, men här verkar det vara tekniken som var rolig att leka med. Trots många försök till en visuell upplevelse blir det inte mycket mer än radioteater. Det är väldigt lätt att blunda och ändå inte missa något.

Jag tror att regissörens konstnärliga ambition har varit att skapa känslan av en reading, där vi - publiken och aktörerna - rycks med av konsten. Jag fantiserar om att han själv har suttit på en reading någon gång och tänkt: vad häftigt det vore om det här plötsligt övergick till att bli en riktigt föreställning, om det som bara var en högläsning plötsligt blev teater.

Vad jag tycker är intressantast är att man i texten säger något ganska obekvämt, något inte så politiskt korrekt, antar jag: De asylsökande talar om hur de ska bete sej i det nya landet, hur det ska anpassa sej, uppföra sej, förändra sej för att passa in, något i alla fall jag uppfattar som ett känsligt, laddat ämne.

Mot slutet ombeds vi att agera ställföreträdande Argosbor, och vi får en röd och en grön lapp att hålla upp. Stanna eller avvisas. En överväldigande seger för de gröna, att stanna. Vi röstade rätt. 
Men var det någon som trodde att vi skulle rösta annorlunda?

Bevisligen ökar rasismen, homofobin och främlingsfientligheten i Sverige. Det är den otäcka, demokratiska sanningen.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:

MÄNNISKOR SOM FÖRSVINNER, med Ensembleverket på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern:

"Under föreställningen sitter jag flera gånger och funderar mer över författaren, än verket i sej. Jag, som inte känner till något om honom, tänker att han är ung, arg, avundsjuk och fylld av prestige. Hans sätt att ställa sej utanför något han verkar vara den del av - kommersiell kultur - luktar lite privilegierat tonårsuppror."


VÅROFFER på Kulturhuset Stadsteatern 

"Jag föreställer mej att med en manlig dansare får dansen en helt annan betydelse. Här blir det liksom inte en man som offras, utan en människa som offras och som offrar sej. En hjälte som gör det för gruppen. Och även om det hade varit så att han inte ville offra sej, så hade det det inte varit en man, utan en människa - på samma sätt som det alltid är en kvinna, inte bara en människa - som offrats av gruppen." 


HÖST OCH VINTER, på Teaterverket: 

"Där jag hade förväntat mej ganska fumliga amatörer, möttes jag av folk som verkligen visste vad dom höll på med. Jag går på teater, inte för att distanserat iakta och analyser, utan för att sugas in och uppleva något. Flera gånger var jag sådär indragen i spelet att jag glömde att jag satt i en salong, och att det bara var på låtsas."

Låter det intressant? Här är resten: 


KALLSKÄNKEN, med KAMRATERNA i ett Gästspel på Brunnsgatan Fyra, förställning 35 17/10 2018

$
0
0

Av: Jenny Wrangborg, Dramatisering: Birgitta Prejborn och Dan Turdén, Regi: Dan Turdén , Scenografi: Marie Abildgaard Moberg, Dramaturg: Eva Sunmo, Musik: Safoura Safavi, Foto: Maximilian Mellfors, Marknadsföring: Eva Sunmo, På scen: Johanna Lazcano, Alexander Ohakas, Kajsa Ekström och Jenny Wrangborg

”Den bara dog,” sa pianisten.
”Ja,” sa jag, för jag visste inte vad annat att säga. Jag hade inte lagt märkte till att musiken tystnat, bara att han slutat spela, men nu, när han kryper omkring bland mina fötter och rycker i olika sladdar, så förstår jag att något är fel. 
Jag sitter i en hammock som står på en liten scen, i foajén nere i källaren på Teater Brunnsgatan Fyra, och det är premiär på en kabaré, byggd på poeten Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken
Pianisten, som stått inklämd i ett hörn i den inre foajén, är klädd i kock- och kallskänkskläder: vit dubbelknäppt jack, svart tygmössa, och för att få in lite flärd har har han virat en röd fjäderboa runt halsen. Hans repertoar, fram till nu, har varit utmärkt; ackompanjerad av en trummaskin har han framfört syntversioner av Sweet Home Alabama, My Heart Will Go On, och andra melodier jag känner igen, men inte kan varken namn på, eller sångtexter till.

Min mormor jobbade i kallskänk. I ärlighetens namn var det på ett hotell som hon och min morfar ägde, i Mörbylånga på Öland, men hon slet lika mycket - om inte mer - som vilken anställd kallskänka som helst. Jag minns gurkor, tomater och persilja, kall Crème brûlée, och kladdig plastfolie. Jag minns när dom köpte den första mikron, stor som en teveapparat, och hur vi alla var lite rädda för den. Jag minns den lilla skrubben under trappan upp till matsalsvåningen, fylld med kryddor i kartonger, och stora kylskåp man kunde gå in i, där det stod enorma grytor med skalad potatis i kallt vatten, och andra hinkar fyllda med brun sås som stelnat i kylan.
Men jag minns inte stressen, inte där nere, i köket. Jag antar att jag inte fick vara där, när det verkligen gällde. När jag var där var det lugnt och fint, det var ordnat och städat och varmt och mysigt som om det funnits en öppen spis, och en radio verkade alltid stå på, och all musik var aningen Beatles eller Siw Malmkvist, och alla nyheter verkade handla om sånt som hände i Stockholm.
Fast jag minns stressen när jag 20 år senare började jobba bakom, i köket, på Börsen. Jag jobbade extra i mathissen, vilket innebar att jag hämtade beställd mat nere i köket, kånkade brickorna till mathissen, åkte upp och lämnade av, hämtade disk, åkte ner, hämtade mat, åkte upp… 
Men jag flöt liksom utanför. Stressen var inte min. Jag jobbade fort, så fort jag kunde, men jag behövde inte prestera. Jag var lite som en maskin, bara, en förlängning av hissen. Ett par armar. Ett par ben. 
När passet var över var de rostfria stålväggarna i hissen alldeles kladdiga av fett från de smörslungade tomaterna, den gräddkokta potatisgratängen, från bearnaisesåsen, från smördegsinbakad tourndos.
Och nu, när jag tänker på det, jobbade jag som diskare också, i korta perioder, på en restaurang på Torsgatan, på en sylta långt halvvägs till Arlanda dit bussresan tog nästan lika lång tid som arbetspasset. Och så den där sommaren på ett hotell i fint hotell i Skärgården där jag bara minns att jag sov och jobbade, jobbade och sov, och  då ingen kommit ihåg att beställa diskmedel, eftersom det inte var någons ansvar, och jag fyllde maskinen med dunkar av vinäger och ättika.

