Ljus, Ric Mountjoy, Kostym: Roberto Surace, Manus: Henry Lewis, Manus Jonathan Sayer, Manus Henry Shields, Musik Rob Falconer, Regi Mark Bell, Scenografi Nigel Hook, Med Matthew Cavendish, Leonard Cook, Bryony Corrigan, Fred Gray, Harry Kershaw, Laura Kirman, James Marlowe, Laurence Pears, inhoppare: Adam Byron, Adam Boakes George Haynes, April Hughes, Sara Madigan.

Det finns få produktioner som har så innovativ reklam utanför teatern att man blir nyfiken, stannar till, och blir lite sugen på att se vad man har för sej därinne. Ofta brukar det bara vara några foton ur föreställningen, några affischer, och kanske några citat från kritikerna. Och ärligt talat, jag tror inte någon teater har någon vidare hög drop-in-frekvens. Kanske blir man lite mer intresserad, men jag har svårt att tänka mej att någon tittar på det utställda materialet, och bestämmer sej för att gå in och försöka köpa biljetter. Men jag kan ha fel. Jag har haft det förut.

Utanför Duchess Theatre, där THE PLAY THAT GOES WRONG går, har någon tänkt till. Folk som inte alls är på väg till föreställningen stannar till, läser, börjar skratta. Man har till exempel, satt upp en affisch med Tom Cruise, och under den står det:

”TOM CRUISE,” och så med mindre stil: ”Will not be appearing at this performance.”

Man har till och med varit smarta nog att sätta upp en spegelvänd affisch, för att alla som tar selfies med snapchat ska få en rättvänd bild, där man kan läsa texten.

Nån gång i början på 80-talet gick det en amerikansk fars på teven, filmad inför en levande publik. Footlight Frenzy, hette den, och på svenska kallade man den RAMPSPADER, eller VARFÖR GÖMMER DU DEJ I KULISSEN? Den handlade om några föräldrar och lärare som sätter upp en föreställning för att rädda en skola som hotas av konkurs, och vi, publiken, ser liksom föreställningen bakifrån, komplett med ett gäng applåderande skyltdockor i fonden, föreställande publik.

Jag var nånstans mellan 16 och 20, och blev totalförälskad. Detta var en fysiskt helt galen förställning, med brinnande rekvisitabarnvagnar, trappstänger som lossnade, scener som skrevs under pågående föreställning, och de vanliga, amorösa missförstånden.

Tyvärr råkade min morfar spela över videobandet, några dagar senare, och jag var lite otröstlig. Ingen annan verkade ha sparat en kopia.

Men när teve SVT TVI visade den igen, 1991, hade jag laddat min videobandspelare. Nu har jag den på DVD, någonstans. Jag har inte tittat på den på tio år, men det behövs inte: jag kan den utantill.

Den här föreställning är helgalen, på precis samma sätt, och även här rör det sej om meta-teater. En amatörteatergrupp, The Cornley Polytechnic Drama Society, sätter upp ett gammalt mord-drama från 20-talet. Och allt som kan gå fel, går fel. Jag vet att det låter som en klyscha, men, verkligen: allt som kan gå fel, går fel.

Pjäsen i pjäsen handlar om ett mord. Någon har mördat ägaren till herrgården, och alla är misstänkta. Och ärligt talat, när det är över är jag inte riktigt säker på vem det var som gjorde det, om det blev gjort, och varför. Jag antar att jag skrattade för högt under själva upplösningen.

Scenografin föreställer ett vardagsrum i ett herrgårdsbibliotek, en sånt där rum som alltid brukar finnas i Agatha Christie-deckare: Till vänster en öppen spis, på väggen över dörren hänger - i alla fall till en början - en vapensköld, tunga sammetsgardiner är fördragna framför det enda fönster. Ett golvur står - också det i alla fall till en början - vid ena väggen. En matta, en schäslong, ett bord. På höger sida ser vi bokhyllor, målade direkt på väggen. Man har till och med en övervåning, upp-pallrad av en enda, ynka pelare. Japp. Den står - till en början. Och övervåningen är en våning upp, och horisontell, till en början.

Nu, efteråt, tror jag inte det finns något scenografielemet på scenen som inte används: tavlor rasar, schäslonger välts, paneler ovanför brasan rasar och hålen som blir kvar, måste täppas till, gardinerna rivs ner, dörrar lossnar, brädar i scenogolvet flyger upp när man går på dom. Man till och med hänger från rårna i taket.

Jag såg en gång i mitten av 80-talet, ett uppspel på en teaterskola. Det var uppenbart att man lagt mer tid på scenografin än på att repetera. Det hela var mer som en redovisning för en scenografutbildning, än en skådis-skola på halvtid. Scenen var överladdad med detaljer; kuddar, soffor, dukar, vindruvor, blommor, stolar, bord, och allt, gick på något sätt fel. Väggar välte, tavlor rasade, koppar krossades, speglar sprack. Det var vansinnigt roligt, och gjordes givetvis bara roligare av det faktum att man inte fick skratta. Tjechov ansåg att hans pjäser var komedier, men dom var inga farser.

Det börjar redan en bra stund innan själva föreställningen startar. Tre svartklädda scentekniker går runt i salongen och frågar om någon har sett en hund. Efter en stund börjar dom fråga om någon har en hund. Har någon en katt? Har någon ett djur i hundstorlek? Kanske en hundkostym? Skulle någon kunna tänka sej att klä ut sej till hund? Det är ett briljant grepp, för det får oss liksom på humör, och berättar lite om vad för typ av humor vi har att vänta.

Det är ganska vanligt, i den här typen av farser som utspelar sej i teatermiljö, att merparten av handlingen sker utanför scenen. Man lär liksom känna karaktärerna, deras förhållanden, och inbördes relationer. Här är det inte alls så. Vi lär aldrig känna personerna i amatörteatergruppen, utan vi ser allting utifrån, som om detta vore en vanlig föreställning av en vanlig pjäs: Vi möter skådisen som skrivit upp alla svåra repliker i handen, vi möter Likets Bror som, så fort han får skratt, släpper sin roll och bugar nöjt för publiken, Liket som själv måste ta sej av scenen, eftersom båren som skulle bära honom gick sönder, och butlern som inte hittar tet som ska föreställa whisky, och löser problemet på eget sätt.

Jag tror aldrig förut att jag har upplevt själva skrattande i sej - det där man gör när man ha-ha:ar, frustar och liksom hackar ut ljud - som jobbigt, men här är det på gränsen till att det blir rent fysiskt ansträngande, som att springa ett väldigt roligt maraton.

Något som jag verkligen tyckte om, inte bara för att det var skickligt gjort, utan på ett jämlikt plan, var hur man förhöll sej till de kvinnliga skådespelarna. Till en början tänkte jag att det här skulle nog bli killarnas kväll, och kvinnornas uppgift skulle nog vara att fägra, visa lite hud, och kanske få några ynka, egna skratt.

Detta trots att jag hade sett en Youtube-video av The Royal Variety Perfomance 2015, där man framförde en del av föreställningen, och där den kvinnliga huvudrollen brutalt får en uppslagen dörr i ansiktet, och svimmar. Det såg verkligen livsfarligt ut, och när henne motspelare senare ryckte i hennes ledlösa kropp, för att hiva ut det genom fönstret, kunde jag nästan inte tänka på annat än förslitningsskador och kotförskjutningar, men jag tänkte; hon svimmar, det är lite typiskt att kvinnan ska svimma, även om hon i det här fallet blir knockad av en dörr, men det är väl också det enda, hon får göra ikväll.

För några veckor sen läste jag en artikel om våld mot kvinnor i skräckfilmer, och jag höll inte alls med författaren, som ansåg att våldet var ett uttryck för manligt kvinnoförakt. Jag menar, det kanske kan stämma, i vissa fall, men jag har en egen teori:

Nu ska jag kanske tillägga att jag är alldeles för harig för att våga se den typen av filmer: så fort den otäcka musikan börjar lämnar jag lokalen, men jag tror att anledningen till att skräckfilmsvåldet är så mycket mer effektivt - och det är väl därför folk ser såna filmer, för att bli skrämda? - när det är riktat mot kvinnor, för att det är ett tabu. Man slår inte kvinnor, och kvinnor slåss inte. Om man utsätter en man för samma saker, skulle det inte alls vara lika effektivt och skrämmande. Tvärtom kan jag tycka att det inte är själva företeelsen kvinnligt skräckfilmsvåld - slakt-akten i sej - som är ojämlikt, det är symptomen på den överbeskyddande mentaliteten i ett samhälle som säger att kvinnor är svaga, sårbara, oskuldsfulla, att dom är nästan jämställda med barn och husdjur, och alltså blir det extra otäckt när dom jagas genom mörka hus av psykopater med sågapparater.

Så är det i alla fall för mej.

Därför är vad kvinnorna gör i den här föreställningen extra roligt: När huvudrollsinnnehavarinnan knockats och handgripligen ryckts ut genom fönstret, tar det en stund, och så kommer en kvinnlig scentekniker in på scenen med hennes peruk nedtryckt på huvudet, påskärringrouge på kinderna och den röda klänningen trädd utanpå hennes vanliga, svarta arbetskläder. Till en början är det tydligt att hon inte alls trivs i sin roll, som hon läser ut ett manus, men alltefter tiden går börjar hon gilla det. Det går så långt att hon - när den ursprungliga skådisen verkar ha hämtat sej - inte vill lämna tillbaka kläderna.

Och det är så det börjar. Det värsta, bästa scenslagsmålet jag någonsin har sett på en scen. Ingen av männen på scenen utför något som ens kommer i närheten, i slagsmålsväg.

Över lag är alla fysiska gags fenomenlt utförda, och jag förstår inte hur skådespelarna håller. Det trillar, rasar, snubblar, hänger, slänger, balanserar och faller, och jag både önskar och fruktar att någon ska ta den här föreställningen till Sverige, för jag vet inte vilken komisk skådis som skulle klara av det. Kanske Morgon Alling, om han börjar träna, nu.

Resten får man väl rekrytera på Cirkus Cirkör.

Efteråt travar vi uppför Monmouth Street, en liten parallellgata - om man nu kan säga att någon gata i London är parellell till någon annan - till den avsevärt större och mer trafikerade Shaftesbury Avenue. Vi går småpratande och sömnfnissiga under de grönskade träden, förbi alla små, nästan filmiskt pittoreska butiker, tillbaka mot hotellet. Vi är helst slut. Sex föreställningar på raken har tagit ut sin rätt, och man blir trött av att skratta, visar det sej.

Vid Seven Dials har man lindat julgransljus runt alla träden, och det hela ger liksom en känsla av att man är i en liten stad, nånstans vid medelhavet, att man vandrar på en liten lugn gata, och att det när som helst ska komma ut en mustaschprydd gubbe och börja spela mandolin. Natten är varm. Sommaren är nästan här.

Resan, för oss, är snart över.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett, 338:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5184:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

• och på Snapchat heter jag CliftonBergman

•och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

http://www.slngr.co/v/J6f8hK9D

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

FUNNY GIRL, på Savoy Theatre i London:

Du vet såna personer som säger något skämtsamt, kanske lite elakt, bitchigt, och sen, med en gång tillägger:

”Nej, jag bara skämtar…”

Som i:

”Din hy är lika len som en persika som klätt ut sej till russin. Nej, jag bara skämtar.”

Eller:

”Jag är så hungrig att jag skulle kunna rycka kattmaten ur munnen på en pensionär. Nej, jag bara skämtar: pensionärer äter inte kattmat. Nej, jag bara skämtar, dom äter kattmat, men jag gör det inte. Nej, jag bara skämtar: jag gör det. Nej, jag bra skämtar.”

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/funny-girl-savoy-theatre-london.html

KINKY BOOTS, 3/5 2015 , på Adelphi Theatre, i London:

"Den är ganska intressant, den här avsexualiseringen av män i damkläder. Lola verkar inte ha vare sej sexualdrift eller några amorösa ambitioner. Det känns lite som om hon har fått bli drömbilden av författarens önskemamma; starkt, rådig och celibat. Man får veta mycket om henne, men den sexuella delen förblir outforskad.

Kanske klarar West End-turisterna endast av en man i damkläder bara om han är rolig, snygg och tragisk. "

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/05/kinky-boots-adelphii-theatre-london.html

TOXIC AVENGER, på Southwark Playhouse, i London:

"”Du kan inte ana vad som går i London!” gastade jag, med samma underton som om jag meddelat att jag fått veta att dom hade en gasläcka i hans hus, och att han inte skulle tända sina adventsljusstake.

”Va?”

”Vänta, jag skickar länken…”

En timme senare är dom bokade och betalda, biljetterna till musikalen TOXIC AVENGER."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/05/toxic-avenger-southwark-playhouse.html

Det här är litet av experiment, på kul, för dej som tycker att det vore intressant att följa hur jag arbetar när jag bloggar: jag kommer att lägga ut vad jag skriver i halvfärdiga avsnitt, och timvis - det är i alla fall min ambition - lägga ut nytt, skriva om och revidera, tills dess jag anser att det är värt att publicera, och då försvinner den här texten. Det ska blir kul att se hur det funkar:)

Det måste ha varit 1989, jag vet det, för MISS SAIGON hade precis haft premiär, och jag var där. Inte på premiären, dummer, men inte långt efteråt. Jag vet inte hur det kommer sej att vi fick tag i biljetter, jag har svårt att tänka mej att den inte sålde så bra, men det var i alla fall det vad han sa, mannen som sålde biljetterna till oss, utanför, på gatan. Eller också blandar jag ihop honom med mannen som sålde oss våra biljetter till LES MISERABLES, men det var samma resa, så det var samma år.

Nej, jag tror det var såhär: vi lyckade köpa billigare biljetter i nån sån där kiosk - TKTS? - och antog, eftersom det fanns biljetter, att dom inte sålde så bra.

Och jag var inte vidare imponerad av MISS SAIGON, kommer jag ihåg. Visserligen hade vi fått biljetter ganska långt fram på parketten, men jag minns att jag tyckte att salongen på Theatre Royal, Drury Lane kändes mer som en enorm samlingslokal, som ett rum där riksdagen skulle mötas, än en teater. Och jag satt under hela första akten och funderade varifrån dom hade snott handligen, för jag kände igen den. Det här var ett plagiat!! Så i pausen slog det mej: Miss Saigon - Madame Butterfly.

Mannen som sålde oss våra biljetter tilll LES MISERABLES lurade oss, förresten. Jag tänkte jag var så smart som dubbelkontrollerade var vi satt, och jämförde priser och så, och biljetterna var inte dyrare än andra biljetter på parketten. Det var bara det att när vi visade upp våra biljetter innan föreställningen, så stämde det inte alls: våra biljetter var inte på parkett, dom var högt, högt upp, på nån av balkongerna. På något sätt måste han ha bytt ut våra biljetter, eller också hade han en förfalskad karta över teaterns platser.

Och jag var inte vara missnöjd med våra platser: jag hade förväntat mej att - eftersom jag hade tittat på bilderna på kassettbandet, och eftersom jag läst att det var Royal Shakespeare Company som var inblandat - att föreställningen skulle påminna om den fenomenala filmade uppsättningen av NICHOLAS NICKLEBY, och så upptäckte jag att man på scenen uppförde sej lika teatralt och konstlat som i vilken glassig musikal som helst.

Jag var seriösare på den tiden, eller ville i alla fall verka som om jag var det.

I alla fall; på den tiden levde vi på att sälja bröd i tunnelbanan, jag och mitt resesällskap Runda Gunda. Hon jobbade vi Odenplan, och jag jobbade vid Rådmansgatan. Eller hade jag ännu inte flyttat från Tekniska Högskolan?

Det var ett bra jobb, på halvtid, eftermiddagar till tidig kväll, och vi hade sparat i några månader för att få råd med den här resan, och vår ekonomi tillät inte att vi gick på fler föreställningar, och jag tror nog att vi var mer än nöjda. Nån kväll gick vi på gayklubben Heaven, nära Trafalgar Square, och hade ett helsike att hitta bussen hem, kommer jag ihåg.

Vi bodde hos kompisar: halva veckan hos en kompis, Astor Manjana, vars lägenhetskamrater inte uppskattade vårt ockuperande av deras vardagsrum, och halv veckan lånade vi en lägenhet i Brixton, av Rafiki Raphs och Emellerton Timjan, som var hemma i Sverige och hälsade på.

Det var så vi hamnade på Heathers, filmen, med Wynona Ryder. Vi bara gick förbi, en kväll, på väg hem till lägenheten vi lånade, såg affischen, och gick in. Vi hade båda sett Beetlejuice, som var filmen som Wynona slog igenom med, älskat den - jag hade till och med köpt kassetten med Harry Belafonte-musiken från filmen - och här var plötsligt en ny film som vi inte hade hört talas om.

Jag tror inte riktigt vi visste vad för slags film det var vi såg på. Länge trodde vi nog att det var en vanlig high-school-film - tills någon plötsligt trillade genom ett glasbord och dog.

Det var nytt.

Filmen Heathers, hade premiär 1988, och har sen dess blivit något av en kultfilm. Den skrevs av Daniel Waters, som också skrev manus, tillsammans med Sam Hamm, till Batman Returns, och filmen regisserades av Michal Lehmann, som bland annat regisserat en av mina favvoteveserier: The Comback. Han har även regisserat några avsnitt av Californication, West Wing, och True Blood.

Musikalen HEATHERS, började som en reading 2010, och samma år höll man en konsert på Joe’s pub i New York, 2013 spelades den under en kort period I Los Angelese, innan den öppnade, på New World Stages, Off-Broadway, 2014.

Majspuff?

Killen med keps

Scenen ganska enkel. Två Heathers.

Benjamin Barker och Lars Larsson Molin.

Filmen är en satir, och såna är svåra att göra på scen. Den kräver ett visst förhållningssätt, ett en viss förfalskad ärlighet. E

Manuset är av Kevin Murphy, och text och musik är av Laurence O’Keefe, som också skrivit text och musik till BAT BOY: THE MUSICAL, och LEGALLY BLONDE.

Det känns lite som om detta är en föreställning som inte riktigt vet vad den vill bli. Det är lite som om karaktärerna i Les Miz skulle sätta upp Rocky Horror Picture Show

Utan att jag har vetat om det har jag lyckats pricks in den absolut sista föreställningen,

Greppet med två Heathers.

https://www.instagram.com/explore/tags/heathers2016/

MEDVERKANDE

Carin Juborg, Nathalie Olsson, Linnéa Lissenko,

Josephine Thunell, Johan Huumonen, Helena Skoglund,

Elina Holewa Chrona, Hanna Nilsson, Lina Malmefjäll,

Karoline Dons, Aksel Mørk, Emma Bjärslinde

Tisdag 3/5 19.00 - Lag karamell

Onsdag 4/5 19.00 - Lag majspuff

Torsdag 5/5 15.00 - Lag karamell

Torsdag 5/5 19.00 - Lag majspuff

Fredag 6/5 19.00 - Lag karamell

Lördag 7/5 15.00 - Lag karamell

Lördag 7/5 19.00 - Lag majspuff

Söndag 8/5 15.00 - Lag majspuff

LAG KARAMELL

Veronica - Josephine Thunell

JD - Aksel Mørk

Heather Chandler - Elina Holewa Chrona

Heather Macnamara - Linnéa Lissenko

Heather Duke - Helena Skoglund

Martha - Nathalie Olsson

Mrs Fleming - Hanna Nilsson

Ram - Johan Huumonen

Kurt - Markus Cederberg

Dagboks-Veronica - Karoline Dons

LAG MAJSPUFF

Veronica - Karoline Dons

JD - Johan Huumonen

Heather Chandler - Carin Juborg

Heather Macnamara - Lina Malmefjäll

Heather Duke - Emma Bjärslinde

Martha - Hanna Nilsson

Mrs Fleming - Nathalie Olsson

Ram - Johan Huumonen

Kurt - Markus Cederberg

Dagboks-Veronica - Josephine Thunell

I ensemblen - Musikalartistutbildningen åk 1

Josefine Hummel, Daniel Bergenzaun, Sara Emet,

Malin Svanlund, Frida Linell, Nathalie Hansson,

Anna Moen, Nathalie Lundborg, Maja Larsson,

Isabelle Larm, Elin Forslund, Hilda Kämpe,

Alexandra Lundmark, Karl Boëthius, Sandra Lindblom,

Hanna Göland, Saga-Clara Paredes.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Vanlig biljett, 120:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

• och på Snapchat heter jag CliftonBergman

•och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

http://www.slngr.co/v/J6f8hK9D

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

THE PLAY THAT GOES WRONG, på The Duchess Theatre i London:

Utanför Duchess Theatre, där THE PLAY THAT GOES WRONG går, har någon tänkt till. Folk som inte alls är på väg till föreställningen stannar till, läser, börjar skratta. Man har till exempel, satt upp en affisch med Tom Cruise, och under den står det:

”TOM CRUISE,” och så med mindre stil: ”Will not be appearing at this performance.”

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/the-play-that-goes-wrong-duchess.html

FUNNY GIRL, på Savoy Theatre i London:

Du vet såna personer som säger något skämtsamt, kanske lite elakt, bitchigt, och sen, med en gång tillägger:

”Nej, jag bara skämtar…”

Som i:

”Din hy är lika len som en persika som klätt ut sej till russin. Nej, jag bara skämtar.”

Eller:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/funny-girl-savoy-theatre-london.html

KINKY BOOTS, 3/5 2015 , på Adelphi Theatre, i London:

Kanske klarar West End-turisterna endast av en man i damkläder bara om han är rolig, snygg och tragisk. "

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/05/kinky-boots-adelphii-theatre-london.html

Av Per Olov Enquist, Regi Johannes Holmen Dahl, Scenografi och kostym Magdalena Åberg, Ljus Torben Lendorph, med Micael Jonsson, Nina Fex, Ingela Olsson.

