Music by Cy Coleman, Lyrics by Ira Gasman, Book by David Newman, Ira Gasman, and Cy Coleman with additional material by Michael Blakemore, Director Michael Blakemore, Associate Director Jenny Eastop, Choreographer Tom Jackson Greaves, Musical Director Tamara Saringer, Set and Costume Designer Justin Nardella, Lighting Designer David Howe, Video Designer Nina Dunn, Casting Director Anne Vosser, General Management David Adkin Limited, Producers, Amy Anzel, Matt Chisling and Catherine Schreiber, Bruno Wang, Andrea Leoncini, Carlos Arana and Jim Kierstead, Cast John Addison, David Albury, Jalisa Andrews, Matthew Caputo, Lawrence Carmichael, Sharon D. Clarke, Omari Douglas, Aisha Jawando, Cornell S. John, Thomas-Lee Kidd, Charlotte Reavey, Jo Servi, Lucinda Shaw, Johnathan Tweedie, T’Shan Williams, Joanna Woodward
Jag tror inte jag hade sovit många timmar. Eller: jag vet att jag inte hade sovit många timmar, när klockan ringer, klockan tre. Tre, som i tre på morgonen. Tre som i så där dags då man ofta brukade kommer hem efter att ha varit ute och svirat.
Halv fem ska jag träffa min kompis Patti-Li Leuk vid Centralstationen.
Gudskelov är jag en sån där välsignad person som ofta somnar så fort jag släcker lampan, som vid just det här tillfället hade varit klockan halv tolv.
Kvällen innan hade jag sett en av de sista föreställningarna av Polar Eclipse Theatres produktion PRIVATE LIVES som gästspelade på Playhouse Teater, och innan jag cyklade iväg hade jag rotat fram min resväska från IKEA och börjat packa: kalsonger, strumpor och t-shirts rullas ihop och stoppas ned i individuella packpåsar, någon extra tröja och träningsbyxor viks ihop och får trängas i samma påse. Jag är inte stor på kläder, och vi ska bara vara borta i tre nätter, men jag har elektronik med mej som om jag aldrig tänkte komma tillbaka: videokamera, ipad, extrabatterier, minneskort, sladdar, laddare, selfiestick, stativ, telefon och elomvandlare.
Det enda jag behöver göra när jag har stigit upp och duschat, är att stoppa ner toalettartiklarna i en necessär, dra igen dragkedjan på resväskan, slänga i mej kaffe, kränga på mej ytterkläder och ryggsäck, och så sätter jag mej på cykeln och trampar ut i en natt som börjar övergå i morgon, även om det ännu inte märks.
Min cykel är en någorlunda gammal Skeppshult med tre växlar. Jag använder den i stort sett dagligen, i ur och skur, i genomsnitt någon mil om dagen, så nu, när den fyller elva år - den är äldre, för jag köpte den second hand - så har den blivit ganska sliten och rostig. Vi har ett cykelrum i mitt hus, men det verkar gjord för söndagscyklister, för det är ett helsike att få ner cykeln i källaren, så jag brukar låta cykeln stå ute, fastlåst vid ett cykelställ. I alla fall: med åren har jag bytt ut nästan alla delar, förutom själv ramen, och tydligen är jag - eller min cykel - ganska unik, för cykelreparatörerna vid Tellus Cykel och Motor säger att det tillhör ovanligheterna att man lyckas trampa av trampan. Jag menar, det är inte nån liten skruv som lossnar: det är metallen som går av, och knäcks, som en torr kvist. Den är liksom gjord för att man ska trampa på den, så den borde hålla, kan man tycka. Jag vet inte hur många gånger jag har lämnat in cykeln med en trasig trampa, och nu senast sa dom att om det händer igen så skulle det inte gå att åtgärda: metallen var utmattad, eller nåt, och cykeln var för gammal för att det skulle gå att byta ut hela trampsystemet. Jag antar att du anar vartåt det här lutar, och du har rätt: jag cyklade i lugn och ro utmed ett mörkt, folktomt Söder Mälarstrand, glatt trampande, och gudskelov var det inte förrän jag kommit ända bort till Slussen som det hände; jag antar att jag tagit i extra mycket när jag trampade uppför backen, så det var väl där jag nötte ut den sista orken i den strackars metallen, för det var när jag precis börjat trampa ner mot Gamla Stan som den gick av. Rakt av. Lite skrammel bara, och så låg den där på asfalten, som en amputerad kroppsdel. Eller som en plötsligt tappad tand.
Och jag visste att det var slutet för min gamla cykel.
Inte för att jag skulle vilja kalla detta ett trauma, men jag har en talang, eller tendens, att liksom ta in händelser i portionsbitar. Jag tillät mej liksom inte att ta in att detta var slutet för min gamla cykel, utan kalkylerade snabbt vad detta egentligen skulle innebära för mej.