Och jag är tillbaka där, helt plötsligt, när de fyra, svarta svängdörrarna som utför scenografin slås upp, och skådespelarna stressar ut, in, skrikande, kånkande. Jag minns ljuden, skriken, stöket, stanken, ciggen som släcktes på klacken och stoppades tillbaka i paketet, inför nästa, korta paus, de fullastade brickorna, ”bakom!”, linneservetter och karotter. 

Jag kände inte till något om poeten och kallskänkan Jenny Wrangborg, eller hennes diktsamling Kallskänken, men jag förstår ganska fort att det där, det måste vara hon, kvinnan som skanderar på skånska. Det är skillnad på henne och dom andra. Dels spelar hon här ägaren till restaurangen, antagonisten i diktsamlingen hon och hennes kollegor kämpade emot, dels är henne spelstil annorlunda. Hon har en stil. En röst.
De andra, kan jag se, är skådisar. Vansinnigt skickliga skådisar. Jag har ett nästan alarmerande dåligt minne, men jag tror mej inte ha sett någon av dom förut. Var har dom varit? Var har jag inte varit?
Jag tror jag har en liten fan-crush på dom allihop.

Föreställningen är en - som alltid med Kamraterna - mycket smakfull. Den är en vansinnigt rolig, och nästan knökigt kreativ kabaré om livet i kallskänken någonstans vid Avenyn i Göteborg. Det är en slags poetisk, personlig, politisk fars. Det slås i dörrar, det stressas, intrigeras och skriks, och mitt i alltihop finns det något vackert, mänskligt, förhöjt. Och precis som i fars, i bra fars, finns här en millimeterfin exakthet, ett hårt koreograferat, precis utfört scenspråk.

Genom sång, dans och spel får vi följa ett berättande om livet är på andra sidan disken, och det framförs med sån humor, glädje och exakthet att jag bara glatt sitter och gapar. Det här är något så ovanligt som något jag skulle vilja se igen.

Jag har sett många revyer och kabaréer. Det är såhär man gör dom. Den är ypperligt på två plan: dels hur det specifika ämnet i sej behandlas, men även scenspråket, infallen, idéerna, som skulle kunna appliceras på andra diktsamlingar, andra verk, andra ämnen.

Regissören, Dan Turdén är för mej mest bekant som en mycket intressant operaregissör, med en underbar och överraskande infallsvinkel, och detta är en ny sida hos honom. Hans storhet, som hos Markus Virta, ligger inte bara i hur han berättar, utan också vad han väljer att berätta.

Detta är en kabaré för Parkteatern, för Soppteatern, för Riksteatern, för SVT, för diverse gästscener, för LO och för HRF.

Föreställningen är också något så ovanligt som verkligt initierad arbetarteater, något mycket ovanligt i detta land av idel ädel medelklass.

Det visar sej, när jag kommer hem och letar runt lite i min blogg, att jag visst sett  dom förut, alla tre:  Johanna Lazcano har jag sett på stadsteatern, i ILYA, Alexander Ohakas har jag sett i ETT UPPROR - THE TRANSGENDER VERSION i ett gästspel på Teater Tre, och Kajsa Ekström har jag sett i både SATANS DEMOKRATI och OLIVER TWIST.

Som sagt: mitt minne…

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:


DE SKYDDSSÖKANDE på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Mot slutet ombeds vi att agera ställföreträdande Argosbor, och vi får en röd och en grön lapp att hålla upp. Stanna eller avvisas. En överväldigande seger för de gröna, att stanna. Vi röstade rätt. 
Men var det någon som trodde att vi skulle rösta annorlunda?


Bevisligen ökar rasismen, homofobin och främlingsfientligheten i Sverige. Det är den otäcka, demokratiska sanningen.


MÄNNISKOR SOM FÖRSVINNER, med Ensembleverket på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern:

"Under föreställningen sitter jag flera gånger och funderar mer över författaren, än verket i sej. Jag, som inte känner till något om honom, tänker att han är ung, arg, avundsjuk och fylld av prestige. Hans sätt att ställa sej utanför något han verkar vara den del av - kommersiell kultur - luktar lite privilegierat tonårsuppror."


VÅROFFER på Kulturhuset Stadsteatern 

"Jag föreställer mej att med en manlig dansare får dansen en helt annan betydelse. Här blir det liksom inte en man som offras, utan en människa som offras och som offrar sej. En hjälte som gör det för gruppen. Och även om det hade varit så att han inte ville offra sej, så hade det det inte varit en man, utan en människa - på samma sätt som det alltid är en kvinna, inte bara en människa - som offrats av gruppen." 