Lord knows I'm not a fool girl

I really shouldn't care

Lord knows I'm not a school girl

In the flury of her first affair

Will it ever cloy

This odd diversity of misery and joy

I'm feeling quite insane and young again

And all because I'm mad about the boy

So if I could employ

A little magic that will finally destroy

This dream that pains me and enchains me

But I can't because I'm mad...

I'm mad about the boy

Mad About the Boy

ur WORDS AND MUSIC

text och musik Noel Coward

Hela stan var avstängd. För den där jävla eurovisionsschlagerfestivalen, antar jag, tänkte jag. Det var som att försöka fly ut ur Paris innan tyskarna kom, med den skillnaden att här var det ingen som försöka komma undan, vi försökte bara komma fram.

Så, jag har sagt det: I’m not a fan. Never was. När ABBA vann, i Brighton, hade jag redan somnat. Visserligen var jag inte så gammal, 9 eller 10 år, men om intresset hade funnits hade jag säkert kunnat hålla mej vaken. Nu fick Xantippa Kohlrooth, en klasskompis som sov över, väcka mej och berätta att Sverige vunnit. Jag antar att jag grymtade nåt, och somnade om.

I alla fall: vid rondellen utanför Operan var allt helt avstängt, som om dom fått in ett bombhot, eller nåt. Jag fick stiga av cykeln, och leda den under avspärrningstejpen, och sen stiga på igen, när jag kom fram till Kungsträdgården. Det var därför jag var sen, till Dramaten, och publikrepet av I LODJURETS TIMMA.

Pjäsen är svensk version av Peter Shaffers EQUUS, skulle man kunna säga: en ung, störd man har gjort något hemskt med ett djur, och vi ska få veta varför. Är det förresten, inte dags att någon sätter upp EQUUS igen?

Den är för övrigt en av mina favoritpjäser. Senast jag såg den var i en uppsättning på Teater Giljotin, för två år sen, men det här är tredje, eller fjärde gången, tror jag.

Det är fint väder, men lite kallt. Pjäsen går på Dramatens lilla scen, som ligger i en separat byggnad, bakom det stora teaterhuset, och här, på den lilla bakgatan, når inte solen ner. Den var ursprungligen en biograf, Sibyllan, och kallads fortfarande så 1988, på denna pjäs hade världspremiär där.

Och utanför entrén, i samtal med en annan, äldre, gråhårig man, står dramatikern själv: P. O. Enquist. Jag såg honom lika tydligt som du ser de här bokstäverna. Han hade något rutigt på sej, var länge än man skulle kunna tro, och lite kutryggig. Jag försökte ta en selfie, med honom i bakgrunden, man min telefon var för seg, och han hann försvinna in.

Det gjorde inte så mycket att jag var sen till teatern, förresten, för min kompis Ticket Master, som hade biljetterna, var senare. Han hade missat ett tåg, tydligen. Jag är full av beundran för dom som har sån tilltro på SL att dom siktar in sej på en specifik tid när de tänker ta tunnelbanan. Jag bara går ner och ställer mej och väntar.

Scengolvet är blankt, nästan som en spegel. Scenen är tom, sånär som på en stol, en sån där i hårdplast, med rostfria ben. Senare kommer andra stolar att bäras in, och ljusrårna i taket kommer att sänkas ner, men det spelar ingen roll.

Det handlar om kvinna som en dag slutade vara präst, och slutade tro, och hon berättar för oss, publiken, hur det gick till: hon kom till en sluten anstalt som svar på ett rop på hjälp från en väninnna som forskar på universitet, och vars experiment har totalhavererat: man hade gett en ung man, intagen på psykvården, en katt att ta hand om, för att undersöka vad som skulle hända.

Den ung manen, som vårdas för att ha dödat ett medelålders par som flyttat in i hans döde morfars stuga, har försökt döda en annan intern, har kvävt katten han hade ansvar för, och har försökt döda sej själv.

Det här är ett publikrep, kanske ett av de första, och som vanligt håller regissören ett litet tal till publiken, om att dom inte är klara, att saker kan hända, bla, bla bla. Det är lite roligt med alla dom här manliga, norska regissörerna som plötsligt domderar på Dramaten. Eller kanske är dom inte fler än dom brukar vara?

Under föreställningen sitter och jag och funderar på om regissören är ett fan av våldsfilmer. Av såna där - jag kallar dom ”grabbiga” - filmer där orealistiskt manliga män slåss, skjuter och säger saker som om dom vore Humphrey Bogart eller James Bond. Saker som:

”Det kommer ett tillfälle i var mans liv när han måste kunna se sej i spegeln och säga: jag gjorde det rätta. Glöm aldrig Gallipoli!”

Nej, förresten, det är för vältaligt. Vi tar om:

”Man måste göra vad man måste göra, shut the fuck up, motherfucker!!!”

Jag har sett att han är ung, och det förklara en hel del.

Anledningen till att jag tänker så är att jag tycker att rollen som pojken ibland liksom har demoniserats. Blivit lite av en pastisch. Nej, det låter för hårt, jag menar att han har blivit lite av en filmpsykopat. Istället för att verkar normal, och att vi upptäcker att han lever i en egen värld, verkar man ha tänkt att det krävs att han är lite ”egen” så att vi förstår att han inte är att leka med.

Det är lite onödigt, tycker jag: vi vet redan, eftersom prästen berättar det i sin öppningsmonolog, vad han har gjort. Han behöver inte visa att han är farlig. Det vore mer chockerande om vi nästan lurades tro att han inte kunde ha gjort det han gjorde, han verkar ju så vanlig, som vem som helst.

Jag har också lite problem med kvinnan från universitet: Det känns som om man inte försvarar henne tillräckligt. Det kvittar vad man tycker om vad hon har gjort, i ett bra drama måste alla på något sätt få visa sin syn på saken, här är det som om hon medvetet får rollen som bad guy: istället för att ges tillfälle att förklara sin sida, att vuxet få försöka påverka, görs hon här gnällig, tjatig, det är som om det är hennes uppgift att driva prästen över på pojkens sida. Hon spelar de andras förutsättningar. Jag tycker att det hade varit mer effektivt om hon hade försökt påverka prästen, inte alienera henne.

Jag har också en känsla - från tidigare produktioner - att man har strukit i texten. Fick man inte veta mer om pojkens mamma, i ursprungstexten? Och relationen mellan de två kvinnorna, brukar det inte finnas mer att hämta där?

Det här är som sagt ett publikrep, och man är ännu inte framme. Mötet mellan prästen och pojken har ännu inte riktigt kommit till. Man vet vad som borde hände, dem emellan, men det händer inte riktigt, än. Men det kommer.

Jag tycker om den här pjäsen, för varje gång jag ser den, eller läser den, så lyckas den förtrolla mej, dra in mej, omvända mej. Man börjar liksom på en sida, i en verklighet, och när det är över står man på andra sidan, i en annan verklighet. Jag antar att det handlar om att inte vara så rigid, så låst, så fast i sina uppfattningar, att våga se något annat, våga tänka om.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Ticket Master. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

• och på Snapchat heter jag CliftonBergman

•och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

http://www.slngr.co/v/J6f8hK9D

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

HEATHERS, på Kulturama:

Och jag skulle gärna ha velat se det: en skola där alla är skräckslagna, där det gäller att trampa för att inte bli nedtrampad. På riktigt. Bara då, tror jag, kan det blir riktigt roligt när Hannibal Lecter i kortkort, faller ner, död.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/heathers-kulturama-forestallning-48-85.html

THE PLAY THAT GOES WRONG, på The Duchess Theatre i London:

”TOM CRUISE,” och så med mindre stil: ”Will not be appearing at this performance.”

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/the-play-that-goes-wrong-duchess.html

FUNNY GIRL, på Savoy Theatre i London:

Du vet såna personer som säger något skämtsamt, kanske lite elakt, bitchigt, och sen, med en gång tillägger:

”Nej, jag bara skämtar…”

Som i:

”Din hy är lika len som en persika som klätt ut sej till russin. Nej, jag bara skämtar.”

Eller:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/funny-girl-savoy-theatre-london.html

Koreografi/regi och idé Twisted Feet Dance Company, Manus Christofer Bocker & Twisted Feet Dance Company, Ljusdesigner Carl Johan (Lalle) Perdsjö (Lalle light and show), Kostymdesigner Majli Af Ekenstam, Scenograf Torulf Wetterrot, Digital scenograf Johnny Karhinen/Henrik Hörlin, Rekvisita/dekor Charlie Kollbrunner/Nina Kollbrunner, Video/Animation visuals: Tony Hultén, Marcel Gomes & Daniel Hägglund, Musik Edit: Denny Hulten & Zerjon Abebe, Konstnärliga ledare/koreografer Denny Hultén (projektledare), Nina Kollbrunner, Zerjon Abebe, Tony Hultén från Twisted Feet DC, Dansare/Koreografi: Mona Namer, Marco Wihlborg, Johnny Nguyen, Marcel Gomes, Denny Hultén, Jack Wang (swinger, Dansare:, Denny Hulte, Marco Wihlbor, Johnny Nguye, Marcel Gome, Pawel Pablo Krup, Mia Hellber, Emelie Meuller, Mpululu Ntuve, Marie Poppin, Phu Nguye, Röstsättning A.I - Denny Hultén, Flickan - Nabila Semed, Musi, Ecsloure-Flako – Honey drip, Edit – Laundry, Morten Granau – The way Life should be, Denny Hulten – sun burning you like bacon on a hot pan, Afrikan roots – Trouble (House), Denny Hulten – Wind (Austin Wintory-Journey inspired), Nathan Lanier – Torn, Denny Hulten – Water, Sabri Emini – Castlevania- Bloody tears [remix], Color-of-water – Dogstar Travelodge, Jared emerson-Johnson – Galatarium Finale

I see trees of green,

red roses too.

I see them bloom,

for me and you.

And I think to myself,

what a wonderful world.

I see skies of blue,

And clouds of white.

The bright blessed day,

The dark sacred night.

And I think to myself,

What a wonderful world.

The colors of the rainbow,

So pretty in the sky.

Are also on the faces,

Of people going by,

I see friends shaking hands.

Saying, "How do you do?"

They're really saying,

"I love you".

What A Wonderful World

av GEORGE DAVID WEISS,

GEORGE DOUGLAS,

BOB THIELE

Så hände det: jag missade en förställning som jag tackat ja till. Jag dök inte upp helt enkelt. Slarvigt, och jag har ingen ursäkt, förutom den att almanackan i min dator och den i min iPhone inte hade synkat, så när jag tittade i den ena verkade det som om jag hade en ledig kväll, och en blick i den andra - samma lediga kväll - visade att jag minsann borde ha varit någonstans, för länge sen.

Som tur var, berättade man, när jag bad om ursäkt, hade dom inte haft några problem att bli av med biljetterna.

Jag är medveten om att min världsbild inte är representativ för hur verkligheten ser ut. Ta till exempel det här med hip-hop. Vad jag förstår är det övervägande män som håller på med street-dance, men för mej är det tvärt om. Jag stöter bara på hip-hop under en vecka i maj, under streetdancefestivalen Urban Connection, och där är kvinnorna överrepresenterade, så för mej är det något unga arga kvinnor håller på med, inte unga arga män. Och nej, jag vet att inte alla som håller på med Hip-hop är arga, men igen: min verklighet ser lite annorlunda ut: alla jag ser verkar vara arga, aggressiva och antagonistiska.

Att vara lite arg hör liksom ungdomen till, och ibland känner jag mej väldigt gammal, och förbehåller mej rätten att stå lite utanför.

Det fanns två föreställningar som verkligen intresserade mej på årets festival, SPEZIALISTERNA, med Complete Dance Crew, och 5 DEGREES, med Twisted Feet.

Och tyvärr, när SPEZIALISTERNA framfördes, då var jag någon helt annanstans.

Jag måste erkänna att jag är så illa orienterad i dansvärlden att jag ofta har svårt att skilja på vad som är gruppens namn, och vad som är titeln. Och det där ”med” som man skjuter in gör det ju inte tydligare: Five Degrees med Twisted Feet, kan ju betyda både och: antingen är det Five Degrees som framför TWISTED FEET, eller också är det FIVE DEGREES som framförs av Twisted Feet.

Jag gillar såna här dramaturgiskt ambitiösa dansföreställningar, där det finns en berättelse, inte bara i benen, på scenen, utan på papper, i ord, någonstans.

Givetvis gör det allting mycket komplicerat, på ett logisk plan. Där man i en lite mer löst hållen föreställning, där man så att säga går mer på känslan, till exempel i något som kanske skulle kunna kallas AUTUMN, DYING, kan kreatören liksom känna in vilka steg han eller hon tycka ska komma:

”Gör ett knäböj på fyran, en någolunda flygande holländare - fem, sex - så en demi-tasse, följd av en trippel mollbergs blandning - sju, ått…”

I såna fall är dansen, stegen, känslan, det enda verkligt viktiga. Koreografen kan känna in vad som borde komma, en salzburgare följd av ett kreolskt hopsa-steg, och så en liggande, rullande rotisseri, kanske.

En mer filmiskt berättade dansföreställning, som något som skulle kunna heta CATHARINA ROTHWEILERS TOTALT OLIDLIGA VECKA PÅ LANZAROTE, är mycket mer krävande, rent dramaturgiskt. Här ska man inte bara dansa, man ska berätta något, som måste förstås. Och det finns helt andra krav på logik:

”Det känns jättekonstigt att dom som dansar koltabletterna ska hjula här, ska dom inte vara rädda för mej, jag kommer ju för att äta upp dom?”

”Nja, det är ju också deras uppgift, och det vet dom, men du har rätt, man kanske ska lägga in lite skräck i uttrycket när dom gör sina lumumba-lunges.”

”Hur kommer Catharina in på hotellrummet, om glassförsäljaren har stulit allt hon har, förutom baddräkten hon har på sej?”

”Vi tar det sen, vi måste utnyttja studion nu när vi har den?”

”Är det här innan eller efter det hon trampar på kaktusen, för hon skulle nog inte göra flygande grand-manier om hon har en bandagerad fot.”

”Vi tar det sen.”

”Känner heroinsmugglaren igen henne från bussen, och det är därför han väljer ut just henne, eller är det bara en tillfällighet att han stoppar knarket i just hennes resväska?”

”Vi tar det sen!”

Här har man valt det senare alternativet, med allt vad det innebär. Man har hjärtat på rätta stället, och man vill berätta något som är betydelsefullt, angeläget, livsviktigt, men man gör det på ett lite klumpigt, omständigt sätt. Trots att jag verkligen vill framhålla en manusdriven dansföreställning, så är det också manuset som är problemet. Det är lite som om det var skrivet av en tonåring, uppfödd i en dataspelsvärld, där logiken inte är helt hållet logisk.

Det handlar om jordens undergång, kan man säga. En vanlig kille av idag får besök av en förtrollad rubriks-kub, från framtiden. Kommer du ihåg första stjärnornas krig, när Luke Skywalker hittar ett hemligt meddelande i en robot, ett hologram av prinssan Leia, till Obi-Wan Kenobi? Det är lite så. Ganska mycket så, faktiskt. Precis så, faktisk, nästan.

Det är också lite som en dansant domedagsvariant av Charles Dickens A CHRISTMAS CAROL, historien där Scrooge får besöka av tre spöken, som alla representerar olika julaftnar: dåtid, nutid, och framtid: Kuben kommer med ett meddelande från framtiden: det är kört. Människans framfart, växthusgaserna har gjort att jordens medeltemperatur har ökat fem grader, och det är allt som behövs. Totalt kaos. Götterdämmerung. Civilisationen, som vi känner den, finns inte mer. Det finns ingen mat, inget vatten, folk driver runt.

Redan i den första scenen, i en ganska snar framtid, verkar det redan vara för sent, vilket gör att syniska jag sitter och undrar: om han kommer från framtiden, om detta kommer att hända, då finns det väl inget vi kan göra, förutom att börja bunkra?

När man sen fortsätter hoppa, in i framtiden, sitter jag och undrar: vad lever dessa människor av, om alla insekter har tagit slut, vattnet stigit, solen har försvunnit bakom moln, och allt har blivit öken, eller ligger under vatten?

Jag vet att det är en fantasi, men när man går ut så hårt från början, så blir alla kommande scener, och dom är ganska många, liksom lite redundanta.

För att hinna med alla scen- och kostymbyten, skickar man in Rubriks-kub-mannen, och trots att han är väldigt underhållande, på ett clownen-manne-, Linus på Linjen-sätt, så blir det lite långt. Han behövs tyvärr inte, rent berättartekniskt. Det blir lite kaka på kaka när kuben berättar något, och så tillbringar vi nästa scen med att se det, i en slags framtida vision. Och man tappar fart.

Själva dansscenarna är fantastiska, vad gäller koreografi, dans, kostymer, mask, ljus, projektioner, och scenografi. Och det ser tyvärr ganska coolt ut, på ett sånt där Mad Max Beyond Thunderome-sätt. Det är lite för häftigt för att hållas fram som ett varnande exempel. Det är som om man hade använt sej av en rökande Marilyn Manson i en informationsfilm om cancerprevention, och låtit honom blossande suga på en cigg och säga , ”Don’t smoke. Tobacco kills,” men eftersom han ser så cool ut får han okontrollerad celldelning att verka vara något åtråvärt.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Dansens Hus Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

• och på Snapchat heter jag CliftonBergman

•och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

http://www.slngr.co/v/J6f8hK9D

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

I LODJURETS TIMMA, ett genrep, på Dramaten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/i-lodjurets-timma-dramaten.html

HEATHERS, på Kulturama:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/heathers-kulturama-forestallning-48-85.html

THE PLAY THAT GOES WRONG, på The Duchess Theatre i London:

”TOM CRUISE,” och så med mindre stil: ”Will not be appearing at this performance.”

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/the-play-that-goes-wrong-duchess.html

Regi och koreografi av Hans Marklund och Roine Söderlundh, Ljud Timmie Malmberg, Ljusdesign Mikael Kratt, Ljusoperatör: Hanna Eweman, Kostym Eva Johnson, Instudering: Maria BenHajji, Kerstin Ryhed, Stefan Marling, Jo Rideout, med Emilia Hallstenson, Pelle Holmström, Clara Nyström, Sigrid Thomas Lyri, Amanda Larsén, Therese Frimanson, Therese Persson, Elin Lindqvist, Alfred Olsson, Jakob Agerlo, Evelina Lind, Maja Nilsson Rune, Anna Saintout, Nathalie Neuman, Izabella Tancredi, Jessica Larsen.

Glitter and be gay,

That's the part I play;

Here I am in Paris, France,

Forced to bend my soul

To a sordid role,

Victimized by bitter, bitter circumstance.

Alas for me! Had I remained

Beside my lady mother,

My virtue had remained unstained

Until my maiden hand was gained

By some Grand Duke or other.

Ah, 'twas not to be;

Harsh necessity

Brought me to this gilded cage.

Born to higher things,

Here I droop my wings,

Ah! Singing of a sorrow nothing can assuage.

And yet of course I rather like to revel,

Ha ha!

I have no strong objection to champagne,

Ha ha!

My wardrobe is expensive as the devil,

Ha ha!

Perhaps it is ignoble to complain...

Enough, enough

Of being basely tearful!

I'll show my noble stuff

By being bright and cheerful!

Ha ha ha ha ha! Ha!

Glitter And Be Gay,

ur CANDIDE,

musik Leonard Bernstein,

text Richard Wilbur

Innan föreställningen träffades vi på Systrarna Voltaire, jag och min kompis Malvolio Morrhår. Jag hade precis kommit hem från några korta men teaterspäckade dagar i London, och medan jag stuvade i mej min sallad och tryckte på med hummusdrypande brödbitar, så jag malde på om IN THE HEIGHTS, SUNSET BOULEVARD, TOXIC AVENGER, KINKY BOOTS,FUNNY GIRL och THE PLAY THAT GOES WRONG. Eller, jag hann inte så långt, knappt hade jag sagt en mening om någon av produktionerna, så irrade vi på något sätt in på ett sidospår: restauranger, gator, andra produktioner, andra artister.

Vi babblade också om HEATHERS, på Kulturama, ett elevuppspel med musikalutbildningens avgångslass som vi båda sett, men var för sej. Det är kul att jämföra intryck, diskutera, rosa och risa. Det är inte lika kul som att se en föreställning, men det ger dej något att göra medan du väntar på att nästa ska börja.

Base23 är en relativt ny, men redan starkt etablerad dansskola, med kurser i allt från barndans och balett till stepp och street. Dom har också fleråriga linjer i balett, dans, musikal och street. Men det som är mest intressant, för mej, är deras treårig musikpartist-utbildning.

Varje år, sent på våren, ger de som går i andra klass ett uppspel, en slags revy eller cabaret, något jag försöker att aldrig missa, på samma sätt som jag försöker att inte missa Kulturamas årliga musikal, Operastudions och Kamraternas operor i Årsta teater, och TeaterTillsammans årliga gästspel på Moment:teater i Gubbängen. Och allt det här sker typ samma vecka, känns det som.

Förra året spelade dom på Maximteatern, i år är dom på Teater Playhouse, en relativt ny teater på Drottninggatan. Det är fri sittning, så jag bufflar mej fram till andra bänkraden, i mitten, och lämnar Malvolio långt bakom mej. Han hittar mej tids nog. Det är en talang jag har, förresten, det här att smita förbi, knappa in, ta mej fram och slinka emellan, utan att knuffas. Vissa kan sjunga: jag tar mej fram i ett folkhav som en ninja, smidig och ljudlös.

