Av och med: Mattias Enn, Piano: Carina E Nilsson
Allting går igen ur tidens grums och mögel
dyker upp ett skrämmande fantom.
Även Grekland hade sina Wandervögel
fostrade i Sparta och i Rom.
Ur seklers skuggor ur årtusens damm
ett mystiskt spöke i nutiden glider fram.
Det är den ökända hästen från Troja
moderniserad till femte kolonn.
Majoren Quisling är en papegoja
som imiterar så gott han har förstånn.
Vi äro synbart blott fredliga pågar
med grekisk rakborste uti vår hatt
men i ett huj dra vi fram våra bågar
och storma Troja från insidan "by natt."
Ty det Europa som högljutt hörs hoja
att makt är rätt har nu fått sin symbol.
Det är den ökända hästen från Troja
som alltjämt spelar sin gamla hjälteroll.
Trojanska Hästen
av Karl Gerhard
Hon stod nästan inne i buskarna, vid vägkanten, men steg fram när hon såg mej komma cyklade, och började vifta. Och peka. Vifta och peka. Hon var klädd i en sån där fladdrande, ärmlös diffust mönstrad solklänning, hennes ganska korta hår var vindrufsigt, och hon var väl en bit över 60 år. Söndersolad.
”Titta,” sa hon, ”titta vad männen från mellanöstern har gjort!” Hon bröt på finska, och hennes ögon var sorgligt blå.
Jag följde hennes pekande finger. Det låg två sopsäckar lite längre in i buskaget, nästan borta vid gunnebostängslet. En var blå, och lite transperant. Den såg ut att innehålla kartonger, för plasten hade liksom format sej runt en massa hörn som sköt ut, lite huller om buller. Den andra var en sån där vanlig, svart.
”Va?” sa jag, för jag förstod inte vad hon menade. Var det hennes sopsäckar? Vilka män?
”Dom kommer hit, och tömmer sina sopor, där dom tror att ingen ser,” började hon. ”Men jag ser. Jag ser. Jag cyklar runt, och jag ser, jag hör, och jag lägger märke till saker.”
En knäpping, tänkte jag. En livs levande knäpping. En till. Igen.
Jag har vänner som vrålar ut sitt hat på facebook. Som proklamerar sin avsky för sverigedemokrater, de främlingsfientliga, rasister, nazister, homofober, manschauvinister, antifeminister, för män som sitter och bresar med benen i tunnelbanan, och för såna som inte fäller ner toaringen, och jag antar att det måste vara skönt att få ur sej sin frustration, men ärligt talat: det förändrar ingenting. Man når inte, påverkar inte, de personer man borde nå, utan möts bara av medhåll från det egna lägret, det egna laget. Nån trycker ”Gilla” på ens inlägg, nån annan skriver ”Bra sagt, Kleopatra!” men i stort har man inte påverkat, omvänt, förändrat eller förenat. De personer man vänder sej emot är man ofta inte vän med på facebook, utan det är vi, deras vänner, vi som symptatiserar, som får deras hätska hat, som en arg kopp kaffe slängd i ansiktet, det första man får på morgonen, när man går ut på nätet.
Och jag säger inte att det är fel: jag säger bara att jag slutat gå in på facebook. Jag pallar inte, oftast. Det är inte det - tror jag - att jag är egoistisk eller känslokall, det känns bara så meningslöst att sprida hat, vare sej man är emot, eller för.
För jag har känt likadant, känner likadant, när jag möter vissa människor. Som om jag vill slå in pannbenet på dom, eller trycka på knapp som skickar ut dom i rymden, eller elektrifierar dom. Men det löser liksom ingenting. Visst, man kanske kan tysta, censurera, men jag hade tänkt att jag skulle försöka förstå, och på så sätt påverka. Övertyga, och övertala.
Det var det jag tänkte på när jag stod där vid vägkanten och lyssnade på finskan som hade förstått allt. Hon visste att det var kebabrestarurangägarna som fyllde sina sopsäckar med avfall och körde ut dom i naturen och skräpade ner. Hon visste det, lika säkert som du och jag vet vad som är upp eller ner. Det var hennes övertygelse.
”Varför skulle dom köra ut sina sopor hit?” undrade jag.
”För att slippa betala avgifter, sina sopavgifter” svarade hon. ”Dom hatar att betala avgifter.”