GHOST, Chinateatern, föreställning 36, 20/10 2018

$
0
0

Originalmanus: Bruce Joel Rubin, Sångtexter: Bruce Joel Rubin, Dave Stewart, Glen Ballard, Kompositörer: Dave Stewart, Glen Ballard, Regi: Anders Albien, Biträdande Regi: Klas Wiljergård, Svensk översättning: Anders Albien & Amanda Albien, Koreografi idé: Jennie Widegren, Koreografi Spooks: Bianca Fernström, Koreografi ensemble: Åsa Engman, Musikaliskt ansvarig: Janne Radesjö, Scenografi: Andreas Bini, Magikonsult: Mark Parker, Ljusdesign: Palle Palmé, Ljuddesign: Oskar Johansson, Kostymdesign: Camilla Thulin, Mask & Peruk design: Sara Klänge, Videodesign: Philip Sundbom & Johan Larsson, med Peter Johansson, Maria Lucia Heiberg Rosenberg, Gladys Del Pilar, Bruno Mitsogiannis, Stefan Clarin, Malick Afocozi, Elenor Margarita Eriksson, Clarissa Krabbe, Sanna Martin, Kristina Lindgren, Joanna Perera, Nils Närman Svensson, James Lund, Alexander Larsson, Anna Maria Hallgarn, Mario Perez Amigo, Alexandr Antochvili, David Rigo Chatchai Rasrisut, Joanna Holewa Chrona, Timothy "XHRK" Kakeeto

Ghost, filmen, hade premiär 1990, och var den mest inkomstbringande filmen det året. Den nominerades för Bästa Film, Bästa Klippning, och Bästa Filmmusik och vann för Bästa Manus. Whoopie Goldberg, som också vann en Oscar, var den andra svarta kvinnan i historien att vinna i kategorin kvinnlig biroll, efter Hattie McDaniel, 1939. Det skulle dröja ytterligare sexton år innan Jennifer Hudson vann för Dreamgirls, 2006, men efter det verkar det ha gått lite bättre, med ytterligare fyra vinster. Dessutom, 2016, var tre svarta kvinnor nominerade för priset. Det närmsta man kommit till något sådant, tidigare, var när Oprah Winfrey och Margaret Avery var nominerade för The Color Purple, 1985.

GHOST THE MUSICAL hade världspremiär i Manchester, England, 2011, förflyttades till West End samma år, och sattes upp på Broadway 2012. Den var ingen succé, även om den nominerades för tre Tony Awards, Bästa Kvinnliga Biroll, Bästa Scenografi och Bästa Ljusdesign, och den lades ner fyra månade senare, efter bara 136 föreställningar.
Efter att ha sett en bootleg av Broadwayversionen på Youtube förstår jag att den inte var en hit, och det största problemet är musiken, som är en slags anonym, lättglömd, skvalig rockpop signerad Dave Steward, den skäggige i Eurythmics, och detta är inte en rockhistoria, utan en romantisk, spännande tragedi. 
Det är svårt, för en musikal, när musiken är det stora problemet. 
Steward har även varit inblandad i sångtextförfattandet, och jag undrar hur det hade gått för musikalen om man haft en kapabel person, en författare med känsla för dramatik och poesi, inblandad. Eftersom sångtexterna är så intetsägande upplever jag det också som om man inte riktigt lär känna huvudpersonerna, vilket gör att jag inte riktigt blir berörd. De förblir lite vaga, lite odefinierade. Här hade behövts sånger som Pity the Child, I’ll Only Miss Him When I Think of him, The Man That Got Away, Someone to Fall Back On, och Since Your Stayed Here. Sånger som berättar något.
Jag har inget emot en bra jukeboxmusikal, och kanske hade den här lyckats bättre med ett gäng torchsongs? Är det nåt jag minns av filmen så är det Demi Moores tårar och publikens snörvlande.

Chinateaterns uppsättning är bättre än Broadwayversionen, speciellt vad gäller scenografin, av Andreas Bini, och spökena och spökenas koreografi, av Bianca Fernström. Där uruppsättningen kändes naken och ödslig känns den här fullproppad och omtumlande. 
Och det är en väldigt bra historia: Ett ungt par, han en välbetald bankman och hon en inte så framgångsrik, men begåvad skulptris, flyttar in i ett loft i Brooklyn, och på väg hem från ett restaurangbesök där de bestämt sej för att gifta sej, blir mannen rånmördad, men kommer tillbaka som ett spöke, oförmögen att få kontakt med de levande, tills han träffar ett medium, som inte själv trodde hon hade gåvan att kunna prata med det döda. När det sen visar sej att hans död inte riktigt var den tillfällighet han först trodde, då börjar det blir riktigt otäckt och spännande. 
Malick Afocozi, som spöke,  och Nils Närman Svensson, som den lejde mördaren, är riktigt, verkligt otäcka, och det är också som thriller, mer än som romantisk, musikalisk komedi, som den hittar hem. Jag hade önskat att man hade vågat trycka lite mer på spänningen, så hade nog det roliga blivit mer efterlängtat och uppskattat. Nu känns komiken lite inkilad, lite forcerad, som om man inte vågade lita på vad man hade. Tyngden måste ligga på spänningen, på det tragiska, romantiska: det är väldigt sällan man biter på naglarna när man ser en komedi, men det finns faktiskt många komiska scener i de flesta rysare. 

Eftersom manuset bygger på en film, finns här många scener, vilket medför många scenbyten, och är det något man är bra på på Chinateatern, så är det scenteknik och en lyxig, påkostad scenografi. Teatern är en gammal biograf, så det finns inte mycket utrymme vare sej på sidorna eller bakom, så det är nästan ett mirakel hur de lyckas manövrera den ambitiösa scenografin. Saker flyger in, lyfts upp, vecklas ut och fälls ihop, och man använder den mycket funktionella LED-väggen på smart att det ibland är mycket svårt att veta vad som verkligen finns, och vad som bara är blinkande ljus. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:


KALLSKÄNKEN, med Kamraterna, på Brunnsgatan Fyra: 

”Den bara dog,” sa pianisten.
”Ja,” sa jag, för jag visste inte vad annat att säga. Jag hade inte lagt märkte till att musiken tystnat, bara att han slutat spela, men nu, när han kryper omkring bland mina fötter och rycker i olika sladdar, så förstår jag att något är fel. 
Jag sitter i en hammock som står på en liten scen, i foajén nere i källaren på Teater Brunnsgatan Fyra, och det är premiär på en kabaré, byggd på poeten Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken.