Det här var första gången den här produktionen mötte en publik, och det var lite vingligt, här och var. Det var aldrig dåligt, aldrig undermåligt, det var bara det att ibland kunde man ana vart man siktade, men att man ännu inte var där. Man satsade lite för mycket, ibland, och ibland satsade man inte tillräckligt. Vissa skämt gick hem, och andra kommer att funka lite bättre nästa gång, när man tänkt till, och testat en annat sätt att tackla det. Sång och dans, som är det primära, var - som alltid på den här skolan - gediget, tryggt och begåvat. Man märker också hur vissa tar steget fram, tar plats, syns, medan andra liksom drar sej tillbaka, mer trygga i ensemblen än i ett solo. Och det är så deras framtid kommer att se ut: vissa kommer att spela Askungen, Prinsen, eller den elaka fén, medan andra kommer att vara gäster på balen. Som man säger: alla kan inte vara Drottningen, någon måste niga när jag går förbi.

Föreställningen är uppdelad i två delar: och den första delen är ett större parti ur en musikal, WEST SIDE STORY. Det är svårt att bara riva av en sån här musikal. Visst, man kan sjunga sångerna, och dansa danserna, men själva handlingen, den mellan rivaliserande gäng på Manhattan, är lite svårare att bara hoppa in i. Man skummar liksom lite på ytan av alla känslor, och det är med flit: detta är bara andra årskursen, och det är meningen att dom ska få känna lite, smaka lite, på hur det är att jobba med en helaftonsmusikal. Nästa år kommer det att finnas ett krav på att ha ett verkligt möte när man sjunger en kärlekssång, att inte teaterhata, utan verkligen verka hata, när man stöter på någon ur det rivaliserade gänget.

Men i år ska man bara testa, lite.

Andra delen, efter en kortare, sittande paus, är en slags revy, med nummer som kan stå för sej själva. Vissa sånger är direktöversatta musikalnummer, andra har fått andra texter, så att det handlar om livet på skolan, om lärarna, eller hur det är att dansa balett, till exempel. Det har ibland lite av ett skolspex över sej, där man nog måste känna lärarna, eleverna, eller gå på skolan, för att helt och hållet fatta grejen.

Det roliga med den är delen av föreställningen, är att den är regisserad och koreograferad av två überproffs, Hans Marklund och Roine Söderlundh, och det är väl vad man kallar att börja på toppen. Vill man jobba med kreddigare personer får man ge sej av utomlands.

Det är en trygg föreställning, för dom här eleverna vet vad dom håller på med, och det roliga är, att det som dom har svårast för, det är att bara vara sej själva. Speciellt när det gäller någon liten prata, en sån där som ligger inkilad mellan två nummer, antingen för att folk bakom scenen ska hinna byta om, scenografidelar ska hinna skjutas på plats, eller för att det som kommer kräver en liten inledande förklaring, en introduktion.

Det känns ofta som om man inte riktigt förstår vad som krävs, och vilka chanser som bjuds: Antingen stressar man igenom sin prata, utan att riktigt lyssna på vad man själv säger, omedveten om eller hur det landar i publiken, lite som om man bara repade text, eller också blir man någon slags opersonlig teveprogramspresentatör, som nån som är där för att läsa upp vilka som fått det här årets nobelpris. Man förstår inte vad man är där för att kommunicera, helt enkelt.

”Lugn,” tänker jag, som om jag kunde överföra min tankar, mentalt. ”Ta tid på dej. Vänd dej till dom som sitter allra längst bak, och så vänta på ekot från publiken. Du känner när din text har landat, och då kan du gå vidare. Och vi vill lära känna dej, så var ingen annan, och om du blir nån annan, bli någon som är fascinerande. Att bara vara korrekt är inte intressant.”

Detta är dom inte ensamma om; på de flesta skolor där man undervisar i dans och sång, är det så, man är tränad i att göra rätt, att inte göra fel, att inte sticka ut.

Det kanske är det att jag är en gammal snuskgubbe, men jag trodde i flera nummer att poängen skulle vara att killen var bög: I Två Killar, ur CABARET, försöker två killar och en tjej ha en trekant, och jag trodde det skulle sluta med att killarna får ihop det och lämnar tjejen utanför, eftersom det så att säga är hennes sång, men här blir istället en kille utanför, eftersom de andra två är mer intresserade av varandra.

I Galen i Dej, ur TOP HAT, säger en tjej säger till en annan att hon kan förföra vilken kille som helst, i klassen, och sen följer ett nummer där hon gör sitt bästa. Jag vet inte varför hon inte lyckas, men det var inte av den anledningen jag först antog.

Man bjuder även på Belle, ur SKÖNHETEN OCH ODjURET, Min Bästa Vän, ur LITTLE ME, Det är slit och släp, ur ANNIE, där vi får se att balett minsann inte är så lätt som det ska verka. I Sexton, i Närapå Sjutton, ur SOUND OF MUSIC,visar man att sextonåringar av idag är lite mer brådmogna.

Så följer Fabulous Baby, ur SISTER ACT, Jag Har En Dröm, ur TRASSEL, och Cell Block Tango, ur CHICAGO.

Kvällens höjdpunkt, för mej, var The Boy From, översatt till Min Man Från av Hans Marklund, och här ännu ett nummer där jag trodde att poängen skulle vara att mannen var gay. Men; nej. Ursprungligen är numret en parodi på The Girl fom Ipanema, och kommer numret från en Off-Broadway revy, THE MAD SHOW, med musik av Mary Rogers, och text av Esteban Ria Nido, en pseudonym för Stephen Sondheim.

Den komiska sången handlar om en kvinna som är hemligt förälskad i en man som alla - utom hon - förstår är homosexuell. Jag är inte riktigt säker, med jag hade en känsla att man i översättningen har tonat ned gaytemat så kraftigt att jag är osäker på om det var meningen att han skulle vara gay, vilket var lite synd.

Det är som om man var så rädd att någon skulle uppfatta det som att alla killar som håller på med musikal är bögar, att man strukit alla såna anspelningar, liksom strukit homosexuella män från scenen, helt och hållet. Det är lite som att vara så rädd för att bli kallad rasist att man inte har med några svarta personer på scenen.

Jag överdriver, förstås, men lite synd är det.

Numret är en slags mash-up, skulle man nästan kunna säga, eftersom man har infört lite av Sondheims You Could Drive A Person Crazy från COMPANY, ett nummer där tre kvinnor, som alla har dejtat samma man, förklarar att något är ordentligt fel på honom. Här är dom fyra kvinnor. Men något är fortfarande fel på killen.

Och han, rollen, verkar faktiskt vara en sån där kille som är vansinnigt bra på att bara vara vacker, och inte speciellt begåvad på något annat. Han ser sådär Andres Wilson-bra ut. Han kommer gående längst bak på scenen, och det ser ut som om han har fullt sjå att bara göra det han gör: att sätta en fot framför den andra, och ta sej över scenen.

När jag ser en riktigt rolig rollprestation, något riktigt knäppt, då brukar jag försöka lista ut vad personen i fråga har för undertext, vad det är för tankar och resonemang som får fram just det här, galna resultatet. Och i det här fallet tänker jag att tankarna nog går såhär:

”Höger fot. Vänster fot. Höger fot. Vänster fot.”

Det måste ha varit ganska jobbigt för de tre kvinnorna som sjunger, för jag tror inte jag är ensam i att säga att jag knappt gav dom en blick, för ögat drogs till något vansinnigt vackert som stannade på vänster sida, tog fram en plastflaska, och började hälla vatten över sej. Han snodde liksom allt fokus, trots att han knappast kunde göra mindre än det han gjorde.

Jag väntade på att han skulle börjar sjunga Philias sång Lovely, ur Stephen Sondheims A FUNNY THING HAPPENED ON THE WAY TO THE FORUM:

I'm lovely,

All I am is lovely,

Lovely is the one thing I can do.

Winsome,

Radiant as in some,

Dream come true.

Oh,

Isn't it a shame?

I can neither sew,

Nor cook, Nor read or write my name.

But I'm happy

Merely being lovely,

For it's one thing I can give to you.

Men den kom aldrig. Och i ärlighetens namn: den behövdes inte. Vi hade förstått.

Man avslutar med En Musikal, ur SOMETHING ROTTEN, ett nummer som i original handlar om hur en brittisk släkting till Nostradamus förutspår att nästa stor grej inom scenkonsten kommer att bli något som kommer att kallas Musikal.

Och jag har inga invändningar.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Hans och BASE23. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

• och på Snapchat heter jag CliftonBergman

•och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

http://www.slngr.co/v/J6f8hK9D

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

FIVE DEGREES, med Twisted Feet:

Vad jag förstår är det övervägande män som håller på med street-dance, men för mej är det tvärt om. Jag stöter bara på hip-hop under en vecka i maj, under streetdancefestivalen Urban Connection, och där är kvinnorna överrepresenterade, så för mej är det något unga arga kvinnor håller på med, inte unga arga män.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/five-degrees-med-twisted-feet-urban.html

I LODJURETS TIMMA, ett genrep, på Dramaten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/i-lodjurets-timma-dramaten.html

HEATHERS, på Kulturama:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/heathers-kulturama-forestallning-48-85.html

A Chorus Line

Med Stockholm Musikalartist Utbildning årskurs 3

Hörsalen

BILJETTER

A Chorus Line hade premiär på Broadway 1975 och nominerades till otroliga 12 Tony Awards, och vann 9.

Det är en berättelse om den verklighet som eleverna snart ska ut i, livet som frilansande musikalartister. Det är en ständigt aktuell historia som bygger på sanna berättelser från dansare på Broadway. Stora sång och dansnummer blandas med gripande berättelser om artisternas liv.

Missa inte chansen att se de blivande musikalstjärnorna i årskurs 3 - SMU i denna fina musikalklassiker.

Plats: Hörsalen

10 juni 16.00
11 juni 12.00 & 16.00

Med Stockholm Musikalartist Utbildning årskurs 3
Av James Kirkwood & Nicholas Dante
Regi: Dan Turdén
Koreografi: Vera Prada, Anna Ståhl, Roine Söderlundh
Sånginstudering: Kerstin Ryhed

Medverkande: Monica Christoffersson, Liza Sandberg, Peppe Bergström och Bill Sundberg, Musikbakgrunder: Kenneth Wellvik, Kostym: Thomas Malmros Manus, ide', musik-klippning, kostymidé, steg och regi: Kent Olsson.

Try to remember when life was so tender

That no one wept except the willow

Try to remember when life was so tender

That dreams were kept beside your pillow

Try to remember when life was so tender

When love was an ember about to billow

Try to remember and if you remember

Then follow

Follow

Try To Remember

av HARVEY SCHMIDT, TOM JONES

Jag är uppfödd ovanför ett bageri. Verkligen. Mamma jobbade på morfars bageri, och de första sex, sju åren av mitt liv visste jag inte att människor kunde vakna utan doften av nygräddat bröd, och jag visste inte heller att bröd kunde serveras annat än nybakat, direkt ur ugnen. Det fanns också alltid plockgodis att tillgå, och kakor, och läsk, och bakelser. Blev vi sugna, på kvällen, tog mamma bara nycklarna, smet ner, och var tillbaka innan jag hunnit somna. Jag tror inte jag har en enda tand, längre bak i munnen, som inte har en lagning.

Men man väljer sej vid allt, och vad jag älskade, det var att gå bort till andra, och bli bjuden på hembakat. Kakor som smakade lite annorlunda, bullar som var fyllda med nå’t nytt. Hemgjord saft.

Det är lite det jag tänker på, när jag efter föreställningen försöker förklara för min kompis Malvolio Morrhår, vad jag tycket om föreställningen: något onyttig, gott, hembakat och välsmakande.

Nåt mumsigt, helt enkelt.

Jag låg efter med mitt rapporterande. Ordentligt. Jag hade varit hemma från London i över en vecka, men jag höll fortfarande på att skriva om föreställningar jag såg innan jag åkte dit. Jag låg tio föreställningar efter. Stressad? Inte. Jodå, mycket. Men en dag i taget, som man säger. Nu gällde det mest att inte gå och seså mycket nytt, utan hålla sej hemma om kvällarna, och skriva.

Jag hade precis avslutat rapporten HEDVIG AND THE ANGRY INCH, och börjat skriva på IN THE HEIGHTS, som jag såg i London, och nu var jag på väg in till centrum för att möt min kompis Malvolio Morrhår, och för att köpa en present till min andra kompis Patti-Li Leuk, som skulle fylla år om fyra dagar, den 20:e Maj.

Jag hade planerat att ge honom en heldag: först lunchbuffé på den vegetariska restaurangen Växtcafe på Polhemsgatan 21, på Kungsholmen, sen ett besök på Abba: The Museum på Djurgården - han är ett fan av allt melodifestivalrelaterat, och Abba i synnerhet - och hade jag tänkt att kvällen skulle avslutas på gayvänliga Bitter Pills, vid Hornstull, på Söder.

Men jag behövde en present, nånting inpackat, att räcka över och säga: grattis, och jag hade tänkt att en spiralizer, en sån där liten mackapär som förvandlar zuccini, morötter och rättika till spaghettiliknande, kalorifattiga snören, skulle passa bra.

Jag hittade en på Cervera på Regeringsgatan. Egentligen hade jag tänkte köpa en på järnhandeln John Wall, som jag visste låg i en källarlokal i samma byggnad, men den hade slagit igen, och istället hade den ekologiska snabbköpskedjan Paradisetöppnat en butik där. Och jag klagar inte: för mej får dom gärna öppna nåt i varje gathörn.

Utanför Scalateatern har man byggt upp ett slags lusthus: En stor fågelburslikande järnkonstruktion fylld med små cafébord står på det lilla torget som bildas där Wallingatan och Västmannagatan möts, lite i vinkel. Jag antar att det är något som används av teaterrestaurangen, men idag, på matinén, har man ännu inte öppnat uteserveringen.

Solen skiner, och sommaren är nästan här. Det är en sån där besvärlig period, när man inte riktigt vet hur man ska klä sej: det kan räcka med en t-shirt när man cyklar in till stan, men på vägen hem kan man behöva handskar och mössa. Eller regnställ.

Jag var här förra året, när Milda Makter gästspelade med en annan förställning, MINNENAS RESA, och då, som nu, utgjordes publiken som mest av pensionärer och bögar. I vissa fall var man till och med både och. Och för det mest är det dom jag känner: dom som står med en fot i vardera lägret.

Scalateatern fick en nystart för några år sen, när Grotesco drog in och köpte stället, men konstigt nog har jag bara varit här och sett gästspel, aldrig gruppens egna produktion, som gått här, för utsålda hus, i flera säsonger.

Det går knappt att komma ihåg hur det såg ut här innan: jag tycker mej minnas en foajén som inte var mycket mer än en korridor ner till salongen: nu är här en hel restaurang, och en slag underground-club-bar i källaren. Man har till och med fått bygga till en balkong, inne i salongen, för att kunna svälja all publik som vill komma hit.

Eftermiddagens artister, Milda Makter, är en showgrupp som specialiserat sej på medleyn för dom som minns hur det brukade vara när popsånger hade svensk text, när stjärnorna hette Siwan, Towa, och Warnerbring, och man lyssnade på Frukostklubben och Svensktoppen, och tittade på Estrad, på teven.

Jag känner ett visst motstånd från Malvolio, när showen börjar, och jag förstår honom. Man undrar, vad är det här? Vänta, vad är det här? Vad gör dom? Är det på riktigt, eller är det en parodi? Var är substansen, vad är de man vill säga? Är det häftigt, eller töntigt?

Så, långsamt, märker jag hur han slappnar av med resten av publiken, ger upp, ger efter, ger sej hän.

Det finns något nästan förbjudet över det hela. Det är både en hyllning och en drift. Man är lite rädd i början, rädd att skratta åt, tills man inser att man skrattar med. Det här är inga nördiga nötter som lider av nån slags schlagerpsykos, dom vet precis vad dom håller på med.

Du vet dom där dansnumrena som Ginger Rogers och Fred Astaire gjorde: hon var ofta lite sur i början, av nån anledning, men han gav sej inte, och så slutade det ofta med ett leende, och en kyss?

Precis så är det här. Vi kan inte hjälpa det, vi blir charmade, förförda, vi kan inte värja oss. Det här är nostalgi på hög nivå, och jag sitter och längtar tillbaka till en tid jag inte ens kan minnas, för jag var inte där. Jag kommer ihåg sånger som jag inte ens visste att jag kände till.

Personligen älskar jag såna här överkoreograferade shower, där det känns som om varenda taktslag har någon slags rörelse, pose, eller attityd, och där man ibland är så tydlig i sitt gestikulerande, att det nästan gränsar till teckenspråk. Det är kitsch, det är camp, i formen är det nästan en slags dragshow, men med mer begåvade människor, som kan sjunga själva. Och dansa. Och skämta.

Konceptet bygger på kortare snuttar av olika sånger, sammanhållna i ett tema: ”Frukostklubben”, ”Svensktoppen”, ”Låtar som överraskande nog blivit folkkära hits”, eller sånger av en välkänd person: Lasse Dahlquist, Edvard Persson eller Ernst Rolf. Man hinner också ofta ut och byta kläder, och trots det höga tempot känns föreställningen trygg, exakt, och tillåter artisterna att glänsa.

Scalateatern har ett litet problem, med sittplatserna, i sin salong: man har ställt alla solar rakt framför varandra, så att man sitter precis rakt bakom personen framför och inte lite omlott, som man brukar, vilket gör att alla sitter och försöker titta fram över axeln på personen framför.

Efter paus gick vi upp och satte oss på den nybyggda balkongen, och trots att vi kom lit längre bort, kändes det som om vi kom närmre scenen.

Efteråt, när vi travar hemåt, känner vi båda att detta är en show som behövs i Stockholm. Men var?

”En gayklubb?” föreslår jag. Men vi enas båda över att vi är så dåligt orienterade i stans subkulturer att vi inte ens vet om det finns ett homohak där det är möjligt att man skulle kunna ha en sittande publik.

Vi går vidare, funderar på platser, lokaler, scener, och försöker samtidigt reda ut alla medleyn, och hur många dom var. Fem? Sex? Sju?

På senare tid har jag börjat känna en slags matroniserande hand som hålls över oss i stockholmspubliken, lite nedlåtande, lite som en förmyndarmamma som avgör vad det är för slags kultur som borde vara, ska vara, intressant för oss. Det handlar liksom inte längre om vad vi vill se, utan vad vi borde se.

Det känns ibland, när jag ser vissa föreställningar, som om man inte är vidare intresserad av att påverka mej, ge mej nya tankar, saker att fundera på, sätt att se, man vill inte nå mej, man vill säga åt mej vad jag ska tänka, tycka, och vad det är för fel på mej.

”Parkteatern!” ropar jag, för jag fick plötsligt en insikt. Det här vore perfekt för en kväll i Vitabergsparken. En afton fylld med musik och skratt och nostalig. En picknick-korg, och en halv flaska vin. En smulig, sönderbruten baguette. Potatissallad och pasta pesto. Solen som börjar gå ner, och svalorna högt där uppe, med löfte om ännu en molnfri morgondag. En filt att sitta på, och en att lägga över benen, mest för att det är mysigt. Och så över alltihop, ekande genom parken, som Ronjas vårtjut:

Ålder och så'nt spelar rakt ingen roll,

vi har ej satt några gränser.

ty gammal och ung det blir plus minus noll,

och "uppåt" och "framåt" det är vår paroll.

Gå upp och pröva dina vingar,

och känn hur underbart det är.

Där ovan molnen du dej svingar,

fröjdas åt att vingarna bär.

Se på fåglarna som sväva i det blå,

det är deras kurs vi gå.

Så gå opp och pröva dina vingar,

och snart är hela jorden din.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Kent och Milda Makter. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

• och på Snapchat heter jag CliftonBergman

•och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

http://www.slngr.co/v/J6f8hK9D

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

A COMEDY STORY, med SMU, Stockholms Musikalartist Utbildning, på Teater Playhouse:

Det är fri sittning, så jag bufflar mej fram till andra bänkraden, i mitten, och lämnar Malvolio långt bakom mej. Han hittar mej tids nog. Det är en talang jag har, förresten, det här att smita förbi, knappa in, ta mej fram och slinka emellan, utan att knuffas. Vissa kan sjunga: jag tar mej fram i ett folkhav som en ninja, smidig och ljudlös.

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/a-comedy-story-med-stockholms.html

FIVE DEGREES, med Twisted Feet:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/five-degrees-med-twisted-feet-urban.html

I LODJURETS TIMMA, ett genrep, på Dramaten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/i-lodjurets-timma-dramaten.html

- att se den nyskrivna musikalen KALLOCAIN, med Den Nya Generationen, på Reflexen i Kärrtorp.

Från deras Facebook-sida:

DEN STORA GEMENSKAPEN STÅR NÄRA SIN FULLBORDAN

Leo Kall, kemist i Världsstaten, har uppfunnit sanningsserumet kallocain. Med sitt nya medel hoppas han att alla kvarvarande hinder för statens medsoldater att till fullo uppgå i den stora gemenskapen ska försvinna. Men Leos ambitioner blir störda av både hans chef, Edo Rissen, och hans fru Linda. Ett maktspel uppstår, där Leo, Linda, Rissen och polischefen Vay Karrek alla är inblandade, och Leo slits mellan sin underliggande privatsentimentalitet och den fullständiga lojalitet till staten han eftersträvar. Var finns egentligen gemenskapen han söker?

Den Nya Generationen är tillbaka! I sommar sätter vi upp Karin Boyes Kallocain på Teater Reflex. Med egenkomponerad musik som framförs live och tonsatta dikter berättas historien om en allt mer tvivlande kemist.