”Jag hatar också att betala avgifter,” sa jag, för att liksom visa att det inte var en kulturell fråga. ”Alla hatar väl att betala avgifter, jag menar, vi skulle väl inte göra det om vi inte trodde att vi behövde, om vi inte måste?”
”Inte jag,” sa hon, och bröstade upp sej: ”Jag har betalat skatt i hela mitt liv, gjort rätt för mej, aldrig bidragsfuskat eller jobbat svart!”
”Bra där! Bra där, men jag tror att det är nog så med dom flesta, tror du inte det? Om majoriteten bidragsfuskade skulle det väl aldrig gå ihop?”
”Dom bidragsfuskar hela tiden, mellanösternmännen! Bidragsfuskar och skräpar ner!”
Jag försökte låta bli att sucka. Jag vet inte hur Jesus gjorde det, det här med kärlek och omtanke.
”Vet du vilka jag tror det kan vara,” sa jag, och min röst lät lite för mycket som om jag pratade med ett barn, det medger jag: ”Jag tror att det kan vara såna där människor som har köpt sina lägenheter, en bostadsrättsförening! På min gata var det några som köpte sitt hyreshus, men dom hade inget grovsoprum, så vissa hyresgäster bara ställde ut sina grovsopar i skogen, bakom parkeringsplatsen.”
Hon var blixtsnabb:
”Nej, det är mellanösternmän. Jag vet. Jag ser.”
”Nej, det är mellanösternmän. Jag vet. Jag ser.”
En ny taktik:
”Jag tycker det är lite konstigt, att du, som inte heller är född i Sverige, vänder dej emot invandrare?”
Hon ryggar tillbaka, lite som om jag försökt putta in henne i buskarna:
”Jag är inte invandrare, jag är finsk, det är skillnad.”
Och givetvis sa hon inte skillnad, utan sillnad, och jag antar att det finns en hel del gravhumor i det.
Men jag ska inte tråka ut dej med hela vårt resultatlösa orerande. Jag blev inte en facebookfurie, men det var inte mitt livs stoltaste ögonblick. Jag var inte Gandhi, eller Kofi Annan, eller Raul Wallenberg, om du förstår vad jag menar.
”Jag tycker synd om dej,” slutar det med att jag säger. Det är bland det mest provocerande jag kan säga, för det förefaller pacifistiskt, men är fruktansvärt nedlåtande. Men det låter bättre än en himla massa invektiv.
”Det är inte synd om mej,” svarade hon,vänder på klacken och ropar över axeln: ” vänta tills dom smäller av en bomb, så får vi se vem det är synd om…”
”Om dom smäller av en bomb är det väl synd om oss båda två,” ropade jag tillbaka, men jag tror inte att hon hörde, för hon hade redan sett en annan cyklist, och hade börjat vinka in honom.
Uppe i Galärparken hade två tanter börjar slåss, och producenten för alltihop, rödbränd och ansvarsfull, hade fått rycka in, som nån slags skolgårdsvakt, eller dagispersonal.
”Man gör bara inte så,” hade han sagt till den ena, hon som hade börjat knuffa och buffas, och han lät uppriktigt förvånad. ”Man bara inte gör så.”
Det hade börjat med att två tanter hade lagt ut sin röda filt, på stolstraden längst fram, för att markera två platser, och gått sin väg. Jag var där två timmar innan eventet skulle börja, och jag såg dom ge sej av. Nån timme senare, när bänkarna var ganska ordentligt fyllda, kom två andra tanter fram till den röda filten, och deklamerade att man fick inte reservera platser sådär.
Det var något jag inte hört, men alla som satt runt omkring, som redan hade sittplatser, och som suttit där nästan lika länge som jag, höll med: det var inte rättvist, dom hade minsann suttit där och väntat, dom hade fått stå ut, och det var inte rätt att någon bara skulle komma dit, i god tid, som en pascha, och breda ut sej, och sen gå in på en sval restaurang, eller nåt, medan vi satt här ute och käkade soggiga medhavda mackor, ljummen potatissallad som bara smakade majonäs, och en ramlösa där kolsyran på nåt sätt verkade ha läckt ut. Varför blev det aldrig lika underbart som man trodde att det skulle bli?