DE SKYDDSSÖKANDE på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Mot slutet ombeds vi att agera ställföreträdande Argosbor, och vi får en röd och en grön lapp att hålla upp. Stanna eller avvisas. En överväldigande seger för de gröna, att stanna. Vi röstade rätt. 
Men var det någon som trodde att vi skulle rösta annorlunda?


Bevisligen ökar rasismen, homofobin och främlingsfientligheten i Sverige. Det är den otäcka, demokratiska sanningen.


MÄNNISKOR SOM FÖRSVINNER, med Ensembleverket på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern:

"Under föreställningen sitter jag flera gånger och funderar mer över författaren, än verket i sej. Jag, som inte känner till något om honom, tänker att han är ung, arg, avundsjuk och fylld av prestige. Hans sätt att ställa sej utanför något han verkar vara den del av - kommersiell kultur - luktar lite privilegierat tonårsuppror."



Toi, Toi till SOMETHING ROTTEN på Wermland Opera!!!

$
0
0

Om det finns en föreställning jag ser fram emot den här säsongen, så är det Wermland Operas uppsättning av SOMETHING ROTTEN, den vansinnigt roliga musikalen som hade premiär på Broadway 2015, och nominerades till tio Tony Awards. 

Den utspelar sig i renässansens London och handlar om två bröder som driver en teatertrupp i direkt konkurrens med Shakespeare. De kontaktar Nostramdamus inte fullt så klarsynte brorson Thomas Nostradamus, för att han ska avslöja för dom vad som är nästa stora sceniska hit, och han berättar att det kommer att bli något som kallas en "Musikal", och att Shakespeare håller på att skriva en succé som heter Omelett. 

Det är en galen musikalkomedi, lite i samma anda som Monty Pythons SPAMALOT, THE PRODUCERS och THE BOOK OF MORMON.

Föreställningen är regisserad av en av mina absoluta favoritmusikalregissörer, Markus Virta, enligt min mening den bästa i sin genre, och som också satte upp PARADE och EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD på Wermland Opera.

Scenografin är av Tony-vinnaren Nigel Hook, som också gjorde den fantastiskt vackra EN GENTLEMANS HANDBOK I KÄRLEK OCH MORD

Att man sen har en ensemble fylld med många av mina favoritmusikalartister är nästan onödigt underbart.

Mitt största problem med Wermland Opera, precis som med Göteborgs- och Malmö Opera, är att den inte ligger i Uppsala. Jag kan liksom inte poppa dit på någon timme, se en föreställning och sen ta ett sent tåg hem. Men det är också mitt enda aber.

I skrivande stund planeras det för hur, och när jag tar mej dit. 

Biljetter hittar du HÄR. 

Om du inte kan hålla dej, eller är lite nyfiken på vad detta är för något, så kolla in den här bootleggen från Broadway:



SHAKESPEARE IN LOVE, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 36, 22710 2018.

$
0
0

 Filmmanus av Marc Norman och Tom Stoppard, ScenversionLee Hall, ÖversättningCalle Norlén, RegiRonny Danielsson, KompositionMartin Östergren och Mathias Venge, KoreografiRoger Lybeck, ScenografiLars Östbergh, KostymAnnsofi Nyberg, MaskKatrin Wahlberg, LjusFredrik Jönsson, LjudPetter Samuelsson, medverkande Will ShakespeareAlexander Karim, Philip HensloweDan EkborgHugh FennymanChrister Fant, Richard BurbageRobin Keller, Christopher”Kit"MarloweShebly Niavarani, Ned AlleynJan Mybrand, WebsterBahador Foladi, RalphKardo Mirza, SamVictor Morell, NolAnders Johannisson, PeterMagnus Borén, RobinOskar Roslund*, Adam, Max Ulveson**WabashTim Dillman, QuicklyOdile NunesPaulina Elsa Fryklund, Viola de LessepsSofia Ledarp, Sir Robert de LessepsKardo Mirza, Lady de LessepsOdile Nunes, Lord WessexPeter Gardiner, AmmanGunilla Röör, Elizabeth I av EnglandKatarina Ewerlöf, Sir Edmund Tilney, Lars Lind

Som Harvey Fierstein sa: ”This is not going to be pretty…”

”Jag antar att han är en bra arbetsledare,” avslutar jag, när jag och min kompis Soleil efter föreställningen står och småhuttrar vid våra cyklar och diskuterar genrepet vi just har sett. Vi har inte varit imponerade, och vi har mest stått och diskuterat regissören. 

Det är lika bra att jag kommer ut: jag har aldrig varit en stor fan - eller ens ett litet fan - av någon av Ronny Danielssons uppsättningar. Faktum är att jag har avskytt de flesta. Det är inte det att jag inte vill att han ska göra fler produktioner - även om jag nog inte ska gå och se några fler - men jag är förvånad att inga andra, mer kapabla regissörer har kommit och axlat hans mantel.  Det verkar inte så svårt att göra ett bättre jobb. Är det storleken på produktionerna som skrämmer dom andra?

Det finns vissa regissörer som hjälper och gör skådespelarna bättre än dom tidigare varit, där dom i samarbetet hittar nya sidor, utvecklas, blir tydligare, och kan lita på att det yttre ögat i salongen är där för deras skull. Jag antar att Ingemar Bergman var en sån.