Jag måste köpa en ny cykel, och det blir med stor säkerhet en sån där nu cykel från IKEA - jag hoppas att de ynka två växlarna räcker för mina behov - och jag kommer antagligen att bli lite sen till mitt och Patti-Li Leuks möte vid Centralen, tänkte jag, när jag gränslade min sårade cykel och började sparka mej runt utkanten av Gamla Stan, längs med Munkbroleden. Det gick ganska bra när det fortfarande bar utför, men det blev tungt när backarna planat ut, men det gick i alla fall snabbare än att gå.
Nånstans i närheten av bron över till Riddarholmen hör jag ett glatt rop, och en cykelsvettig Patti-Li kommer rullande, skrattande, för han har fattat vad som har hänt:
”Igen?” konstaterar han, för han känner till det här med mina återkommande tramptragedier.
”Japp,” bekräftar jag, och börjar berätta cykelreparatören sorgliga prognos och mina planer på en ikeacykel, samtidigt som vi i god mak rundar Riddarhuset, tar oss över Vasabron, och korsar Tegelbacken.
I vanliga fall brukar vi låsa fast våra cyklar utanför Grosshandlaren, borta på Gamla Brogatan, mittemot Oscarsteaterns sceningång, men nu, med tanke på vår något handikappade framfart, känns det onödigt långt bort.
”Så jag hoppas bara att Ikea-cykelns två växlar är tillräckliga,” avslutar jag när vi låser fast våra cyklar vid stället utanför Centralen. För mej är det inte så mycket det att jag låser fast cykeln, för jag har på något sätt redan gett upp tanken på att den skulle ha ett vidare liv efter vår londontrio det handlar mer om att jag låser fast min stora motorcykelkedja, som fortfarande funkar utmärkt, vid min cykel.
Jag måste ta taxi hem, när jag kommer hem från London, far det genom mitt huvud. Ska jag ta med cykeln och se om det går att göra något åt den, trots allt, eller ska jag lämna kvar den, olåst, och låta andra ta hand om den?
En tanke har slagit Patti-Li:
”Stänger dom centralen på natten?” undrar han. Vid centralen stora entré står några män med resväskor och väntar på att få komma in. Klockan är några minuter i halv fem.
”Tydligen,” svarar jag. ”Dom måste väl, annars skulle väl folk bosätta sej därinne. Jag menar; jag skulle göra det, speciellt när man var i den där åldern då man var ute till ställena stängde, inte hade råd med taxi, och bara ville fortsätta umgås. Detta skulle kunna bli ett efterfestpalats.”
Eftersom vi egentligen inte ska in på stationen, utan bara tänkte att vi skulle snedda igenom den, fortsätter vi förbi stationshuset, tar rulltrappan vid Dagnys och 7-Eleven, upp till Klarabergsviadukten och World Trade Center, som har öppet.
Patti-Li är, och har alltid varit, vår officielle reseledare. Det här han som har hand om biljetter och bokningar, restider och rutter. Jag är urdålig på sånt. Jag menar det: det är nästan en slags fobi: jag avskyr att bestämma tider och jämföra priser och överväga vad som blir bäst. Jag vill bara dyka upp, betala, och resa.
Patti-Li, däremot, älskar sånt. Han har en mapp där han har alla resepapper sorterade i kronologisk ordning; hotellreservationer, teaterbokningar, och flyg- och bussbiljetter. Det är väldigt betryggande, och vi kompletterar varandra utmärkt: han gör allt och jag har inget som helst ansvar.
Jag är ambivalent i mitt ekonomiska tänkande. I matvaruaffärer hemma i Sverige tittar jag väldigt sällan på vad saker kostar, även om jag är väldigt svag för extrapriser, men det kan hända att jag inte köper en bok på myrorna för att den kostar femtio kronor, och jag tycker att den borde kosta fyrtio, även om det är en bok jag vill ha. Å andra sidan kan jag en annan gång köpa fem böcker jag bara är någorlunda intresserad av, utan att ens i förväg kolla priserna.
Det är samma sak när jag reser: för mej är det en odisputabel sanning att maten på Arlanda är för dyr, speciellt med tanke på urvalet, så jag brukar inte ens handla kaffe, men när jag väl hamnar i London har jag inga såna tankar: jag köper vad jag är sugen på. Unnar mej. Jag löper amok på Sainsbury och köper allt mina ögon vill ha, utan en tanke på att magen måste kunna husera alltihop.
Det är inte förrän vi kommer tillbaka till Heathrow eller Gatwick, på väg hem, som mina gnidiga glasögon kommer på igen:
Tre pund för en chokladbit? Nej tack!
Det är därför både jag och Patti-Li har mackor med oss, att käka på flygbussen, på väg till flygplatsen, för att slippa köpa dyr flygplatsmat. Jag har en hummusfylld minibaguette och en petflaska med vatten i min handbagageryggsäck. Problemet är bara att jag redan har käkat en precis likadan för någon timme sen, när jag steg upp. Jag är inte hungrig. Patti-Li, som också har en hemgjord macka med sej, är inte hungrig han heller, men när vi stiger av vid terminal 5 på Arlanda så bestämmer han sej för att ta med mackan utomlands, medan jag slänger min, tillsammans med vattenflaskan, i en soptunna.
Medan jag filmar för mina instagram stories, checkar Patti-Li in oss vid självincheckningasautomaten, och så lindar vi klisterlapparna runt våra resväskhandtag, och lämnar in dom vid den obemannade, automatiserade bag-droppen, och hoppas att dom kommer fram till samma ställe som vi. Ingen av oss åker dit vid säkerhetskontrollen. Patti-Li kommer på att han inte har tagit med sej sin rese-adaptor, och köper en i en av alla butiker, och efter några vändor upp och ner i korridoren mellan taxfree-butikerna är det dags att gå ombord.
Första gången vi tillsammans åkte till London, var våra iPhones nyinköpta, och vi var så rädda att vi skulle få saftiga roamingräkningar att vi knappt vågade använda dom som kameror, även om allt som kunde kosta pengar var avstängt. Nu för tiden unnar vi på oss. En enda dag, utan mobil och internet, känns otänkbar. Nästa gång vi kommer tillbaka, om England stannar kvar i EU, så kommer vi att kunna använda våra telefoner gränslöst, utan extra kostnad, men för nu så sms:ar vi bara våra leverantörer och beställer en vecka utomalands. Det är så enkelt, relativt billigt, och förenklar tillvaron totalt.
Vi flyger med Norwegian, och jag upptäcker glatt att dom har gratis internet på planet, vilket är underbart, för Patti-Li somnar nästan så fort vi lyfter, för en smått snarkande man i sovmask är inte något vidare sällskap, och jag har inte riktigt ro att läsa något av det jag har sparat ner på min iPad. Det är inte det att jag är flygrädd, men jag har lite svårt att slappna av. Släng mej i en säng, och jag somnar på studs, men sittande, i en buss, en bil eller ett plan, och jag håller mej vaken. Patti-Li är precis tvärtom: han somnar lätt på något som är på väg någonstans, men i ett obekant hotellrum har han det lite svårare.
På Gatwick är har man helt automatiserat passkontrollen. Man bara viker upp sitt pass på den sidan där man har sitt foto, lägger det i en läsare, och tittar in i en kamera. Det gäller förstås att vända passet åt rätt håll, för annars - som i mitt fall - kan det ta några förvirrande minuter när man undrar vem det är fel på: människan eller maskinen.
Från Gatwick in till London kan man antingen ta Gatwick Express, som är lite dyrare, eller Gatwick Thameslink, som ungefär hundra kronor billigare. Det finns säkert andra sätt, men när man står där ute på flygplatsen vill man bara ha ett enkelt, någorlunda billigt sätt att ta sej inte till stan.
Det är både skönt och roligt att resa med någon man har reste med förut, för om man bestämmer sej att återigen resa tillsammans så betyder det att man trivs som team. Och kommer man tillbaka till tidigare besökta ställen, så har man gemensamma minnen, som vi har, när vi stiger av vid stationen Londondon Bridge, för att byta till tunnelbanan: vi känner båda igen oss, eftersom vi gjorde samlares för nästan ett år sen, och minns båda två hur det var när sist vi var här: där är West Cornwall Pasty Co-kiosken där vi köpte varsin pastej och kaffe. Därborta på bänkarna satt vi när vi i lugn och ro käkade och drack, med duvor som sprang mellan våra ben och letade efter eventuella tappade smulor. Här, ute på det lilla torget, i solsken och vinande vårvind stod vi medan Patti-Li försökte få kontakt med sin teleoperatör angående utlandsvistelsen, och här, precis nedanför Storbritanniens högsta byggande, den 310 meter och 72 våningar höga skyskrapan The Shard, stod vi och försökte lokalisera det där höga huset som vi visste skulle ligga här någonstans.
Tills vi tittade upp.
Men nu kan vi det här, så vi plockar fram våra Oystercard, som fortfarande har pengar sen vi var här sist, hoppar på Northern line norrut, stiger av vid Bank i området The City, byter till Central line österut, åker igenom Holborn och Inns of Court, och in i Covent Garden och the Strand, där vi stiger av precis innan vi åker in i Soho, vid Tottenham Court Road, och går några kvarter till vårt hotell, St. Giles, som ligger i Bloomsbury.
När vi öppnade dörren till vårt rum börjar vi skratta. Vi har bott på det här hotellet två gånger tidigare, och varje gång har vi haft rum som ser exakt likadant ut. Inte bara mattor, tapeter och sängkläder är identiska; möbler och inredning står på exakt samma ställe. Det är kanske inte så ovanligt, men nog borde vi väl någon gång hamna i ett rum som åtminstone var spegelvänt?
Allt är inte exakt likadant, upptäcker vi när vi hastigt packar upp, slänger in våra necessärer i badrummet och reder ut vad man behöver ha med sej under de tolv timmar vi räknar med att det tar innan vi kommer tillbaka till vårt rum igen: det saknas ett eluttag. Mitt eluttag. Det jag brukar använda.
Det kanske inte låter så viktigt, men för två killar som båda har en videokamera, som ska laddas, och varsin iPhone, och några bärbara batterier, så kallade power banks, till våra telefoner, så är det lite av ett problem. Jag, som har sängen som står längst in i rummet, brukar använda kontakten under fönstret, men den här gången, när jag plockar fram reseadaptor och förgreningskontakt, visare det sej att man verkar ha rationaliserat bort det här uttaget. Det finns spår av vad som en gång suttit där, men jag antar att man resonerat att det är billigare att bort det än att laga det, så det blir till att dra ur vattenkokaren och trängas med Patti-Lis nyinköpta reseadaptor och förgrenare i rummets enda eluttag, borta vid det inbyggda skrivbordet.
Nu är vi hungriga.
Förra gången vi var här, i November, såg vi en suveränt iscensatt och en sensationellt framförd välgörenhetsreading av musikalen DISTASTER! på Charing Cross Theatre, under stationen, och innan föreställningen hade vi på den lilla mysiga gatan Villies Street, som leder från Strand till Victoria Embankment, hittat en massa intressanta matställen. Vi valde att kalasa på Five Guys, en relativt modest amerikansk hamburgerkedja som satsar på snabbmat som inte är fullt så snabb. I alla fall: när vi senare samma kväll kom hem till vårt hotell, upptäckte vi att man några kvarter därifrån skulle öppna en Five Guys, och när vi tidigare idag hade kommit från tunnelbanan, hade vi nöjda konstaterat att den hade öppnat. Ingen behövde övertyga någon; vi visste båda att detta var dagens lunchställe. Jag köpte en Cheese Veggie Sandwich, och Patti-Li tog en Bacon Burger. Och när jag köpte en Cherry Coke upptäckte jag något underbart: dom hade en slags datoriserad maskin, En Coca Cola Freestyle, där man - förutom att man kunde dricka hur mycket som helst - också kunde blanda sina egna smaker. Jag tog om tre gånger, och blandade smaker hej vilt.
Den första föreställningen vi ska se idag, är en matiné av musikalen THE LIFE, på Southwark Playhouse, på andra sidan Themsen. Vi har varit där två gånger förut, och vanligtvis brukar vi promenera över Waterloo Bridge, förbi National Theater, och sen ta Waterloo Road förbi Waterloo Station och The Old Vic, men den här gången, eftersom vi tycker vi kan den sträckan, och eftersom vi har tid, bestämmer vi oss för att ta en annan väg. Om man tar London Bridge eller Soutwark Bridge hamnar man vid Southwark Cathedral, vid Shakespeares Globe, och vid Tate Modern, men Patti-Li vill att vi går ännu lite längre bort, och tar Tower Bridge, den mest kända av alla broar i London.
Eftersom frukost inte ingår på vårt hotell är vi alltid på jakt efter bra frukostställen, så att man slipper slösa bort morgonen med att leta. På New Oxford Street och High Holborn hittar vi flera, kanske inte direkt frukostställen, men intressanta matställen: som My Old Dutch, ett pannkaksställe, eller Pod, som verkar ha en salig blandning på mat: allt från havregrynsgröt till äggröra och soppor och sallader. Båda hamnar på vår lista. Eller, lista och lista: jag har börjat göra så att jag tar ett foto på matställen vi tycker verkar intressanta, och sen, på kvällen, när man går igenom dagens foton, kan man fatta beslut om vad som verkar värt ett besök.
Men det finns ingen risk att man ska behöva gå hungrig: det ligger lunchställen, restauranger och kaféer axel vid axel här. Det är förvånande att dom allihop kan omsätta tillräckligt mycket pengar för att gå runt, men jag antar att all personal i alla de omkringliggande kontorshusen måste äta någonstans.
Solen skiner som om den gör i mitten av Maj i Stockholm, fast det här i London inte ens är påsk. De få träd vi går förbi har bara precis börjat slå ut, men gräset, lite här och var, är grönt. Och överallt, på alla ställen som man med god vilja skulle kunna kallas för ett torg eller en park, även om det så bara är en refug med lite blast och blad, sitter londonbor och lunchar. Wraps, sallader, smörgåsar och sushi lindas fram ur papper, eller plockas upp ur plastförpackningar. Man spetsar med engångsgafflar eller nyper med ätpinnar, småpratar med kollegor eller njuter av ensamheten tillsammans med andra.
Vi går långsamt österut, längs med High Holborn, förbi Bounce, stället där John Jaques III uppfann Ping Pong, 1901, vi tar en tur in på det rödteglade, gotiska Waterhouse Square, som ser ut som om det skulle kunna var ett viktorianskt universitet, men som bara är fyllt av företag, vi och undrar varför inte någon har spelat in en skräckfilm där. Vi går över den rödmålade, utsirade järnbron Holborn Viaduct, med bevingade lejon, fyra skulpturer av Science, Fine Arts, Commerce och Agriculture, och de vackra, vita italienskt gotiska trapphusen med steg ner till Farringdon Street, och vi fortsätter in i vad som kallas The City.
Det var här den ursprungliga staden, Londinium, låg. Vi har undvikit det här området, för enligt våra guideböcker verkar det vara lite som Manhattans Wall Street, men nu, när vi är här, är vi lite förtrollade, och totalt oförberedda. Vi har inte alls läst på om platsen, vi hade bara tänkt gå igenom, men det visar sej lite omöjligt att inte stanna till, ta in, vrida sej, och vända sej, titta upp mot fasader och tak, och ner på trottoarer och torg.
På Paternoster Square, utanför St. Pauls Catherdral, säger plötsligt Patti-Li:
”Du, jag tror inte vi kommer att hinna bort till Tower Bridgen…”
”Okej?” Jag är egentligen ganska lättad, för jag föredrar ett besök på Shakespeares Globe framför ett brobesök. ”Ska vi ta en annan bro? London Bridge?”
London Bridge landar nämligen närmre det område jag är intresserad av.
”Nej, jag tror inte vi hinner till den heller…”
Var är vi? Har vi inte gått och gått och gått, nog borde vi nästan vara där?
Patti-Li fortsätter:
”Det är inte det att vi har bråttom, men vi har typ bara en timme på oss, så jag tror att det blir bäst om vi tar Southwark Bridge.”
Vart har tiden tagit vägen? Hade vi inte nyss nästan en hel halv dag på oss? Finns det inte ens tid till ett litet besök på Tate Modern? Jag menar, bara gå förbi, ta en selfie - vi var här! - och sen skynda vidare?
Jag, som har haft en känsla av att vi stadigt tagit oss österut, pekar åt vad jag tror är söder:
”Måste vi svänga här? Gå ner mot floden?”
”Nej…” Patti-Li dubbelcheckar på kart-appen på sin telefon: ”jag tror att om vi fortsätter på den här gatan, den går liksom söderut."
Jag har en ganska bra orienteringsförmåga, men det förutsätter att saker som verkar vara raka - som gator, fasader och kvarter - också är det. London luras. Vägar vrider sej, väderstreck vänder och man upptäcker ofta att trots att man har gått rakt fram så har man gått i en u-formation, eller en cirkel, och fastän man gått söderut upptäcker man att man är mer norrut än nånsin.
När vi rundar St. Pauls Cathedral frågar jag:
"Var det här hon stod, kärringen, hon med duvorna?"
Patti-Li, som fattar att jag menar den gamla tanten som sjunger Feed The Birds i filmen Mary Poppins, nickar:"
"Ja, det måste det väl vara..."
Trappan är fylld av en massa vilande, solande turister, men förvånansvärt få fåglar.
När vi satt på flygbussen, hemma i Sverige, för några timmar sen, hade jag sagt att det enda jag verkligen visste att jag ville ha, var en trekantsmacka med ägg och vattenkrasse från Pret a Manger, men nu, när vi är här finns det varken plats eller sug: lunchen ligger fortfarande och skumpar runt. Men det finns alltid plats och behov av java: det är elva timmar sen jag stod hemma i mitt kök och drack en kopp. Vi köper varsin svart filterkaffe på Pret a Manger på Cheapside, innan vi svänger in på Queen Street och börjar gå över Themsen.
Southwark Bridge är en mycket tillfredställande bro, speciellt för fotgängare. Den är den minst trafikerade bron i London, för den har bara två, mötande körbanor, men på varje sida, utmärkta i blåmålad asfalt, finns cykelbanor, separerade från bilisterna av en låg trottoarkant.
Bron är egentligen vackrare för dom som inte använder den, för dom som promenerar vid floden, eller tittar från en annan bro: den är byggd av gjutjärnsvalv på granitpelare, målad i koppargrönt med guldgula detaljer, och på nätterna är valven upplysta underifrån.
Men även när man går på den känns den estetiskt ambitiös: gjutjärnsräckena har inlägg av gula genombrutna ovaler, och omkring var tionde meter sticker en grönmålad trearmad utsirad gatlykta upp ur räcket. Det hela verkar vara lite belle epoque, och trots att den byggdes så sent som 1921 känns det som om den är tänkt för hästdragna droskor, och trottoarerna verkar sakna män i höga hattar och kvinnor i s-formande siluetter och långa, svepande kjolar.
Det är tydligen en Mary Poppinsdag, förresten, för här är ännu en referens: Det är från denna bro som familjen tror att mr. Banks har hoppat för att ta livet av sej när han sparkades från banken. Dom har fel: han har inte hoppat, och absolut inte från den här bron.
Den tråkiga London Bridge ligger bara något kvarter bort, och lyckas nästan helt dölja den åtrådda Tower Bridge; bara tornen sticker upp, som två av de högre åkattraktionerna på Gröna Lund. Vi ser The Chard, skyskrapan där vi bytte från tåg till tunnelbana, för bara några timmar sen. Det är svårt att avgöra hur långt bort den är, men det är imponerande att liksom på avstånd kunna se hela byggnaden.
Trots att London är en väldigt gammal stad så verkar den aldrig bli klar: horisonten är taggig av höga byggkranar som sticker upp över hustaken.
Väl på andra sidan tar vi det ganska lugnt: Patti-Li lotsar oss med hjälp av kartfunktionen på sin telefon, jag gör inlägg på min instagram stories, solen står högt, och Sothwark Bridge Street har nästan känslan av en småstadsgata. Den är smal, bitvis lummig och kantad av rödteglade sekelskifteshus, bitvis väldigt modern och gentrifierad. När gatan försvinner in under en sån där inbyggd, bågbyggd järnvägsbro, visar kartfunktionen på Patti-Lis telefon att vi ska vika av till vänster, och gå in i en smal gränd, parallellt med den upphöjda järnvägen.
Det känns som om vi är på någons bakgård, som om vi har irrat oss in på ett förbjudet fabriksområde, som om vi antingen snart kommer att bli arresterade, eller överfallna och rånade.
”Det är såna här skumma gränder som bara dumma turister irrar in på,” säger jag. ”Turister som försvinner, spårlöst…”
Och då, precis, svänger gränden, och det är nästan som om en ridå har dragits upp, eller en port har öppnats: vi har kommit rakt på teatern, 90 grader! Fasaden ligger rakt framför oss, och den snedvända skylten lyser klart och tydligt: Southwark Playhouse.
Detta är vårt tredje besök på den här teatern: första gången vi var här, för snart ett år sen, hade vi upptäckt att en liten teater på ”fel” sida av stan uppförde THE TOXIC AVENGER, en musikal som vi hade sett en väldigt lyckad produktion på New World Stages, off Broadway, några år tidigare. Vi hade inte höga förväntningar, men blev totalknockade. Något halvår senare, nästa Londonresa, besökte vi den igen, nu för att se SIDE SHOW, och även den här gången var vi totalimpade, speciellt när vi förstod att varje produktion hyr in sej, och att det är alltså inte samma konstnärliga team bakom varje produktion.
Det hela huseras i en gammal fabrikslokal: man kommer först in i ett mindre rum, där man har kassa och biljettkontor, men sen kommer man in i en stor, industriell foajé, med hallonröda accentväggar och en stor bar som påminner mer om ett kök i en enklare, spartansk men trendig lunchrestaurang, eller ett café. Spelrummet ligger längre in, i andra änden av byggnaden.
Musiken är skriven av Cy Coleman, Hans första musikal var WILDCAT, följd av LITTLE ME, en musikal byggd på den fiktiva memoaren av den stora stjärnan Belle Poitrine, egentligen författad av Patrick Dennis, mest känd för att ha skrivit Auntie Mame, som också den blev en musikal, och som filmades med en mycket vaselin-grumlig Lucille i huvudrollen. Jag vill inte skryta, men jag har fyra versioner av den här boken, tre i pocket, och en inbunden, alla inköpta på andrahandsaffärer i Sverige. Nästa verk blev hans mest kända: SWEET CHARITY, som jag såg en uppsättning av på Intiman, 2006, med Nanne Grönvall i huvudrollen. THE LIFE, som kom 1997, blev hans sista musikal, även om han fortsatte att komponera musik fram till sin död 2004.
Urproduktionen nominerades till 11 Tony Awards, bland annat Bästa Ljusdesign, Bäste Kostymdesign, Bästa Orkestrering, Bästa Koreografi, Bästa Regi, Bästa Kvinnliga Huvudroll i en musikal, Bästa Text och Musik, Bästa Libretto, och Bästa Musikal. Lillias White vann för Bästa Kvinnliga Biroll I En Musikal, och Chuck Cooper vann över Sam Harris, som också var nominerad i kategorin Bästa Manliga Biroll I En musikal.
Visst är det väl lite anmärkningsvärt att hora är det vanligaste yrket för kvinnor på en musikalscen? Dom dyker upp i LES MISERABLES, MISS SAIGON, JEKYLL AND HYDE, CABARET, BEST LITTLE WHOREHOUSE IN TEXAS, och om man hårddrar: GYPSY, SWEET CHARITY och RENT.
Det handlar om hur det var i området runt Times Square under 80-talet, innan Disney kom till Broadway och rensade upp. Det handlar om horor och hallickar, om langare och lurendrejare. Livet på gatan. Och om drömmen att komma därifrån.
Två parallella berättelser flätas ihop; dels handlar det om den prostituerade Queen, som tillsammans med sin pojkvän och hallick, den missbrukande Fleetwood- en traumatiserad veteran från vietnamskriget - har flytt sitt småstadsliv, och har kommit till stan för att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att kunna starta ett bättre liv, dels handlar det om Mary, en ung kvinna som just stigit av bussen, och som hallickarna försöker locka på avvägar, men som inte alls är så oskyldig som hon ser ut.
Kostymerna känns inte komiskt daterade utan är väl valda i en slags modern referens till sent 70-tal: hotpants, korta kjolar, tajta skinnjackor, glittriga toppar och höga stövlar skulle kunna bäras ute på stan, av personer som inte var rädd för att visa lite hud.
Scenografin är underbart enkel, bord och stolar trollas in av ensemblen, i koreograferade övergångar, och större scenvagnar skjuts in bakifrån av osynliga scentekniker. Musikerna sitter en våning upp, i en slags intäckt utskjutande balkong, maskerad till just en sån där inklädd järnvägsviadukt vi passerade något kvarter från teatern.
Uppsättningen är regisserad av Michael Blakemore, som faktiskt satte upp den tonynominerade urversionen, 1997, och som själv nominerades, och föreställningen är snabb, exakt och bländande, och känns konstant på väg. Scenrummet är inte stort, så skådespelarna står bara några meter bort från publiken, och det är inspirerande att kunna se dom i ögonen och förstå att dom menar allvar. Alla agerar och presterar som om dom var med i en tevetävling, där någon hela tiden måste röstas ut, eller som om själva repetitionsarbetet varit en workshop och det är nu själva uttagningen börjar. Den höga nivån på all talang på scenen är nästan lite omöjlig att förstå. Vi har inget liknande i Sverige: det är som om Alexander Lycke, Sofia Pekkari och James Lund åkte ut till Turteatern i Kärrtorp, för att under en knapp månad spela ANYTHING GOES, TITANIC eller CAROLINE, OR CHANGE.
Så varför gör man det? Jag antar att det handlar både om kärlek till sin konst, och karriärsklättring: man får prova något nytt, och man får visa upp sej. Och, förstås, det hägrar hela tiden en möjlighet till förflyttning, att produktionen, som några få andra, som IN THE HEIGHTS, ska anses vara så lovande, så kommersiellt intressant, och av så hög standarad, att producenter vågar sej på en förflyttning till West End, till det förlovade teaterlandet, till pengar och prestige.
Och den är väl värd en förflyttning, kanske inte nån av de större, klassiska scenerna, men väl till en större lokal, om så bara för att fler personer ska kunna se den, ha chansen att upptäcka den.
Det är en väldigt bra musikal, med ett gäng toppenlåtar, och en intressant, gedigen historia som faktiskt skulle klara av att berättas utan musik, som en pjäs. Historien är vuxen och oromantisk, charmig, rolig och underhållande i sitt krassa berättande. Den ger inte en romantiserad bild av droger och prostitution, men den är heller inte skenheligt moraliserande. Folk har sex för pengar, eller för att det är kul, man tar droger, strippar, stjäl, ljuger, sviker, blåser och mördar, man klär up sej och klär av sej, men ingen av kvinnorna blir någonsin en Fantine, ett offer för männen, utan de är mer en Welma Kelly, eller en Fräulein Kost.
Det är bara ett nummer mot slutet, som känns lite onödigt romantiserat och sockersött, sången My Friend, som sjungs av Queen och Sonja, en äldre prostituerad, när allt är över, och deras vägar skiljs: Queen åker hem och Sonja stannar kvar för ett leva det enda liv hon klarar av, och dom sjunger om att dom ska komma ihåg att dom var varandras vän.
Men jag förstår att den här musikalen inte sätts upp oftare. För den är obekväm: Man måste på något sätt förhålla sej till kvinnor som säljer sina kroppar för pengar, och det är svårt. Det enkla sättet är väl att se dom som offer, som utnyttjade stackare, kontrollerade, dominerade och passiviserade av män. Det krävs en del att se dom ur ett jämlikt perspektiv, som personer som har rätt att göra vad dom vill med sina kroppar.