Speldatum:
16, 17 och 18 juni klockan 18.00

Priser:
Mellan 40 och 220 kronor beroende på betalningsförmåga

Plats:
Teater Reflex i Kärrtorp
T-bana Kärrtorp
Lokalen är tillgänglig med rullstol

MEDVERKANDE

Leo Kall - Samuel Linderström
Linda Kall - Hanna Lönnqvist
Ossu Kall - Elis Kiibus
Maryl Kall - Elvira Sirotkin
Edo Rissen - Li Brundell
Vay Karrek - Maria Friberg

Ensemble:
Anna Saintout
Edvin Bergenfalk
Eiralin Brook
Elisabeth Swartling
Emma Aarflot
Helli Henrietta Anto
Jonathan Frendel
Julia Lönnqvist
Kalle Ljungqvist
Katarina Wahlgren
Linda Kiibus
Love Almquist
Maria Bodin
Tina Li

Musiker:
Althorn - Edvin Bergenfalk
Tvärflöjt - Linda Kiibus
Saxofon - Björn Sahlin, Anna Saintout
Klarinett - Julia Lönnqvist
Piano - Katarina Wahlgren, Edvin Bergenfalk
Fiol - Tina Li, Tommy Lundgren
Kontrabas - Jonathan Frendel
Elbas - Nils Lövgren
Trummor - Love Almquist

Regi:
Love Almquist och Eiralin Brook

Musik av Edvin Bergenfalk, Samuel Linderström, Mio Tholerus och Katarina Wahlgren

Produktion/konstnärlig ledning:
Maria Bodin, Eiralin Brook, Samuel Linderström, Love Almquist och Edvin Bergenfalk

Giacomo Puccinis HÄXORNA, med Kamraterna, på Årsta Teater.

Från deras Hemsida:

"I den svarta skogen finns en legend som kallas legenden om Vilierna och denna sprider skräck i alla trolösa älskare. Om en ung flicka dör av kärlek, samlas varje natt i skogen häxorna för att dansa, och de väntar på förrädaren. Om de sedan möter honom, skrattar de och dansar med honom tills han faller död ned."
/Ferdinando Fontana
HÄXORNA. (Le Villi) är Giacomo Puccinis allra första opera. Sommaren 2016 sätter Kamraterna upp den utifrån en feministisk läsning, inspirerad av det under romantiken rådande intresset för naturens mörka sida och ockultism.
I HÄXORNA utforskar Kamraterna synen på kopplingen mellan kvinnan, naturen och ondskan i förhållande till frigörelse och uppror. Vi rör oss i gränslandet mellan det brutala, blodtörstiga och hämndlysta och den feministiska utopin där ett annat system, styrt av mjuka värden, gemenskap och solidaritet, råder.
I HÄXORNA ställs, inspirerat av den romantiska tidsålderns dualistiska livssyn, det vackra mot det groteska, gott mot ont, konventioner mot anarki. Världsordningen vänds uppochner och väcker frågor kring kring tro, etik och moral i förhållande till uppror.
För regin står Aurelia Le Huche och för musikalisk ledning Anna Christensson.
Verket innehåller även nyskrivna textpartier av dramatikern Isabel Cruz Liljegren.
Vi sjunger på svenska i översättning av Birgitta Prejborn.

Produktion

Musik - Giacomo Puccini
Libretto - Ferdinando Fontana
Regi - Aurelia Le Huche
Musikalisk ledning och arr - Anna Christensson
Översättning - Birgitta Prejborn i samarbete med Anna Christensson
Dramatiker - Isabel Cruz Liljegren
Scenografi - Erika Sjödin
Kostym - Marie Moberg och Maria Peterson
Mask - Angelica Ekeberg
Ljusdesign - William Wenner och Lina Benneth
Projektioner - Tanya Byrne
Tekniker - Joel Olby Dannerup
Koregrafassistent - Nelly Zagora
Föreställningsbilder - José Figueroa
Ekonomi - Erik Ljungqvist
Nyhetsbrev - Monica Almqvist-Lovén
Producent och verksamhetsledare - Teresia Pettersson
Konstnärlig ledare - Dan Turdén

Medverkande

Heddie Färdig - Anna
Daniel Ralphsson -Roberto
Karolina Blixt - Carolina
Hanna Edh - Myrtha

Bybor / Vilier

Maria Hartman - Sopran
Birgitta Larsson - Sopran
Gloria Kisekka Ndawula - Alt
Ingrid Rådholm - Alt
William Davis Lind - Tenor
Peter Nyqvist - Tenor
Fredrik Essunger - Bas
Andreas Olsson - Bas
Elinor Tollerz Bratteby - Rörelse
Jenny Jernberg - Rörelse

Orkester

Ylva Larsdotter - Violin
Maria Winiarski - Viola
Zéphyrin Rey-Bellet - Cello
Per Björkling - Kontrabas
Madeleine Johansson - Flöjt
Andreas Lundmark - Valthorn

HÄXORNA spelas som en enaktare. Nytt för i år är Kamraternas livescen, då gamla och nya Kamrater framför korta musikprogram i olika genrer, som en extra bonus-akt.
Så stanna gärna kvar efter paus och lyssna på våra underbara Kamrater!

18 juni: Premiär på HÄXORNA

Ingen livescen denna kväll!

20 juni: Varietépop

Beatrice Aurore and the make believe mimers:
Maria Hartman
Beatrice Lindholm
Jenny Felldin

21 juni: Strauss Ophelia-lieder

Birgitta Larsson, sopran

23 juni: Rangströms Kung Eriks visor

Linus Flogell, baryton

27 juni: Fransk lyxmusik

Ur Debussys Bilitis för flöjt och piano samt duetten ur Pärlfiskarna
Madeleine Johansson flöjt
William Davis-Lind tenor
Fredrik Essunger baryton

29 juni: Taube

Andreas Olsson sjunger Taube

1 juli: Musikalhits

Gloria Kisekka-Ndawula
Elinor Tollerz Bratteby

3 juli: Schuberts Forellkvintett

Ylva Larsdotter violin
Maria Winiarski
Zéphyrin Rey-Bellet cello
Per Björkling kontrabas
Anna Christensson piano

4 juli: Zarah Leander

Ingrid Rådholm sjunger Zarah Leander-låtar

6 juli: Erik Satie 150 år

Anna Christensson piano
Dan Turdén textläsning

8 juli: Svenska romanser Brahms horntrio

Peter Nyqvist, tenor
Ylva Larsdotter violin
Andreas Lundmark valthorn
Anna Christensson piano

9 juli: Duo TÖ spelar Weills cellosonat (1920)

Torun Sæter Stavseng cello
Anna Christensson piano

- TeaterTillsammans uppsättning av Werner Schwabs FOLKMORD, ELLER MIN LEVER ÄR MENINGSLÖS, på Moment:Teater

Från deras hemsida:

Kort om pjäsen
Folkmord eller Min lever är meningslös skärskådar livet i hyreshuset i Graz, där tre olika samhällsklasser finns representerade. Längst ner bor underklassen, i mitten medelklassen och högst upp överklassen. Vi intresserar oss för de intriger som uppstår när klasser kolliderar och människor inte kommunicerar. Schwab ägnar sig åt civilisationskritik. Han svingar vilt mot allt: religionen, familjen som fundament och beteendenormer. Med en upphöjd text präglad av absurdism och svart humor vill vi utforska detta. Föreställningen öppnar upp för diskussioner kring klasskillnader och utanförskap.

Musik: G.F. Händel, Libretto: Nicola Francesco Haym, Bearbetning: Thomas Lander, Musikaliskt ansvarig: Mikael Nellborn, Regi: Thomas Lander, I rollerna: Tamerlano - Grainne Lönnqvist, Bajazet - David Bergman, Asteria - Vilde Riis Myhrvold(21/5 och 24/5)/Maria Kinnman (22/5 och 25/5), Andronico - Tora Kumlander, Irene - Emma Björkegren (gäst)

What is this feeling, so sudden and new?

I felt the moment I laid eyes on you.

My pulse is rushing.

My head is reeling

My face is flushing.

What is this feeling? Fervid as a flame, does it have a name? Yes... Yes

Loathing! Unadulterated loathing!

For your face,

Your voice,

Your clothing!

Let's just say- I loathe it all!

Every little trait how ever small,

Makes my very flesh begin to crawl

With simple utter loathing!

There's a strange exhilaration.

In such total detestation. It's so pure, so strong! ( so strong)

Though I do admit, it came on fast,

Still I do believe that it can last.

And I will be loathing, loathing you my whole life long.

What Is This Feeling

ur WICKED

av Stephen Schwartz

Innan jag går på en opera brukar jag alltid försöka läsa på lite om tonsättaren och verket. Jag har märkt att det underlättar, bidrar till en större förståelse och ett ökat intresse.

Men när jag den här gången satte mej på cykeln och började trampa mot Årsta teater, insåg jag att jag inte hade en aning om vad jag skulle se. Verkligen: ingen aning: det kunde vara TROLLFLÖJTEN och LA BOHEME, eller två helt obekanta operor, som - kanske - VERTIGO, ALPHÖJDENS OKRÖNTA DROTTNING eller COLUMBUS, TITTA DÄR! av den totalt påhittade tonsättaren Ansgar Clarinette, från den berömda träblåsfamiljen, mest känd för den berömda arian Quechi terra stencho horrifico? (Vad är det för land som luktar?)

Jag hade haft för mycket att göra, helt enkelt, för att tänka några timmar framåt. Hela dagen hade jag suttit och skrivit på en rapport om en konsertversion av SUNSET BOULEVARD som jag nyligen hade sett under en kort teaterresa till London, och jag hade hoppats att kunna lägga ut den på bloggen innan jag cyklade iväg för att se kvällens föreställning, men när det var en dryg timme kvar tills det började var det bara att inse: jag skulle helt enkelt inte hinna.

Jag hade till exempel ingen aning om att 1724, året då TAMERLANO hade premiär, var man mitt uppe i barocken, och fint folk gick runt i vitpudrade, men fortfarande ganska ”naturliga” peruker, klänningarna börjar bli vida, Fredrik I försöker regera i Sverige, man läser Jonathan Swift, Daniel Defoe, och Voltaire, och de andra stora kompositörerna är Vivaldi och Bach. En förvästligad version av det turkiska är på modet inom konst och musik.

Ganska ofta skriver Händel två eller tre operor om året, och det här året har han redan haft premiär på en, JULIUS CEASAR. Född tysk har han bott bott i London sen 1712, men blir inte brittisk medborgare förrän 1727.

Han är 39 år gammal, och han har redan skrivit 16 operor. Allt som allt, innan han dör 1759, 74 år gammal, kommer han att ha skrivit 49 stycken. Nästan alla titlar är namnet på huvudpersonen, så det är tur att man på den här tiden hade en dragning åt det exotiska, så att handlingen utspelade sej långt borta och helst i en annan tid, för annars hade vi kunnat ha en hel massa operor av Händel som hette GEORGE, JOHN eller CHRISTOPHER.

Trots att jag har sett några Händelföreställningar, FÖR ER SOM ÄLSKAR HÄNDEL, med Eric Ericsons Kammarkör och Drottningholms Barockensemble, i konserthusets Grünewaldssal, ANTI - THE REVOLUTION WILL BE FEMINIZED, på Folkoperan, och Stockholm Operastudios version av XERXES, känns det som om jag inte alls känner till honom. Han har liksom inga ”hits” på det där sättet som Mozart och Beethoven och Bizet har. Jag kan liksom inte nynna något av honom. Det är inte det att jag inte tycker om honom, jag gillar honom. Hans musik får mej att tänka på fontäner och fyrverkerier, det lite overkliga, konstlade, förhöjda.

Innan föreställningen stod jag ute på gården och plöjde igenom programbladet, försökte bena ut handlingen, vem som var vad och vem som gjorde vad med vem.

Jag lyckades ganska bra, faktiskt. Eftersom detta är en skolredovisning, bjuder man på en kortad, förenklad version, och det är förvånansvärt lätt att följa med i svängarna. Man har byggt upp några olika plattformar på scenen, hängt lite dekorativt tyg som fonder, och sångarna är klädda i svart, men med lite tyger virade här och var på sin kropp för att visa att detta utspelade sej i något som skulle kunna vara Turkiet.

Det handlar om Tamerlano, tartarernas kejsare, som precis har besegrat Bajazet, en turkiskt sultan, och som nu vill ha dennes välsignelse att gifta sej med hans dotter, Asteria, och ber en grekisk prins att hjälpa honom. Om det lyckas kommer prinsen som tack att få Greklands tron, få gifta sej med Irene - vi kommer till henne - och Bajazet blir frisläppt.

Nu, utan att titta: försök återberätta något av ovanstående, eller nämn namnet på två av karaktärerna. Lite omöjligt, va?

Det är bara det att prinsen och Asteria är kära, och Tomerlano egentligen är förlovad med Irene - jag sa ju att vi skulle komma tillbaka till henne - prinsessa av Trebizond, det som idag är turkiska Anatolia och södra Krimhalvön. Hon - Irene - beslutar sej att låtsas var sitt eget sändebud, för att försöka ta reda på vad som står på.

Japp, det är den sortens opera: rörigt som fasiken, och ganska uppstyltat.

Detta, denna opera, var förresten första gången som man skrev en substantiell roll, Bajazet, för en tenor. Nu för tiden är det ganska svårt att tänka sej en operavärld utan tenorer, men faktum är att dom inte alls var vidare populära under den här tiden. Man använde sej helst av kastratsångare, män som fått sina testiklar avlägsnade innan dom nådde puberteten, vilket gjorde att dom växte upp och fick en vuxen mans lungkapacitet, men en pojkes alt- eller sopranröst. Dom fick också ovanligt långa fingrar och tår, breda höfter och blev väldigt långa.

Jag som alltid föreställt mej filmens Farinelli har nu en helt annan bild av Kastratsångare: en spolformad Nosferatu.

Ibland, på vissa föreställningar, ser det ut som om skådespelaren har en bild av hur rollen borde göras, hur den borde se ut, utifrån, och försöker hitta ett uttryck, ett utseende, en utspel, istället för att blicka inåt och känna efter om man hittar några likheter, någonting gemensamt.

Det är som om rollens känslor eller verklighet är helt främmande, obekant, långt borta, och man försöker efterlikna något, utan att egentligen förstå det. Man har liksom ingen empati, eller förståelse för personen man ska spela. En analys kanske, ja, men rollen hålls på avstånd. Det ska vara tydligt att man spelar teater.

Här blir det lite så, i vissa fall. Som om man har en bild av hur det borde se ut, hur det ska göras, på vad sätt det som händer borde hända, och det gör att man i vissa fall agerar lite i en bubbla, var för sej.

Jag antar att detta beror på en stor kärlek till Musiken, och inte en lika stor kärlek till Dramatiken.

Hatar man, så hatar man, man hatar inget specifikt, man försöker bara känna hat, och se ut som om man hatar. Man hämtar inte hatet ur någonting, ett minne eller ett yttre verklighet - som jävlar vad Evelina kan vara jobbig! - utan man försöker bara pumpa upp sej till att hata, som om man skulle kunna hoppa höjdhopp, laddad av hat. Det är nästan omöjligt att utföra, och jag imponeras av den enorma viljestyrkan, koncentrationen och målmedvetenheten som man lyckas hitta.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Patrik. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

• och på Snapchat heter jag CliftonBergman

•och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

http://www.slngr.co/v/J6f8hK9D

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

I UR OCH DUR, med Milda Makter, ett gästspel på Scalateatern:

Du vet dom där dansnumrena som Ginger Rogers och Fred Astaire gjorde: hon var ofta lite sur i början, av nån anledning, men han gav sej inte, och så slutade det ofta med ett leende, och en kyss?

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/i-ur-och-dur-med-milda-makter.html

A COMEDY STORY, med SMU, Stockholms Musikalartist Utbildning, på Teater Playhouse:

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/a-comedy-story-med-stockholms.html

FIVE DEGREES, med Twisted Feet:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/five-degrees-med-twisted-feet-urban.html

Musik: Georges Bizet, Libretto: Ludovic Halévy och Henri Meilhac, Svensk översättning: Axel Strindberg, Musikaliskt ansvarig: Bengt-Åke Lundin, Regi: Patrik Bergner, I rollerna: Carmen - Maria Sveinungsen 21 och 24 maj/Louisa Wallström 22 och 25 maj, Don José - Calle Asker, Frasquita - Angelica Gliesmann, Mercedes - Clara Jonsson, Remendado - Jacob Ingvarsson, Dancaïro - Frans Evaldsson

Listen to me, honey dear

Something's wrong with you I fear

It's getting harder to please you

Harder and harder each year

I don't want to make you blue

But you need a talking to

Like a lot of people I know

Here's what's wrong with you

After you get what you want, you don't want it

If I gave you the moon, you'd grow tired of it soon

You're like a baby

You want what you want when you want it

But after you are presented

With what you want, you're discontented

You're always wishing and wanting for something

When you get what you want

You don't want what you get

After You Get What You Want, You Don’t Want It

av Irving Berlin

Jag undrar ibland om Patrik Bergner är Operastudions enfant terrible, du vet, en sån där regissör där det inför varje premiär tisslas och tasslas om att han den här gången har gått för långt, eller om han är en lugn och sansad person som bara lyckas vräka ur sej häpnadsväckande saker? Jag har sett honom testa olika genres, som musikaler och pjäser, men det är hans operabearbetningar som verkligen har imponerat. Dom är lite galna, utan att var pretentiösa. Där andra regissörer ibland känns som om dom liksom har kidnappat de gamla mästarna, och använder deras verk för egen vinning, titta vad jag gör med Verdi!, så känns det som om han är uppriktigt intresserad av verket, men ser det hela på sitt eget, ganska unika, sätt.

Jag är på Årsta teater, på Stockholm Operastudios elevuppspel, man har precis framfört Händels TAMERLANO, och det är paus. Härnäst kommer CARMEN, och jag är lite nyfiken på vad man har gjort med henne. Den? Föreställningen.

CARMEN började som en novella, en slags kortroman, 1845, och skrevs av en fransk dramatiker, historiker, arkeolog och novellförfattare, Prosper Mérimée. Verket består av fyra delar, där den sista delen mest handlar om Romani-folket, ett ämne som författaren ansåg sej veta en hel del om, eftersom han läst några böcker om ämnet.

Mérimée dog 1870, så han fick aldrig se operaversionen, av Bizet, som kom 1875, och som bara hämtade handlingen ur den tredje delen av hans historia.

Operan berättar om Don José, en soldat i Sevilla, Spanien, som blir kär i Carmen, en romsk cigarettfabriksarbeterska, en farlig, frigjord knivbärande kvinna som lockar honom över på den dåliga sidan, han begår tjänstefel, blir desertör, smugglare, och när hon sen överger honom för en annan man, matadoren Escamillo, dödar han henne.

Det handlar om kvinnan som främmande, farlig och frigjord. Kvinnan som tar vad hon vill ha, och som därför måste tyglas, eller dödas. Hon är så långt ifrån dåtidens korsetterade, kristna, kyska kvinnan man kan komma.

Jag har sett två uppsättningar av operan: en CARMEN för ungefär ett år sen, på Stadsoperan i Prag, och i våras, CARMEN MOVES, på Folkoperan, en lite annorlunda, inte helt lyckad version, regisserad av koreografen Örjan Andersson.

Där det politiskt korrekta möter konsten blir det ibland ett slags haveri. Carmen brukade vara vad som brukade kallas för zigenerska, men nu har hon blivit en rom. Hon brukade vara en egensinnig, självständig och passionerad yrkesarbetande kvinna med stark vilja och sexualitet. Men jag tycker inte hon är det längre. Kanske är jag ensam om det, men när man skriver en ”romsk kvinna” så ser jag framför mej en kvinna som sitter utanför Konsum och tigger, bor under Skanstullsbron eller i en bil på parkeringsplatsen utanför mitt hus, någon som inte förstår språket, som står utanför samhället, som bara är här på besök. Namnbytet i sej - om man tar en titt genom en feministisk lupp - har tagit en aktiv, integrerad kvinna och gjort henne passiv. Ett offer. Någon att ömka.

Det är kanske dags att göra något åt det?

När vi kommer in i salongen har man gjort det där dom gör i schack, ibland. Rockad. Eller, något ditåt, i alla fall: man har flyttat upp publiken på scenen. Våra stolar står i en ring, och i mitten ligger Carmen. Över henne, med ett ben på varje sida om hennes kropp, står Don José, mördaren.

Vad vi ser är minnet, tillbakablicken, Det är en ganska genial infallsvinkel. Vi bjuds liksom på slutet innan vi ser början, och det blir på något sätt intressantare att följa skeendet när vi hur det kommer att gå.

Utanför cirkeln, bakom oss, framträder vålnaden av Carmen. Det är hon som sjunger. Carmen, i handlingen, är tyst, stum. Det uppenbara valet hade kanske varit att låta Carmen som bara tittar på bli den stumma, och det blir väldigt laddat att låta kvinnan i cirkeln vara tyst, fångad mitt i handlingen.

Och det blir lite spännande vad gäller orsak och verkan, hönan och ägget: Hatar hon honom för att han dödar henne, eller dödar han henne för att hon hatar honom?

Jag kommer att tänka på vad Willy Russel skriver om Tragedin i EDUCATING RITA, en pjäs som förresten borde upp på vilken scen som helst, ögonaböj:

RITA (moving towards the door) Well, I better get back. I’ve left a customer with a perm lotion. If I don’t get a move on there’ll be another tragedy.

FRANK No. There won’t be a tragedy.

RITA There will, y’ know. I know this woman; she’s dead fussy. If her perm doesn’t come out right there’ll be blood an’ guts everywhere.

FRANK Which might be quite tragic— (He throws her the apple from his desk which she catches) —but it won’t be a tragedy.

RITA What?

FRANK Well—erm—look; the tragedy of ,the drama has nothing to do with the sort of tragic event you’re talking about. Macbeth is flawed by his ambition—yes?

RITA (going and sitting iu the chair by the desk) Yeh. Go on. (She starts to eat the apple)

FRANK Erm—it’s that flaw which forces him to take the inevitable steps towards his own doom. You see?

RITA offers him the can of soft drink. He takes it and looks at it

FRANK (putting the can down on the desk) No thanks. Whereas, Rita, a woman’s hair being reduced to an inch of stubble, or—or the sort of thing you read in the paper that’s reported as being tragic, ‘Man Killed By Falling Tree’, is not a tragedy.

RITA It is for the poor sod under the tree.

FRANK Yes, it’s tragic, absolutely tragic. But it’s not a tragedy in the way that Macbeth is a tragedy. Tragedy in dramatic terms is inevitable, pre-ordained.

Aktörer och aktriser imponerar: Dom verkar veta vad dom gör, vad dom berättar, och hur dom berättar det. Det är som om dom tillsammans har en hemlighet, och jag vill väldigt gärna veta vad det är.

Kostymerna är enkla, ihopplockade, oviktiga. Scenografin är mer en stämning, en atmosfär, än en massa möbler.

Jag vet inte vad det är som gör att man ibland nästan med en gång kan märka att en produktion är något, i motsats till en produktion som försöker vara något. Det är som ett ackord, några fingrar på ett piano: man bara hör, märker om det är stämmer, eller inte.

Det här är något.

Tyvärr, tycker jag, har man i den här uppsättningen gått en runda för långt, och blandat in tiggande romer. Jag förstår varför man gör det, eller tror i alla fall att jag förstår: man vill ta ställning och visa att man är medvetna om att ämnet är laddat, men Carmen, för mej, handlar egentligen inte om romer, det handlar om den borgerliga rädslan för den fria kvinnan, sexuellt och socialt. Romerna används bara som uttryck för det som står utanför det civilicerade samhället, det amoraliska, exotiska, regellösa. Det säger kanske något om dåtidens syn på romerna, men den säger inga sanningar om romer.

Kanske skulle man kunna säga att Carmen är queer, om man är hänfallen åt det sättet att resonera, eftersom kvinnan på den här tiden så att säga inte fanns. Hon tillhörde mannen, hade ingen rösträtt och ansågs vara en del av honom, och hon var ingenting utan en man.

Det som är mest synd med den här produktionen är att det hela bara får bli en idé, en skiss. Detta är något som behöver göra i sin helhet, i full skala, för att se om det håller.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Patrik. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

• och på Snapchat heter jag CliftonBergman

•och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

http://www.slngr.co/v/J6f8hK9D

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

TAMERLANO, med Stockholm Operastudio, på Årsta Teater:

Men när jag den här gången satte mej på cykeln och började trampa mot Årsta teater, insåg jag att jag inte hade en aning om vad jag skulle se. Verkligen: ingen aning: det kunde var TROLLFLÖJTEN och LA BOHEME, eller två helt obekanta operor, som - kanske - VERTIGO, ALPHÖJDENS OKRÖNTA DROTTNING eller COLUMBUS, TITTA DÄR! av den totalt påhittade tonsättaren Ansgar Clarinette, från den berömda träblåsfamiljen, mest känd för den berömda arian Quechi terra stencho horrifico? (Vad är det för land som luktar?)

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/tamerlano-med-stockholm-operastudio-pa.html

I UR OCH DUR, med Milda Makter, ett gästspel på Scalateatern:

Du vet dom där dansnumrena som Ginger Rogers och Fred Astaire gjorde: hon var ofta lite sur i början, av nån anledning, men han gav sej inte, och så slutade det ofta med ett leende, och en kyss?

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/i-ur-och-dur-med-milda-makter.html

A COMEDY STORY, med SMU, Stockholms Musikalartist Utbildning, på Teater Playhouse:

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/a-comedy-story-med-stockholms.html

Koreografer Christoffer Arouni, Mari Carrasco, Charlotta Öfverholm, Tine Aspaas, Roger Lybeck, Dansare, Marthe Aagesen, Tove Ahl, Jeannine Castro Inostroza, Maria Edner, Berit Froysland, Fanny Götlind, Klara Hagman, Hanna Johansson, Annie Lohikangas, Gjertrud Olaussen, Natalie Petrov, Maria Påhl , Camilla Rosin, Mali Saether, Elin Stenbäck, Nathalie Sundgren, Olivia Sundin, Nora Ullert, Ljusdesign Palle Palmé, Ansvarig Jan Åström.

Come and meet those dancing feet,

On the avenue I'm taking you to,

Forty-Second Street.

Hear the beat of dancing feet,

It's the song I love the melody of,

Forty-Second Street.

Little "nifties" from the Fifties,

Innocent and sweet;

Sexy ladies from the Eighties,

Who are indiscreet.

They're side by side, they're glorified

Where the underworld can meet the elite,

Forty-Second Street.

42nd Street

Från 42ND STREET

Musik Harry Warren

Text Al Dubin.

Du vet hur det är när blodsockret är lågt? När man borde ha ätit för länge sen, och nu är det nästan som om det är för sent? Jag har för det mesta en massa energi, och får jag ingen mat så blir jag inte trött, jag blir lättirriterad och mjäkig. Jag kan liksom inte ta ett steg tillbaka och resonera, säga till mej själv: ”Det här kanske inte är vad du vill ha, men det är lika bra att du slår till, för det blir kanske inte bättre någon annanstans. Bättre en bollkalle i kanalen än tusen fåglar i skogen, och allt det där. ” Jag bara vandrar vidare, i ett slags lättretligt ambivalens. Ingenting passar, för jag vet inte vad jag vill ha.

En gång, för länge sen, gick jag ut från Teaterhuset Luntan, på jakt efter något att käka, men kunde inte bestämma mej för vad jag var sugen på innan jag vandrat hela vägen hem till Magnus Ladulåsgatan, på Söder. Jag kunde helt enkelt inte bestämma mej för vad jag ville ha, och gick jag in i en butik, och det var kö, så gick jag ut igen. Jag visste inte vad jag ville ha, men jag ville ha det nu.

Precis så var det för mej den här dagen: jag cyklade in till Dansen Hus i god tid, för att jag tänkte jag skulle äta inne i stan. Nej, förresten, det var inte i god tid; när jag hade hämtat ut biljetterna var det 45 minuter tills föreställningen skulle börja. Jag gick till det lilla kaféet som ligger en trappa upp, men ingenting föll mej på läppen, och småsakerna - som hälsobars - kändes onödigt dyra. Något kvarter därifrån, längre upp på gatan, ligger den mexikanska restaurangen La Neta, men dom hade kö ut på gatan. Stikki Nikki, glassbutiken, hade bara tre personer i kön, men när jag väntat i någon minut kände jag att glass kanske inte var precis vad jag behövde, eller var sugen på. Jag vandrade uppför Drottninggatan, mot Odenplan, och så vände jag, och började gå ner, mot Plattan. Vad jag tror att jag var ute efter, egentligen, var en sån där trekantsmacka med ägg, majonäs och vattenkrasse, såna där man kan köpa i London, men som är stört omöjliga att hitta i Stockholm. Hade blodsockret varit lite högre hade jag nog kunnat resonera mej fram till det, men nu visste jag liksom bara vad jag inte ville ha, inte vad jag var sugen på. Jag gick till och med så långt- bokstavligen och bildligt - att jag kom fram till Blueberry, på Kungsgatan, som precis hade stängt. Till slut hittade jag ner i en hälsokostbutik under vad som en gång var PUB, och köpte en flapjack, och en påse Panda hälsokostlaktrits. Middag? Jo, jag tackar!

Balettakademien i Stockholm bildades 1957, av Lia Schubert, en österrikisk-svensk koreograf och pedagog, en judinna född 1926, som för att undgå förföljelse först flydde Österrike, sedan Frankrike, innan hon kom till Sverige 1950. 1961 sätter hon upp den första jazzbaletten på Blancheteatern, som låg på Västra Trädgårdsgatan, mittemot NK, där Sverigehuset idag ligger. Byggnaden revs 1965, för att bredda Hamngatan.

Det börjar väldigt spännande, med bara ben. Inte nakna ben, utan bara, endast ben. En ridå är neddragen - eller uppdragen - till knähöjd, och bakom den, under den, ser man en massa ben och fötter som dansar.

Jag tänker på ett klipp jag sett på Youtube, ur 42ND STREET: en massa steppande fötter bakom en till knäna höjd ridå. Jag tänker också på scenversionen av SHREK, som jag såg när jag och min kompis Patti-Li Leuk var i New York sommaren 2009: Sutton Foster hade ett stäppnummer med en massa möss, och man hade löst det så att hon stod och dansade framför en till vaderna uppdragen ridån, och bakom den, med skor som såg ut som råttor, stod dansarna.

Lite senare i Balettakademiens föreställning får vi också se en annan del av kroppen: man firar ner en ridå med ett horisontellt hål så att bara ryggarna syns. Föreställningen kallas för GUYS, killar, och jag antar att detta är ett humoristiskt sätt att visa delar av kroppen som i stort ser likadana ut på båda kön. Detta är nämligen en dansklass utan killar.

Tyvärr, tycker jag, är detta också den mest intressanta delen av föreställningen. Trots att jag har sett greppet förut, upplever jag det som humoristiskt, lite nytt. Det är inte det att jag inte tycker om de andra delarna, det är bara det att jag upplever dom som för lika, för homogena. Ingenting står ut, i mitt minne. Jag minns något om is, och om att inte kunna simma.

I programbladet står det att man ska ge studenterna färdigheter i vad som krävs inom musikal/nöjesbranschen och inom dans som fristående konstform. Jag ser en hel del av den fristående konstformen, men inte så mycket show. Jag saknar humor, och ett berättande. Inte i alla nummer, men i något. Allt känns väldigt expansivt, man springer, hoppar, lyfter, flänger, jag hade velat ha något som var återhållsamt, litet, exakt och enkelt.

Man hade också en väldigt störande publik. En skolbuss av varierande tonåringar hade hittat dit, och dom satt långt bak i salongen och kommenterade högt, vilket gjorde att jag liksom tappade koncentrationen, föll ur, och hela tiden var medveten om att jag satt i en teater och försökte ge mej hän, utan att lyckas. Kanske var dom intresserade av dans, men bara om dom själva dansade. Det blev också ganska uppenbart att dom föredrog koreografier där dom gillade musiken, och de nummer man inte förstod pubertetsskrattade man sej igenom.

I en klass utan killar blir jag imponerad av hur starka, nästan atletiska, vissa tjejer är. De lyfter sina mindre klasskompisar utan problem, och jag funderar på om dom var så starka redan när dom började skolan, eller om dom, eftersom nöden inte har någon lag, har tränat upp sej, för om någon ska lyftas måste det ju också finnas någon som lyfter.

Jag hade nog tyckt att det hade varit mer passande att kalla kvälen: ”GUYS - WHO NEEDS THEM?”

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Dansens Hus och Balettakademien. Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

• och på Snapchat heter jag CliftonBergman

•och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

http://www.slngr.co/v/J6f8hK9D

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

TAMERLANO, med Stockholm Operastudio, på Årsta Teater:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/tamerlano-med-stockholm-operastudio-pa.html

I UR OCH DUR, med Milda Makter, ett gästspel på Scalateatern:

Du vet dom där dansnumrena som Ginger Rogers och Fred Astaire gjorde: hon var ofta lite sur i början, av nån anledning, men han gav sej inte, och så slutade det ofta med ett leende, och en kyss?

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/i-ur-och-dur-med-milda-makter.html

CARMEN, med Stockholm Operastudio, på Årsta Teater:

"Där andra regissörer ibland känns som om dom liksom har kidnappat de gamla mästarna, och använder deras verk för egen vinning, titta vad jag gör med Verdi!, så känns det som om han är uppriktigt intresserad av verket, men ser det hela på sitt eget, ganska unika, sätt."

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/carmen-med-stockholm-operastudio-pa.html

Musik: Jan Sandström, Libretto: Tuvalisa Rangström, Dirigent • David Stern, Regi • Stina Ancker, Koreograf • Dorte Olesen, Kostym • Kajsa Larsson, Scenografi • Peter Astor Ögren, Ljus • Tobias Hallgren, Mask och peruk • Sofia Ranow, med Librettisten • Matilda Paulsson, Ljussnytaren • Elisabeth Meyer, Maskinmästaren • Loa Falkman, Dekormålaren • Martin Vanberg, Fru Frisör • Kerstin Avemo, Balettmästaren • Johan Schinkler, Dansare: Ekorren m fl • Flavio Papini, Kompositören m fl • Pontus Sundset, Madame Baptiste m fl • Henrietta Wallberg, Den lilla sömmerskan m fl • Methinee Wongtrakoon

Light the candles,

Get the ice out,

Roll the rug up,

It's today.

Though it may not be anyone's birthday,

And though it's far from the first of the year,

I know that this very minute has history in it, we're here!

It's a time for making merry,

And so I'm for making hay.

Tune the grand up,

Dance your shoes off,

Strike the band up,

It's today!

It’s Today

ur MAME

av Jerry Herman

”Jag hoppas att det inte är en massa nyskriven tjafsmusik,” sa min kompis Skäggige Skalman. Vi satt på Bromma Blocks, han käkade stekt ris och grönsaker, jag käkade grönsaker, tofu och ris.

Han kanske inte sa så, ordagrant, men vad han sa hade den innerbörden: han önskade sej en underbar afton av melodiös musik.

Han fick som han ville.

Det hade börjat ganska illa: Vi, jag och Skäggige Skalman, gillar gallerior utanför stan, och hade tänkt att vi skulle åka till MOS, Mall Of Scandinavia, innan föreställningen, eftersom den låg på rätt sida om stan, för oss.

Jag hade vid ett tidigare besöks sett ett Tom of Finland-kuddvar i den nyöppnade Finlays-butiken, och efter vårdslöst övervägande hade jag kommit fram till att mitt liv visserligen vore värt att leva utan det, men inte lika roligt.

Det var bara det att halva Stockholm verkade ha tänkt samma sak. Inte nödvändigtvis om kuddvaret, men om MOS. När vi var några hundra meter från parkeringshuset, blev det plötsligt tvärstopp. En tvåfilig, lång, stillsam kö kröp fram på asfaltsbron över järnvägsspåren. En snabb googling visade att det tydligen var något slags sportevenemang på nån närliggande arena, och tydligen delade man parkeringshus, eller nåt.

Ingen fara, tänkte vi: vi drar till Bromma Blocks, en galleria som ligger ännu närmre Drottningholm. Det var bara det att vi satt fast, i kön. Även om vi, som nu, ville vända, så kunde vi inte. Vi var inkilade.

Långsamt, långsamt, rullade vi framåt, en decimeter i taget. Bilar körde in i parkeringshuset, men inga verkade köra ut. Vi skulle bara in och vända, men för att kunna göra det måste vi först komma in.

”Vänta,” ropade jag, och pekade, framåt, ”kan vi inte svänga av när vi kommer till rondellen, där framme, innan vi köp upp, och in?”

”Var?”

”Där”

Skäggige Skalman kisade framåt. Om vi bara lyckades hålla oss i den inre filen, så skulle det nog inte bli något problem.

Det var tur att vi var ute i så god tid. Det tog oss ungefär en halvtimme, inte att komma in och parkera, utan att inte komma in och parkera. Det var inte ens kö därifrån, det fanns bara ingen väg ut. Det var lite som en sån där domedagsfilm när alla försöker lämna en pestsmittad storstad och hamnar i nån slags trafikstockning.

Vid Bromma Blocks var det folktomt. Inte riktigt, men nästan. Vi hade inget problem att hitta någon parkering, och på restaurangen var vi nästan ensamma. Det kan ha något att göra med att det snart var stängningsdags: efter maten hann vi knappt med ett varv runt inne på den gamla flyghangaren innan folk började bomma igen sina butiker.

Det finns få platser som jag trivs så bra på, som i en nedsläckt teater. Det är något med koncentrationen, stämningen, förväntningen. Det är lite som Holly Goolightly säger i om sin favoritaffär i Truman Capotes Breakfast at Tiffanys: ”Calms me down right away. The quietness and the proud look of it; nothing very bad could happen to you there.”

Men det här är lite extra. Visserligen finns det många fina teaterhus i Stockholm; Oscarsteatern, Dramaten, Operan, men även om det alltid är lite imponerande att stiga in i deras salongen, glömmer man ofta bort var man är när det väl sätter igång uppe på scenen. Så är det inte på Drottningholms Slottsteater. Man är hela tiden medveten om var man är, för själva huset är huvudattraktionen. Det är inte det att man inte dras in i det sceniska berättandet, det är det att scen och salong liksom tillsammans blir en helhet, en del av upplevelsen. Eller: hela byggnaden blir den del av upplevelsen, från den tidstypiskt klädda foajépersonalen och de smyginklämda toaletterna, till det vackra innertaket och de trompe l’oeil-målade salongsväggarna. Och orkestern, som låter som en orkester lät, då.

Kanske är det så enkelt som att rummet i sej är så litet att det känns om om man har en slags kontakt med väggar och tak, kanske är det för att man aldrig helt släcker ner i auditoriet, men jag glömde inte för ett ögonblick bort var jag var.

Den första teatern, som stod på samma plats, brann ner under en föreställning, 1762, men redan fyra år senare, 1766, stod det nya huset färdigt, och man hade premiär på Rhadamiste et Zénobie, det mest kände verket - vilket i våra dagar inte säger mycket - av fransmannen Prosper Jolyot de Crébillon, en tragedidiktare som Madame de Pompadour föredrog framför Voltaire, men som man säger, skrattar bäst den som skrattar sist.

Den första operan som spelades i huset var den 88 år gamla operan PSYCHÉ, en tragi-comédie-balett av Jean-Baptiste Lully, en italienare som headhuntades till det franska hovet, men som, när han var i 50-årsåldern, inledde ett förhållande med en ung man, och förlorade kungens, Ludvig XIV, gunst. Två år senare, under en konsert för att fira Solkungens tillfrisknande - och kanske för att komma tillbaka i hans gunst? - slog han sin taktstav i foten så hårt att det gick upp ett sår, som infekterades, och eftersom han vägrade amputera sitt ben, dog han av kallbrand, 53 år gammal. (CUE: Hit Me With Your Rythm stick.)

Verket, PSYCHÉ, tycks också vara skrivet, samma år, av Francessco Antonio Uttini, en italiensk dirigent och tonsättare, bosatt i Sverige, så jag antar att vad man såg var en slags mash-up: lite av Lully, och lite av Uttini?

Det är också värt att notera att Stockholm på den här tiden inte hade någon fast teaterbyggnad. Den första föreställningen, inhyst i en idrottslokal mittemot slottet, Bollhuset, framfördes inte förrän 1773, 7 år senare, med operan THETIS OCH PELÉE, med libretto av Johan Wellander och musik av vår italienska mash-up-kung Francesco Antonio Uttini.

Föreställningen är en slags hyllning till själva teatern, på 250-årsjubileet, och är en underbar förevisning i teaterhusets alla möjligheter: Man byter scenografi, hissar upp, firar ner, det åskar, vågarna sköljer in och man åker båt och luftballong.

Det handlar om en ung ljusmästarlärling som introduceras i teaterns underbara värld. Han möter Librettisten, Maskinmästaren, Dekormålaren, Fru Frisör, Balettmästaren och andra människor som lever och verkar på teatern.

Historien får ytterligare ett djup, eftersom huvudpersonen bara verkar vara utklädd, och egentligen är Gustaf, med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, etc., Arvinge till Norge, Hertig till Schleswig Holstein, Stormarn och Dithmarschen, Greve till Oldenburg och Delmenhorst, eller som vi känner honom: Gustav III.

Sexuellt är det också lite förvirrande, eller frigjort - det beror på hur man ser på det - eftersom en kvinna spelar Gustaf, och en annan kvinna spelar den manliga Librettisten, som verkar ha lite svårt att lämna den unga mannen ifred. Det blir kanske ett löklager för mycket: att ha en kvinna som spelar en kung som spelar en lärling. Och pay-offen, när den kommer, är minimal: det verkar som om alla redan har fattat att det är kungen som har klätt ut sej, vilket gör att jag blir ännu mer förvirrad av allas erotiska smekningar av den unge gesällen.

Man verkar också leka lite med, eller anspela på, att den unge Gustav III, 16 år gammal när den gamla teatern brann ner, på något sätt varit inblandad. Eller är det bara min tolkning?

När föreställningen är bra, är den helt förtrollande. När Dekormålaren sjunger, eller Fru Frisyr, eller när Maskinmästaren sjunger om sin kärlek till huset, då är det lite som om tiden står still, som om alltid blir lite tydligare, lite förhöjt. Jag kommer att tänka på filmerna Farinelli och Diva, och den där scenen ur Femte Elementet, på det där underbara som kan hända när en sångare bara vänder sej ut mot en publik, öppnar munnen, och sjunger.

I pausen går vi ut på gräsmattan framför Déjeunersalongen, den stora tillbyggda salen som G3 lät uppföra 1791, och där man nu har lättare servering. Jag tittar in genom fönstret, på det nya som blandas med det gamla: Dagens publik under dåtidens tak.

Solen är på väg ner bakom träden vid dammen i Engelska Parken, den flyktiga tidiga sommarvärmen har försvunnit och långa skuggor kryper fram över gräset. Vi går ner till svanarna, som väser åt oss, när vi närmar oss. Skäggige Skalman, som alltid ska utmana ödet, tar ett steg närmre. Och ett till. Han stannar. Dom bara ser på varandra, han och svanarna. Så vänder han, och kommer tillbaka. Vi går upp mot teatern, med den lågt stående solen i ryggen, och oändliga skuggversioner av oss själva krypande framför oss över gräset.

Andra akten går en aning på tomgång, och det blir tydligt att man kanske skulle behövt en lite starkare storyline, eller en inte fullt så spretig historia, men det är bara en tanke, en reflektion. Jag är nästan lika förtjust, lika charmad, den här akten.

Klockan tio, när det är över, och vi kommer ut, är det som om solen hade ångrat sej, och stannat i sin bana. Det är fortfarande ljust: Det där konstiga, indirekta ljuset, där man inte längre har någon skugga. Vi tar en tur på de välkrattade grusgångarna i Barockparken, de välordnade planteringarna bakom slottet. Vi fotar skulpturer, snapchattar, fejsbookar. 250 år är en ganska lång tid, men samtidigt känns det inte alls så länge sen. Jag har fyllt 50 år. Det är 20 procent av den tid teatern funnits, bara med min livstid. Min morfar blev över 90 år, det är över en tredjedel av tiden.

Det ger liksom lite perspektiv, och är samtidigt ganska svindlande.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Disa! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

• och på Snapchat heter jag CliftonBergman

•och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

http://www.slngr.co/v/J6f8hK9D

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

GUYS med Balettakademien, på Dansens Hus:

Jag har för det mesta en massa energi, och får jag ingen mat så blir jag inte trött, jag blir lättirriterad och mjäkig. Jag kan liksom inte ta ett steg tillbaka och resonera, säga till mej själv: ”Det här kanske inte är vad du vill ha, men det är lika bra att du slår till, för det blir kanske inte bättre någon annanstans. Bättre en bollkalle i kanalen än tusen fåglar i skogen, och allt det där. ”

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/guys-med-balettakademien-pa-dansens-hus.html

TAMERLANO, med Stockholm Operastudio, på Årsta Teater:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/tamerlano-med-stockholm-operastudio-pa.html

CARMEN, med Stockholm Operastudio, på Årsta Teater:

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/carmen-med-stockholm-operastudio-pa.html

Av James Kirkwood & Nicholas Dante, Musik: Marvin Hamlish, Text: Edwared Kleban, Regi: Dan Turdén, Koreografi: Vera Prada, Anna Ståhl, Roine Söderlundh, Sånginstudering: Kerstin Ryhed Lundin, Kostym: Eva JOhnson, Maria Lindholm, Ljusdesign: Johan Bjällsäter, Ljusmästare: Snöret Lindén, Ljudteknik: Jesper Holmqvist, Ljudteknik: Jan Lilja, Scenteknik: Pelle Andersson, Följespot: Sara Birgén, Therese Carlsson, Orkester: Adam Dahlberg: Kapellmästare, Fabian Ballago: Orkesterarrangemang, Manfred Hulebo, Johan Sundvall, Malte Bergman Byström, Felix Engman, Gustav Blomberg, Filip Tunevi, Med Angelica Rask, Terese Nygren, Marcus Elander, Hanna Olsson, Mathias Terwander STrintzing, Emma Kumlien, Juno Ejderstav, Emma Bergstörm, Erika Egnberg, Selina Öberg, Simon Svedlund, Christoffer Perenkrantz, Matilda Strand, Sofie Scott Robbert, Oskar Störtebecker, Nils Axelsson, Rebecka Gustafsson, Victor Molino, Therése Andersson, Lovisa Bengtsson, Annie Fischer, Samuel Gramenius, Jessica Johansson, Lisa Lagerkvist, Emma Pucek, Karin Rolander, Jenny Salomonsen, Ida Swarting, Linn Vallerius.

First came the tap shoes,

shuffle and hop,

then came the sneakers,

I jive and I bop,

Then came the toe shoes

for my ballet,

which is why i guess

I’m here today,

I spend the best time of my life

changing my shoes.

Shoes,

Struken från A CHORUS LINE

Text: Edward Kleban

Musik: Marvin Hamlisch.

”Man glömmer aldrig sin första gång,” brukar flickorna säga, på teve, eller i filmer. Killarna burkar aldrig säga det, vad jag vet.

I alla fall är jag glad att jag väntade. Om sanningen ska fram så skulle jag säkert ha gjort det tidigare, men det är bara det att ingen verkar ha velat göra det, förrän nu. Så det här är första gången jag ser A CHORUS LINE. Och jag, precis som flickorna på teve, är glad att jag väntade.

Det var värt det.

Och jag menar: givetvis såg jag den gravt misslyckade filmversionen när den kom 1985, och givetvis hade jag skivan, och givetvis hade jag sett dokumentären Every Little Step, som handlar om den audition dom höll när dom satte upp den nya produktionen på Broadway, 2006. Jag hade sett French and Saunders parodi där Cassie Broadway bryter alla sina ben, Twisted Broadways version från 2012, där tre killar sjunger At the Ballet - när ”Maggie” tar den höga tonen ”…at the balleeet!” ryser jag forfortfarande, det kvittar hur många gånger jag ser den - och givetvis HAMILTONs hyllning på youtube. Men den har väl ingen missat?

Och nu, förstås, har jag hört Barbra Streisands version av At The Ballet, med Anne Hathaway och Daisy Ridley. Skrattar du, som jag, åt Barbras överdramatiska tolkning av ”…he wasn’t warm!”?

Min cykel var på lagning - punktering - så jag och min kompis Skäggige Skalman bestämde att vi skulle promenera in till Stan. Vi kom så långt som över Liljeholmsbron innan han klagade på att blåsten gav honom susningar i öronen, eller vad det var, och vi gick ner och tog tunnelbanan in till t-centralen. Han skulle på någon födelsedagsfest, så vi irrade runt inne på Åhlens, i jakt på en present. Det blev några stycken. En till honom själv, och en till den som fyllde år. Så en till honom själv, och en till den som fyllde år. Eftersom jag försöker - av tvång - vara ekonomisk, så lever jag ut min inneboende shopoholist genom honom. Och har jag tur tröttnar han på något och ger det till mej. Vi har samma skostorlek.

1975 hade A CHORUS LINE premiär på Broadway på Shubert Theatre, där jag många år senare såg Noel Cowards pjäs BLITHE SPIRIT, 2009.

Musikalen nominerades för 12 Tony Awards, och vann nio: Bästa Musikal, Bästa Manus, Bästa Musik, Bästa Regi, Bästa koreografi, Bästa Ljus, Bästa Kvinnliga Huvudroll, Bästa Manliga Biroll, och Bästa Kvinnliga Huvudroll. Den var nominerad för Bästa Kostym, men förlorade till Florenz Klotz (Där har vi ett namn jag önskat att jag hittat på) för Stephen Sondheims PACIFIC OVERTURES, och det förstår man, detta är ju inte direkt en kostymtyngd musikal: man har två byten; från träningskläder till frack. Den var inte nominerad i Kategorin Bästa Manliga Huvudroll, som det året gick till George Rose, för rollen som Alfred P: Doolittle i en revival av MY FAIR LADY. Jag vet inte ens om man kan säga att A CHORUS LINE har en manlig huvudroll?

Föreställningen spelade 6137 föreställningar, innan den lades ner 1990. 1984 blev den under några år den musikal som spelats längst på Broadway, innan den 1997 petades av CATS. Den ligger för tillfället på sjätte plats, efter FANTOMEN, CHICAGO, THE LION KING, CATS och LES MISERABLES, men före OH, CALCUTTA och MAMMA MIA! Men WICKED och JERSEY BOYS knappar in.

Innan premiären hade man under flera år haft workshops och en kort spelperiod Off-Broadway, och det hela började med ett gäng dansare som samlades i ett rum och berättade sina historier. Under de tidigare tryout-spelningarna varierade det från föreställning till föreställningen vilka dansare som fick jobbet, för att få en äkta överraskning från skådespelarna, men detta ändrades, eftersom det blev för ansträngande för påklädarna, som ju aldrig visste vem som skulle göra snabbyten till den stora finalen. I början fick Cassie inte jobbet, vilket alienerade publiken, och numret där Val sjunger som sina skönhetsoperationer gick inte riktigt hem eftersom man i programbladet kunde läsa titeln: Tits and Ass. Det funkade bättre, och var mer överraskande, när man döpte om den till Dance ten: Looks Three.

1976 satte man upp en brittisk version, på Theatre Royal Drury Lane, och samma år vann den Storbritanniens högsta ära inom teater, The Olivier Award, men på den tiden hette priset Society of West End Theatre Awards: det var inte förrän 1984 som man bytte namn, i en hyllning till den då ännu levande skådespelaren Laurence Olivier, som dog 1989.

När Skäggige Skalman handlat klart inne på Åhlens, går vi över Klarabergsgatan, på väg mot teatern, på jakt efter något matigt. Vi hade planerat att käka på kulturhuset, men det visar sej att någon slags internationell matfestival är i stan. Vi köper varsin ostgratinereda vitlöksbaguette från ett franskt tält, och ställer oss ute i solen och mumsar. Säga vad man vill men fransmännen kan det här med vitlök, ost och baguetter.

Eller var dom belgare?

Det handlar om en audition till en musikal. Platsen är en replokal, fylld av hoppfulla dansare som konkurrerar om åtta platser i baletten på en Broadwaymusikal. Regissören ber dom berätta lite om sina liv, och dom börjar, lite motvilligt.

Jag har länge undrat hur det kommer sej att ingen sätter upp A CHORUS LINE. Den verkar perfekt: peta in några unga namn, från nån talangjaktssåpa eller mello, och bom: du har en hit. Det var innan jag lärde att man från det amerikanska teamet är ganska restriktiva vad gäller tillstånd att sätta upp den, och vad jag förstår är det få saker som får förändras.

Men amatörer och musikalskolaklasser, tänker jag. Detta borde väl bara perfekt för dom? Ingen dyr dekor, ingen man kan nästan inte komma lättare undan, vad gäller kostymer. Och alla på scenen har ganska mycket att göra?

Det var förstår innan jag såg föreställningen. Nu, när jag sitter där, på andra bänkraden, nästan i mitten, inne i Kulturhusets Hörsal, inser jag: det här är svårt! Det räcker nog inte med att ha varit med i mello för att fixa det här. Inte bara är det krävande vad gäller dansen, och sången, man måste också kunna stå rakt upp och ner och agera. Och det finns inget att gömma sej bakom. Man står där man står. Det går inte att gå av scenen, hämta andan, och göra en ny entré.

Det låter ganska statiskt, eller hur, det här att alla står på en linje och berättar eller sjunger sin historia, men det är faktiskt det som är föreställningens styrka, att det måste vara naket, avskalat, äkta. Inte nog med att dom har några suveräna elever, som levererar rejält, dom har ett riktigt vasst koreografi-team som backar upp dom. Det finns en fantstiskt inspirerad lekfullhet i många av numren, som nästan får dansen att kännas improviserade, i stunden.

Föreställningen handlar om att inte alla kan vinna, alla kan inte bli valda, få jobbet, och det är lite samma sak med den här produktionen: alla kan inte dra högsta vinsten, det finns bara några få verkliga showstoppers, som Sofie Scott Robberts i Dance: Ten, Looks: Three, Rebecka Gustafson i Nothing, Emma Kumliens ”The Music and The Mirror”, eller Nils Axelsson Paul-monolog, om manlig skam.

Dessutom älskar jag sången At the Ballet, men varje gång jag hör den är det något som stör mej i texten, i sångens dramaturgi. Sången handlar om tre kvinnor som sjunger om hur dansen, balletten, räddade dom, när dom var unga. Den första delen handlar om hur Sheilas pappa var kall mot henne och bedrog hennes mamma, men hur hon var lycklig på balletten, där allt var vackert. Nästa sångerska, Bebe, var inte vacker, men kände sej vacker på balletten, där allt var vackert. Så kommer vi till den tredje delen, och det är här jag har problemet. Maggies föräldrar skaffar henne för att hon ska rädda deras äktenskap, men det lyckas inte, och hennes pappa överger dom. Och hon drömmer om att hon dansar med honom. Och jag tycker att Maggies historia, helt enkelt, är för lik Sheilas. Och om man hårddrar det finns det egentligen ingen anledning för henne att sjunga att något var vackrare på balletten, för det är inte vad hon söker. Man hade behövt en annan historia, en annan anledning att dras till det vackra. Sa jag förresten att musikalen vann ett Pulizerpris, för drama? Så jag menar, jag vet inte, dom kanske visste vad dom gjorde?

En del av mina vänner, dom som jobbar inom kulturen, ofta med någon administrativ uppgift, men även en del fotfolk, är suveräna på att droppa namn. Jag vet inte hur dom gör det:

”Jo-o-då, du vet vem jag menar: Estrogen Kodak, han som också gjorde Galaxernas Taxi, med Siddharta Hansson. Estrogen Kodak? Som var gift med Emilia Bjällerklang-Lindth, ljusdesignern, hon som jobbar så mycket på Västernorrlands Internationella Hamnteater, för att deras konstnärlige ledare, Efraim Astronaut, älskar ju henne - hennes arbete - och vägrar sätta upp något om hon inte är där och ansvarar för ljuset? Dom gjorde ju Kassandras Klänning tillsammans, där Allmosa Hyvander slog igenom - det här var ju innan hon började filma med Teklas Niebelungen - och hade den där schismen med Keops Choncurs på DN, angående Hylla Holm och hennes kostymer till Edgard Vortas uppsättning av Clitta Glasclarts Himlens Hörn, med Titti Tuth och Mimmi Mhu, och Pelle Pompös, och Hillebritt Bruhn, och Lena Lönn? Cilla Cederträ? Helmut Neuton? Krille Kleptoman-Neuros?”

I alla fall: jag är urdålig på sånt. Kanske har det att göra med att jag inte är vidare smart, kanske är det för att jag inte prenumererar på någon dagstidning, jag vet inte, men det är sällan jag kan droppa några som helst namn:

”Jo, du vet vem jag menar, han som gjorde den där, med henne, och han, och dom där andra, därborta, av hon, den där, som också gjorde den där andra, som är mer känd, men inte alls lika bra?”

Jag kan känna igen skådisar, och det är nog för att jag tillbringar några timmar med att titta på dom, men jag är inte alls lika bra nu, som jag var förr. Jag måste verkligen älska dom för att minnas dom, och ibland hjälper inte det heller. Och regissörer, även dom jag skulle kunna åka till en annan stad för att se, är lite vaga, för mej.

Konstigt nog har jag inte alls lika svårt att komma ihåg dramatiker.

Jag tyckte jag kände igen regissörens namn, Dan Turdén, men jag var inte säker på om jag gillade honom, eller om jag ens sett något av hans verk, eller om han bara dykt upp i nån name-drop-svada nån hävt ur sej, nångång.

Och det är det som är bra med att ha en blogg: jag kan bara skriva in hans namn, och vips, så har jag svaret. Och svaret var att jag hade sett honom, och gillat det han gjort. Han är konstnärlig ledare för Kamraterna, en teatergrupp som varje år sätter upp en spännande opera i Årsta Teater. Han har själv regisserat Beethovesn enda opera, FIDELIO, där, och Wagners KÄRLEKSFÖRBUDET, och på Operahögskolans regiutbildning regisserade han de nyskrivna verken PURER AIR THAN MORTALS, och ALLA MÄNNISKOR ÄR BOMBER.

Det börjar komma en ny generation musikalregissörer, och jag gillar det. Dom. Jag gillar dom. Varför? För att dom berättar historien. Hela historien. När en del av de äldre musikalregissörerna sätter upp verk, undrar jag ibland om dom gillar det dom håller på med, att regissera musikaler, och ibland undrar jag till och med om dom verkligen gillar musikaler, som konstform, över huvud taget.

Du vet hur man pratar om diskbänksrealism? Jag är trött på badkars-orealism. Och kylskåps-orealism. Och kundvagns-orealism. Det är vad jag kallar uppsättningar där regissören flyr in i det ytliga, en konstruerad värld som inte har något med berättelsen att göra, och som heller inte har några konsekvenser i historien. Tänk dej en uppsättning av CATS, iscensatt i en simbassäng, där kattorna hela tiden simmar omkring, men ingen nånsin nämner vatten. Det låter ganska spännande, men tro mej, det vore olidligt, eftersom det yttre inte har någonting med det inre berättandet att göra.

Jag är också lite trött på dom där uppsättningarna där det verkar som om regissören har tagit en paus, så fort någon börjat sjunga, och lämnat över tömmarna till koreografen, gått och tagit en kaffe, och kommer tillbaka när sången är över. Som om det musikaliska bara var ett mellanspel, ett avbrott i handlingen, och inte den primära anledningen till att publiken kommer. En WEST SIDE STORY utan musik? Jag vet inte ens om den vore tio minuter lång.

Det visar sej i alla fall att den här unge regissören vet vad han håller på med, och det känns inte som om han har tagit många kaffepauser.

Det är alltid svårt när elever med musikalartistdrömmar uttalar sej om Broadway. Det borde vara lätt, eftersom dom borde kunna relatera, men kanske är det så att närheten till verkligheten, till sanningen, gör att dom måste distansera sej, och så blir det liksom en pålagd schablon, som klingar falskt. Det kan vara okej om dom uttalar en vilja, eller en dröm om att en dag står där på någon scen i New York, och relaterar den till sin nuvarande situation, men om dom utger sej för att veta något om livet over there, då blir det lite som när en elvaåring tänder en låtsascigg och försöker vara blasé.

Här lyckas man med att inte falla i den fällan, genom att inte romantisera, eller generalisera. Det handlar inte om Broadway, det handlar om att få ett jobb, vilket som helst, i en show, en musikal, på en kryssningsbåt eller på Gröna Lund. Man håller sej till det konkreta, det man förstår, vilket också gör att vi, publiken, dras in, begriper. Det här är inte luftslott, det är kostnadsanalyser, en konkret budget och budgivning.

Något som jag verkligen gillade med föreställningen, var att jag mot slutet, när alla står där på linjen, insåg att jag faktiskt, utan att jag direkt tänkte på det, har lärt känna alla personerna. En del, de större rollerna, lite bättre, men den ganska anonyma massan har plötsligt blivit ett gäng individer, med egna liv och historier. Som dom säger i pjäsen:

CASSIE

They’re wonderful.

ZACH

But you’re special.

CASSIE

No, we’re all special. He’s special, she’s special. And Sheila, and Richie, and Connie. They’re all special.

Vad som berör är också det förgängliga, inte bara med en dansares karrär, utan med alla våra liv. Vi vet att det kommer att ta slut, nån gång. Och ändå fortsätter vi, som om den dagen aldrig skulle komma.

Vad annat kan vi göra?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Hans! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

• och på Snapchat heter jag CliftonBergman

•och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

http://www.slngr.co/v/J6f8hK9D

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

ROKOKOMASKINERIET, en opera, på Drottningholms Slottsteater:

"Jag hoppas att det inte är en massa nyskriven tjafsmusik,” sa min kompis Skäggige Skalman. Vi satt på Bromma block, han käkade stekt ris och grönsaker, jag käkade grönsaker, tofu och ris.

Han kanske inte sa så, ordagrant, men vad han sa hade den innerbörden: han önskade sej en underbar afton av melodiös musik.

Han fick som han ville. "

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/rokokomaskineriet-drottningholms.html

GUYS med Balettakademien, på Dansens Hus:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/guys-med-balettakademien-pa-dansens-hus.html

TAMERLANO, med Stockholm Operastudio, på Årsta Teater:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/tamerlano-med-stockholm-operastudio-pa.html

Musik: Samuel Linderström, Edvin Bergenfalk, Mio Tholerus, Katarina Wahlgren, Text: Karin Boye, Produktion: Maria Bodin, Eiralin Brook, Love Almquist, Edvin Bergenfalk, Samuel Linderström, Regi: Love Almquist, Eiralin Brook. Ljud: Hasse Jonsson, Ljud: Jocke Ahlström, Musiker: Edvin Bergenfalk, Linda Kiibus, Björn Sahlin, Anna Saintout, Julia Lönnqvist, Katarina Wahlgren, Edvin Bergenfalk Tina Li, Tommy Lundgren, Jonathan Frendel, Nils Lövgren, Love Almquist, Med Samuel Linderström, Hanna Lönnqvist, Elis Kiibus, Elvira Sirotkin, Li Brundell, Maria Friberg, Julia Lönnqvist Kalle Ljungqvist Katarina Wahlgren Linda KiibusLove Almquist Maria Bodin Tina Li.

How did I come to this?

How did I slip and fall?

How did I throw half a lifetime away

Without any thought at all?

This should have been my time

It's over, it never began

I closed my eyes to so much for so long

and I no longer can

I try to blame it on fortune

Some kind of shift in a star

But I know the truth and it haunts me

it's flown just a little too far

I know the truth and it mocks me

I know the truth and it shocks me

It's flown just a little too far.

I Know the Truth,

ur AIDA,

Musik: Elton John,

Text: Tim Rice

För några veckor sen satt jag på Söder, på en solig uteservering, och fikade med min kompis Adrian Neutknaeppa. Vi pratade feminism.

”Allt är männens fel,” sa han. ”Det är dom som startar krig, det är dom som våldtar, förtrycker, utnyttjar, det är dom som super, slåss och förstör.”

Jag käkade en dyr vegetarisk sallad, han knaprade på en charkuterimaxad macka, och när vi tidigare hade fått vår mat hade han sagt att han beundrade min vegetariska kosthållning, politiskt och miljömässigt, och han skulle gärna själv gå över till en helt plantbaserad kost, om det inte vore det att han tyckte så mycket om kött.

”Men om jag kan välja,” hade han sagt, ”väljer jag alltid ekologiskt kött. Det är så mycket bättre. Innehåller inga tillsatser eller sånt. Det är inget man vill ha i sej, tro mej.”

Men för tillfället var han mer inne på karlar, och andra kräk:

”Testosteron tyranniserar!”

Jag log lite, för mej själv, för detta var killen som för några år sen stått på gaybaren Torget och anförtrott mej:

”Det enda jag vill ha är en brunstig snubbe som trycker upp mej mot väggen och knullar skiten ur mej. Ingen jävla fjolla, utan en riktigt karl. En macho-man, som tar vad han vill ha, och vad han vill ha är mej!”

Men nu, sen några år tillbaka, har han blivit regelbundet ”upptryckt mot väggen” och bor tillsammans med den något äldre Max Last, en politiskt engagerad journalist med gymbesök och pridefestivaler som sitt stora fritidsintresse, och det låter lite annorlunda:

”Det är verkligen dags att Sverige får en kvinnlig statsminister. Det behövs en kvinna för att reda ut den här skiten vi trampar runt i. Vilken kvinna som helst skulle kunna gör ett bättre jobb än vad dom nu gör.”

Jag ser på honom, och ler:

”Då är det väl bara att rösta på alliansen i nästa val? Där har du kvinnor i en överväldigande majoritet: Anna Kinberg Batra, Annie Lööf och Ebba Busch Thor. Rösta på dom så kan du vara säker på att ha en kvinna som styr Sverige."

Han tittar på mej som jag rapat, eller pruttat, eller lite stillsamt lagt en spya mitt på bordet. Jag kan se att han funderar på vad hans nästa drag ska vara, vad han ska svara mej. Så bryter han ögonkontakten, plockar upp sin kaffekopp, och avfärdar mej:

”Om du inte tänker ta det här på allvar är det ingen ide att vi diskuterar.”

Det är lite det jag sitter och tänker på, när jag ser Den Nya Generationens nyskrivna musikalversion av Karin Boyes Kallocain, på Teater Reflexen, i Kärrtorp. Hur nånting som är rätt, egentligen, kan bli fel.

Karin Boye föddes 1900, och tog livet av sej 1941, och hon skrev Kallocain ett år tidigare, 1940, nyss hemkommen från en studieresa till Sovjetunionen, och påverkad av den skrämmande utvecklingen i Tyskland. Boken handlar om en framtid då makthavarna styr allt, är allt, och individen är bara en liten kugge i ett stort statligt maskineri. Barn föds för att serva staten, som soldater eller samhällmedborgare, och man söker efter ett sätt att styra den sista fria hemvisten: folks tankar.

En man, Leo Kall, har uppfunnit ett sanningsserum, som han vill testa på personer, och det är under dessa test, när försökspersonerna berättar om sina drömmar och tankar, som hans egen framtidstro blir rubbad. Han misstänker också att hans fru har ett förhållande med hans kontrollchef, och ger henne en spruta för att hon ska erkänna.

Den Nya Generationen, som jag såg förra året i VI ÄRO TUSENDEN, är en fri musik- och teatergrupp som vill få till samhällsförändring genom kultur och folkbildning. De har den anständiga inställningen att alla som vill får vara med, och som alltid, inom scenisk verksamhet, är det fler kvinnor än män, som vill delta. Och det kan bli lite problematiskt, ibland. Ofta försöker man fixa det hela genom att skriva om rollerna, så att manliga roller blir kvinnliga, eller så låter man kvinnor spela män.

Här har man löst det genom att byta kön på två av de stora rollerna: Vay Karrek, den store ledaren, blir en kvinna, och Edo Rissen, huvudpersonens kontrollchef och inbillade rival om fruns kärlek, likaså.

Och kanske är det jag som är gammaldags, och den ljusa framtiden redan är här, men för mej blir dessa könsbyten lite knepiga, och medför en viss uddlöshet: i en värld som framhålls som dystopisk har vi plötsligt en kvinnlig ledare, och en lesbisk - om än inbillad - kärlekshistoria, som i sej - kärlek mellan två kvinnor - inte verkar stöta någon.

Det hade nog varit effektivare om man behållit de ursprungliga könen, för nu verkar den här framtidsversionen inte vara lika illa som den kanske skulle kunna.

Som musikal har den en hel del fina melodier, men de är alldeles för få. Dramaturgiskt och textuellt känns den också lite blek, de verkligt stora dramatiska scenerna är inte tonsatta, utan sångerna ligger lite mer inkilade, där dom liksom mest skulle kunna passa in, utan att störa handlingen för mycket. Detta kan ha att göra med att man har tonsatt texter av Karin Boye, och det kan vara lite svårt att få det hela att flyta. Poesi är ju inte känd för en framåtriktad dramaturgi, utan är mer reflekterande, situationsbeskrivande.

Jag uppfattar heller ingen skillnad i dynamiken vad gäller musikstil, utan allt är ganska fint, romantiskt, och jag hade uppskattat en större musikalisk bredd, säg mer elektrisk, hård musik när det gäller det dystopiska samhället, och en mer poetiskt stil för det inre, det fria, fantasin.

Kanske hade man behövt workshoppa föreställningen lite mer; bryta ner manuset och notera var det behövs sånger, och så skrivit dom.

Kostymerna är enkla: svarta byxor, vita toppar. Silvertejp lindade runt handleden. Alla är i svart strumpläst, förutom en person, som har en turkos-limegul strumpa.

Eftersom det är en amatörteaterproduktion, där man arbetar för kärlek och inte för pengar, har man lyxen att kunna använda sej av en stor, gratis orkester, och den tillför mycket för ett positivt intryck. Vad gäller skådisar och regi tycker jag det är bra att man inte har en elitistisk inställning, men det medför också att regissörerna måste jobba hårdare, framför allt för att få alla att berätta samma historia, med samma medel, på samma sätt.

Det är ett ambitiöst, och intressant projekt, och jag hoppas att upphovsmännen smälter sina intryck och tar nya tag. Kanske skulle man behöva en ramhandling? Vad sägs som en skolklass som läser boken, inför en redovisning, och som ger sina egna åsikter om handlingen, och börjar iscensätter dom?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Maria! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

• och på Snapchat heter jag CliftonBergman

•och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

http://www.slngr.co/v/J6f8hK9D

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

A CHORUS LINE, med SMU, på Kulturhuset Stadsteatern: ”Man glömmer aldrig sin första gång,” brukar flickorna säga, på teve, eller i filmer. Killarna burkar aldrig säga det, vad jag vet. Om det inte är tillsammans med en mycket äldre, erfaren kvinna.

I alla fall är jag glad att jag väntade. Om sanningen ska fram så skulle jag säkert ha gjort det tidigare, men det är bara det att ingen verkar ha velat sätta upp den, förrän nu. Så det här är första gången jag ser A CHORUS LINE. Och jag, precis som flickorna på teve, är glad att jag väntade.

Det var värt det.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/a-chorus-line-smu-kulturhuset.html

ROKOKOMASKINERIET, en opera, på Drottningholms Slottsteater:

"Jag hoppas att det inte är en massa nyskriven tjafsmusik,” sa min kompis Skäggige Skalman. Vi satt på Bromma block, han käkade stekt ris och grönsaker, jag käkade grönsaker, tofu och ris.

Han kanske inte sa så, ordagrant, men vad han sa hade den innerbörden: han önskade sej en underbar afton av melodiös musik.

Han fick som han ville. "

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/rokokomaskineriet-drottningholms.html

GUYS med Balettakademien, på Dansens Hus:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/guys-med-balettakademien-pa-dansens-hus.html

A CHORUS LINE, med SMU, som jag skrev om förra veckan, har redan tagit sej in på topp tio över min mest populära inlägg, och för tillfället ligger den precis bakom den musikal SMU satte upp förra året: SPRING AWAKENING.

Musik - Giacomo Puccini, Libretto - Ferdinando Fontana, Regi - Aurelia Le Huche, Musikalisk ledning och arr - Anna Christensson, Översättning - Birgitta Prejborn i samarbete med Anna Christensson, Dramatiker - Isabel Cruz Liljegren, Scenografi - Erika Sjödin, Kostym - Marie Moberg och Maria Peterson, Mask - Angelica Ekeberg, Ljusdesign - William Wenner och Lina Benneth, Projektioner - Tanya Byrne, Tekniker - Joel Olby Dannerup, Koregrafassistent - Nelly Zagora, Föreställningsbilder - José Figueroa, Ekonomi - Erik Ljungqvist, Nyhetsbrev - Monica Almqvist-Lovén, Producent och verksamhetsledare - Teresia Pettersson, Konstnärlig ledare - Dan Turdén, Medverkande Heddie Färdig - Anna, Daniel Ralphsson -Roberto, Karolina Blixt - Carolina, Hanna Edh - Myrtha, Bybor / Vilier Maria Hartman - Sopran, Birgitta Larsson - Sopran, Gloria Kisekka Ndawula - Alt, Ingrid Rådholm - Alt , William Davis Lind - Tenor, Peter Nyqvist - Tenor, Fredrik Essunger - Bas, Andreas Olsson - Bas, Elinor Tollerz Bratteby - Rörelse, Jenny Jernberg - Rörelse, Orkester Ylva Larsdotter - Violin, Maria Winiarski - Viola, Zéphyrin Rey-Bellet - Cello , Per Björkling - Kontrabas, Madeleine Johansson - Flöjt, Andreas Lundmark - Valthorn

The summers die

One by one

How soon they fly

On and on

And I am old

And will be gone.

Bring him peace

Bring him joy

He is young

He is only a boy

You can take

You can give

Let him be

Let him live

If I die, let me die

Let him live

Bring him home

Bring him home.

Bring Him Home,

Ur LES MISERABLES

Musik: Claude-Michel Schönberg

Text: Herbert Kretzmer

Jag kommer ihåg när Folkoperan var folklig. Eller? Jo, men visst fanns det väl en tid när deras produktioner var folkliga, lustfyllda, liksom gjorda för att nå ut, grabba tag, dra in? Visa att opera inte behöver vara elitistiskt? Nu, på något sätt, känns det som om dom har gått om Kungliga Operan vad det gäller att vara konstnärliga, djupa, budskapsbelastade. Det handlar inte längre så mycket om musiken, utan mer om vad man kan säga genom att omtolka librettot. Eller, är det bara jag som tycker så?

Nu, om jag vill ha en slags glädjefylld opera, ger jag mej iväg till Årsta Teater. Visst är det väl ganska konstigt, att den här gamla samlingslokalen i en av Stockholms lite svårtillgängliga närförorter har blivit ett slags metropol för operaentusiaster? Men det är så. Jag är oftare här och hör opera, än någon annanstans, och det sker under några korta vår- och sommarmånader.

Kamraterna är en ideell förening. Tidigare produktioner av Kamraterna: Richard Wagners KÄRLEKSFÖRBUDET, Beethovens enda opera FIDELIO, och Francis Poulencs BRÖSTEN PÅ TIRESIAS.

Den här gången sätter man upp Puccinis första opera, LE VILLI, en titel som är ganska svåröversatt, men det är en slags arga feer, och man har här valt att översätta till den lite mer gothvänliga och inte fullt så fånigt fladdriga HÄXORNA. Furierna hade nog varit en bättre titel, men den dom valde är nog lite mer cool.

Operans skrevs 1883, för att delta i en tävling för enaktsoperor, men den utmärkte sej inte. När den hade premiär, ett år senare, var den tydligen en dundrande succé.

Innan jag såg föreställningen hade jag läst på Kamraternas hemsida att detta skulle vara en uppsättning med en feministisk läsning, och det gjorde mej lite… vaksam, kanske man ska säga. Det är inte det att jag har något emot feminism, det är bara det att det i vissa fall har blivit ett sånt där ord man ofta slänger in för att få en uppsättning att kännas relevant, och ibland nästan som en ursäkt att få sätta upp något som kanske kan uppfattas som lite misogynistiskt.

Men det är ganska spännande att se vad olika regissörer och dramaturger menar med feministisk läsning. Ibland är det väldigt subtilt, bara en slags svag, vag vinkling av berättandet, något nästan omärklig. Det är ofta dom uppsättningarna jag gillar bäst, för jag går ofta hem och upplever det som att det är jag själv som har kommit på ett helt nytt sätt att tänka, ett nytt sätt att se på verket eller en roll. Jag har blivit påverkad.

Men i vissa fall medför det också att man gör vissa radikala ingrepp i verk som jag kan tycka är lite kontraproduktiva.

Vad menar jag? Jo, ibland verkar det som om regissörer eller dramaturger verkar tycka att vi, publiken, inte själva kan se att något är fel, eller orättvist, utan måste bearbeta, vinkla, så att det tydligt ska framgå vad man tar avstånd ifrån, och var sympatierna ska ligga. Det blir lite barnteater: den onde ska ha svarta kläder, och den goda ska vara vitklädd, så att vi inte behöver tveka vem som är vad. Man tror liksom inte att vi själva ska kunna komma fram till en sund slutsats, eller också är man rädda att vi ska tro att dom inte har ’rätt’ åsikt, eller läsning.

Ta till exempel Shakespeares ATT TUKTA EN ARGBIGGA, en komedi om en man som kväser en viljestark kvinna. Den är ganska hemsk, sedd med våra, nutida, svenska ögon, men det finns flera länder där den allmänna uppfattningen är att mannen i pjäsen har rätt, och även här, i vårt land, finns det religioner eller kulturer, och män och kvinnor som kanske inte tycker att den är så konstig, i grunden.

Jag anser att om man sätter upp den - något jag verkligen inte propsar på - så måste Katharinas tal i slutet, om hur kvinnan måste lyda mannen, komma från en helt nedslagen, tillintetgjord kvinna, för att vi, publiken, ska kunna se vad sådant manligt beteende får för konsekvenser.

Det vanliga ’feministiska’ sättet att uppföra den, är nog att försöka skriva om den, för att ge Katharina någon slags makt, eller en hämnd, som för att visa att hon inte är knäckt, inte är bruten, att en man aldrig kan krossa en kvinna, och jag menar att en feministisk läsning är att visa precis tvärt om: att visa att en man visst kan krossa en kvinna. Att dom gör det, ofta, och att det inte är vidare svårt. Och sen är det upp till oss, publiken, att dra våra slutsatser och förhoppningsvis ta avstånd från ett sånt beteende.

Att skriva om historien, både den bokstavliga och den bildliga, är i många fall inte rätt sätt. Det är av den vi måste lära.

Man har tagit bort scenen, helt och hållet. Den där uppbyggda träplanet, som jag trodde var lika fast föraknrad som byggnadens väggar, är helt borta. Vi möts av ett parkettgolv, och en slag grågrön trappa, i tre, stora steg, längst med hela fonden. Orkestern, i svarta byxor, vita skjortor och kravatter av gröna plastväxter, sitter till vänster, och från taket hänger vita tygrör i stretchtyg, med vad som skulle kunna vara rockringar längst ner, vid golvet, så att dom liknar en slags ljusa trädstammar.

Det hela bygger på en centraleuropeisk legend om Wila, eller Vila, en slags féer, häxor eller vampyrer, som i vissa fall dött innan sin bröllopsdag, i andra fall levt ett frivolöst liv. Dom avskyr män som brutit sina löften, och brukar locka dom att dansa sej till döds.

Mest kända är dom kanske från Vilja-sånger från operetten GLDADA ÄNKAN, från 1905, där en jägare längtar efter en skogshäxa: ”Vilja, o Vilja du skogsjungfru skön”, eller från baletten GISELLE, (på franska: GISELLE, OU LES WILLIS), från 1841, som i sin tur har hämtat sin inspiration från Heinrich Heines De l'Allemagne, och ett poem, Fantômes, av Victor Hugo.

Och detta är, i mångt och mycket, en sjungen GISELLE: en ung flicka blir bedragen av en man, dör av sorg, och tillsammans med häxorna söker hon hämnd. Men det undantaget att i baletten blir mannen förlåten, i operan får han lida för sina synder:

Roberto och Anna har förlovat sej, men han måste ge sej av för att hämta ett arv, och hon är orolig att hon aldrig få se honom igen, och när han inte kommer tillbaka dör hon, av sorg. När Roberto kommer tillbaka, efter att ha blivit blåst på sitt arv av en kvinna, hämnas Annas spöke och häxorna genom att tvinga honom att dansa sej till döds.

Det kanske kan ses som en ganska feministiskt berättelse: kvinnan som får sin hämnd på mannen som har övergivit henne, som blir stark i sitt hat, men det är också berättelsen om en passiv kvinna, som inte göra annat än väntar på en man, och vars liv är över när han inte återkommer. Den enda vinnaren i den här historien är visserligen en kvinna, men den berättelsen får vi inte följa: kvinnan som lurar av Roberto hans arv.

En tydlig tolkning man har gjort i den här produktionen, är att man har gjort Annas pappa till en mamma, men för mej blir den enda verkliga konsekvensen att jag - säker felaktigt - läser in en slags sexuell spänning mellan henne och den tilltänkta svärsonen. Kanske har man genomfört detta ’könsbyte’ för att man ville visa en kvinna med makt, 60 år innan kvinnor fick rösträtt i Italien. Förstår du nu vad jag menar med en slags falsk feminism? Man tänker att man stärker kvinnan, genom att måla upp en förebild, men egentligen tar man ifrån Anna hennes utsatta, desperata situation, som ensam kvinna i en värld fylld av män. Eller är det bara jag som uppfattar en skillnad?

Jag är den förste att erkänna att jag inte är vidare musikalisk, så jag kan inte uttala mej med någon som helst auktoritet vad gäller Puccinis del i det hela, men det känns som musiken är mest effektiv när den liksom är sekundär, som ett slags soundtrack, och bara spelar på våra hjärtsträngar.

Kostym och mask är smakfull, och imponerande. Ursprungligen utspelades handlingen under medeltiden, men här har man för fram den till tiden då operan skrevs, slutet på 1800-talet.

I första akten är bybor klädda i tidstypiska, ambitiösa och välvalda kläder. I andra akten är kören ’häxor’: Kvinnorna har långt lockigt hår och är klädda i tajt, vitt: en slags korsettliknande topp, högt skuren och ärmlös, utsvängd över stussen, som en skörten på en rustning. Benen är klädda i trikå, som också är dragen över de högklackade skorna, så att benet avslutas i en slags hov. Man har också låtit lite plastväxer sticka fram mellan benen, som ett slags gröngrönskande pubishår, som för att dra en parallell mellan den vilda, otrimmade naturen och en naturlig, oansad kvinna. Det hela är snygg, nytänkt, och säger kanske: en kvinna kan få känna sej sexig även om hon har gett upp män. Eller?

Herrarna i kören, i andra akten, blir en slags inkonsekvens. Också dom är vitklädda, i en slags pyjamas, och jag förstår inte riktigt vad det är meningen att dom ska föreställa. Dom behöver vara på scenen, antar jag, för ljudbilden, men jag vet inte vad det är deras närvaror berättar.

Produktionen, tycker jag, imponerar mer än själva materialet, och med det vill jag säga att tolkningen är mer intressant än det som den tolkar.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Kamraterna! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

• att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

• på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

• och på Snapchat heter jag CliftonBergman

•och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

KALLOCAIN, med Den Nya Generationen, på Reflexen:

För några veckor sen satt jag på Söder, på en solig uteservering, och fikade med min kompis Adrian Neutknaeppa. Vi pratade feminism.

”Allt är männens fel,” sa han. ”Det är dom som startar krig, det är dom som våldtar, förtrycker, utnyttjar, det är dom som super, slåss och förstör.”

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/kallocain-med-den-nya-generationen-pa.html

Det var värt det.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/a-chorus-line-smu-kulturhuset.html

ROKOKOMASKINERIET, en opera, på Drottningholms Slottsteater:

"Jag hoppas att det inte är en massa nyskriven tjafsmusik,” sa min kompis Skäggige Skalman. Vi satt på Bromma block, han käkade stekt ris och grönsaker, jag käkade grönsaker, tofu och ris.

Han kanske inte sa så, ordagrant, men vad han sa hade den innerbörden: han önskade sej en underbar afton av melodiös musik.

Han fick som han ville. "

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/rokokomaskineriet-drottningholms.html

Av Werner Schwab, Med Alexandra Lindholm, Anna Eklund | Elina Mattsson | Hjalmar Wide | Marianne Berg Olsson | Martin Skoglund | Rasmus Gisby, Regi Hjalmar Wide, Scenografi Linn Henriksson Strååt, Kostym Ulrika Lindqvist, Mask Sabina Heitmann, Ljus Michael Forsberg, Musik Andreas Huumonen, Regiassistent Sanne Bornesten, Tekniker Jonas Pomo, Produktionsassistent Julia Brinkhagen, Översättning Ulf Peter Hallberg, Förlag Nordiska AsP | Colombine teaterförlag

Ouch ! You're stepping on my pouch !

To the bear said the kangaroo.

Oh ! You're stepping on my toe,

to the kangaroo said the gnu.

Unk ! You're stepping on my trunk,

to the gnu said the elephant.

The seal flipped his flippers,

swallowed several kippers,

then they all began to chant:

Let us out, let us out, let us out, let us out.

The zoo is overloaded !

Let us out, let us out, let us out, let us out !

The population has exploded !

Eek ! You're stepping on my beak,

said the pelican to the moose.

Watch out , you're stepping on my snout,

said the moose to the honking goose.

Heck ! You're stepping on my neck

said the goose to the tall giraffe.

Ouch ! My pouch ! Oh ! My toe !

Unk ! Eek ! Ow ! Oh ooh !

That's what is new at the zoo.

What’s New At The Zoo

ur DO-RE-MI

MUSIK: Jule Styne

TEXT: Betty Comden och Adolph Green

Efteråt kände jag det som om jag måste ha missat något. Som om jag inte riktigt hängt med, hittat in, hajat grejen.

Det var som den där gången i sjuan, för länge, länge sen: I högstadiet delades vår klass upp, och föstes ihop med en annan, delad klass, och framför mej i ett av ämnena, satt plötsligt en ganska okänd flicka. Nu minns jag inte ens hennes namn. Karin? Eva? Lena?

I alla fall: det var i början av den första veckan, och jag såg plötsligt att hon hade ett par glasögon liggande framför sej på bänken. Jag hade inte sett henne ha några glasögon, och med ungars krav på att allt måste uttalas, frågade jag, trots att jag egentligen visste svaret:

”Har du glasögon?”

”Nej,” svarade hon, leende, ”jag gillar att ta mej ett glas ibland.”

Och det här var innan jag fattat det där med ironi, eller en viss slags humor. Jag förstod ingenting, och bara tittade på henne. Vad menade hon? Det låg ju ett par glasögon framför henne, var dom inte hennes? Och vad menade hon med ”Ta sej ett glas”? Menade hon dricka sprit? Men hon var väl för liten för att dricka alkohol? Eller gjorde dom saker annorlunda på den andra skolan, där hon kom ifrån?

Hon måste ha förstått på min uppriktigt förvirrade min att hon låg år före mej i utvecklingen, så hon ändrade sej, och sa, vänligt:

”Ja, det är mina glasögon, jag har dom bara när jag ska läsa på långt håll, som på tavlan, eller så.”

”Aha…” sa jag.

Hon vände sej tillbaka, böjde sej över vad det nu var vi pluggade, och lämnade mej med en känsla att det var något jag missat, något jag inte riktigt förstått.

Teater tillsammans är en fri grupp som har nischat tyskspråkig dramatik. Jag har tidigare sett deras uppsättningar DJURENS RIKE, av Roland Schimmelpfennig och JAKTSCENER FRÅN NEDRE BAYERN, av Martin Sparr, både regisserade av Julia Beil Amarilla. I år regisserar Hjalmar Wide.

Det handlar om ett hyreshus, och tre hushåll: längst ner bor en religiös mamma med sin vuxne son, ovanför dom bor en invandrad framilj: mamma, pappa, och två döttrar, och längst upp bor husets ägare, en änka. Dom ska också ses som olika samhällsklasser, den lägsta, förstås, längst ner, och så vidare. I första akten är scenen uppdelad: på höger sida bor bottenskrapet, på vänster bor familjen, och efter paus är vi uppe hos änkan.

Dramatikern, Werner Schwab, var en österrikisk skulptör som började skriva dramatik 1990, och som söp ihjäl sej 1994, 36 år gammal. På de fyra korta åren han var verksam skrev han 16 pjäser, och hans stil beskrivs grotesk, och hans språk är svåröversatt, eftersom han använder sej av neologism, ett nytt sätt att använda ord och uttryck. Hans pjäser innehåller också textila kollage och intertextualitet, vilket är när man till exempel använder i ett annan sammanhang än den ursprungligen var ämnad för.

Jag har alltid lite svårt för teater där jag upplever det som om jag hålls på avstånd, där det inte känns som man försöker få mej att förstå, eller själva ens försöker förstå, utan man står en bit ifrån materialet, och pekar finger.

Det är också knepigt när en absurd text används i ett absurt sammanhang och med en absurd spelstil. När det inte finns någon återhållsamhet, inga gränser, undertexter, eller trovärdiga relationer är det - för mej i alla fall - svårt att bli engagerad.

Kanske hade det kunnat bli mer dynamiskt, gett en dramatisk, scenisk spänning, om man inte hade spelat så mycket ”teater”? Om man istället hade låtit texterna framträda, inte fullt så karikerade, om man låtit invektiven landa, och vi hade fått se skådisen ta in hot och hädelse, och sen fått se vad som görs med den informationen?

Och för mej blir det inte provocerande, eller tänkvärt, utan påminner om en slags barnteater som havererat. Jag vet inte om dom försöker spela komedi, försöker vara roliga, eller om det uttrycket bara är en slags grinande mask. Det finns ingenstans jag tänker: ”Det där stämmer,” eller ”Det där var nytt!”, eller ”Oj, det där har jag aldrig tänkt på.”

Jag har tyckt mycket bra om gruppens tidigare uppsättningar, så jag vet att dom inte är en inkompetent amatörteatergrupp som gör så gott dom kan, utan jag förstår att alla deras val är medvetna. Det är bara det att jag inte förstår deras val.

Och det konstiga är, att efter föreställningen så minns jag inte mycket av texten, av det som blir sagt på scenen, trots att det är för sina texter, mer än för den rena dramatiken, som författaren är känd. Jag kommer ihåg det som händer, för det är inte vidare mycket, men relationerna karaktärerna emellan förbli otydliga; man säger en massa, men jag vet inte vad som är sanningar, och vad som är lögn. Allt blir på något sätt gränslöst, vilket gör att det blir meningslöst, så det slutar med att jag inte tror på något. Pappan verkar ha ett slags incestuöst förhållande till sina döttrar, men i denna amoraliska värld vet jag inte ens om det ska vara något avskyvärt, och jag är förresten inte övertygad om att dom är hans döttrar, om han är gift med sin fru, om alla bor i varsina lägenheter, eller om allt bara utspelar sej på en scen.

Mamman på bottenplanet spelas av en man, och hennes son talar skånska. Är det medvetet? Ska han tala skånska, för att visa någon slags distans till dom andra, eller är det bara så skådisen privat uttrycker sej? Varför spelas mamman av en man, är detta ett grepp som ska säga något om kvinnor, eller är det bara något man tyckte var kul?

Jag hittar inget att hänga upp mitt intresse på.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Fribiljett, tack Teater Tillsammans! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

HÄXORNA med Kamraterna, på Årsta Teater:

"Men det är ganska spännande att se vad olika regissörer och dramaturger menar med feministisk läsning. Ibland är det väldigt subtilt, bara en slags svag, vag vinkling av berättandet, något nästan omärklig. Det är ofta dom uppsättningarna jag gillar bäst, för jag går ofta hem och upplever det som att det är jag själv som har kommit på ett helt nytt sätt att tänka, ett nytt sätt att se på verket eller en roll. Jag har blivit påverkad."

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/07/haxorna-med-kamraterna-arsta-teater.html

KALLOCAIN, med Den Nya Generationen, på Reflexen:

För några veckor sen satt jag på Söder, på en solig uteservering, och fikade med min kompis Adrian Neutknaeppa. Vi pratade feminism.

”Allt är männens fel,” sa han. ”Det är dom som startar krig, det är dom som våldtar, förtrycker, utnyttjar, det är dom som super, slåss och förstör.”

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/kallocain-med-den-nya-generationen-pa.html

Det var värt det.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/a-chorus-line-smu-kulturhuset.html

Manus och dialog: Emma Sandanam, Manus och musik: Mette Herlitz, Regi: Fredrik Meyer, Scenografi och kostym: Annsofi Nyberg, Koreografi: Catharina Allvin, Mask: Natalie Bjernbrand, Johanna Ruben, med Vanna Rosenberg, Albin Flinkas, Sharon Dyall, Tomas Bolme/Fredrik Meyer, Kristofer Kamiyasu, Sarah Riedel, Matilda Ragnerstam, Catharina Allvin, Nils Axelsson, Oliver Lund, Zeke Lepp, Adrian Macéus, Jonatan Falk, Erik Nyberg, Sissela Kyle, Kapellmästare Ida Sandlund, Musiker: Mats Persson, Johanna Dahl, Peter Forss.

Won't you just sit there

Count the little raindrops

Falling on you

'Cause it's time you knew

All you can ever count on

Are the raindrops

That fall on little girl blue

No use old girl

You might as well surrender

'Cause your hopes are getting slender and slender

Why won't somebody send a tender blue boy

To cheer up little girl blue

Little Girl Blue,

Ur JUMBO

Musik:Richard Rodgers

Text Lorenz Hart

Jag älskar, och hatar, Parkteatern. Vad jag älskar är att sitta där, när föreställningen har börjat, under en blå himmel, svalor som saltomortalar och störtdyker högt däruppe, och härnere: något intressant på scenen.

Vad jag hatar, är ofta publiken. Och väntan. För man måste komma tidigt, om man vill sitta bra. Timmar för tidigt. Man sitter där med en stilla bön, parafraserar Boye och hoppas att ”föreställningen är väntan värd.”

Och jag vet att det bara är rent gnäll, och att det inte går att göra något åt saken, men ibland kan det bli så påfrestande att sitta där att jag funderar på att bara resa mej och gå, att föreställningen, hur underbar den är må vara, inte kan vara värld all den här aggressionen.

För det är inte väntan i sej som är påfrestande, för det mesta, jag har tillräckligt många timmar med podcasts för att överleva några dygn, nej, det är människorna, som man möter, och som nästan nöter ner en, när man väntar. Tanterna som lägger ut en filt över fem sittplatser, fast dom bara ska bli tre. Tanterna som kräver att publiken ska leka hela havet stormar för att dom ska få fyra platser bredvid varandra. Tanterna som går fram och undrar om den plats du håller åt en vän, och när du svarar:

”Nej, tyvärr, jag väntar på någon,” ger dej en blick som betyder: du ljuger, du har inga vänner.

Tanterna? Ja, det är faktiskt mest tanter, och det har nog inte så mycket att göra med att dom är just kvinnor, utan att det är mest kvinnor som går tillsammans, och att det över huvudtaget är flest kvinnor i publiken.

De män jag ser är oftast ensamma, vattenkammade och uppklädda pensionärer med diskreta, hudfärgade hörapparater, hoppfulla att någon ska prata med dom, och livrädda att någon ska göra det.

Vad som kanske irriterar mest är dom som kommer tjugo minuter innan föreställningen börjar, går längst fram, och börjar beklaga sej över att det inte finns några förstklassiga platser lediga, som klämmer sej in i de smockfulla raderna och uppfordrande frågar om folk inte kan klämma ihop sej.

Som dom säger i Seinfeld:

”I will never understand people. They are the worst.”

När jag först såg föreställningens affisch, trodde jag att det var en musikalisering av Sagan om Ringen, eftersom den var en så tydlig parafras av filmens affisch, men jag antar att det bara var ett grepp för att få folk att känna igen något dom inte tidigare sett, för när jag sen såg föreställningen hittade jag inget verkligt samband mellan musikalen och Tolkiens bok.

När jag sen förstod att detta skulle vara en ny version av Mozarts Trollflöjten, där man slängt ut musiken, men behållit handlingen, blev jag lite… Vad är motsatsen till imponerad? Underväldigad?

Varför gör man nåt sånt här? tänkte jag. Berättelsen i Trollflöjten är ju det minst intressanta med verket. Musikenär vad man minns.

Mozarts Trollflöjten hade premiär den trettionde September 1791. Inte ens en månad tidigare, den sjätte September, hade hans Mozarts opera TITUS haft premiär, och ytterligare några månader senare, den femte December, är han död, i reumatisk feber. Han blev 35 år.

Samma år har den franska revolutionen börjat bubbla: kungafamiljen försöker fly, men blir tillfångatagna, och Gustav III, som är på rundresa i Frankrike, inleder förhandlingar om att nedslå revolutionen, men förhandlingarna misslyckas, och han åker hem till Sverige.

Frankrike, förresten blev det här året det första landet att inför metersystemet, något Sverige hoppade på först 1878.

I originalhistorien handlar det om Prins Pamino, som tillsammans med sin nya vän Papageno, fågelfångaren, övertalas av Nattens Drottning att rädda prinsessan Pamina, som sitter fånge i Sarastros slott, men som inser, när han kommer dit, att Sarastro är god, och de tär Nattens Drottning som är den onda. För att vara henne värdig måste han genomgå tre prövningar.

Man behöver inte känna till den operans handling för att uppskatta musikalen, men jag tror att det hjälper. Det blir lite tydligare, och man får svar på vissa frågor, och det är intressant att se vad man har vridit på, strukit, eller omtolkat.

Man kan säga att musikalen, precis som affischen, är en pastisch. Eller, affischen är en pastisch, musikalen är lite mer än så. Den är en variant, ett annat sätt att se berättelsen, en ny vinkel på historien.

Här handlar det om prinsessan Pamina vars föräldrar har skiljt sej, och givetvis har mamman fått vårdnaden, så pappan har kidnappat henne och låst in henne, och istället för att Pamino genomgår visdomstesterna, är det Pamina som ska genomföra dom. Jag hade uppskattat om man varit mer respektlösa mot originalmaterialet. Jag förstår att man tycker att det är viktigt att kvinnan, Pamina, utför prövningarna, men jag tror att prövningarna i sej måste vara mer intressanta, och relevanta. Dramaturgisk och dramatisk, förväntar vi oss något fantastisk, tre sensationella sångnummer. Nu blir det lite av en longör. Vi vet att hon kommer att klara dom, så man sitter mest och väntar på att den delen ska vara över.

Upphovsmakarna som jag tycker kan räknas till de mest intressanta och konstnärligt framgångsrika musikalskaparna i Sverige, har tidigare skrivit ORFEUS & EURYDIKE, EN TONSATT VUXENSAGA PÅ LIV OCH DÖD, och DEN ALLVARSAMMA LEKEN, MED ANDRA ORD, I TONER, alla för Klara Soppteater, och det här är första gången dom gör något såhär stort.

Visuellt känns det påkostat och generöst. Det hela utspelar sej i en slags trädgårdsvärld, där de flesta trampar runt i gröna gummistövlar, hängselbyxor, och såna där skyddsrockar som vaktmästare burkar ha på teve. Scenen som har ett övre plan vid fonden, är täck av konstgräs, och utklippta förstorade foton av blommor fungerar som flyttbara kulisser. Det är roligt att titta på, och kul att se hur dom använder sej av alla sceniska möjligheter, som trappor, luckor i golvet och järnräcken och burar.

Ibland är texterna väldigt bra, ibland är dom lite… ihopsnickrade. Dom är aldrig dåliga, det är bara det att många gånger är dom så suveräna, att det märks dom gånger dom inte är riktigt inspirerade. Och jag vet inte, men ibland upplever jag rimmen som om dom framförts i fel ordning, omvänt, som om man flaggar lite för poängen som ska komma. Man hör rimmet innan det kommer, liksom. Om jag säger ”Nu, när vi har gestalt-gallrat och rollröjt - ” så vet ni att nästa rim kommer att vara ”Trollflöjt,” eller hur? Det blir mer överraskande om man vänder på det.

Kostymerna är intressanta, ambitiösa och innovativa. Trots att Albin Flinkas kostym som Rokoko-operett-prins, framhålls som något man vill ta avstånd från, är det den som mest imponerade, och jag hade gärna sett en sån utveckling även hos dom andra. Kostymt blir det bara Prinsen som har någon slags utveckling, och det hade varit intressant att se även Prinsessan utvecklas.

Första delen segar på, lite präktigt, som ett barnprogram på 70-talet, och det är mest Albin Flinkas operettprins, fångad i den klassiska mansrollen, som håller mitt intresse. Det känns väldigt tillrättalagt, kanske för att det är vad jag förväntar mej.

Eftersom jag har vuxit upp med en ensamstående förälder har jag inte mycket till övers för berättelser som stärker fördomen att ett barn behöver sina föräldrar: sin mamma och sin pappa, en kvinna och en man. Jag förstår att det är en individuell upplevlese, men som barn tyckte jag aldrig att det var synd om mej, förutom när jag såg barnteveprogram om skilsmässor, där man berättade att jag nog borde känna mej ganska ledsen, som bara hade en förälder.

Och kanske är det inte det man vill säga, man kanske bara vill beskriva hur ett barn upplever det att slitas mellan två grälande föräldrar, men till slut kommer det ändå tillbaka till: barnet är lyckligast om kvinnan och mannen håller ihop verkar vara normen man vill befästa.

Sen plötsligt händer något. Det är som om upphovskvinnorna själva har tröttnat på den lite präktiga, tillrättalagda berättelsen, och liksom flippar allt. Papageno kommer ut som bög, Prinsen får en feministisk makover, och man förkunnar att inte alla sagor har lyckliga slut.

Det känns plötsligt ganska vuxet, ganska edgigt, ganska nytt, och jag sätter mej upp i bänken, allert. Det här hade jag inte förutspått, och en liten del av mej blir plötsligt rädd: Det är en sak att som bög vara osynlig, ickerepresenterad i en föreställning, det är en annan sak att plötsligt ha en exponent på scenen. Vad ska hända honom, vad ska han säga, hur ska dom behandla ”problemet”?

Berättaren har en kumpan, en stum, mimande man, vars roll på spektrat Karl-eller-Kvinna skulle hamna en bra bit in på den östrogentäta sidan, och jag gissar - felaktigt - hur det hela kommer att utspela sej: I finalen kommer dom två att stå hand i hand, deras storyline lite osynlig för den som inte vill se, men tydligt nog för att dämpa protester från såna som jag.

Inte då: precis när man från scenen har förkunnat att alla sagor inte har ett lyckligt slut, protesterar Papageno: han vill ha en man, sin man, den man som lovats honom. Han vill ha ett lyckligt slut. Så man fiskar fram en telefon, letar fram GRINDR, en app som riktar sej till män som har sex med män, och vips har han hittat en snubbe i orkestern. Det är kaxigt och hedervärt, och säker ganska påfrestande för föräldrar som drar sej för att ha ”det” samtalet med sina barn. Jag ser några barnfamiljer som reser sej och går, men jag lägger bara märke till det nu, för att jag läser in något helt annat, det blir liksom mer laddat om någon drar. Kanske är ungarna bara trötta?

I ett land där vi ofta väjer, veknar, överser och undviker, är det skönt att se denna vinkling. Inte som en protest, utan som något normalt, och det gör att det börjar bulta stolt i mitt svenska hjärta. Det finns många länder där den här typen av berättelser skulle anses vara barnförbjudna, eller där man skulle mötas av protester och attentat från religiösa och de konservativa.

Jag hade nog fördragit om man hållit det överdrivet traditionellt från början, för att sen, undan för undan, vänt på steken. Låtit mamman, pappan, dottern, precis som prinsen, vara fast i sina sexistiska, heteronormativa roller, för att göra resan, utvecklingen, ännu längre, och mer intressant. Att berätta att kvinnor kan, att visa det, är bra, men att låta dom upptäcka att dom kan, är bättre, tycker jag.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Gratis, tack Parkteatern! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

FOLKMORD - ELLER MIN LEVER ÄR MENINGSLÖS, med Teater Tillsammans, på Moment:Teater: Efteråt kände jag det som om jag måste ha missat något. Som om jag inte riktigt hängt med, hittat in, hajat grejen.

Det var som den där gången i sjuan, för länge, länge sen: I högstadiet delades vår klass upp, och föstes ihop med en annan, och framför mej i ett av ämnena, satt plötsligt en ganska okänd flicka. Nu minns jag inte ens hennes namn. Carin? Eva? Lena?

I alla fall: det var i början av den första veckan, och jag såg plötsligt att hon hade ett par glasögon liggande framför sej på bänken. Jag hade inte sett henne ha några glasögon, och med ungars naivitet frågade jag, trots att jag egentligen visste svaret:

”Har du glasögon?”

”Nej,” svarade hon, leende, ”jag gillar att ta mej ett glas ibland.”

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/07/folkmord-eller-min-lever-ar-meningslos.html

HÄXORNA med Kamraterna, på Årsta Teater:

Låter det intressant? Här är resten:

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/07/haxorna-med-kamraterna-arsta-teater.html

KALLOCAIN, med Den Nya Generationen, på Reflexen:

För några veckor sen satt jag på Söder, på en solig uteservering, och fikade med min kompis Adrian Neutknaeppa. Vi pratade feminism.

”Allt är männens fel,” sa han. ”Det är dom som startar krig, det är dom som våldtar, förtrycker, utnyttjar, det är dom som super, slåss och förstör.”

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/06/kallocain-med-den-nya-generationen-pa.html

THE PLAY THAT GOES WRONG, The Duchess Theatre, London, föreställning 47, 4/5 2016

HEATHERS, Kulturama, föreställning 48 8/5 2016

I LODJURETS TIMMA, Dramaten, föreställning 49 10/5 2016

FIVE DEGREES, med Twisted Feet, Urban Connection, Dansens Hus, föreställning 50 13/5 2016

A COMEDY STORY, med Stockholms Musikalartist Utbildning, på Teater Playhouse, Föreställning 51, 14/5 2016

Just nu ser jag fram emot -

A Chorus Line

Med Stockholm Musikalartist Utbildning årskurs 3

Hörsalen

I UR OCH DUR, med MILDA MAKTER, Scalateatern, föreställning 52 16/5 2016.

Idag ser jag fram emot -

Idag ser jag fram emot -

Produktion

Medverkande

Bybor / Vilier

Orkester

18 juni: Premiär på HÄXORNA

20 juni: Varietépop

21 juni: Strauss Ophelia-lieder

23 juni: Rangströms Kung Eriks visor

27 juni: Fransk lyxmusik

29 juni: Taube

1 juli: Musikalhits

3 juli: Schuberts Forellkvintett

4 juli: Zarah Leander

6 juli: Erik Satie 150 år

8 juli: Svenska romanser Brahms horntrio

9 juli: Duo TÖ spelar Weills cellosonat (1920)

Idag ser jag fram emot -

TAMERLANO, med Stockholm Operastudio, på Årsta Teater, föreställning 53, 25/5 2015

CARMEN, med Stockholm Operastudio, på Årsta Teaterföreställning 54, 25/5 2016

GUYS med Balettakademien, på Dansens Hus, föreställning 55, 27/5 2016

ROKOKOMASKINERIET, Drottningholms Slottsteater, föreställning 56 5/6 2016

A CHORUS LINE, SMU, Kulturhuset Stadsteatern, Föreställning 57 11/6 2016

KALLOCAIN, med Den Nya Generationen på Reflexen, Föreställning 58 16/6 2016.

Ett nytt inlägg på Topp Tio

HÄXORNA, med Kamraterna, Årsta Teater, föreställning 59 18/6 2016

FOLKMORD - ELLER MIN LEVER ÄR MENINGSLÖS, med Teater Tillsammans, på Moment:Teater, föreställning 60, 19/6 2016

TROLLFLÖJTEN 2.0, Parkteatern, Rålambshovsparken, föreställning 61 28/6 2016