Jag tror inte Ronny Danielsson ligger högt upp på någon skådespelares lista över regissörer dom vill arbeta med. I de flesta fall blir skådespelare lite sämre - många gånger mycket sämre -  när det arbetar med honom, och de som klarar sej bäst är de som kan regissera sej själva, som har förstått att de inte kommer att utvecklas, få någon hjälp, eller ingående personregi, skådisar som själva bestämmer om dom ska gå till höger eller vänster, när dom ska stå still och hur och vad dom levererar. Bäst i den här produktionern klarar sej personer som Dan Ekborg, som liksom känner sitt eget brand, sin egen image, och förstår vad de är där för att leverera. 
Ronny Danielssons storhet, tycker jag, ligger inte i regin, utan i att han faktiskt sätter upp vad han sätter upp, och att han lyckas ro projekt iland, i tid. Jag tror att han hade kunnat bli en bra producent, en sån där amerikansk producent som har en övergripande kreativ vision, men som inte lägger sej i finliret med regi.

I en musikal märks bristen på personregi inte så mycket, då stor scentid upptas av sång och dans, och där mycket styrs av musiken. Det är lite värre när man sätter upp en pjäs.

Jag var så där underbart brinnande vansinnig när jag gick hem från föreställningen. Gick? Jo, det visade sej när jag skulle börja cykla att jag fått punktering, så jag tog det exekutiva beslutet att leda cykeln hem till Midsommarkransen. Vilket var tur. Det tog någon timme, och jag fick liksom osa av mej det värsta. Om du var en av dom som följe min Instagram Story den dagen fick du det tveksamma nöjet att höra den ocensurerade versionen av vad jag verkligen tyckte.

Att säga att jag är besviken är en underdrift. Det fanns ärligt talat inte mycket jag tyckte om här, förutom många av skådisarna, och scenografin, även om jag många gånger upplevde den som onödigt ödslig och kanske verkade höra hemma mer på en operascen än i en pjäs om det överbefolkade, trånga, skitiga renässanslondon. Jag hade också uppskattat det om man hade kunnat arbeta med ett större och mindre scenrum. 
Vanligtvis brukar det finnas en massa vitvaror i en Ronny Danielsson-uppsättning, men här har de ersatts av en viktoriansk järnsäng som också fyller alla de funktioner som kundvagnar brukar fylla i hans tidigare produktion: den liggs i, när den får vara sängs, sitts i, när handlingen ska utspela sej på ett värdshus, och stås och klivs i lite däremellan, och när dom rullar ut den förstår jag inte varför dom gör det just då, och inte tidigare, och varför dom inte bara låter den stå kvar, när vi ändå har vant oss vid den.
Mask- och perukdesignen av Katrin Wahlberg, tyckte jag mycket om, men kostymerna var jag mer ambivalent inställd till. De kändes lite plastiga, och även om det är kul med färg hade jag uppskattat mer historisk exakthet, och en hel del patina, för nu såg kläderna så gott som oanvända ut. De fick mej att tänka på hur det hade kunnat se ut om konfektionsföretaget Zara hade gett ut en Shakespelare-linje.
Jag förstår att man vill säga att detta inte utspelar sej i en specifik tidsperiod, utan mer är en lek med det, men jag hade uppskattat en definitiv datering, då ämnena den avhandlar, som Shakespeare, kvinnoförbud på scenen, är starkt historiskt hållna. 
Den förvirrade, ofokuserade regin gör också att jag har svårt att hänga med i berättelsen, och trots att jag kan filmen nästan utantill, blir jag flera gånger tvungen att tänka efter: vem är skyldig vem pengar, vem äger vilken teatern, och vad är det egentligen som står på spel? Att berätta detta borde var det primära, det absolut viktigaste med att regissera: att fableln kommer fram. 
Det kan vara värt att notera att man inte gjort någon distinkt skillnad i spelstilen vad gäller om man agerade på scenen - det handlar trots allt om den fiktiva tillblivelsen av en klassisk pjäs - eller om man var privat. Flera gånger missförstod jag och trodde att det var Romeo som talade, när det var Shakespeare själv. Det kanske ska tilläggas att jag vid det här laget var lite uppgiven. 
Jag bög hängde jag också upp  mej på en scen när Shakespeare för första gången kysser vad han tror är en man. Kyssen övergår från att vara en teaterkyss till att bli en utdragen, äkta kyss, och när den är över väntar jag spänt på en reaktion från den heterosexuelle Shakespeare: något som visar för publiken att detta inte tillhör vanligheterna. Men ingen reaktion kommer. Han agerar som om han hela tiden visste att det var en kvinna han kysste, och publiken kan vara lugn; man försöker inte säga något om bisexualitet eller förbjudna, nya känslor. 
Det är också intressant - speciellt i dessa tider - att en kvinnlig teaterchef sätter upp en pjäs med så många manliga roller, och så få kvinnliga. Visst, pjäsen handlar någonstans om att kvinnor inte fick agera, men det budskapet - som så mycket annat - sjabblas bort. På något sätt lyckas man återigen hindra att kvinnan tar plats på scenen. Och jag förstår problematiken, jag anser absolut inte att man ska försöka klämma in några kvinnor bara för att det ska vara kvinnor på scenen, men jag saknar en kommentar.

Shakespeare in Love, filmen, kom 1998, den nominerades för 13 Oscars, och vann 7, däribland bästa film, bästa kvinnliga biroll, till Judi Dench, och bästa kvinnliga huvudroll, till Gwyneth Paltrow, vilket ledde till det böligaste tacktalet tills Halle Berry kom några år senare, och verkligen sopade banan.

Filmen är skriven av en av mina favoritdramatiker, Tom Stoppard, tillsammans med den inte fullt så produktive filmförfattaren Marc Norman, och är en slags underbar fantasi om hur det skulle kunna gått till när Shakespeare skrev Romeo och Julia.

Det är också något av en omöjlighet att översätta den här pjäsen från engelska till svenska, utan att förlora något. I filmversionen hör man alla referenser till repliker ur andra verk, på svenska är de inte lika bekanta.