En stund var det lugnt, och så, tjugo minuter innan det skulle börja, kom de ursprungliga tanterna tillbaka. Den ena, såg jag nu, hade en krycka, och den andra gick fram till vad hon ansåg vara ockupanterna, och sa, hurtigt och fryntligt:
”Så, nu får ni flytta på er, det här är våra platser…”
En tant framför mej, en rad bakom dom, mumlade lite halvhögt, inte nog högt att dom skulle höra, mer till sin gubbe, att man inte fick reservera platser, och andra, runtomkring, kluckade och kacklade, utan att egentligen verbalt ta ställning, men kvinnan som försökte få tillbaka sin plats, upptäckte, lite överraskande, att hon inte hade folket på sin sida.
Det var inte förrän hon handgripligen började rycka i en av de sittande, som producenten kom fram, och som Moses, eller vem det nu var som hällde vatten på vågorna, lyckades få alla att klämma ihop sej, så att var och en fick plats. Tanten som fått en avhyvling höll en kall distans till de andra sittande, men hon med kryckan verkade inte ha förstått att det ens varit en schism, och konverserade glatt med alla omkringtittande. Jag antar att dom druckit vin på restaurangen.
Och när sen chefen för Parkteatern, Sissela Kyle, stod på scenen och höll sitt välkomsttal, så var det en gubbe långt till vänster, som stridslystet började tränga sej in för att få en plats och höjde en knuten näve. Vi fick vänta i fem minuter innan det lugnade ner sej, och Parkteaternpersonal utposterades nära honom, för att övervaka.
Det finns sångare som bara verkar gilla att sjunga. Som inte nödvändigtvis känner att dom är där för att ge publiken något, utan bara det faktum att dom är där, att dom sjunger, är nog. Lite som småbarn som har lärt sej att om dom dansar eller sjunger, då måste föräldrarna applådera. Det är deras, barnets, rättighet. Eller som när man själv, som elvaåring, förväntades få vad allt man ville ha, bara för att man sa Snälla.
Det är ofta ett visst skikt av sångare som har detta beteende, och dom klättrar aldrig vidare högt på karriärstegen. Öppnandet av nån galleria, kanske, nånstans, eller ett flak på nån marknad, eller en egenhändigt komponerad kyrkokonsert, kanske.
Det är inte det att dom är dåliga, det är bara det att dom inte där. I deras sinne är dom i Las Vegas, eller på Broadway, och det är inte sällan dom avslutar sin konsert med en vinkning, mer passande för ett större lokal, och ropar, alldeles för högt:
”Tack, jag älskar er!”
Som om vi vore deras egen turnerande fan-klubb. Vilket vi absolut inte är.
Jag, som aldrig hade sett en show med Mattias Enn förut, hade artbestämt honom som en sån sångare, och jag måste redan nu skjuta in, att nån sån sångare är han inte alls. Men efter en kväll av puff, gruff och buff, och med den finska fascisten i färskt minne, så såg jag verkligen inte fram emot en kväll med en självupptagen, självberättigad sångare, och jag tänkte:
”Det här är verkligen inte vad jag behöver.”
Och så var det det.
Han är nämligen ganska ordentligt så suverän, Mattias Enn. Beundransvärd, och lite i en klass för sej själv. Det är han, och Henrik Dorsin, var på sitt sätt, och sen kommer ingen alls.
Det handlar om den svenska revyn, från Ernst Rolf till Povel Ramel, via Hasse och Tage, Karl Gerhard, Brita Borg och Zarah Leander. Det sjungs, och det berättas anekdoter, och jag är grundligt imponerad, både av artisten, materialet, och materialhanteringen. Han är klädd i hög hatt, frack, en exemplariskt vit, pressad frackskjorta, och en vit väst. Hans ackompanjatrix har aftonklänning och finfrisyr. Dom är förberedda, redo. Det här har tagit tid. Dom har inte bara dykt upp, soundcheckat, tagit en kaffe och dragit fram något skrynkligt ur en ryggsäck.
Du vet hur det allt som oftast, under ett sångprogram, haltar till lite, halkar lite, text glöms, och man är inte riktigt säker på vilken som är nästa sång? Och du vet hur det är när du försöker ta dej igenom Amys sång Getting Married Today, ur Stephen Sondheims COMPANY:
Pardon me, is everybody here?