Kanske hade det varit lättare om det handlat om horor på 1800-talet, eller runt första världskriget, för det finns något skavande med att detta är någorlunda nutida kvinnor, som inte ser sej själva som offer.
Jag har inga moraliskt invändningar vad gäller att köpa eller sälja sex, i teorin. Sex är bara sex, om man inte blandar in känslor, och det skulle kunna fungera som vilken ekonomisk, intim transaktion som helst. Som terapi, healing eller massage, där någon får betalt för att göra något med eller åt någon annan.
Men det är när subjektiva åsikter och känslor kommer in som det blir komplicerat. Jag antar att det egentligen kokar ner till problemet med att kvinnan tar betalt. Om hon bara gillade att ligga med massor av män så antar jag att vi skulle bli tvingade att antingen kalla henne frigjord, jämlik, feminist eller nymfoman, beroende på vad vi har för syn på sex. Vissa skulle säkert lägga in någon slags moralisk syn på det hela, och dölja sej bakom åsikten att hon på något vis tvingats till det hela, genom påtryckningar från ett patriarkiskt samhälle, där hennes egentliga självkänsla är så låg att hon bara får uppmärksamhet genom att göra som mannen vill. Jag tror att många inte inser att dom agerar moraliskt diktatoriskt om dom inte vill tillerkänna henne möjligheten att hon gör det hon gör av egen fri vilja, för att hon vill, utan tvång.
Vad jag absolut älskar med den här musikalen, är att den säger att vi måste respektera varandras livsval. De kanske inte är det bästa, smartaste valen, men alla har rätten att göra dom. Och givetvis pratar jag inte om prostitution nu, inte bara om prostitution, i alla fall. Att erkänna att det du gör är ett eget val ger dej makt, makten att välja. Att skylla dina val på någon annan är att erkänna sej maktlös. För man har alltid ett val. Även om valet är att hoppa från en bro, gå ifrån hus och hem, lämna allt, så är det ett val, en möjlighet. Precis som att stanna också är ett val. Till och med att inte välja är också ett val, som Askungen säger i INTO THE WOODS. Och jag tror att när man erkänner att man själv aktivt gör eller gjort ett val, ju mäktigare blir man, för man inster att det är man själv som styr sitt eget liv.
Vi lämnar teatern, lite omtumlade och tilltufsade. Många tankar snurrar runt, minnesbilder och intryck trängs bakom pannloben, och det finns så mycket nummer att nynna att det som kommer ut är ett slag medley, ett slags best-of: några strofer ur The Oldest Profession slipper ut redan när vi skyndar genom Newington Court, den där gränden bakom tågviadukten. Halvvägs upp i gränden upptäcker vi att vi följs av ett gäng svartklädda ungdomar. Det tar några nervösa steg innan vi inser att det måste vara föreställningens musiker, på matrast mellan föreställningar.
Dom - och vi - har knappt en och en halv timme innan det är dags för nästa föreställning. Dom ska tillbaka upp på hyllan för kvällsföreställningen, och vi ska in till Piccadilly Cirkus för att se THE COMEDY ABOUT A BANK ROBBERY på Criterion Theatre.
Livet går vidare.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
Du vet väl -
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman - och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar
PRIVATE LIVES, ett gästspel av Polar Eclipse Theatre på Teater Playhouse:
För att vara en person som gnäller ganska mycket på att man i Stockholm aldrig sätter upp Joe Orton, Tennessee Williams, Alan Bennett eller Noel Coward, så måste jag erkänna att jag är ganska nonchalant när nån nu äntligen sätter upp något av någon jag vill se. Jag höll nästan på att missa den här uppsättningen, och det var inte för att jag var omedveten om att den var på gång: jag hade bara tankarna någon annanstans.
DRÖMMEN SOM SVANSJÖN, ett genrep, på Kunliga Operan:
Svansjön måste vara för koreografer vad Hamlet är för regissörer. Jag menar, det verkar som var och en måste få göra sin version. Och jag förstår det. Eller, både och, egentligen, om man nu ska prata om dansverket. Musiken är fantastisk. Historien är lite… vankig. En prins som blir förälskad i en sjöfågel?
Låter det intressant? Här är resten:
SVARTA REVOLUTIONÄRER FALLER INTE FRÅN MÅNEN - FRITT EFTER ASSATA SHAKUR på Teater Tribunalen:
Jag är lite trött på att man använder situationen i USA, då och nu, som en slags global sanning. Att påstå att samma sak som händer där händer överallt. Man gör en slags amerikansk generalisering av vårt land, och av alla människor som bor här. Det blir liksom där man bestämmer hur frågor kring hudfärg ska behandlas, och vi andra, vita och svarta svenskar, har bara att rätta oss.