När nu Lee Hall, mest känd för filmmanuset till Billy Elliot, gör en pjäs av filmen, förlorar den något, och kanske, i en annan uppsättning, hade den vunnit något. Den förlorar det fullproppade berättandet, de många snabba klippen, de snabba referenserna till andra verk, den naturalistiskt, historiska scenografin, och jag saknar också scenerna med ”psykologen”.
Kanske hade den vunnit något i att en pjäs om skapandet av en pjäs, om livet på en teater, sätts upp på en teater. Om detta hade varit en bra uppsättning.
För mej handlar det - pjäsen, inte uppsättningen - om poesi, om skapandet, om passionen till det kreativa, om dikt och drama. Om varför vi som älskar teater älskar teater. 

På scenen visas något som mer verkar vara tillrättalagt och riktat till en utseendeintresserad tonårspublik.

Under föreställningen sitter jag och funderar lite på #metoo och vad den verkar ha medfört. Den har gett en massa förbud och förordningar, vilket är bra, men den verkar inte ha förändrat något av det vi ser på scenen.
Jag trodde att man efter att bland annat ha fokuserat på den felaktiga fixeringen vid skådespelares utseende, att vi skulle få se en annan typ av människor på scenen. De fula, de inte fullt så fagra, men de mer kompetenta. Uppenbarligen har det inte slagit igenom. Jag hänger ogärna ut skådespelare, men jag är övertygad om att Alexander Karim, som säkert är en kapabel filmskådis, och som här spelar Shakespeare, har fått rollen mer för sitt utseende, än för sin kompetens att framföra sonetter, för hans textbearbetning lämnar mycket i övrigt att önska. Nog måste det väl ha funnits mer kompetenta, men kanske inte fullt så sköna skådisar? 
Vad tjänar det till att vi uppmärksammar det orättvisa i att upprätthålla omöjliga skönhetsideal om sen jobben fortsätter att gå till de vackra? Visst, ingen ska kunna kräva att du ska skönhetsoperera dej, botoxa och banta, pumpa och pluta, men om du vill ha huvudroller på teve och teater…

Speciellt, tycker jag, är detta klandervärt i en pjäs som handlar om hur två personer finner varandra genom sin kärlek till poesi och fantasi, till teater och förställning. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:


GHOST på Chinateatern

Chinateaterns uppsättning är bättre än Broadwayversionen, speciellt vad gäller scenografin, av Andreas Bini, och spökena och spökenas koreografi, av Bianca Fernström. Där uruppsättningen kändes naken och ödslig känns den här fullproppad och omtumlande. 


KALLSKÄNKEN, med Kamraterna, på Brunnsgatan Fyra: 

”Den bara dog,” sa pianisten.
”Ja,” sa jag, för jag visste inte vad annat att säga. Jag hade inte lagt märkte till att musiken tystnat, bara att han slutat spela, men nu, när han kryper omkring bland mina fötter och rycker i olika sladdar, så förstår jag att något är fel. 
Jag sitter i en hammock som står på en liten scen, i foajén nere i källaren på Teater Brunnsgatan Fyra, och det är premiär på en kabaré, byggd på poeten Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken.


DE SKYDDSSÖKANDE på Kulturhuset Stadsteatern: 

"Mot slutet ombeds vi att agera ställföreträdande Argosbor, och vi får en röd och en grön lapp att hålla upp. Stanna eller avvisas. En överväldigande seger för de gröna, att stanna. Vi röstade rätt. 
Men var det någon som trodde att vi skulle rösta annorlunda?


Bevisligen ökar rasismen, homofobin och främlingsfientligheten i Sverige. Det är den otäcka, demokratiska sanningen.




K, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 37, 12/11 2018

$
0
0

Av Dimen Abdulla, Regi Åsa Lindholm, Scenografi och kostym Julia Herskovits, Mask Patricia Svajger, Ljus Olle Axén, Komposition Foad Arbabi, med Arazo Abdulla, Sepideh Khodarahmi

Efteråt, när vi sitter på den veganska snabbmatsrestaurangen Taku Taku vid Hötorgshallen och käkade ångade yum buns, ber jag om ursäkt till Lady Lake för att jag släpade med henne på det här förberedande genrepet.
Hon svarar att hon gillade sången, och att hon ändå inte haft något för sej. Och att yum bunsenär goda.
Vi försöker prata om föreställningen, men det finns liksom inget att säga. 

Ibland, när man ser en uppsättning man inte gillar, så kan det efteråt vara roligt att försöka definiera vad det var som man inte tyckte om, och vad man tycker de skulle ha ändrat på, och vad de borde gjort annorlunda. Men här är det svårt. Det fanns så väldigt lite jag gillade, att det liksom inte fanns något att bygga på. 
Nånstans finns det en intressant historia, men den berättas inte här.

Då och då, på Ikeas tillfälliga kollektioner, skapade av unga, oerfarna och nyutexaminerade designers, dyker det upp produkter som kanske på papperet har verkat intressanta, men som i utförandet ser billiga och amatörmässiga ut. Jag tänker på vissa lampskärmar i vita, plastiga tyger, med ditklistrade fjädrar och fasthäftat glitter. Den här scenografin, av Julia Herskovits, påminner om något sånt. 
Jag trodde i föreställningens början att den såg så billig och skröplig ut därför att den under kvällen skulle trashas, och att det var ett smart drag att skapa billigt om det ändå ska förstöras.
Och sen kommer hon givetvis att riva ner den vita fonden och förstöra allt, tänker jag. Allt kommer att bli sådär rörigt, skitigt och söndertrasat som hennes liv verkar vara. 
Men jag har fel. Inget händer.

Scengolvet är täckt av en vit dansmatta. I fonden hänger ett vitt tyg i österrikiskt drapering i ett sånt där glansigt, plastigt material man tillverkar budgetbröllopsklänningar av. Du vet, såna som är märkta Mycket Brandfarlig?
I mitten står en himmelssäng, som mycket väl skulle kunna ha kommit från någon av Ikeas PS-kollektioner; en madrass under en ställning av tunna, vita metallskenor. Övrig scenografi består av rekvisita, sånt som används i spel: peruker på stockar, kasettbandspelare, väskor, kassar och kläder, kläder, kläder. 
Det enda verkligt intressenta bland alla kostymbyten, är att en av de två skådespelerskorna plötsligt tar på sej en av balklänningarna från den senaste uppsättningen av Stadsteaterns uppsättning av MY FAIR LADY. Jag vet inte om det är en medveten referens, eller om man helt enkelt inte har koll. Jag lutar åt att man privat tyckte det var lite kul och tänkte att de som fattar, de fattar
Varför, fattar jag inte.

Skådespelerskorna är kompetenta, men ges aldrig chansen att briljera, förutom i en sång. Den mesta scentiden går åt till att byta kläder och peruker. Jag vet inte varför det är två personer som gestaltar karaktären, för jag tycker mej inte se någon dualitet, ingen spelar henne som Ung och någon annan henne som Gammal, eller Kvinnan Privat och Kvinnan På Scen. Det är bara två skådisar som samsas om text utan motsättningar.

Det handlar om en person som skulle kunna var Leila K, men som inte är det, samtidigt som det är det. 
Och det är mitt stora problem med texten, med dramat: det utger sej - på Stadstearens hemsida - för att handla om vilken flicka som helst som står framför en spegel och drömmer stora drömmar, och vad som händer när drömmen slår in. Samtidigt är den en hyllning till Leila K och andra kvinnliga pionjärer som var före sin tid.)
Föreställningen är liksom två ofullbordade idéer: det ena är en slags Askungesaga om drömmen om att bli känd, och berömmelsens baksida, och det andra är ett slags biografidrama om Leila K.
Någon egentlig handling hittar jag inte. Det är små brottstycken här och där, små nedslag, som om dramatikern hade fnulat lite på scener och sen förkastat dom. 

Det är som om författaren, efter att ha fokuserat på Leila K, har övergett projektet och försöker säga något mer allmänt, men eftersom produktionen bara fått medial uppmärksamhet som pjäsen om Leila K, kan man inte distansera sej från henne. Det är som om författaren drabbats av samma öde som hon påstår att Leila K möttes av: den mediala uppmärksamheten fokuseras på något helt annat än det man vill berätta. 

Men faktum kvartstår: man utnyttjar Leila K till att berätta om en kvinna som man påstår inte vill bli utnyttjad.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:

SHAKESPEARE IN LOVE på Kulturhuset Stadsteatern: 

Vad tjänar det till att vi uppmärksammar det orättvisa i att upprätthålla omöjliga skönhetsideal om sen jobben fortsätter att gå till de vackra? Visst, ingen ska kunna kräva att du ska skönhetsoperera dej, botoxa och banta, pumpa och pluta, men om du vill ha huvudroller på teve och teater…

Speciellt, tycker jag, är detta klandervärt i en pjäs som handlar om hur två personer finner varandra genom sin kärlek till poesi och fantasi, till teater och förställning.

Låter det intressant? Här är resten: 

GHOST på Chinateatern

Chinateaterns uppsättning är bättre än Broadwayversionen, speciellt vad gäller scenografin, av Andreas Bini, och spökena och spökenas koreografi, av Bianca Fernström. Där uruppsättningen kändes naken och ödslig känns den här fullproppad och omtumlande. 


KALLSKÄNKEN, med Kamraterna, på Brunnsgatan Fyra: 

”Den bara dog,” sa pianisten.
”Ja,” sa jag, för jag visste inte vad annat att säga. Jag hade inte lagt märkte till att musiken tystnat, bara att han slutat spela, men nu, när han kryper omkring bland mina fötter och rycker i olika sladdar, så förstår jag att något är fel. 
Jag sitter i en hammock som står på en liten scen, i foajén nere i källaren på Teater Brunnsgatan Fyra, och det är premiär på en kabaré, byggd på poeten Jenny Wrangborgs diktsamling Kallskänken.


Tillfälligt guldkorn på IGTV: Pjäsen I AND YOU

RIGOLETTO, föreställning 38, 19/11 2018.

$
0
0

MUSIK Giuseppe Verdi, TEXT Francesco Maria Piave, efter Victor Hugos pjäs  Le roi s’amuse, REGI Sofia Jupither, SCENOGRAFI Erlend Birkeland, KOSTYM & MASK Maria Geber, LJUS Ellen Ruge, MED Leonardo Capalbo, Karl-Magnus Fredriksson, Ida Falk Winland, John Erik Eleby, Katarina Leoson, Susann Végh, Kristian Flor, Anton Eriksson, Jihan Shin, Jens Persson, Emma Vetter, Ella Morin, Lionel Bringuier

Det har hänt något underbart på Kungliga Operan. Jag pratar inte om Sophia Jupithers uppsättning av RIGOLETTO, som jag tyckte var ganska oengagerande, präktig och tråkig, utan om att man har börjat använda sej av platsbiljetter på sina öppna repetitioner. Förut var det fri sittning, och resultatet var alltid som en mellandagsrea fylld av förfördelade: folk armbågade sej fram, tog mer plats än de behövde, och stämningen var alltid stressad och hetsig. Dessutom var man - om  man ville sitta bra - tvungen att var ute i så god tid att man när föreställningen började var ganska utmattad av all väntan.
Nu gick jag bara in på nätet: bokade en plats på parketten, och dök upp i lagom tid till att det skulle börja. 

Det här är första gången jag ser RIGOLETTO, så jag vet inte hur den brukar göras. Men jag antar att man i den här versionen, efter #metoo och kulturprofilen, har försökt vrida den till något som man anser vara mer aktullt, vilket för mej har gjort att den havererat totalt. Istället för att ge kvinnorna makt har den i sin iver att visa påvisa manliga övergrepp totalt gjort samtliga kvinnor till offer.

Scenografiskt använder man sej av murar och väggar, och det blir tröttsamt ganska fort. Två gånger går en svart ridå ner, och när den efter en stund går upp möts publiken första gången av en mur, andra gången av en vägg. Och allt, antar jag, för att man ska kunna välta, riva ner en vägg i slutet av pjäsen. Lite för bokstavligt för min smak. 
Kostymerna är välskräddade men lättglömda. 
Jag tyckte mycket om ljuset, som fick mej att tänka på Rembrandt.

Personregin tyckte jag var statisk och stel, av typen stå still och sjung. Ibland kan bristen på rörelser ge ett mardrömslikandne fokus, här satt jag mest och frågade varför ingen rörde på sej. Det kändes ibland nästan som om jag tittade på foton av föreställningen, medan en inspelning spelades. 

Tyvärr, tycker jag, när man försöker göra såna här omtolkningar, så berättar man mer om sin egen syn på verket, än man låter verket i sej tala. Man säger att Hertigen är en en skitstövel, istället för att visa att han är det, om det nu är vad man anser. Det berättas för oss, istället för att vi får upptäcka det, så det känns inte som om man tar någon egen ställning. Det blir som om man gjort en produktion för att visa hur dåligt, förlegat och gammaldags ett verk är. Och ofta resulterar det bara i att man undrar varför dom överhuvudtaget sätter upp det.

Vanligtvis handlar det om en hertig, en rik, snygg libertin vars största intresse är sex med så många kvinnor som möjligt. Han har en puckelryggig narr, Rigoletto, som hetsar honom och hånar männen till de kvinnor han förför. Hertigen har blivit intresserad av en ung kvinna han sett i kyrkan, och som visar sej vara Rigolettos dotter, men de hånade hovmännen, som tror att hon är Rigolettos älskarinna, kidnappar henne, och för henne till hertigens palats, där han hittar henne. Rigoletto hyr en yrkesmördare för att hämnas sin dotters heder, men mördarens syster förälskar sej i hertigen och mördaren lovar henne att om det dyker upp någon annan de kan mörda så ska han skona honom. Dottern hör detta och offrar sej, trots att hon vet att hon inte betyder något för hertigen.

Det är farligt att börjar bena i såna här historier. Att fippla med vissa dramatiska verk är lite som att spela Jenga, det där spelet där man bygger ett torn av träblock, och sen plockar loss bitar och bygger på, förhoppningsvis utan att rasera allt.
Här, tycker jag, rasar alltihop från början, och man lyckas inte bygga upp någonting. Och nästan allt har med första scenen att göra. 
Anslaget, tvärtemot många andra uppsättningar, är sexuellt maktmissbruk.

Jag har ganska många väninnor - och vänner - som skulle kunna tänka sej en omgång med Brad Pitt, Leonardo DiCaprio, Cristiano Ronaldo eller Matt Damon. Det är inte det att dom förväntar sej evig kärlek, en snabbis skulle räcka långt. Och det är precis så jag tänker mej att hertigen ska spelas. Men i den här versionen verkar ingen intresserad av att ligga med honom, trots att han är den mest attraktiva, mäktiga mannen i rummet. De förhåller sej till honom som om han vore ett avskum, en dracula, en despot, ett öde värre än döden. Rigoletto blir i detta en slags demon som uppmuntrar övergreppen, vilket gör att vi inte känner någon empati för honom när hans dotter kidnappas och förs till hertigen. Hon, dottern, förlorar all trovärdighet när hon offrar sej för någon så ovärdig, och hennes död blir inte något upphöjt, utan patetiskt och beklagansvärt. 

Opera, för mej, är stora, starka känslor, och här kände jag ingenting alls. 


Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan



- och att du kan nå mej säkrast på instagram.

Om du gillade det här kanske du gillar:


K på Kulturhuset Stadsteatern: 

Det är som om författaren, efter att ha fokuserat på Leila K, har övergett projektet och försöker säga något mer allmänt, men eftersom produktionen bara fått medial uppmärksamhet som pjäsen om Leila K, kan man inte distansera sej från henne. Det är som om författaren drabbats av samma öde som hon påstår att Leila K möttes av: den mediala uppmärksamheten fokuseras på något helt annat än det man vill berätta. 


SHAKESPEARE IN LOVE på Kulturhuset Stadsteatern: 

Vad tjänar det till att vi uppmärksammar det orättvisa i att upprätthålla omöjliga skönhetsideal om sen jobben fortsätter att gå till de vackra? Visst, ingen ska kunna kräva att du ska skönhetsoperera dej, botoxa och banta, pumpa och pluta, men om du vill ha huvudroller på teve och teater…

Speciellt, tycker jag, är detta klandervärt i en pjäs som handlar om hur två personer finner varandra genom sin kärlek till poesi och fantasi, till teater och förställning.

Låter det intressant? Här är resten: 


GHOST på Chinateatern

Chinateaterns uppsättning är bättre än Broadwayversionen, speciellt vad gäller scenografin, av Andreas Bini, och spökena och spökenas koreografi, av Bianca Fernström. Där uruppsättningen kändes naken och ödslig känns den här fullproppad och omtumlande. 



Jag skulle vilja att någon satte upp -

$
0
0
- Noel Cowards A SONG AT TWILIGHT. Den är ett litet mästerverk av den där typen där det hela tiden avslöjas något nytt. 


Jag har börjat läsa och titta igenom han pjäser, och han är så mycket intressantare än jag trott. Den här handlar om en äldre, framgångsrik författare som får  besök av en gammal flamma som har fått tag i några intressanta brev. 


Viewing all 815 articles
Browse latest View live