Because if everybody's here, I
want to thank you all
for coming to the wedding,
I'd appreciate
your going even more,
I mean you must have lots of better things
to do, and not a word of this to Paul,
remember Paul, you know,
the man I'm gonna marry, but I'm not,
because I wouldn't ruin
anyone as wonderful as he is--
Thank you all
For the gifts and the flowers,
Thank you all,
Now it's back to the showers,
Don't tell Paul,
But I'm not getting married today-
Och hur du alltid, nånstans, fuckar upp det? Glömmer text, snubblar på ord, glömmer bort att andas eller kommer av dej?
Så är det inte här. Inte en tvekan, inte ett snedsteg, inte en osäker sekund. Och jag säger dej, att texterna är gräsklippssnabba, helikopterhastiga.
Irving Berlin sa, om Ethel Merman:
”You give her a bad song and she'll make it sound good. You give her a good song and she'll make it sound great. And you better write her a good lyric because, when she sings a word, the guy up in the last row of the second balcony is going to hear every syllable of it.”
Och det är likadant med Mattias Enn. Jag hör varenda ord. Varenda stavelser, varenda punkt, och nästan varenda kommatecken. Det är en kanonad av artikulerade konsonanter, och aldrig nånsin missar vi, varken han eller vi.
Karl Gerhard och Ernst Rolf hade båda beundransvärda talang för att klämma in en nedrans massa ord i en nedra massa verser, och det kan ibland blir lite tröttsamt i längden, men inte här. Säkerligen är det så att sångerna är välvalda, men dom framförs också med en slags insikt. Om någon av som sjunger om fru Mandelbaums melerade pampuscher, så kan du ge dej den på att han vet vem fru Mandelbaum var, eller baserades på, och han kan skillnaden på en en bottin och en galosch. Och vad melerad betyder.
Och anekdoterna däremellan, känns välresearchade, och framförs med en slags underfundig, lite ekivok, och lätt giftig humor.
Kvällen förbyts från vad jag trodde i bästa fall skulle kunna var underhållande till att vara värdig, och väsentlig.
Och nånting händer, när vi sitter där. Fientligheten, och känslan av nästan nationell besvikelsen, försvinner. Det berättas om en historia, en nation, som är värd att vara stolt över. Om modiga människor, som stod upp för saker som trodde på. Och som var jäkligt underhållande, samtidigt.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Gratis, tack Parkteatern! Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 5304:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://instagram.com/jbclifton
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
TROLLFLÖJTEN 2.0 med Parkteatern, i Rålambshovsparken:
"I ett land där vi ofta väjer, veknar, överser och undviker, är det skönt att se denna vinkling. Inte som en protest, utan som något normalt. Det börjar bulta stolt i mitt svenska hjärta. Det finns många länder där den här typen av berättelser skulle anses vara barnförbjudna, eller där man skulle mötas av protester och attentat från religiösa och de konservativa. "
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/07/trollflojten-20-parkteatern.html
FOLKMORD - ELLER MIN LEVER ÄR MENINGSLÖS, med Teater Tillsammans, på Moment:Teater: Efteråt kände jag det som om jag måste ha missat något. Som om jag inte riktigt hängt med, hittat in, hajat grejen.
Det var som den där gången i sjuan, för länge, länge sen: I högstadiet delades vår klass upp, och föstes ihop med en annan, och framför mej i ett av ämnena, satt plötsligt en ganska okänd flicka. Nu minns jag inte ens hennes namn. Carin? Eva? Lena?
I alla fall: det var i början av den första veckan, och jag såg plötsligt att hon hade ett par glasögon liggande framför sej på bänken. Jag hade inte sett henne ha några glasögon, och med ungars naivitet frågade jag, trots att jag egentligen visste svaret:
”Har du glasögon?”
”Nej,” svarade hon, leende, ”jag gillar att ta mej ett glas ibland.”
Låter det intressant? Här är resten:
HÄXORNA med Kamraterna, på Årsta Teater:
"Men det är ganska spännande att se vad olika regissörer och dramaturger menar med feministisk läsning. Ibland är det väldigt subtilt, bara en slags svag, vag vinkling av berättandet, något nästan omärklig. Det är ofta dom uppsättningarna jag gillar bäst, för jag går ofta hem och upplever det som att det är jag själv som har kommit på ett helt nytt sätt att tänka, ett nytt sätt att se på verket eller en roll. Jag har blivit påverkad."
Låter det intressant? Här är resten:
