Musik Elton John, Manus och sångtexter Lee Hall, Regi Ronny Danielsson, Översättning Calle Norlén, Scenografi Julia Przedmojska, Kostym Annsofi Nyberg, Mask Linda Sandberg, Ljusdesign Ellen Ruge, Koreograf Roine Söderlundh, Musikalisk ledare/Kapellmäst. Joakim Hallin, Orkesterarrangemang, Karl-Johan Ankarblom, med Jacob Hermansson, David Fridholm, Carl Sjögren, Uno Elger, Adrian Macéus, Oliver Palm, Jakob Eklund Sara Jangfeldt, Robert Noack, Kajsa Reingardt, Ole Forsberg, Robin Keller, Elisabet Carlsson, Jonas Schlyter, Rebecka Stagh Arve, Naomi Bethke, Levi Blad, Niklas Blomkvist, John Österlund, Valdemar Molino Sanchez, Edward Lundqvist, Grim Lohman, Oliver Lund, Nils Boyer, Jonatan Falk, Lowe Bjurman, Alexander Larsson, Anette Belander, Henric Flodin, Henrik Jansson, Henrik Jessen, Johan Karlsson, Elin Kortesalmi, Fredrik Lexfors, Gustaf Mardelius, Lotte Ohlander, Fredrik Olofsson, Patrik Riber, Andreas Vilsmyr, Marcus Elander, Joakim Jennefors, Jonna Schwertner, Naomi Bethke, Samira Bethke, Julia Bogefors, Melina Couriaut, Filippa Hansson Neitorp, Ebba Hellgren, Vendela Ilves, Maja Jonsson, Cleopatra Josephson, Nikki Lantz, Ida Litzén, Olga Martin Löf, Elma Norberg, Minna Norgren, Olivia Nyström, Isabella Olasson, Ebba Pierrou, Elise Sandborgh, Rebecka Stagh Arve, Felina Tedner, Fanny Trozelli, Alba Wadman, Phillippa Wicknertz, Matilda Wiklund, Molly Wärn, Musiker Joakim Hallin, Patrik Skogh, Elin Andersson, Johan Alenius, Britt Crafoord, Ulric Johansson, Lasse Jonsson, Dan Strömkvist, Daniel B. Palm, Mats Agnelid, Peter Fredman, Staffan Findin, Understudies Ole Forsberg, Elin Kortesalmi, Jonas Schlyter, Anette Belander, Fredrik Lexfors, Johan Karlsson, Fredrik Lexfors, Lotte Ohlander, Johan Karlsson, Molly Wärn

Det finns tre föreställningar du inte får missa i Stockholm, just nu. Det är GLADA ÄNKAN på Operan, BOOK OF MORMORN på Chinateatern, och BILLY ELLIOT på Kulturhuset Stadsteatern.

Det finns säkert andra föreställningar, som kanske är lika bra, men då har jag missat dom.

Det här är fjärde gången jag ser Billy Elliot. Första gången var när filmen kom, nån gång runt millenniet - jag vet, visst känns det som om den kom nån gång på 90-talet? - och jag kommer ihåg att jag tyckte mycket om den. Jag minns att Julie Walters spelade danslärarinnan, och att Adam Cooper, från Matthes Bournes SWAN LAKE, spelade den vuxne Billy, i ett utdrag ur samma balett.

Andra gången var när jag såg BILLY ELLIOT THE MUSICAL, på Victoria Palace, i London, i Januari 2011. Jag och min kompis Patti Li-Leuk var där för att se en himla massa musikaler, och jag minns att jag gillade den, även om upplevelsen överskuggades av END OF THE RAINBOW, en föreställning om Judy Garland, som vi såg senare samma dag. Jag gillade det grova, realistiska, osentimentala, det ”omusikaliska” i föreställningen.

Tredje gången var när jag tre år senare, 2014, såg en direktsändning av londonföreställningen, på Bio Rio, vid Hornstull. Den här gången spelades danslärarinnan av musikalstjärnan Ruthie Henshall, och jag var inte helt såld. Jag saknade nåt brutet, några skavanker och defekter i hennes porträtt av danslärarinnan, som någon som kanske kunde ha blivit någon, men livet kom i vägen. Eller som någon som insett att hon aldrig skulle bli tillräckligt bra för att komma någonstans.

Och nu, för några veckor sen, såg jag den för fjärde gången.

Det är ett publikrep vi har väntat länge på, jag och min kompis Majorka Estate. Och det är en uppsättning, verkar det, som har tagit en evighet på sej att ta sej hit, till Stockholm. Var det tre år sen man för första gången hörde talas om den? Fyra?

Detta är en samproduktion med Malmö Opera, och en version av föreställningen har spelat nere i Malmö under 2016. Några av skådisarna har följt med upp, men de flesta är nya. Jag hade gärna sett Åsa Fång, Marianne Mörck, Lars Väringer och Rasmus Mononen. Å andra sidan får stockholmarna Sara Jangfeldt. Mer om henne senare. Mycket mer om henne senare.

Filmen, som hade premiär 2000, är författaren Lee Halls mest kända verk, för vilket han oscarnominerades. Den regisserades av Stephen Daldry, som också regisserade The Hours, och som tydligen ska regissera filmversionen av Wicked, planerad för 2019.

Han har regisserat flera scenproduktioner, bland andra West Endproduktionen av musikalversionen av Billy Elliot, som spelades mellan 2005 och 2016, och broadwayversionen, som kom 2008 och gick till 2012, och som nominerade för 15 Tony Awards och vann 10: Bästa Musikal, Bästa Text och Musik, Bästa Skådespelare (till tre Billy-killar, vilket är ett rekord, i sej), Bästa Biroll, Bästa Regi, Bästa Koreografin, Bästa Orkestrering, Bästa Scenografi, Bästa Ljusdesign och Bästa Ljuddesign.

Det är 1984, i en hopplös liten stad, lamslagen av en strejk bland gruvarbetarna, eftersom gruvan är den huvudsakliga näringen. Det handlar om elvaårige Billy Elliot, vars mamma har dött, och som bor tillsammans med sin far och sin bror, som båda är gruvarbetare, och sin alzheimerssjuka farmor. Hans pappa skickar honom att träna boxning, men han upptäcker istället balett, något som inte uppskattas därhemma, där ambitionen är att inte ha någon ambition. Man ska jobba i gruvan, supa på puben, och låta livet gå förbi.

En sak som är svår att transponera i skillnaden mellan Sverige och Storbritannien, är klasskillnaden. Billys pappa är en arbetare, hans danslärarinna tillhör medelklassen, och försörjer sej på något som räknas till överklassen. Det finns en motsättning där, som vi inte har i det här landet, där arbetare räknar sej till medelklassen. Visst, en kille som väljer dans kan nog stöta på problem, men symbolen i valet är inte lika tydlig.

Det finns också mycket engelsk närhistoria, som är lite svår att greppa: Margaret Thatcher och gruvarbetarnstrejkerna, till exempel.

I föreställningar regisserade av Ronny Danielsson, har jag börjat förvänta mej kundvagnar, badkar, kylskåp, lastpallar, containrar, klätterställningar och konstnärliga ”grepp”, som att någon smyger runt i ett varghuvud eller som i det här fallet: fjädrar.

Och ärligt talat, jag tycker att kundvagnar och de överdrivna ”greppen” har avtagit under de senare produktionerna. Här stör fjädrarna, och plymerna, som faller ur brev eller flyger i luften, knappt alls. Det känns som om dom mer är där för att man inte ska glömma vem det är som har regisserat föreställningen.

Inte heller scenografin irriterar. I många tidigare uppsättningar har det känts som om personerna på scenen försökt berätta sin historia trots ett väldigt motstånd, eller en direkt opposition, från den fysiska världen.

Här befinner vi oss i en stor gymnastiksal, och motsättningen i scenografin blir bara tydlig när vi ska befinna oss hemma hos Billy, då det förefaller som om familjen bor i något som skulle kunna tillhöra Norma Desmond. Inte heller går det att förminska spelrummet genom ljus, eftersom hemmets olika rum upptar hela scenen. Hallen och köket ligger på scenens vänstra sida, medan trappan upp till Billys rum finns på den högra.

Som vanligt dräller folk runt lite i skymundan, men aldrig i så stor utsträckning att det stör.

Den här produktionen hade varit en omöjlighet bara för några år sen, innan danssskolan BASE23 startade, för det är tack vare den som man har kunnat framställa en hel hord av välutbildade unga dansare, inte bara till billyrollen, utan också till rollen som hans vän Michael, och danslärarinnans dotter, Debbie, förutom alla andra dansande ungar. Ungdomarna alternerar, och jag antar att upplevelsen beror mycket på vem av dom du ser, då alla har olika styrkor: vissa dansar bättre, andra agerar eller sjunger bättre.

Den stora skillnaden mellan den här och de andra produktionerna jag har sett, är att man har ”showat till” några av dansnumren, i alla fall som jag minns dom, och det är varken sämre eller bättre, bara annorlunda. Mer musikal, liksom. Dansnumret Angry Dance, där Billy visar att dans är mer än bara rörelser, upplever jag som svagare, mer ett dansnummer än ett känslomässigt uttryck, men det kan bero på att jag visste vad som skulle komma.

Jag tycker också att männen, pappan och brodern, har en annan inställning till Billys dansande. Där det i tidigare uppsättningar bara tycks ha varit ett litet irritationsmoment i deras liv, i alla fall till en början, förvandlas dom nu - så fort det uppdagas att Billy tagit danslektioner istället för att boxas - till veritabla musikalmonster, med ett enda fokus: att få Billy att sluta dansa. Det gör också att dom framstår som mycket endimensionella, framförallt brodern; där jag förut kunnat ana en viss desperation, spelas han nu som om man vände sej till en publik helt igenom bestående av barn, och att hans roll var tänkt att framstå som helt igenom ond.

Pappan, på något sätt, blir en mycket perifer person, och trots att jag inte ser honom dricka speciellt ofta, får jag en bild av honom som någon som väljer flaskan framför familjen.

Jag har inget emot att en skådespelar glider lite på tonerna, men det är tydligt att sången inte är ett uttryck som Jakob Eklund känner sej bekväm i. Jag kan också känna att han är för ung, som typ, för att spela den livsnedslagne pappan. Det känns nästan som om han bara är tiotalet år för gammal för att kunna spela Billys sure storebror. En man som är nedbruten efter åratal av slit i en gruva, och förkrossad av fruns död, är han inte. Det är nästan lite svårt att förstå att han fortfarande är singel, såhär några år som änkling.

Detta gör att föreställningens centrum skiftar till danslärarinnan, som verkar vara den enda vuxne som ser någorlunda klart på situationen. Vilket för oss över till Sara Jangfeldt, som sen några år tillbaka har seglat upp som en klar favorit vad gäller scenkvinnor, speciellt inom musikalen. Hon har en lite eljest persona, som gör henne väldigt intressant på scenen. Jag skulle vilja se henne gör Eliza, även om jag inte nödvändigtvis vill se MY FAIR LADY. Jag vill se henne göra alla kvinnorna - de flesta i alla fall - i NINE. Jag vill se henne göra Gypsy, i GYPSY, bara för att få se hur hon skulle göra rollen, och Madame Rose, om tiotalet år, när hon blir tillräckligt gammal. Men helst av allt, tror jag, skulle jag vilja se henne göra GREY GARDENS.

Här spelar hon Billys danslärarinna, en rökande, något bedagad, taggig, trött och asförbannad tuffing, lika blasé som en dödstrött sheriff. En slags skadeskjuten Grizabella, en sorts music hall-Fantine.

Eftersom den socialrealistiska delen är teatralt framförd - jag tycker inte det blir riktigt klart vad det är som står på spel vad gäller gruvan, strejken och ”männens” liv - så blir det här, i ”kvinnans” värld, som berättandet känns grundat. Det är den här världen som man vill att vi ska identifiera oss med. Det andra är något som händer därutanför.

Det är mötet mellan Billy och kvinnan som förändrar hans liv, som är kärnan i den här föreställningen, och det är det mötet som gör detta till en mycket, mycket bra föreställning.

Mer hittar du HÄR.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

BANKDIREKTÖR BORKMAN på Kulturhuset Stadsteatern:

"Kostymerna är moderna, och jag hade föredragit att dom istället varit tidstypiska. Det blir - för mej - alltid lite konstigt när man försöker modernisera äldre pjäser, men inte går hela vägen. Ska det vara nutid: släng in mobiltelefoner, facebook, internet, moderna människor, som du och jag. Det blir konstigt med människor i nutida kläder, men föråldrade förutsättningar: När den skrevs var det inte konstigt att en fru bara levde på sin man, idag hör det till ovanligheterna. Då kunde man sympatisera med en kvinna som gift sej med en förmögen man och upptäcker att pengarna gått förlorade. Hon hade ingen utväg.

Idag tänker man: skaffa dej ett jobb, ett liv."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/bankdirektor-borkman-genrep-kulturhuset.html

PETRA MEDE, DEN OFRIVILLIGA DIVAN, på Maxim:

De senaste åren har jag inte tittat på melodifestivalen, speciellt inte den svenska tävligen. Det är nog över tio år sen jag satt ner i en soffa, oståbågar i näven, gin och tonic i glaset, och verkligen kollade in programmet. Jag tänker inte raljera om varför, men det hela känns lite väl som en formel, som något som kopierar något som en gång var unikt. Som en remake på en remake.

Det är därför jag har en lite oklar bild av vem och vad Petra Mede är.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/petra-mede-den-ofrivilliga-divan-maxim.html

Jag har sett BOOK OF MORMON på Chinateatern:

Trots det relativt lilla scenutrymmet lyckas man alltid - med stor hjälp av LED-skärmar - trolla fram en scenografi som håller Broadwaystandard. Jag vet inte hur dom gör det: ena stunden känns scenen översållad av hyddor, skjul och baracker, för att i nästa stund vara helt rensad, utan att jag tycker mej ha sett en enda människa vare sej bära eller putta på något. Det är lite Brynolf & Ljungvarning, ärligt talat.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/book-of-mormon-publikrep-chinateatern.html

MUSIK Lars-Erik Larsson Lelo Nika (trad), ARRANGEMANG INTERFOLIERANDE MUSIK FÖR ORKESTER OCH ACCORDEONSOLIST Jonas Forssell, ORKESTERARRANGEMANG Hans Holewa, TEXT Hjalmar Gullberg, REGI/FILMKONCEPT Malin Stenberg, MUSIKALISK LEDNING Marie Rosenmir, DIRIGENTER Marie Rosenmir Lone Larsen

SCENOGRAFI/LJUS/FILMKONCEPT Hanna Reidmar, FOTO Erik Henriksson, KLIPPARE Isak Lindberg, KOREOGRAFI Örjan Andersson Anders Butta Börjesson, DRAMATURG Magnus Lindman, KORMÄSTARE Lone Larsen, RECITATÖRER Astrid Assefa Björn Kjellman Lill Lindfors, ACCORDEONSOLIST Lelo Nika Lelo Nika Jr, SÅNGSOLISTER Shadi Ali Sanna Gibbs, VOKALENSEMBLE Shadi Ali Anders Butta Börjesson Heddie Färdig Sanna Gibbs Ulrika Skarby Jesper Säll Janna Vettergren Martin Åsander, EU-MEDBORGARE: Casandra Caldararu Cristian Caldararu Grafian Caldararu Irina Caldararu Maria Caldararu Ferdinand Ciuraru Grafian Ciuraru Papusa Ciuraru Valodea Ciurau Zinica Ciuraru Eleonora Argentina Florea Iosif Florea Georgeta Haica Simona Haica Sofia Haica Denisa Măcău Ioan Măcău Liliana Măcău Marcel Măcău Retuta Maruntelu Stefan Maruntelu Ioan Pruiu, KÖRER Botkyrka kammarkör Kammarkören Non Silentium S:t Tomas Kammarkör Södertälje Kammarkör, ORKESTERARRANGEMANG Folkoperans orkester

So quit singing about it and do it

How ready and psyched are we

And life is about to change for you

And life is about to change for me

And life is about to change for you and me

But me mostly

And there's no limit to

What we can do

Me and you

But mostly me

You and Me (But Mostly Me)

ur BOOK OF MORMON

text och musik:

Trey Parker,

Robert Lopez,

Matt Stone,

Tidigare på dagen, innan mitt boxningspass, träffar jag en kompis i omklädningsrummet. Vi har inte setts på länge, men han läser min blogg, och vi börjar prata teater medan han klär på sej, och jag klär av mej. Han har slutat gå på teater, berättar han. Till saken kanske hör att min kompis har en afro-amerikansk pappa.

”Allt har blivit så politiskt korrekt att ingen längre vågar provocera. Dramatiken har blivit ointressant. Istället för att tänja på gränserna så har man självmant tagit ett steg tillbaka, blivit slätstrukna; man är så rädd att förolämpa någon att man inte vågar säga någonting. Det politiskt korrekta håller på att göra oss osynliga.”

Innan vi skiljs rekommenderar jag honom att gå och se BOOK OF MORMON, på Chinateatern.

Två timmar senare, när jag sitter i Folkoperans salong, önskar jag att han hade följt med mej på det här genrepet.

För det här är väldigt, väldigt provocerande.

Min utbildning, eller allmänbildning, har oändliga hål. Det här verket är ett av dom. Jag hade, vad jag vet, aldrig hört den här lyriska, tonsatta sviten, än mindre hört talas om det. Om sanningen ska fram var jag till och med lite osäker på vem Hjalmar Gullberg är. Och Lars-Erik Larsson hade lika gärna kunnat vara en möbelsnickare eller gouachemålare, vad mej anbelangar.

Givetvis har jag läst på sen dess.

Hjalmar Gullberg föddes 1898, och dränkte sej 1961. Han led av nervsjukdomen myasthenia gravis, som gör att muskelstyrkan avtar, och hans föräldrar, som var ogifta, lämnade bort honom till en fosterfamilj, som verkar ha gjort ett superjobb: han blev både chef för radioteatern och ledmot av Svenska Akademien, författare och översättare.

Dikten Förklädd Gud, publicerades 1933, i diktsamlingen Kärlek i Tjugonde Seklet, och tar avstamp i myten om guden Apollon, ljusets och konsternas gud, som i Euripides drama ALKESTIS dömdes att i ett år jobba som dräng åt en jordisk kung.

Lars-Erik Larsson föddes 1908, dog 1986, och var en tonsättare som skrev orkesterverk, kammarmusik, romanser, filmmusik och några schlagermelodier.

Förklädd Gudär hans mest kända verk.

Jag vill börja med att säga att jag förstår att Folkoperan, och regissören, menar väl. Föreställningen jag såg var ett genrep, och kanske blev något fel i aktörerans inställning till ämnet, och till oss i publiken.

För ganska många år sen - men inte så många som man skulle vilja önska - var jag på en tillställning där en äldre kvinnlig gäst, högt och inför alla, förkunnade något som jag hoppas att vi andra redan visste: att dom var precis som vi, innerst inne. Hon hade lärt sej det, några dagar tidigare, när en ”kinesisk kvinna” - vi förstod senare att hon var ifrån Thailand - som bodde i hennes trappuppgång, hade bjudit henne på hembakat:

”Ni förstår, hon hade bakat kanelbullar, och som smakade precis som om vilken svensk som helst hade gjort dom!”

Hon tog detta som ett bevis på att ”dom” ville lära sej, ville bli som ”vi”, ville blir ”svenska”.

På detta skålade vi, för medmänskligheten, enigheten, och - vissa av oss i alla fall - för den gränslösa dumheten.

Den här produktionen känns lite som något som den kvinnliga gästen skulle kunnat regissera; den goda viljan finns där, blandad med vad jag uppfattar som en slags självgod nedlåtenhet. Utgångspunkten tycks vara en privilegierad, svensk, välutbildad medelklasspersons. Någon som mår bra av att tycka synd om andra.

Ganska snart utkristalliserar sej vem som är vad på scenen: kören, solisterna, recitatörerna, och romerna. I programmet och på hemsidan kallas dom EU-medborgare. Har det plötsligt blivit fult att säga romer? Eller säger man EU-medborgare för att verkligen poängterar att dom har rätt att vara här, i vårt land, inom EU, och i så fall, är inte det att slå in en öppen dörr? Det sitter väl ingen i den här publiken som tror något annat?

Det är fascinerande hur många sceniska produktioner och teaterhus som tror att sverigedemokrater, rasister och främlingsfiender har råkat irrar sej in i deras salonger. Visst, såna människor går säkert på teater, då och då, men jag tror inte att dom vallfärdar till den här typen av uppsättningar.

Vilket gör att vi, vi som faktiskt sitter där, och som liksom redan står på uppsättningen sida, blir lite dumförklarade. Vi får liksom agera ställföreträdande fiender, eftersom många av produktionerna uteslutande vänder sej mot världen därute, istället för att visa problematiken däruppe.

Det känns ibland som om man är mer intresserad av att visa hur god man är, hur rättfärdig man är, än att försöka lösa problemet. Eller, problem kanske man inte ska säga. Konflikt?

Det börjar med att två kvinnor kommer in på scenen: en svartklädd, och en som jag först tror ska föreställa, men sen inser är en romsk kvinna. Dom korsar scenen, går fram till varandra, och byter skor.

Lite väl övertydligt, tänker jag: att gå i någon annans skor. Man använder greppen flera gånger under kvällen; någon tar av sej ett par skor, någon annan tar på sej dom.

I Budapest, på Pest-sidan, inte långt från Parlamentsbyggnaden, vid Donaus kaj, står 60 par skor av järn, ett konstverk skapat av Gyula Pauer till minne av de 800 judar som sköts av fascisterna under andra världskriget. Varje par skor är tidstypiska och högst personliga. Ägarna ombads stiga ur sina skor, innan dom sköts, föll i vattnet och deras lik fördes bort av floden.

Jag var där för några år sen, och det är dit mina tankar går, när jag ser personer ta av sej skor på scenen. Jag vet att man gärna drar paralleller mellan pogromerna under andra världskriget och hur EU-medborgare behandlas idag, men det känns som om det är ett simplicerat grepp.

Efter föreställningen känner jag mej ganska skyldig, som om jag oavsiktligen utnyttjat någon. Vilket jag på sätt och vis hade.

Det finns en film där en man tror att en kvinna är intresserad av honom, men efter samlaget visar det sej att hon är prostituerad. Och han är en bra man. Inte attraktiv, men en sån som aldrig skulle gå till en prostituerad. Jag känner mej lite som honom.

På scenen på Folkoperan finns en filmduk, där man under föreställningen visar filmade intervjuer av EU-medborgarna. Dom pratar som sin ungdom, sina husdjur, kärlek, lite allt möjligt, för att visa hur mycket som du och jag dom är.

I en filmad intervju berättar en kvinna att hon inte har sett sina barn på ett år, men att hon måste göra det här. Jag antar att hon inte menar den här scenproduktionen, utan att sitta utanför nån mataffär och tigga, i ett land långt borta från sina barn. Samma kvinna sitter uppe på scenen och ser sej själv på duken. Också hon gråter.

Jag sitter och ser på kvinnan som gråter, och en massa tankar snurrar runt: Vad är det man vill säga? Att det är synd om dom?

Hur mycket har den här produktionen har kostat, undrar jag, och hur länge hade dessa människor kunnat ha varit hemma hos sina familjer, om man istället för att visa upp dom på scenen istället låtit dom åka hem. Ett år? Några månader? Två år, om dom verkligen snålade?

På något sätt blir det som om jag tvingar dom att vara här, för att jag ska kunna sitta och tycka synd om dom, för att dom måste vara här, och inte där, hemma.

Vad gör hon och dom andra, sen, när produktionen är över? Ut på gatan igen?

Jag tänker också på Minik, en sjuårig inuitpojke som 1897, tillsammans med sin familj hämtades från Grönland och för att bo och visas upp i American Museum of Natural History. Det låter drastiskt, men jag tycker det finns något nedlåtande i att visa upp utsatta människor, att inte låta dom berätta sin historia, utan som exempel i en annan historia man vill berätta.

Den stora behållningen var Lelo Nika, en romsk dragspelare som bor i Danmark, och är tvåfaldig världsmästare i dragspel. Han uppvisas inte som ett offer, som någon vi ska ömka.

Det här verket skrev ursprungligen för en radiopublik, och kanske hade det varit bättre, om produktionen hade försök locka in mej, istället för att låta musiken vara något som hände i bakgrunden, för, en tråkig sak som slår mej först några dagar senare, är att jag inte fick någon som helst uppfattning av verket man framförde. Varken Gullbergs texter eller musiken man spelade. Jag hade bara tittat på det man skrev mej på näsan.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

BILLY ELLIOT på Kulturhuset Stadsteatern:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/billy-elliot-publikrep-kulturhuset.html

BANKDIREKTÖR BORKMAN på Kulturhuset Stadsteatern:

Idag tänker man: skaffa dej ett jobb, ett liv."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/bankdirektor-borkman-genrep-kulturhuset.html

PETRA MEDE, DEN OFRIVILLIGA DIVAN, på Maxim:

Det är därför jag har en lite oklar bild av vem och vad Petra Mede är.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/petra-mede-den-ofrivilliga-divan-maxim.html

- premiären av Operahögskolans uppsättning av ALBERT HERRING AV B.BRITTEN OCH E.CROZIER.

Det är för mej en helt okänd opera, så jag kommer att tillbringa merparten av den här dagen med att plugga verket.

Mer HÄR

- Dan Turdéns slutproduktion på Operahögskolan av Benjamin Brittens ALBERT HERRING. Dom har en kort spelperiod, så det gäller att passa på. Ett kåseri kommer snart.

Operahögskolans examensproduktion 2017

Torsdag 9 mars kl. 19.00 Premiär (lag Pears)
Fredag 10 mars kl. 19.00 Föreställning (lag Britten)
Lördag 11 mars kl. 16.00 Föreställning (lag Pears)

Dirigent: Per Borin
Regi: Dan Turdén

Lag Britten

Lady Billows: Ann-Louice Lögdlund (gäst)
Florence Pike: Kajsa Palmér
Mrs Wordsworth: Lydia Kjellberg
Mr Gedge: Martin Hedström
Mr Upfold: William Davis Lind
Superintendent Budd: Erik Rosenius
Sid: Arash Azarbad
Albert Herring: Ole Aleksander Bang
Nancy: Karin Osbeck
Mrs Herring: Ulrika Tenstam (gäst)
Emmie: Therese Andersson
Cis: Annika Sandberg
Harry: Tessan-Maria Lehmussaari

Lag Pears

Lady Billows: Åsa Jäger (gäst)
Florence Pike: Hanna Leonora Hollesen
Mrs Wordsworth: Saara Annikki Rauvala
Mr Gedge: Joris Grouwels
Mr Upfold: William Davis Lind
Superintendent Budd: Philip Björkqvist
Sid: Ludvig Wallmark-Ryberg
Albert Herring: Nils Hübinette
Nancy: Karin Osbeck
Mrs Herring: Ulrika Tenstam (gäst)
Emmie: Therese Andersson
Cis. Annika Sandberg
Harry: Tessan-M Lehmussaari

Mer HÄR

Dancing in the dark Till the tune ends,

We're dancing in the dark and it soon ends,

We're waltzing in the wonder of why we're here,

Time hurries by, we're here and gone;

Dancing in the Dark

Musik: Arthur Schwartz

text: Howard Dietz

Det går knappt att jämföra hur få vi är det här genrepet, gentemot hur många vi var på ett annat genrep, för några veckor sen. Då var det opera, nu är det dans. Då fick jag en plats långt uppe på tredje raden, nu sitter jag i mitten på andra bänkraden.

Ingen sitter framför mej. Bakom mej sitter unga människor. Danselever, tror jag. Nej, jag är säker: det är danselever. Jag gillar danselever. Om jag fick bestämma skulle alla vara danselever. Vad jag menar är att alla, i alla skolor, skulle undervisas i dans.

Man har varnat för att det ska bli hög volym, härinne, och ute i foajén såg jag någon som delade ut såna där saker man kan stoppa i öronen. Kallas det hörselskydd? Det låter mer som såna där kåpor man har över öronen när man hackar upp en gata.

De l’origine, KOREOGRAFI Olivier Dubois, LJUDDESIGN François Caffenne, LJUS Emmanuel Gary, med Clyde Emmanuel Archer, Sarah-Jane Brodbeck, Frida Hambraeus, Daria Ivanova, Dawid Kupinski, Nacho Lopez, Ross Martinson, Johnny McMillan, Daniel Norgren-Jensen, Emily Slawski, Lea Elizabeth Ved, Amanda Åkesson, AdiLiJiang Abudureheman

Den första koreografin är mörk, och den blir inte mycket ljusare. Jag menar inte att det råder lite skumrask på scenen: det är sådär mörkt att du inte är säker på att du ser vad du tror att du ser. Volymen är - som utlovat - hög, dunkande, och för mej i alla fall, ganska irriterande. Två personer i leopardmönstrade kroppstrumpor som också täcker in deras ansikte och huvud, rör sej i en värld där man har täck operans stora scen med människostora dockor sydda i svart tyg.

Det blir tröttsamt ganska fort. Mycket av min ennui kommer av att jag inte ser, men en stor del har att göra med musiken. Eller, man kanske ska säga ljudet.

I teveserien The Unbreakable Kimmie Schmidt säger huvudrollsinnehavarinnan:

“I learned a long time ago that a person can stand just about anything for 10 seconds, then you just start on a new 10 seconds. All you’ve got to do is take it 10 seconds at a time.”

Så det är det jag sysslar med, under en stor del av det här stycket. Jag sitter i mörket och hoppas på att inte utveckla tinnitus.

Tio sekunder går.

Baserad på olika bulor på de två dansarnas kroppar listar jag så småningom ut att det rör sej om en man och en kvinna, och jag funderar lite på om jag tror att det är en man eller en kvinna som har regisserat. Det känns ganska konservativt att - trots att man måste anstränga sej för att inte ge dansarna några personligheter - det är en man och en kvinna som dansar. Jag menar, du ser knappt vem som är vad, men det verkar ändå viktigt att det är en man och en kvinna. Inte två män. Inte två kvinnor. Eller är jag petig?

Tio sekunder går.

Manskroppen håller hela tiden på och lyfter kvinnokroppen. Inte lyfter upp, utan bara lyfter, och släpper ner, känns det som. Om det är en kvinna som har koreograferat, tänker jag, så skulle detta kunna tyda på att hon anser att mannens uppgift är att lyfta, beundra, upphöja, pidestalisera, kvinnan. Öppna dörrar, släppa fram, släppa in, ta hänsyn. Vara en gentleman. Det är kvinnans rättighet att bli lyft.

Tio sekunder går.

Givetvis gäller samma sak om det är en man som har koreograferat, det är bara emfasen som förflyttas. Jag menar, har du tänkt på att om en man säger att en kvinna ska vara ”kvinnlig”, du vet klänning, läppstift, klackar, Audrey Hepburn, Marilyn Monroe, då kan man överväga om han inte är lite av en skitstövel. Men om samma man byter kön, för att han vill vara ”kvinnlig”, du vet klänning, läppstift, klackar, Audrey Hepburn, Marilyn Monroe, då kan man liksom inte säga något.

Tio sekunder går.

För några år sen såg jag ett rep på rotundan, som golvade mej. Sen såg jag en föreställning av samma stycke, och var inte golvad alls, för man hade dragit ner ljuset så till den grad att allt det jag älskade liksom försvann i ett skumraskigt töcken. Jag är ganska säker på att detta dunkla stycke måste ha samma koreograf. BILL, hette stycket, och det var tack vare den förställningen - och några lågupplysta föreställningar på Dansens Hus - som jag skaffade mej glasögon, fast jag egentligen inte behöver. Men jag ser bättre, med glasögon, när folk envisas med att släcka ner.

Tio sekunder går.

”Är det slut?” undrar en av eleverna bakom mej, när första delen är över. Han menar ifall hela verket är över, och vi ska gå hem, men jag funderar lite på hur man vet när man ska avsluta ett verk som inte har någon dramaturgi. Jag menar, det enda som hände i verket vi just sett, var att det kom in fler likadant klädda personer i slutet. När musiken inte har en utveckling, och dansen liksom lullar på, vad är det då som gör att man håller på i en halvtimme, en timme, istället för i en kvart? Tiden i sej? Man har utlovat en viss tid av underhållning?

I pausen mellan styckena sitter jag och tjuvlyssnar på elevernas samtal:

”Hur målade dom taket?” undrade någon.

”Ja,” svarade nån annan, som tror sej veta, ”dom måste nog ha klättrar upp dit…”

”Usch.”

”Låg dom ner, tror du, eller stod dom upp?”

”Dom måste ha fått ont i nacken…”

Nån annan vet lite om operans interiör, och pekar på personen som håller upp en ritning över operan.

”Det där som han håller är kartan över operan.”

Nån annan pekar på ett av oxögonen uppe under taket:

”Vad hade dom i dom där hålen innan dom hade elektriskt ljus?”

Jag inser att jag har slutat räkna tiden i tio sekunder i taget.

Half Life, KOREOGRAFI, SCENOGRAFI, KOSTYM/MASK Sharon Eyal, KOREOGRAFI Gai Behar, LJUDDESIGN Ori Lichtik, LJUS Alon Cohen, med Jonna Savioja och Gunnlaugur Emilsson.

”Ånej, tänkte jag,” när andra delen började, och samma slags dunkande musik satte igång, ”inte mer av samma sak!”

Men det bara verkade så, till en början. Det första stycket hade liksom försatt mej i ett slags katatoniskt tillstånd, så det tog en lite stund att gräva mej upp.

En av de första gångerna jag började undra hur det stod till med min sexualitet var när jag var någon gång när jag gick i lågstadiet, och dom visade balett på teven. Jag hade säkert sett det förut, det var inte en helt obekant konstform, men nu verkligen tittade jag. En man - som jag senare förstod var Nurejev - trippade, hoppade och snurrade runt i vita nylonstrumpor, såna som mamma hade. Han hade nån slags gammaldags jacka på överkroppen - en sån som prinsar har - men det verkade inte som om han hade tappat bort sina byxor. Eller, han verkade inte leta efter dom i alla fall. Han hade en jättebullig rumpa, lite som en häst, och en nästan lika stor bula där framme. Jag tyckte det var ganska pinsamt, för honom, att alla på teatern, och alla som tittade på teven, kunde se hans bula, och att någon borde säga till honom.

Men det var något som lockade, och som fick mej att ligga var framför teven.

Några år senare, 1981, stod jag inne på teveavdelningen på Epa eller Domus i Kalmar, och jag var helt förtrollad. Duran Durans video Girls On Film hade precis flimrat förbi på MTV, och i den hade man klart och tydligt kunnat se en svart kille som hade ett par kalsonger som inte täckte rumpan: han hade bara en tygbit mellan skinkorna, som ett litet snöre. Han föreställer en svart hingst, och en vit, vitklädd cowboykvinna rider på hans rygg, och i nästa klipp tvättar honom. Han står framåtlutad, och är fotograferad bakifrån, och vattnet rinner över rumpan.

Det var det snuskigaste jag någonsin sett.

Nu, när jag Youtubar klippet, ser jag att det finns bra mycket fler nakna kvinnokroppar: baddräkter med string, kvinnliga sumobrottare, babydollnättlinneklädda flickor som sitter på olja pålar och slåss med kuddar - men det var något jag inte alls hade tagit in.

Vad jag vill säga, är att jag har ett mångårigt intresse av dans, och en väl grundad uppskattning av den manliga kroppen.

Trots det tycker jag det är lite konstigt, sättet som man valt att klä dansarna i det här verket: Alla har hudfärgade kläder: männen har bara en slags dansar-suspensoarer - Duran Duran-kalsonger! - och en slags avklippt, tajt, flortunn topp.

Kvinnorna, å andra sidan, har vad jag tror är en slag gymnastikdräkt, du vet en sån dom har på sej i olympiska spelen: rejäl underdel, högt skuren i halsen, och långärmad.

Jag menar, jag klagar inte. Det är ett väldigt sexigt stycke, och jag är nästan säker på att det inte är koreograferat av en straight man.

När jag kommer hem kollar jag upp koreograferna. Sharon Eyal - det var hon som regisserade BILL - och Olivier Dubois. Tänk att kunde känna igen hennes koreografi i det första verket? Eller, om sanningen ska fram, det var mest hennes irriterande brist på ljus som fick mej att tro att det nog var hon som varit framme och dragit ner lumen. Eller säger man luxen?

Det är något lite… vagt, det här med namn på koreografiska verk. Lite som tavlor eller foton, som ibland bara får nummer, som om bildkonstnären inte har haft tid att tänka efter vad objektet föreställer, eller vad det är man vill förmedla. I dans är det inte riktigt lika illa, men om du hade kommit fram till mej, när jag efter föreställningen satt på en parkbänk i vårsolen på Norrbron och käkade en medhavd bagel, och du hade frågat med vad verken jag just hade sett hette, så hade jag inte haft en aning. Du hade kunnat hota med att putta mej i vattnet, eller sno min macka, jag hade antagligen bara börjat gissa, vilt:

Lapsang Souchong, Interdit, If And When, Human Waste eller River Of No Return, alla hade varit en lika god gissning.

Inte ens nu, efter att ha skrivit och kopierat och klistrat in titlarna ett antal gånger, skulle jag faktiskt kunna säga det. Okej, jag får kolla.

Jag har kollat. Den ena heter De L’origine, vilket jag med min gymnasiefranska tolkar som att betyda Ursprunget, eller Början. Och Google Translate håller med: Ursprunget.

Den andra heter Half Life. Jag tolkar det som att vara halvt vid liv, som att inte leva fullt ut, som att nästan leva, som i uttrycket: I’m half a man. Bara en del, inte en hel. Google säger något annat. Halveringstid. Är det något sportligt? Nej, det är halvtid jag tänker på. Jag googlar. Det betyder den tid det tar för radioaktiva strålningen från en viss isotop att halveras. Var det detta som koreografen menade?

Och nu till det intressanta: jag vet inte vilket verk som hette vad. Det första, den med de två dansarna i leopardmönstrade kroppsstrumpor, den hette nog L’origine, Ursprunget, en man och en kvinna i en slags början efter ett slags slut. Men den skulle lika gärna kunna heta Half Life; dom lever liksom inte fullt ut, eller, dom är en slags blandning av människa och djur, hälften av båda.

Men den andra koreografin, den som jag tyckte var avsevärt mer intressant, skulle också kunna heta L’Origine, alla är mer eller mindre nakna. Men den skulle lika gärna heta Half Life. Varför inte?

Det är inte förrän någon vecka senare, som jag upptäcker mitt misstag, och det är bara av en tillfällighet; Av de två koreograferna är Sharong Eyal det stora namnet, så hon står först på affischen, men hennes verk ligger sist. Hon är alltså inte ansvarig för leoparderna i skumrasket.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

FÖRKLÄDD GUD, på Folkoperan:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/forkladd-gud-publikrep-folkoperan.html

BILLY ELLIOT på Kulturhuset Stadsteatern:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/billy-elliot-publikrep-kulturhuset.html

BANKDIREKTÖR BORKMAN på Kulturhuset Stadsteatern:

Idag tänker man: skaffa dej ett jobb, ett liv."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/02/bankdirektor-borkman-genrep-kulturhuset.html

The point is that things aren’t beautiful all on their own

Beautiful comes from reflection

Beautiful takes a person who makes a connection

You know what I mean?

For beautiful to happen, the beautiful has got to be seen

Beautiful ur ORDINARY DAYS, av Adam Gwon.

Efter en ganska håglös teaterhöst, med några få totala toppar, men många grumliga bottennapp, och en lite vag vinter, är våren här, har jag bestämt. BOOK OF MORMON och GLADA ÄNKAN har lyft mitt humör. Snön får falla, vinden vina; jag har hängt in min tensonparkas längst in i garderoben, och har flyttat fram något mindre arktiska ytterplagg, och nu ser jag fram emot en frodig teatervår, de sista sprittande månaderna, innan sommartorkan tar vid. Jag menar, Kulturamas Vuxenutbildningen för Musikalartister har sin årliga vårkonstert, och det, lika säkert som krokusar och snödroppar, är ett tydligt vårtecken.

Vanligtvis brukar jag ha sällskap när jag kommer hit. Några gånger har min kompis Patti-Li Leuk hängt på, men oftast är det Malvolio Morrhår och jag som sitter här, vid borden längst fram vid scenen, på Kulturamas Café. Nu är jag ensam. Jag har köpt en kaffe och en guacamolemacka, och tillbringar en hel del tid på instagram, i vänta på att det ska börja. Det är inte det att jag har något emot att vara ensam, men det känns lite som om jag är den enda som i publiken som inte går på skolan. Det känns både lite nördigt - som bäst - och lite som om jag är någon slags skum gubbe som irrat mej in på skolgården. Jag försöker se fryntlig ut, och undviker ögonkontakt.

Det brukar vara ganska många låtar jag inte känner till, eller inte känner igen, i den är årliga konserten, men den här gången kände jag igen varenda en, även om några tog lite tid att placera vissa. Och det är ingen dålig sak, det här att jag kände igen dom; det var inte som om man sjöng Memory, ur CATS, Send in the Clowns, ur A LITTLE NIGHT MUSIC, eller något ur FANTOMEN.

Varje år sätter Kulturamas Musikalartistutbilning upp en musikal, och det är något som jag alltid ser fram emot, för dom lyckas alltid nosa fram något som jag varken har sett någon annanstans, eller troligtvis kommer att få se någon annan gång.

Tidigare har man satt upp HEATHERS, SÅNGER TILL EN NY VÄRLD, PIPPIN, CARRIE, BAD GIRLS och KVINNOR PÅ GRÄNSEN TILL NERVSAMMANBROTT, bland andra, men det här året har dom lyckats nosa reda på något helt underbart: Musikalen SMILE. Det är inte det att jag vill skryta, men jag känner till en hel del om musikaler, inte lika mycket som några av mina vänner, men mer än många, och jag hade aldrig hört talas om den här.

Och givetvis öppnar man med ett slags ensemblenummer, En Helt Vanlig Tjej, ur SMILE.

Man bjuder på allt möjligt musikaliskt: lite old-school-sånger: som Broadway Baby, ur Stephen Sondheims FOLLIES, en musikal som jag har sett så många bootlegs av att jag minns det som att jag sett den, vilket jag inte har, och I Could Have Danced All Night, ur MY FAIR LADY.

Man sjunger sånger som gick på Broadway 2005: Here I am, ur DIRTY ROTTEN SCOUNDRELS, av David Yazbek, och I’m Here ur THE COLOR PURPLE av Stephen Bray, Brenda Russell och Allee Willis, och sånger som jag har sett i elevuppspel, som Another Night at Darryls, ur WITCHES OF EASTWICK, av Dana P. Rowe Lyrics och John Dempsey, en musikal som jag såg för några år sen på St: Eriks Gymansium, och Lifeboat ur HEATHERS, av Laurence O’Keefe och Kevin Murphy, som var Kulturamas förra musikalval.

Vi bjuds på Breathe ur IN THE HEIGHTS, av Lin Manuel Miranda, som jag såg en superduperföreställning av för snart ett år sen, på Kings Cross Theatre, i London. Jag har också hört Mercedesz Csampai sjunga denna sång en gång, på Club Corner of the Sky. Det är inte skryt, men det är väl värt att notera.

Det finns musikaler som jag kan bli lite förundrar över att ingen sätter upp: dom verkar vara enkla, rent sceniskt, har få roller, och känns viktiga. Vi får höra Father To Son ur FALSETTOS, av James Lapine och William Finn, Before it’s Over från DOGFIGHT, av Benj Pasek och Justin Paul, och Don’t Wanna Be Here ur en personlig favorit: ORDINARY DAYS, av Adam Gwon.

Vad jag älskar med att titta på elevuppspel, är att det aldrig blir lika viktigt igen. Många av eleverna kanske kommer att bli bättre, fortsätta utvecklas, några kanske redan är så bra som dom någonsin kan bli, andra kanske lägger av efter den här utbildningen, men just nu är detta det viktigaste som finns i deras liv. All fokus ligger på den här korta stunden, de här minuterna på scenen.

Jag skulle nästan kunna tänka mej att ifall brandlarmet gick och alla måste ut, så skulle dom fråga hur långt branden har hunnit, och om man inte hinner framföra de kvarvarande låtarna, för det skulle gå ganska fort, och man lovar att sluta, om och när det blir för varmt.

Alla är estradvana, har teknik och en scenisk säkerhet, men det intressanta är vad som skiljer dom; vissa upptäcker plötsligt - och vi som är där får det underbara nöjet att uppleva det - att dom kan flyga, att vingarna bär; andra märker att det kanske inte går precis som dom hade tänkt sej. Vissa upplever mer än dom hade hoppats på, eller ens förväntat sej, andra lär sej att verkligheten inte är som den förväntade fantasin. Några fokuserar på sjungandet, att ta rätt toner, med rätt teknik, och sätter inte mycket vikt vid texten. Andra är där i känslan, i berättandet, men skvalpar liksom runt lite i det musikaliska.

Och några få lyckas uppträda i 4D, den där extra dimensionen då tiden står still, och berättandet blir större än här och nu, då det känns riktigt, viktigt och verkligt.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

HALF LIFE och De L’ORIGINALE, på Kungliga Operan:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/half-life-och-de-loriginale-genrep.html

FÖRKLÄDD GUD, på Folkoperan:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/forkladd-gud-publikrep-folkoperan.html

BILLY ELLIOT på Kulturhuset Stadsteatern:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/billy-elliot-publikrep-kulturhuset.html

Dirigent: Per Borin, Regi: Dan Turdén, Lag Britten, Lady Billows: Ann-Louice Lögdlund (gäst), Florence Pike: Kajsa Palmér , Mrs Wordsworth: Lydia Kjellberg, Mr Gedge: Martin Hedström, Mr Upfold: William Davis Lind, Superintendent Budd: Erik Rosenius , Albert Herring: Ole Aleksander Bang, Nancy: Karin Osbeck, Mrs Herring: Ulrika Tenstam (gäst), Emmie: Therese Andersson, Cis: Annika Sandberg, Harry: Tessan-Maria Lehmussaari, Lag Pears, Lady Billows: Åsa Jäger (gäst), Florence Pike: Hanna Leonora Hollesen, Mrs Wordsworth: Saara Annikki Rauvala, Mr Gedge: Joris Grouwels, Mr Upfold: William Davis Lind, Superintendent Budd: Philip Björkqvist, Sid: Ludvig Wallmark-Ryberg, Albert Herring: Nils Hübinette, Nancy: Karin Osbeck, Mrs Herring: Ulrika Tenstam (gäst), Emmie: Therese Andersson, Cis. Annika Sandberg, Harry: Tessan-M Lehmussaari

Jag är inte speciellt galen i den nyskrivna dramatiken. Visst, jag generaliserar, men det verkar som om pendeln slagit över: förr fick vi väldigt sällan se något nyskrivet, om det inte var något av de redan erkända, etablerade jättarna, det var mest de gamla gubbarna, de sedan länge döda, som visades upp. Nu verkar det som om man anser att endast det nyskrivna som är visningsvärt. Och visst verkar det som om man tycker att det är tematiken som är det viktiga, och inte själva den dramatiska konstruktionen? Man har liksom något att säga, men vet inte riktigt hur man ska säga det?

Om de gamla dramatikerna kan man också säga att dom har visat sej tåla tidens test. Dom har blivit klassiker, medan moderna dramatiker bara verkar skriva för stunden. Inget fel i det, förstås, men det kan bli lite väl tramsigt ibland.

Jag undrar, förresten, hur många gamla pjäser som nästan var bra, du vet, som hade behövt en workshop, strykningar och omstruktureringar, för att bli en av klassikerna?

Speciellt när det gäller själva bloggandet så är det de etablerade verken som är mer intressanta att skriva om. Det finns mer fakta att gräva fram, mer historia att läsa, fler produktioner att jämföra. Själva uppsättningarna kanske inte alltid är fenomenala, men det går nästan alltid att gräva fram något intressant.

Så det var lite som att bli inlåst i en gottkiosk när jag upptäckte Benjamin Britten. Och det var inte så att jag var ute i god tid: samma dag som jag skulle gå på den här föreställningen satte jag mej ner vid min mac och tänker att jag skulle ta och kolla upp vad det här nu var för en snubbe.

Jag bildligen sögs in i datorn och ut på internet: Wikipedia, Youtube, hemsidor och musikarkiv flimrade förbi. Jag var Alice, på väg ner i Underlandet, och fakta, fiktion, filmer och filharmoni fladdrade förbi där jag föll, handlöst.

Anledningen var att jag skulle gå på en examensföreställning examensförställningen för operaregieleven Dan Turdén, konstnärlig ledare för Kamraterna, och som tidigare regisserat Beethovens FIDELIO, Wagners KÄRLEKSFÖRBUDET, PURER AIR THAN MORTALS, ALLA MÄNNISKOR ÄR BOMBER, och Poulencs BRÖSTEN PÅ TIRESIAS. Han är även en mycket kompetent musikalregissör: våren 2016 regisserade han A CHORUS LINE.

Med en filmad version av föreställningen spelande på Youtube på min mac, låg jag på min saccosäck och multitaskade genom att läsa på wikipedia om kompositören, hans liv, och om föreställningen:

Kompositören Benjamin Britten föddes i Suffolk i England 1913 och var en pacifist innan, under och efter andra världskriget. Han var också homosexuell i en tid när detta var straffbart, och levde med den tre år äldre tenoren Peter Pears från 1939 till Brittens död 1976.

Han skrev operor, körverk, orkesterverk och kammarmusik, och tillsammans med sin partner Pears och sin librettist och producent Eric Crozier, startade han 1948 Aldeburgh Festival, en årlig händelse som riktar in sej på klassisk musik.

Han sa också smarta saker som:

Composing is like driving down a foggy road toward a house. Slowly you see more details of the house - the color of the slates and bricks, the shape of the windows. The notes are the bricks and the mortar of the house.

It is cruel, you know, that music should be so beautiful. It has the beauty of loneliness of pain: of strength and freedom. The beauty of disappointment and never-satisfied love. The cruel beauty of nature and everlasting beauty of monotony.

The old idea of a composer suddenly having a terrific idea and sitting up all night to write it is nonsense. Nighttime is for sleeping.

På något sätt, och jag kan inte riktigt förklara varför, men det här verket får mej att tänka på Camille Saint-Saëns DJURENS KARNEVAL, du vet, verket varur Den Döende Svanenär hämtat? Jag vet inte varför de påminner om varandra. Det är inte musikaliskt, eller i handling, utan mer i avsikt och uppsåt. Båda två känns lite som om själva handlingen, historien, är underordnad, och den musikaliska idén är den viktiga. Det handlar inte så mycket om vad man säger, utan hur man säger det.

I Hugoteaterns foajé sitter en person hukad över en sån där engångsmatlåda för snabbmat, antagligen inköpt i kiosken nere vid Valhallavägen. Det är min kompis Ceger Qvarn. Det är inte så att vi har bestämt träff här, det är ett rent sammanträffande. Jag slår mej ner bredvid honom, och medan han slufsar i sej sin korv - eller vad det var - så försöker vi båda, snabbt och kort, sammanfattar var i livet vi är just nu. Han tillhör inte en av dom där facebookvännerna som publicerar varje tanke, varje händelse, varje lunch och varje tröjinköp, så det hade hänt honom mycket som jag inte hade en aning om.

Jag, å andra sidan, hade inte så mycket nytt att komma med, men det hindrade inte mej: jag babblade glatt på om allt och ingenting tills det var dags att gå in.

Det är en förvånansvärt stor teater, lite som nån av de mindre scenerna på Stadsteatern, känns det som. Vi sätter oss längst fram, precis ovanför det nedsänkta orkesterdiket. På scenen håller man redan på: det hela börjar som en slags kollationering; aktörerna kommer in, hälsar, kollar manus, röker. Men ganska snart tar operans handling över, och vi glömmer bort att det hela inte är "på riktigt".

Scenografin föreställer en repsal: till vänster: en repetitionsflygel, en kostymvagn och en rekvisitavagn, centralt: ett långt, delbart bord med stolar, till höger: möbler inkörda i ett hörn, och ännu en kostymvagn. På fondväggen av träplank projiceras

ALBERT HERRING

komisk opera i tre akter av

Eric Crozier

och

Benjamin Britten

Kostymerna är moderna, och känns nästan privata: man är klädda i vad jag tror operasångare, och operaelever skulle ta på sej idag. Det är mycket svart, beigt, grått och lite vinrött, kavajer, koftor, kjolar och klänningar.

Man sjunger på originalspråket, vilket är både bra - och i vissa få fall - lite vanskligt. Min teori är att några kanske inte känner sej helt bekväma i att uttrycka sej på ett annat språk, och för några är tonerna, sången, viktigare än själva orden som sjungs. Du vet, lite som när Ariana Grande sjunger? Man hör att hon sjunger, man hör bara inte vad.

För mej, som sen några timmar tillbaka är något av en expert, både på Britten och den här operan, är det inget problem att hänga med, men jag märker att min kompis Ceger, övertygad om att handlingen inte kunde vara så enkel som den förefaller, flera gånger under föreställningen smyger upp programlappen för att tjuvläsa synposisen, övertygad att det inte kunde vara så enkelt som det föreföll. Men det var det:

ALBERT HERRING, Benjamin Brittens opus 39, är en komisk kammaropera i tre akter, och den komponerades under vintern 1946 och våren 1947, och den följde tonsättarens allvarligare THE RAPE OF LUCRETIA.

Librettot är skrivet av Eric Crozier, regissör och grundare av English Opera Group. Förlagan, som föreslogs av Crozier, var en novellett av Guy De Maupassant: Le Rosier De Madama Husson, och den handlar om en kvinna som försöker hitta en ung, dygdig kvinna att kröna till ”rosendrottning”, men när hon inte kan hitta någon kröner byns idiot, Isisdore, till Rosenkung, och han gör av med pengarna på dåligheter i Paris. Den har filmats fyra gånger, men verkar aldrig ha spelats som pjäs.

Brittens version utspelar sej i England: Lady Billowes har inbjudit byns dignitärer för att gå igenom kandidaterna till att bli Majdrottning, en tradition från medeltiden, där en ung, vitklädd kvinna med blommor i håret går först i förstamajparaden. Men ingen ung kvinna passar, och man beslutar sej för att kröna en Majkung; en ung, ordentlig, oskuldsfull man som bor med sina mamma och jobbar som grönsakshandlare och heter Albert Herring. När Lady Billowes kommitté kommer till grönsakshandeln för att förkunna sitt val, blir hans mamma överförtjust, speciellt för prissumman på 25 pund, men själv tycker Albert inte alls att det är roligt, eftersom han retas av sin vän slaktaren, Sid och hans flickvän, Nancy, för att han är så mesig. Japp, dom heter Sid och Nancy, som i Sid Vicious och Nancy Spungen. Ett sammanträffande? Skulle tro det.

Innan festivalen häller Sid och Nancy rom i Alberts lemonadglass, och när han senare på kvällen kommer hem, ganska ordentligt berusad, och hör Nancy och Sid utanför på gatan prata om hur synd det är om honom, tar han sina prispengar och sticker hemifrån.

Nästa morgon har hela byn panik: Albert är borta! Alla är övertygade om att han är död, men när han kommer hem och det visar sej att han bara varit ute på dåligheter inne i stan, och gjort av med några pund, blir dom arga, som om dom föredragit att han hittats ihjälslagen. Operan slutar med att Albert slutligen vågar säga emot sin mamma.

Jag börjar bli trött på att skriva att operasångare är roliga, men dom är det. På senare tid känns det som om det är på opera man ska gå, om man vill skratta.

Det är mycket roligt, mycket ärligt, mycket verkligt. Allt det där som man inte nödvändigtvis förväntar sej av en operaföreställning.

Men det fanns också några riktigt förtrollande scener, du vet, såna där inspirerade stunder som du minns, efteråt, när minnet av själva föreställningen börjat bli lite luddigt? En inträffar på banketten som avslutar första akten, men till musiken av andra aktens öppning, tror jag, och handlingen verkar liksom gå baklänges, från en alternativ framtid, tolkar jag det: festen ballar liksom ur, och alla går liksom bakåt, bokstavligen, tillbaka till en mer passande konklusion.

En annan sån stund sker precis innan Albert kommer tillbaka: Alla har liksom funnit sej i tanken att Albert är död, och sångarna går fram till scenkanten, och en efter en sätter dom sej vid orkesterdiket, med fötterna dinglande över kanten. Det blir liksom en förhöjd, förtrollad stund, värdig och fylld av patos, trots att flera av oss vet att Albert snart gör entré, någorlunda oskadd.

Jag tror att det är såhär: om man ser många föreställningar hittar man till slut regissörer som man gillar, som man känner sej trygg med. Och jag menar inte trygg på ett nedlåtande, sätt, som i medioker eller tråkig, utan jag använder ordet som i pålitlig, säker, stabil och stadig. Dom berättar något som dom tycker är intressant, på ett sätt som jag tycker är intressant, vilket gör att jag tycker det dom berättar blir intressant. Jag tror att det har att göra med sensibilitet, med en syn på världen, en slags humor, kanske:

Vissa regissörer, känner jag, verkar hysa ett slags förakt för sin publik. Andra anser att dom är så mycket smartare än vi som sitter därute i mörkret, och att vi måste uppfostras. Några verkar vara mer intresserade av att hävda sej själva än att framhäva verket dom har valt. Och så finns det dom som är rent ut av naiva.

Den här regissören är inte något av ovanstående.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

HALF LIFE och De L’ORIGINALE, på Kungliga Operan:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/half-life-och-de-loriginale-genrep.html

FÖRKLÄDD GUD, på Folkoperan:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/forkladd-gud-publikrep-folkoperan.html

VÅRKONSERT MED KULTURAMAS VUXENUTBILDING MUSIKAL på Kulturama:

Vad jag älskar med att titta på elevuppspel, är att det aldrig blir lika viktigt igen. Många av eleverna kanske kommer att bli bättre, fortsätta utvecklas, några kanske redan är så bra som dom någonsin kan bli, andra kanske lägger av efter den här utbildningen, men just nu är detta det viktigaste som finns i deras liv. All fokus ligger på den här korta stunden, de här minuterna på scenen.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/varkonsert-med-kulturama.html

Av Aaron Posner, Översättning Bengt Ohlsson, Regi Frida Röhl, Scenografi och ljus Carina Persson, Scenografi och kostym Charlotta Nylund, Mask Linda Gonçalves, Komposition BF/C, Nils Poletti, Fredrik Lycke, Kirsti Stubø, Niklas Falk, Maja Rung, Katarina Ewerlöf, Sven Ahlström

Det här blir lite intressant: Detta kommer att handla om två föreställningar: den jag såg, och den jag kan föreställa mej, nu efteråt, när jag vet vad jag vet.

Om man googlar DUMMA JÄVLA MÅS så kan man på Kulturhuset Stadsteaterns hemsida läsa att detta är ”en bearbetning av Anton Tjechovs Måsen för vår tid - av Aaron Posner”. Jag vet vem Tjechov är. Jag har ingen aning om vem Aaron Posner är. Eller, jag menar: jag vet nu, men då antog jag, när jag gick in i salongen, att han var en kreddig mediasnubbe, eller en litteraturkritiker på DN, eller nån podcastare eller nån vars namn kan användas till att lassoa in en publik som imponerats av hans namn. Jag tänkte också, lite parentetiskt, att han kanske var någon som precis gått ut nån dramatikerlinje och var bra på att förhandla.

Namn på dom som bearbetar en pjäs brukar nämligen inte dyka upp precis under titeln, om inte deras namn har en viss attraktion, som i: MARTHA GRAHAMS LIV, i bearbetning av Mat-Tina, HARRY POTTER PÅ 40 MINUTER, i bearbetning av Nina Persson,eller EVA DAHLGRENS DISCOGRAFI, i bearbetning av Brynolf och Ljung. Så jag borde förstått att han var någon, inte vilken liten bearbetare som helst. Men ärligt talat: såhär efteråt så är jag inte övertygad om att han inte är vilken liten bearbetare som helst.

Men nog om nu: tillbaka till då:

Jag vet inte hur många uppsättningar av MÅSEN jag har sett. Det är inte det att jag klagar: det är en av mina favoritpjäser. De senaste åren, sen jag började blogga, har jag visserligen visserligen bara sett två produktioner: En med Kullehusteatern, och en på Dramaten, men jag kan den här pjäsen. Och kanske är det lite det som är problemet: jag sitter hela tiden och läser in saker som inte nödvändigtvis händer på scenen, och inte nödvändigtvis är vad man berättar, bara på grund av mina tidigare bekantskaper med verket. Jag läser in undertexter som inte nödvändigt finns, jag ser humor där den kanske inte är menad, jag känner sorg och saknad liksom i förväg. Karaktärerna säger egentligen inget nytt, inte vad jag hör, i alla fall. Och jag tror att det kan vara så att jag inte lyssnar ordentligt.

Som bearbetning, tänker jag, när jag sitter där och tittar, är det inte så mycket att hurra för: jag har sett liknande. Man moderniserar lite halvdant, byter ur ord, omstrukturerar och försätter karaktärerna i lite annorlunda omständigheter. Men det handlar ändå inte om människor av den absoluta nutiden, eller kanske är det så att bearbetningen, som kom 2013, redan känns gammal: ingen tar upp en telefon, ingen twittrar, man går inte ut på facebook, inget tar ett Instafoto, och ingen bloggar eller Snapchattar. Jag menar inte att man nödvändigtvis behöver göra allt detta, men om inte: varför modernisera? Varför poängtera att detta handlar om människan av idag, och inte om folk som levde i början av förra seklet, om folk inte lever som folk lever idag?

Jag blir mer och mer övertygad, allteftersom kvällen går, om att detta är ett verk av någon nyligen utexaminerad från en dramatikerskola.

Scenen är inget realistiskt rum: det är en blackbox med väggar av stora ventilationsfläktar, till vänster och höger, och på scenen ett kylskåp, ett matbord, en diskbänk, stolar, mikrofonstativ. Japp, ett mikrofonstativ. Man sjunger nämligen en hel del, och inte i kontexten att någon är musiker, eller ska ställa upp i Idol, eller något så kontemporärt. Man sjunger, lite som man sjunger i något av Brecht.

Kostymerna, är vardagliga, europeiska, i höstfärger, i många fall ganska snygga.

I original handlar verket om skådespelerskan Arkadina som tillsammans med sin fästman Trigorin kommer hem till sitt familjegods för lite semester. Hennes vuxne son sätter upp en nyskriven, modern pjäs med grannflickan i huvudrollen, kanske som kritik mot sin mammas, och den regerande stilens sätt att spela teater. I alla fall blir alla kära i en slags ringdansformation: Mamman älskar författaren som förälskar sej i grannflickan, som älskas av sonen, som älskas av dottern till godsets förvaltare, som i sin tur älskas av en lärare.

I den nya bearbetningen har jag lite svårt att säga vad det handlar om, i grunden. Var är man? I USA? I Ryssland? I Sverige? Och vem äger ett gods nu för tiden? Eller vem äger ett hus där så många kan bo?

Kanske hade den här uppsättningen behövt ta avstamp i rejäl, logiskt diskbänksrealism för att fungera, och inte skapa fler ovidkommande frågor än den besvarar, för jag struntar egentligen i var dom är, dom kan vara ingenstans, bara jag vet att det är ingenstans dom är.

Trots att det talas mycket känns det som om väldigt lite blir sagt. Skådisarna får på något sätt inte komma till sin rätt. Jag sitter och älskar dom för det dom kunde ha gjort, om man istället för den här krumbukten satt upp originalet. För rollbesättningen är intressant. Maja Rung som Nina är en fullträff, även om jag - som med dom andra, känner det som om någon rivit ur sidor ur deras manus. Nils Poletti, som för mej mest är känd som konstnärlig ledare och regissör på Turteatern, spelar Konstantin, den unge dramatikerna, han som ska komma med de nya formerna inom teatern. Jag vet inte om han är vald mer i egenskap av vem han är istället för vad han kan, för i spelstilen är han annorlunda. Om dom andra spelar realistiskt, lite vemodigt, men med respekt och intentionen att försvara sin karaktär, så verkar han dra åt en spelstil som skulle passa i en amerikansk sit-com, från den tiden när dom fortfarande hade pålagda skratt: han leverar sina repliker som om dom alla vore one-liners, och givetvis måste han klia sej i rumpan när han kommer in i köpet på morgonen, och går bort till diskbänken. Också i kostymen visar man att han är något att skratta åt: i andra akten hasar han runt i en tigermönstrad onesie, ett val som känns lite svårt att försvara.

Kirsti Stubø, gör en fantastiskt vacker, fashinerande Marsha, mer lik Pris, Darryl Hannahs roll i Blade Runner, än en förbisedd, alkoholiserad, deprimerad kvinna, och visserligen är det är ganska svårt att förstå vad det hon ser i Konstantin, men det är ännu svårare att tro att Konstantin skulle ignorera henne. Jag har hört att kärleken är blind, men i det här fallet måste den vara komatös.

Över lag är det kärleken det faller på. Jag tror inte på att någon älskar den dom säger att dom älskar. När den åtrådde inte är i rummet, då köper jag det, men om den älskade är närvarande, då måste jag påminna mej om relationen, för så obefintligt och reginegligerad framstår den.

Jag går ifrån teatern med känslan av att ha haft en okej kväll, mer på grund av det som hände i mitt huvud, än det jag såg på scenen, mer för vad dessa skådisar skulle kunna gjort, än vad dom verkligen fick göra.

När jag sen några veckor senare sätter mej ner för att skriva om förställningen, upptäcker jag att det inte är en bearbetning, utan en existerande, utgiven, uppförd amerikansk pjäs. Tydligen har han gett sej på alla Tjechovs pjäser: Hans ONKEL VANJA heter LIFE SUCKS, hans TRE SYSTRAR har döpts om till NO SISTERS, och DISTRICT MERCHANTS kan kännas igen som Shakespeares KÖPMANNEN FRÅN VENEDIG.

För mej är det lite av en ny genre: du tar något som är tillräckligt gammalt för att författaren inte ska kunna stämma dej, och så gör du vad du vill av den, och vips är den din.

Med denna information, med vetskapen att man inte försökte sätta upp sin tolkning av MÅSEN, utan sin tolkning av Posners STUPID FUCKING BIRD, så försöker jag tänka mej om man kunde ha gjort det på något mer effektivt, och intressantare sätt. Hade jag tyckt bättre om det ifall spelstilen och scenen varit mer realistisk, och inte så eterisk och förhöjd? Eller borde alla lulla runt som Tjechovspöken, på jakt efter ett sammanhang?

Den här föreställningen har en tolkare för mycket: Dramatikern tolkar Tjechov, och blir i sin tur tolkad av regissören. Jag anser nog att man borde hoppat över mellanmannen.

Jag tänker mej att det nog är så att dramatikern försökt leka regissör, och vad han har försökt sätta upp är något somkanske känns utmanande och nytt i USA, men som vi sen länge sett på många svenska scener. För oss, i Sverige, och kanske i några andra europeiska länder, som Tyskland, är detta inget nytt.

Vi har sett det förr. Och vi har sett det bättre.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

ALBERT HERRING på Huggteatern på Operahögskolan:

"Så det var lite som att bli inlåst i en gottkiosk när jag upptäckte Benjamin Britten. Och det var inte så att jag var ute i god tid: samma dag som jag skulle gå på den här föreställningen satte jag mej ner vid min mac och tänker att jag skulle ta och kolla upp vad det här nu var för en snubbe.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/albert-herring-hugoteatern-pa.html

HALF LIFE och De L’ORIGINALE, på Kungliga Operan:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/half-life-och-de-loriginale-genrep.html

FÖRKLÄDD GUD, på Folkoperan:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/forkladd-gud-publikrep-folkoperan.html

- JAG HETER BENTE, av danska Rikke Wölck.

Pjäsen berättar om hur fyra väninnors liv påverkas när en av dom blir diagnostiserad med för tidig alzheimer, men det handlar egentligen inte om sjukdomen, utom om vänskap, om minnen och det där som inte har nåt namn: motsatsen till ensamhet.

Fotograf: José Figueroa

Den ideella föreningen Kamraterna, som i år firar tio år, har tagit över Dramalabbets fina lokaler vid Östgötagatan 2.

Fotograf: José Figueroa

Regi Anita Ekström

Översättning Birgitta Prejborn

Medverkande , Anki Larsson, Emma Mehonic, Gunilla Larsson och Teresia Pettersson.

Biljetter och speldatum hittar du HÄR.

Manusförfattare: Ingmar Bergman, Regi & kostym: Stefan Larsson, Scenografi: Rufus Didwizsus & Stefan Larsson, Ljusdesign: Jens Sethzman, Mask och perukdesign: Nathalie Pujol, Föreställningsmaskör: Helena Fälldin Wiberg, Scenchef: Simon Bellini, Tekniker: Alexandra Wanngård, Tekniker: Brian Morris, Ljustekniker: Kim Pons, Sufflör: Gustav Roth, Ekonomi: Eva Gambel, Villman Produktion, Foajé och biljettchef: Rickard Åberg, Maximteatern, Affischfoto och föreställningsfoto: Sören Vilks, Grafisk form/AD: Malou Holm, PR: Werecki Promotion Company, Rickard Werecki, Projektledare/ Marknadsföring: Viktoria Ersmark, Villman Produktion, Teaterchef: Agneta Villman, Producent: Agneta Villman, Stefan Larsson & Cambo production, Medverkande Livia Millhagen och Jonas Karlsson

Jag är ingen tävlingsmänniska. Jag gillar att spela, att leka, att kämpa och strida och slåss, men för mej är inte det viktiga vem som vinner, utan hur väl vi utför det vi sysslar med. Och jag berättar inte det här som något slags skryt; jag tror jag hade varit mycket mer framgångsrik, produktiv och skicklig om jag haft en större dos av det där ”jag ska minsann visa dom”, och jag vet att jag ofta brukar irritera dom jag ”tävlar” med, på grund av min brist att vilja vinna, till varje pris. Triumfen att vinna över nån som inte spelar för att vinna är liksom inte så ljuv.

Ett tag umgicks jag med en kvinna som fuskade i Alfapet. Jag vet, patetiskt, eller hur? Hon bluffade, ljög, tjuvkikade och smusslade med bokstäver - allt för att vinna. Och det var inget hon skämdes för. När jag kom på henne var hon mer irriterad än skamsen, mer sur för hon blivit avslöjad, än ångerfull. Och vi slutade inte med vårt spelande för att jag tröttnade på hennes fåniga fasoner, utan för att hon tröttnade på att jag inte visade en större vilja att vilja vinna.

Däremot kan jag vara ganska vidrig när det gäller åsikter. Mina är, som du säker förstår, dom enda rätta, och jag älskar att vrida och vända och diskutera och dissekera, speciellt om min motståndare är av en annan, väldefinierad åsikt.

På tal om motståndare: minns du hur man för några år sen - eller vi talar nog mer om decennier här - övergick från att säga motspelare till att säga medspelare? Med- istället för Mot-. Minns du? Implikationen är den att det är föreställningen är något man gör tillsammans, med varandra istället för mot varandra.

Ibland är det skönt att bara se folk spelar skiten ur varandra. Eller, det är väl nästan alltid det man hoppas på när man går på teatern? Jag menar inte att alla hela tiden behöver skrika, slåss och vara ovänner - även om det är mycket intressantare än om alla är rörande överens, dramatik är ju trots allt konflikt - jag menar det som i att alla skärper sej, gör sitt bästa, sitt yttersta, att ingen vill vara den som tappar bollen, om en sportallegori ursäktas.

Men jag är säker på att Jonas Karlsson och Livia Millhagen anser att dom är varandras medspelare. Dom verkar för trevliga för att fuska i Alfapet.

Det här var inte en föreställning jag var vidare sugen på. Jag sa det till och med till min väninnna Majorka Estate - trots att det var hon som fixat biljetter - när vi innan föreställningen käkade middag på den indiska restaurangen snett mittemot Maxim. Över min Palak Paneer erkände jag att Ingmar Bergman är liksom inte min grej, och som inbiten ungkarl och sensationellt, nästan legendariskt singel person är inte ett relationsdrama mellan två heterosapiens särligen lockande.

Alla mina vänner, förstår du, är nämligen singlar, av anledning som illustreras i följande dramatiska mästerverk:

INGEN SINGELOLYCKA

FADE IN:

EXT. HORNSGATAN - DAG.

JAG, en synnerligen välbehållen 52:åring, vältränad, välorganiserad och välartikulerad (med fördel spelad av Henric Flodin, Adam Pålsson eller Christoffer Svensson, möjligtvis av Ruben Salmander, Fredik Lycke, eller Peter Gardiner), står vid en överfull container på Hornsgatan och pratar i mobil med SIMON, 47(Leif Andé, Allan Svensson eller Björn Gustafsson).

JAG

Hej, det står en container med en massa underbar butiksinredning på Hornsgatan, kan vi ses om en timme och börja leta?

SIMON

Absolut, jag ska bara prata med Gomorra först, så att hon inte har planerat nåt…

Jag

Det är klart att hon har planerat nåt, du har ju till och med toalettbesök inskrivna i almanackan på kylskåpet. Okej, hör av dej när du vet mer.

KLIPP TILL:

EXT. SERGELS TORG - DAG.

JAG ringer EDEN, en 42-årig kvinna(Gunilla Nyroos eller Ann Petrén).

Jag

Hej, jag har en biljett över till genrepet av Scandal Beauties, du vet den där nya Magnus Uggla-musikalen i Citykyrkan, den med Carola och David Batra?

eden

Oj, det låter jättekul, vad synd att du inte har en biljett till Hades också, det hade varit jättekul om han hade kunnat följa med.

JAG

Det är väl ingen fara, en kväll klarar han säg väl av att vara ensam, du måste väl ge honom någon chans att porrsurfa?

Jag

Du är bara rädd att han inte ska märka att du inte är där.

jag

Men han gillar väl inte att gå på teater?

eden.

Du fattar visste inte; jag vaknar varje dag med hopp om att han har förvandlats till den där mannen jag försöker göra om honom till. Det gör han visst.

Jag

Nu, hör jag inte dej, för jag cyklar in i en tunnel på västra länken.

eden

Okej, var rädd om dej.

KLIPP TILL:

INT. RESTAURANGEN I KAKNÄSTORNET - DAG

JAG, med ett glas vin i handen, ringer till SINGEL-SIV.

JAG

Hej, vill du följa med till Finland, båten går om en timme?

SINGEL-SIV

Absolut, jag sitter ändå bara här och leker med rakblad och räknar sömntabletter!

- Slut -

På platserna till vänster om mej, inne i salongen, sitter en någorlunda ung man och kvinna. Jag minns inte hur dom såg ut, men jag kommer ihåg att dom redan från början höll varandras händer. Det är frestande att skriva att deras grepp under kvällen blev mer och mer krampaktigt, men det vore att ljuga. Dom satt, sonika och höll händer. Är det brukligt? Var dom på en av dom där första dejterna, när det liksom inte går att låta bli? Eller var det något som blivit en vana, sen länge, något man inte ens tänker på, eller var det något som måste göras, för att den andre inte skulle ta illa upp?

Detta verkar vara ett slags månadslångt gästspel från Dramaten, där föreställningen hade premiär 2009. Scenografin är densamma: en slags skateramp, klädd i beige heltäckningsmatta, några stolar, något bord, och en massa golvlampor, som flyttas runt som pjäserna i ett schackparti. Inredningsestetiken är nordiskt blek och avskalad. Kostymerna är inget man kan ha på sej om man klättrar i containrar: det är kavajer och dräktjackor, slipsar och pendelhalsband, till en börja, och senare en kofta och t-shirt för honom och en svart, tajt, byxensemble med jacka och högklackade svarta stövletter, som något i en pjäs om de Sade, för henne.

Det handlar, som så många gånger förr, i sagor om kvinnor och män, om ett par, där han vänstrar, lämnar henne och barnen för annan kvinna, ångrar sej, och när han vill tillbaka, sjangserad och lätt alkoholiserad, har det visat sej att kvinnan har evolverats till något mycket bättre.

Den första och största överraskningen är hur roligt det är. Jag, som i början av 70-talet såg teveserien som nioåring, har ett helt annat minne: det handlade om konstiga vuxna, som gjorde konstiga saker, på ett tråkigt sätt. Jag fattade inte varför alla vuxna satt och soffade framför teven. Det var för lite dans, tyckte jag, för lite sång och för lite skratt.

Jag tror att mitt nioåriga jag hade gillat den här uppsättningen bättre.

Den andra överraskningen är hur bra dom är, skådespelarna, i sitt skådespeleri. Det är inte så att dom briljerar i några dramatiska utspel, det är mera att dom lurar mej att tro att dom inte luras. I en scen är Jonas Karlssons karaktär förkyld, och trots att jag vet att det är en spelad förkylning, kommer jag på mej med att sitta och sympatisera med skådespelaren, inte rollen, för att han måste stå på scenen när han är sjuk. Jag menar, jag inser plötsligt vad jag gör, och så en stund senare är jag där igen, med missriktad sympati.

Och du vet det där folk säger om teater om att fula människor kan bli vackra, bara genom sitt skådespeleri? Här såg jag motsatsen: i början är han en slank, kostymklädd, skarp streber, en sån som springer maraton, och så, genom nån slags metamorfos, förvandlas han till att i slutet bli en slags päronformad, nästan lönnfet, blekmjäll, testosteronlös ynkrygg.

För mej kom slutet en stund innan det var över. Det vill säga: dom fortsatte när jag tyckte att dom kunde sluta. Mitt föredragna slut inträffar när jag tyckte att allt som kan sägas har sagts, när mannen och kvinnan träffas på hans kontor, för att skriva under skilsmässopappren.

Men i den sceniska verkligheten följer ytterligare två scener: en blodig slagsmålsscen där jag inte blir riktigt klok på om det bara är mannen som misshandlar kvinnan, eller om det är två jämlikar som slåss, vilket är lite upprörande i sin otydlighet.

Sen följer en slags epilog, som utspelar sej i en framtid när de båda har andra partners, men inte kan släppa varandra: dom träffas i smyg i sin gamla sommarstuga.

För mej kändes deras slut, speciellt den sista scenen, lite som en vit lögn, som när man ljuger för småbarn, som när man försäkrar: sen levde dom lyckliga i alla sina dar, dom var för evigt sammanbundna av ett gemensamt förflutet, dom kunde inte ge upp varandra, dom blev aldrig klara; kärleken övervinner allt.

Jag, som är något av en romantisk cyniker, anser att det inte finns några lyckliga slut, inte egentligen, när det gäller relationer: den ene dör oftare tidigare, och lämnar den andre att antingen träffa någon ny - och vad säger det om evig kärlek? - eller leva resten av sitt liv i ensamhet, eller också bryter dom upp.

Det där slutet man ser i filmer och på scen, är bara ett val, man väljer att liksom sluta berätta, som när Hannah Jelkes i Tennesse Williams THE NIGHT OF THE IGUANA, när hennes farfar slutligen skrivit klart sin dikt, och Maxine och Shannon äntligen är på väg ner till stranden, ber till gud: Åh, gud, kan vi inte sluta nu? Äntligen? Snälla, låt oss. Det är så tyst när, nu.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Tack, Git!

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

DUMMA JÄVLA MÅS, på Kulturhuset Stadsteatern:

"Namn på dom som bearbetar en pjäs brukar nämligen inte dyka upp precis under titeln, om inte deras namn har en viss attraktion, som i: MARTHA GRAHAMS LIV, i bearbetning av Mat-Tina, HARRY POTTER PÅ 40 MINUTER, i bearbetning av Nina Persson, eller EVA DAHLGRENS DISCOGRAFI, i bearbetning av Brynolf och Ljung. Så jag borde förstått att Aaron Posner var någon, och inte vilken liten bearbetare som helst. Men ärligt talat: såhär efteråt så är jag inte övertygad om att han inte är vilken liten bearbetare som helst."

Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/javla-mas-kulturhuset-stadsteatern.html

ALBERT HERRING på Huggteatern på Operahögskolan:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/albert-herring-hugoteatern-pa.html

HALF LIFE och De L’ORIGINALE, på Kungliga Operan:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/half-life-och-de-loriginale-genrep.html

- cabareten GRÅT, på kägelbanan.

GRÅT

En djupdykning i ett hav av tårar

Forskning visar att kvinnor gråter i genomsnitt mellan 30 och 64 gånger per år, och män gråter mellan 6 och 17 gånger per år. Män tenderar att gråta mellan två och fyra minuter, och kvinnor gråter genomsnittligen i sex minuter. När vi gråter släpper kroppen automatiskt ut kemikalier som fungerar som ett naturligt lugnande medel.

GRÅT är en komisk, sorglig och musikalisk föreställning om hur vi förhåller oss till ett av våra mest grundläggande uttryck. Låt den här kvällen flöda i tårar. Gråt som fastnar i halsen, tårar på kragen eller sprutande tårar av skratt. Via extremt sorgliga sånger som Om tårar vore guld, I en sal på lasarettet, Den stora dagen dyker vi ner i havet av tårar.

Vi söker svar på frågor som: Varför reagerar vi så starktnär vi ser en vuxen människa som gråter? Hur skiljer sig manlig och kvinnlig gråt? Gråt i andra delar av världen? Kan gråten vara ett vapen? När borde vi ha gråtit, men inte kunnat? Vad händer med ogråten gråt?

På scenen: Katrin Sundberg & Stefan Clarin
Lennart Simonsson – piano
Christoffer Schoug – gitarr
Tomas Bergquist – bas/slagverk
Texter: Katrin Sundberg
Regi: Klas Wiljergård

Biljetter hittar du HÄR.

(En redovisning av när jag och min vän Geraldino Bidé såg föreställningen följer inom kort. Eller, snart i alla fall. Om någon vecka, förhoppningsvis, kan jag nog lova, tror jag, säkert. Kanske.)

- Polar Eclipse Theatres uppsättning av Noel Howards PRIVATE LIVES - på originalspråket - som gästspelar på Playhouse Teater:

Written by Noël Coward

Directed by Stefan Marling

Och om du går till deras faceooksida, klickar på eventet och säger "Cocktail"i dörren så kostar biljetterna bara 100:-, och studenter går in gratis. Här är länken.

Elyot and Amanda are glamorous, wealthy . . . and divorced after a short but passionately explosive marriage. Their love is suddenly rekindled when, by chance, they take adjoining suites at the same hotel while honeymooning with their new spouses, Victor and Sibyl. They fling themselves headlong into a whirlwind of love and lust once more, without a thought for present partners or past sins.

Noël Coward's razor-sharp dialogue and classic one-liners crackle away as the play takes an unflinching look at dysfunctional relationships smoothed over with plenty of acerbic wit and more than a few champagne cocktails."

Biljetter hittar du HÄR.

Av Scott Elmegreen & Drew Fornarola, med Philip Hughes, Olle Roberg, Clara Strauch, Björn Lönner.

Det står fyra stolar på den svarta, annars tomma scenen. Nej, det står vattenflaskor på golvet, framför varje stol, och notställ, att placera manus i. Men annars är det tomt. Jag menar, tills skådisarna kommer in.

Jag, Malvolio Morrhår och Långskånken sitter på andra, eller tredje bänkraden, i mitten. Malvolio är Sickan Carlsson-lycklig, för han har lyckats skaffa biljetter till RuPaul´s Drag Race: Werq The World Tour, som kommer att gästa Göta Lejon i början av Juni. Hans är till och med någon slags vip-biljett, där - jag lyssnade inte så noga - jag tror det ingår mingel med drugorna, efteråt.

Sen några månader tillbaka har jag börjat fundera var alla bögar är, på scenen. Eller, rättare sagt, var dom är i den samtida dramatiken. Bögen som roll. Visst, dom flimrar förbi lite här och var, som nånting fjolligt i periferin, mer som ett regigrepp än nånting som finns inskrivet i manus. Jag har inte sett allt som går på teater just nu, men på rak arm kan jag bara säga två produktioner där homosexuella manliga roller förekommer, och det är i musikalerna BOOK OF MORMON och BILLY ELLIOT.

Har vi bögar blivit så normaliserade att vi inte behöver synliggöras? Men var är vi, var syns vi, i såna fall?

Jag antar att det är därför vi är här, på den här readingen vi tre, och många av de andra männen i publiken. Kanske hade jag varit här ändå, och säkert finns det några som inte inte kommit hit på grund av pjäsens tema, som liksom uteblivit, både kvinnor, men framför allt män, som tycker att det inte gäller dom, men många av männen som är här, kom av just den anledningen: dom syns ingen annanstans. Ingenstans på stans scener berättas deras historia. Vi har blivit så vana att det inte handlar om oss, aldrig någonsin, att vi inte ens märker att vi inte syns.

Innan jag började det här inlägget skrev jag på Facebook och bad mina bekanta att hjälpa mej att nämna produktioner som går, just nu, och där den homosexuelle mannen förekom som roll i en pjäs vars övergripande tema inte var homofobi eller sexualitet. Jag fick noll svar. Så jag bad om pjäser där det över huvudtaget fanns en homosexuell man. Nada. Till slut jag bad om namn på produktioner där bögen är representerad. Jag fick nio musikaltitlar.

Jag skulle skämmas lite om jag var teaterchef på Stadsteatern eller Dramaten. Men det kanske dom redan gör.

Och jag menar: jag tror inte dom undviker att sätta upp pjäser på grund av att en roll råkar vara homosexuell, jag tror mer det handlar om att dom inte aktivt söker efter pjäser där homosexualitet finns representerad. Så se det här som ett upprop, unga dramatiker: det borde vara hur lätt som helst att få en pjäs med några bögkaraktärer antagen och uppsatt.

Pjäsen handlar om Ben, som jobbar på bank. Han har en flickvän och en pojkvän, typ. Pojkvännen känner till flickvännen, men flickvännen har ingen aning om att det finns någon slags pojkvän. Jag kommer inte ihåg om huvudpersonen uttalat definierar sej som bög, men konstigt nog verkar bisexualitet inte vara något som kommer upp.

Man läser på originalspråket, och det låter förvånansvärt bra. Över lag är vi i Sverige väldigt bra på engelska, både vad gäller tal och talförståelse, men jag tror nog det här är personer som tillbringat mycket tid i engelsktalande länder.

Det är en lyckad reading, men en inte så lyckad pjäs, tycker jag. Den är rolig, sit-com-kvick och lite tänkvärd, men på något sätt känns den mer som ett embryo, en god, ofullbordad idé, än nånting självklart och renande. Jag brukar inte ha något problem att föreställa mej en iscensättning vid en reading, att liksom se det hela framför mej, men här skulle jag kanske föredra en uppsättning, eller i alla fall lite scenerier, för att få en klarare, djupare inblick.

Men det är härligt med en modern pjäs, där man lever som vi lever: man har mobiltelefoner, internet, datorer, appar, Facebook och Instagram, till skillnad från äldre pjäser som har uppdaterats och som ska förfalla utspela sej nu, men saknar alla dessa tydliga tidsmarkörer.

Det är också skönt att se amerikansk dramatik, vilket jag tycker sker mer och mer sällan. Stockholm verkar vara inne på norska eller tyska dramatiker, men sällan brittiska eller amerikanska.

Efter föreställningen har man en talkback, och jag säger att jag hade haft lite svårt att tycka om huvudrollen. Han förblev liksom otydlig. Oklar. Och det hade nog inget att göra med hur han framfördes. Han fick liksom - dramaturgiskt - ingen scen där han fick förklara sej.

Dessutom tyckte jag det var lite synd att man kallat pjäsen för STRAIGHT. På engelska har den visserligen betyda fler saker, som rak, heterosexuell, eller laglydig, ärlig, i motsats till crooked, men när ordet bara står ensamt så antar man nog att det betyder heterosexuell, och det avslöjar liksom vad pjäsen ska handla om, så att det tog en stund innan jag kunde fokusera på andra, underordnade teman. Det var liksom heterosexualiteten som förblev problemet, och jag hade kanske velat upptäcka det själv.

När vi går från teatern, jag och Malvolio, pratade vi om varför vi inte var helt sålda, och hur det skulle kunna ha dramatiserats annorlunda. Vi lekar med tanken på om man skulle börja med det överraskande slutet, och liksom, á la Seinfeldavsnittet The Betrayal, där man använder bakvänd kronologi: den sista scenen spelas först, och så den näst sista, och så vidare.

Vi vände och vred också på tanken om ifall det hade varit kvinnan som varit otrogen med en annan kvinna, eller om mannen varit otrogen med en kvinna, istället för med en man, och vi upptäcker också en slags inbyggd sexism, eller misandri, hos oss själva: om huvudrollen spelats av en kvinna, och om hon inte hade kunnat välje mellan två personer, vilka kön de har spelar ingen roll, då hade vi tolkat det som om hon aktivt försökte, som om hon bokstavligen inte kunde välja; hennes statiska tillstånd var ett slags handikapp hon inte borde klandras för, medan om man sätter en man i samma situation så förväntar man sej att han ska sluta vara en sån mes, skärpa sej, vara en karl, bestämma sej. Passivitet är alltså inte alls lika provocerande hos en kvinna som hos en man, verkar det.

Eller vad tycker du?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

SCENER UR ETT ÄKTENSKAP på Maxim:

"Den första och största överraskningen är hur roligt det är. Jag, som i början av 70-talet såg teveserien som nioåring, har ett helt annat minne: det handlade om konstiga vuxna, som gjorde konstiga saker, på ett tråkigt sätt. Jag fattade inte varför alla vuxna satt och soffade framför teven. Det var för lite dans, tyckte jag, för lite sång och för lite skratt.

Jag tror att mitt nioåriga jag hade gillat den här uppsättningen bättre."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/scener-ur-ett-aktenskap-maxim.html

DUMMA JÄVLA MÅS, på Kulturhuset Stadsteatern:

Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/javla-mas-kulturhuset-stadsteatern.html

ALBERT HERRING på Huggteatern på Operahögskolan:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/albert-herring-hugoteatern-pa.html

- readingen av Stephem Karams THE HUMANS på Playhouse Teater den 18/4.

Från Playhouse Teaters hemsida: 
"I The Humans får vi lära känna tre generationer av familjen Blake, som har samlats hemma hos yngsta dottern Brigid och hennes nyblivna sambo Richard för att fira Thanksgiving. Under kvällen avhandlas sjukdomar, glädjeämnen och motgångar, det käbblas om pengar, livsval och trivialiteter. Pjäsen är på ett sätt en berättelse om ”vilken familj som helst” – men Stephen Karam har lyckats fånga detta allmänna på ett unikt och gripande sätt. Efter sin Broadwaypremiär 2016 vann den en Tony Award för bästa pjäs, var finalist för Pulitzerpriset i drama och hyllades i pressen. The New York Times skrev till exempel såhär: ”The finest new play of the Broadway season. The Humans is a major discovery, a play as empathetic as it is clear-minded, as entertaining as it is honest.”
Medverkande skådespelare: Gunilla Bergerham, Margareta Byström, Per Eggers, Frida Liljevall, Pontus Olgrim, Moa Åström. När: 18 april kl 18.30. Readingen pågår till ca 20.00, ingen paus. Därefter publiksamtal för dem som vill.
Var: Playhouse Teater, Drottninggatan 71
Pris: Boka gratisbiljett via länken nedan. Om du gillar våra readings och känner att du vill stötta den delen av vår verksamhet kan du också välja att boka biljett för 100 kr. Ett bidrag som betyder mycket för Playhouse!
Skådespelarna repeterar pjäsen under dagen och läsningen görs på engelska, direkt från originalmanuset.
Vi avrundar med ett samtal där du gärna får dela med dig av dina tankar om pjäsen, om du vill.

Klicka för att boka!

Regi och kostym Marie-Louise Ekman, Scenografi Marie-Louise Ekman och Jan Lundberg, Musik Benny Andersson, Ljussättare Erik Berglund, Peruk och mask Barbro Forsgårdh, med Marie Göranzon, Örjan Ramberg, Kristina Törnqvist, Rolf Skoglund, Ellen Jelinek, Julia Dufvenius.

Våren verkar vara här, för stockholmare har slagit sej ner i solskenet på Dramatens trappa, som stadsduvor på frisen på en husfasad. Jag har suttit hemma och skrivit om en föreställning av operan ALBERT HERRING, så det är lite skönt att komma ut och få se ett genrep.

Eftersom det är en relativt liten produktion antog jag att den skulle gå på lilla scenen, men när jag cyklade uppför Nybrogatan upptäckte jag att man håller på att gräva upp Almlöfsgatan och att teaterns entre plötsligt har fått en vallgrav utan vindbrygga, så jag antar att en del av dom som super sol på stora trappan inte bara är där för att njuta av vädret.

När jag senare sitter i salongen tänker jag att detta, att dom spelar här, på stora scenen, nog inte var planerat. Jag misstänker att uppgrävningen av gatan tvingade dom att tänka om, med ett inte helt lyckat resultat.

Man har liksom satt en passepartout runt scenöppningen, som för att både förminska den stora öppningen, och för att dölja det högstämda, förgyllda prosceniet, men på något sätt blir effekten den motsatt: det hela känns fel, tillfälligt, insprängt, som en slags kompromiss.

Detta är den sista delen i en trilogi om en moders åldrande. Jag missade den första delen, GÄCKANDE, en föreställning som min kompis Ticket Master beskriver som bland det roligaste han har sett på en scen, men jag såg den andra delen, DÖDSPATRULLEN, som handlar om mammans inflyttande på ett äldreboende, och scenen när Marie Göransson och Örjan Ramberg rullade runt på golvet, i nåt slags hångelslagsmål är ibland det roligaste jag har sett på en scen.

Men det är också nästan allt jag minns. Jag menar, jag har för mej att det fanns fler roller: döttrar och personal på hemmet, men jag vet inte vilka dom var, för precis som i den här uppsättningen finns det liksom bara plats för två personer, Örjan Ramberg och Marie Göranzon, och alla andra hade lika gärna kunnat vara statister, projektioner eller dockor. Jag menar inte att skådespelarna inte gör det bästa av sin biroller, men de är målade så konturslösa, och med så lite plats för utveckling, att deras kostymer är mer minnesvärda än vad de säger och gör. Och jag utgår från att det är meningen.

Också i den här föreställningen är Örjan Ramberg fenomenastisk. Det finns inte en gest, en blick, en scensekund där han inte suger ut eller pumpar in maximal komik. Jag tror faktiskt aldrig jag har sett en så vansinnigt rolig person på scenen, och kanske beror det på att han själv verkar ha fantastiskt kul. Han gör liksom inte det han gör för mej, för oss, utan för sej själv, för att han njuter. Det finns inte någon desperat, konstruerad komik, där man som publik känner att man måste skratta, måste bjuda till, för annars faller allt, utan detta handlar mer om en syn på livet, en infallsvinkel av verkligheten.

Kostymerna är mycket intressanta, och flera av dom borde kunna massproduceras, och det finns bilder och situationer i föreställningen som helt klart är förtrollande, och som påminner mej om scener ur fellinifilmer, du vet, när det plötsligt händer något komiskt, vackert tragiskt, magiskt, men som helhet blir det en lite för lång, och ganska lättglömd historia.

Som verk är det ganska lättvikigt. Strukturen är inte vidare intressant, eller inspirerad, och jag upplever inte att jag riktigt lärt mej, eller upplevt något, när det är över. Efteråt, när jag läser att Benny Andersson har skrivit musik till pjäsen, har jag till och med svårt att minnas när det var man använde musik, tills jag minns en insprängd scen med en sjungande servitris.

Jag saknar att något blir sagt, om du förstår vad jag menar. Anledningen till att man skriver pjäser, orsaken till att man sätter upp den. Vore det inte för Örjan Ramberg och framför allt Marie Göranzon så vet jag inte hur jag skulle uppskatta det hela.

Här handlar det om moderns flytt till ett demensboende. Men detta är inte en förvirrad, åldersbruten rullstolsbunden kvinna som långsamt försvinner in i det okända, som man kanske skulle kunna vänta sej; det här är mer en slags Mutter Courage som drar in, som en orkan eller ett åskväder. Det finns inte något förvirrat eller bortkommet hos den här personen. Blir det fel så är det inte hennes fel. Det här är någon som måste vinna till varje pris, om det så innebär att man måste böja verkligheten. Ett nederlag finns inte som alternativ.

När jag gjorde lumpen som sjukvårdargruppbefäl, i mitten av 80-talet, praktiserade jag på en långvårdsavdelning i Kristianstad, och där mötte jag en åderförkalkad gubbe som liksom inte lät verkligheten påverka honom, utan han använde den mer som en inspiration för sin egen fantasivärld. Såg han sej i spegeln var det en helt obekant person som stirrade tillbaka, men inte någon som skrämde, utan någon han flera gånger kunde ha långa samtal med, lite som en undulat, det vet. Han var alltid helt säker på var han var, och han hade alltid helt fel, men så länge han inte erkände att han hade fel - och det gjorde han aldrig - så hade han rätt.

Det är sån jag önskar att jag blir när jag försvinner in i dimman. Inte orolig och ångestfylld, utan anpassningsbar, påhittig och äventyrslysten.

Om jag skulle rollbesätta GYPSY, en musikal som handlar om en ung stripteasedansös som slår igenom under depressionens USA, hårt pådriven av sin mamma, så är det så här jag önskar att moderns roll spelas. Utan pardon. Men i det verket, i musikalen, så finns en vändpunkt inskriven.

Och kanske är det lite där problemet ligger: mamman förändras inte, utvecklas inte, det kommer inte till någon vändpunkt. Det är som om det hela berättas ur döttrarnas perspektiv, men utan att dom själva får ta någon som helst plats. Det är lite som att se ett magnifikt monster som aldrig någonsin blir hotat.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

STRAIGHT, en reading, på Playhouse Teater:

Innan jag började det här inlägget skrev jag på Facebook och bad mina bekanta att hjälpa mej att nämna produktioner som går, just nu, och där den homosexuelle mannen förekom som roll i en pjäs vars övergripande tema inte var homofobi eller sexualitet. Jag fick noll svar. Så jag bad om pjäser Till slut jag bad om namn på produktioner där bögen är representerad. Jag fick nio musikaltitlar.

Jag skulle skämmas lite om jag var teaterchef på Stadsteatern eller Dramaten. Men det kanske dom redan gör.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/straight-reading-pa-playhouse-teater.html

SCENER UR ETT ÄKTENSKAP på Maxim:

Jag tror att mitt nioåriga jag hade gillat den här uppsättningen bättre."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/scener-ur-ett-aktenskap-maxim.html

DUMMA JÄVLA MÅS, på Kulturhuset Stadsteatern:

Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/03/javla-mas-kulturhuset-stadsteatern.html

Manusförfattare Willy Russel, Svensk översättning Edward af Sillén, Regi: Edward af Sillén, Regi ass. : Git Brännström, Scenograf: Lars Östberg, Ljusdesigner: Mikael Kratt, Maskör: David Julio, Kostymör: Sigge Avander, Koreograf: Per-Magnus Andersson, Ljuddesign: Mats Liljegren, Rekvisitör: Alexandra Wanngård, Översättningsassistans: Daniel Rhén, Skulptör stenen: Christoffer Jansson, Med Maria Lundqvist

Jag såg filmversionen av den här pjäsen när den kom, på bio, nån gång under 1989 eller 1990, men jag tror att jag senare också måste ha spelat in den från teve, eller köpt en kopia - eller nåt - för när jag satt i salongen och såg den här föreställningen upptäckte jag att jag kunde stora delar av manuset utantill, som om jag sett filmen om och om igen. Jag kunde liksom höra filmens repliker eka på engelska, efter att Maria Lundkvist hade sagt dom på svenska. Jag kunde till och med höra det exakta tonfallet, och melodin, från filmen.

Teaternörden i mej blev överlycklig när jag såg att man skulle sätta upp den här pjäsen, och jag blev inte besviken. Visst, det var ett genrep, och det är en massa text att hålla reda på, och några gånger behövdes det suffleras, för att hitta rätt i texten, men föreställningen fanns där, och när väl texten sitter kommer skådespelerskan våga börja uppleva allt det om rollen får vara med om.

När jag cyklade till Maximteatern lyssnade jag på en podcast från Broadway Radio, Today on Broadway, där dom pratade om SUNSET BOULEVARD, som nyligen gått upp på Palace Theatre på Broadway, en produktion som jag och min kompis Patti-Li Leuk såg när den gick på London Coliseum på West End. I programmet pratade dom om problemet med Glenn Closes och Norma Desmonds ålder, och menade att trots att skådespelerskan, som är 70, nästan är över 20 år äldre än åldern hon ska spela, 50, så känns hon nästan för ung. Dom pratar om att kärlekshistorien - en äldre kvinna, en yngre man - inte längre känns så exceptionell som i filmen.

För några år sen såg jag Maria Lundkvist spela Norma Desmond i Wermland Operas uppsättning av SUNSET BOULEVARD, och jag kommer ihåg att jag tyckte att hon framställdes som för attraktiv för att vara övertygande som en kvinna som skulle vara passé. Nu är jag ju inte typen som går igång på kvinnor, men för mej verkade hon vara ett riktigt kap, och det var nästan mer förvånande att hon nöjde sej med en Joe Gillis som inte verkade vara mycket yngre än hon själv.

Och det är lite samma sak här. Kanske är det så att jag är för inkletad i minnet av filmen, och att man medvetet har valt att gå en annan väg, men hon slår mej inte som en kvinna som på något sätt behöver finna sej själv. Hon verkar funnen.

Det handlar om Shirley Valentine, en 42-årig hemmafru i en arbetarklassfamilj i Liverpool. Ungarna är utflugna, hon och hennes man har blivit främlingar, och hon är liksom bara halvvägs genom ett liv som redan verkar vara över.

Detta är en monologförställningen, och första akten utspelar sej i köket, där Shirley pratar med väggen, förbereder makens middag, och försöker komma på ett bra sätt att berätta för honom att en av hennes väninnor har bjudit med henne på en resa till Grekland. Andra akten utspelar sej på en strand, efter att Shirley kommit till Grekland och vägrar åka hem. Hon har - som man brukar säga - hittat sej själv.

Det här med att hon pratar med väggen - och senare i föreställningen med en sten på den grekiska stranden, är något jag haft problem med. Jag förstår det som ett grepp: att man i en monologföreställning pratar med den icke-exiterande fjärde väggen, istället för med en publik. Vi är så att säga väggen hon pratar med. Men senare i pjäsen, på stranden i Grekland, presenterar hon oss för stenen hon pratar med, och då blir det lite otydligt vilka vi egentligen är. Jag har till och med för mej att hon i filmen till och med presenterar oss för köksväggen, och då, om vi som åskådare finns, så förstår jag inte väggens fuktion. Jag hade föredragit om hon hade fått fortsätta vara en kvinna som var så ensam att hon pratade med väggarna.

Pjäsen, beställd av Everyman Theatre i Liverpool, kom 1986, och två år senare öppnade den på Vaudeville Theatre på The Strand i Londons West End, nu med Pauline Collins i huvudrollen, och man vann två av 1988 års Olivier Award, för Bästa Nya Komedi, och för bästa kvinnliga huvudroll.

Ett år senare, 1989, öppnade samma produktion på Booths Theatre på Broadway, där den gick i 324 föreställningar, och vann en Tony Award för Bästa Skådespelare, och en nominering för Bästa Pjäs, ett pris som gick till Wendy Wassersteins THE HEIDI CHRONICLES.

En filmad version kom senare samma år, och nominerades för två Oscars: Bästa Skådespelerska för Pauline Collins, och Bästa Sång, The Girl Who Used to Be Me, en sång som jag inte alls känner igen, trots att jag måste ha sett filmen hur många gånger som helst. Oscarstatyetten gick till Jessica Tandy, för hennes roll i Driving Miss Daisy. Sången som vann? Under the Sea, av Ashman & Mencken, ur The Little Mermaid.

Jag har sett en tidigare uppsättning, med Gunilla Nyroos på Mosebacke, i en väldigt avskalad version. Jag tycker mej minnas en solstol och en papier-machésten.

Här går man all in: det skalas och lagas potatis, och det steks ägg, och de husliga sysslorna står i fin kontrast till de lite mer poetiska greppen: som mannens siluett på ytterdörren, eller sanden som börjar rasa ur köksskåpen innan slutet på akt ett.

Scenografin föreställer ett modernt, ganska anonymt ikea-inrett kök, med några inslag av nostalig, som en gardinkappa från 70-talet. I mask och kostym har man avstått från att försöka tanta-till rollen. Hon är diskret och stilfullt klädd i marinblå skjortklänning innan förvandlingen, och när vi väl möter hennes nya jag vid medelhavet påminner hon om Tanya, Donnas väninna i MAMMA MIA!, en kvinna som inte skäms för sej.

När filmen kom var jag runt 25, och kunde totalt identifiera mej med huvudpersonen, en 42-årig kvinna vars liv nått sitt zenit. Jag hade liksom förslösat min ungdom, och nu var den över, utan att jag hade dit jag hade förväntat mej. Jag vet inte vart det var jag ville, man jag hade förväntat mej att var där, vid det här lagtet. Jag borde, vid mina år, vara framgångsrik och förmögen, lyckad och lycklig, ha gjort nån slags karriär, istället för att bara flänga runt och leva livet. Som bög - på den tiden i alla fall - tog man ut 30-årskrisen i förväg.

Nu, nästan 30 år senare, när jag är mer än dubbelt så gammal, så har jag en helt annan syn på saken. Då var den en dödssynd att bli gammal, nu är det en dödssynd att åldras. Förstår du skillnaden? Nu är det ingen skam att fylla 70, bara man uppför sej och gärna ser ut som om man var i 40- eller 50-årsåldern. Siffran i sej är inget att vara rädd för - 80 är det nya 60, och 60 år det nya 40 - det handlar mer om en inställning till livet.

Men när jag ser föreställningen upptäcker jag att även om vi har slutat åldras så har tiden gått. Och det blir speciellt tydligt när man valt att sätta pjäsen i en nutid: Mycket i pjäsen får en helt annan mening. Grekland då och Grekland nu är två olika platser, associativt. Då fanns det något exotiskt med fetaost, oliver, calamares och ouzo, nu sitter i alla fall jag och tänker på en havererad ekonomi och båtflyktingar. Flygresor klingar inte längre med en kristallklar ton av frihet, utan har någonstans fått en efterklang av World Trade Center och terrorism. Då var det något att applådera när en kvinna inser att hon baraär 42 år, nu, trots att man gjort henne tio år äldre, 52, känns det nästan som något en kvinna i sextioårsåldern skulle säga.

När jag växte upp var min mamma en av få arbetande mammor. Mina klasskamraters mammor var hemmafruar. Nu tillhör dom ovanligheterna, eller; det krävs en helt annan ekonomi för att en kvinna ska kunna vara hemma. Kanske är det lite vanligare i Storbritannien, men då kanske det mer handlar om en mättad arbetsmarknad.

Men jag inser, när jag sitter och tittar, att jag ser på föreställningen på fel sätt: jag ser på den med ögon som minns det som att Shirley Valentine var en ganska vanlig kvinna, en vem som helst, en av tiotusentals, vilket var vad som gjorde hennes utveckling ovanlig.

Nu handlar det mer om en kvinna som inte har följt med sin tid. Hon är ovanlig från början. Hon har tillåtit sej att bli en anakronism. Hon är Off The Grid, som man säger, vilket betyder att hon inte är en del av den digitala världen. Hon finns inte på Facebook, Instagram, Twitter, Tumblr, Pinterest, Flickr, Youtube, WhatsApp, FaceTime, Skype eller Blogger. Livet pågår utan henne, på något sätt. Det verkar inte ens som om hon har en mobiltelefon, än mindre en smartphone, och även om jag tror att hushållet säkert äger en dator så tror jag inte hon vet hur man använder den.

Jag har några få vänner som inte har Facebook. Och med vänner menar jag - förutom min mamma, som är över 70 år, och några av hennes väninnor - egentligen bara en person som är i min och Shirleys ålder.

Nånstans, för en sådär 25 år sen, slutade den här Shirley att följa med sin tid. I pjäsen säger hon:

Jag har tillåtit mej själv att leva det här lilla livet, när det inom mej finns så mycket mer. Och ingenting av alltihop har tagits tillvara. Och nu kommer det aldrig att hända. Varför får vi allt detta liv om vi inte använder det? Varför får vi alla dessa känslor och drömmar och förhoppningar om vi inte utnyttjar dom?

Vad jag tycker om med den här pjäsen är att den handlar om en kvinna som inte skyller sin livssituation på någon annan. Det är hennes val, det här hon som har tillåtit det hela att hända. Eller, inte hända, kanske. Jag tycker också mycket om Shirleys ganska obekväma val att leva ensam - som forfarande, efter alla dessa år, fortfarande framstår som mycket modigt. Hon förväntar sej inte att en man måste komma in i hennes liv för att hon ska kunna vara lycklig.

Som den femtioåriga Miss Havisham ur Charles Dickens Lysande Utsikter lever hon i det förflutna - hon är en gnutta amish, skulle man kunna säga - men som Dolly Levi ur THE MATCHMAKER, eller senare i HELLO, DOLLY! är hon, när föreställningen slutar, redo att ansluta sej till de levande.

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar:

FÖRSÖKSKANINER på Dramaten:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/forsokskaniner-publikrep-dramaten.html

STRAIGHT, en reading, på Playhouse Teater:

Innan jag började det här inlägget skrev jag på Facebook och bad mina bekanta att hjälpa mej att nämna produktioner som går, just nu, och där den homosexuelle mannen förekom som roll i en pjäs vars övergripande tema inte var homofobi eller sexualitet. Jag fick noll svar. Så jag bad om pjäser Till slut jag bad om namn på produktioner där bögen är representerad. Jag fick nio musikaltitlar.

Jag skulle skämmas lite om jag var teaterchef på Stadsteatern eller Dramaten. Men det kanske dom redan gör.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/straight-reading-pa-playhouse-teater.html

SCENER UR ETT ÄKTENSKAP på Maxim:

Jag tror att mitt nioåriga jag hade gillat den här uppsättningen bättre."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/scener-ur-ett-aktenskap-maxim.html

Av Rikke Wölck, Regi Anita Ekström, Regiassistent Katarina Carlshamre, Översättning Birgitta Prejborn, Scenograf Lars Jansson, Kostym Ulrika Lilliehöök, Medverkande: Anki Larsson, Emma Mehonic, Gunilla Larsson och Teresia Pettersson.

Nu, när jag har köpt en ny mobiltelefon känns livet lite… glassigare? Mer sofistikerat? Enklare? Jag känner mej uppdaterad, kanske man kan säga. Min nya iPhone 7 gör att mitt liv tillfälligtvis känns som ett nyöppnat paket, ett oläst magasin, som att flytta in i en nybyggd lägenhet. Du vet: blankt, dammfritt, kliniskt rent, utan fettfläckar, slitmärken och repor, och fyllt av löften och möjligheter.

Jag har precis hämtat ut biljetterna till kvällens föreställning, och för att fördriva tiden går jag upp och ner på Östgötagatan och försöker bekanta mej med min nya livsnödvändiga leksak. Jag lyssnar på podcasten Stil i P1, som den här gången handlar om Saturday Night Fever, och jag tar foton på tyger i skyltfönstret på vad jag tror är en tapetserarbutik, nere vid hörnet vid Högbergsgatan. Jag öppnar min twitterapp för att berätta för världen var jag är och vad jag gör, och för första gången på något år måste jag logga in. Det är den nya telefonen, givetvis: den vet inte vem jag är än.

Jag blir stående på gatan. Vem är jag? Vad heter jag? Vad är mitt användarnamn, och vad är mitt lösenord? Jag stirrar ner i appen, som om svaret fanns där, och så tittar jag upp, ser mej omkring, som om hela världen plötsligt var lite annorlunda, lite osäkrare, lite obekant.

Kamraterna har tagit över Dramalabbets gamla lokaler uppe vid Mosebacke, och det här är deras första pjäsproduktion på sju år, och man sätter upp den lite för att fira att man i år fyller tio år.

Jag har varit här flera gånger förut, för föreställningar, readings och workshops. Lokalen är egentligen ett enda stort rum, och var gång jag kommet hit har man förändrat spelrummet. Jag har suttit i gradäng uppföst mot rummets ena kortsida, jag har suttit i en u-formation med öppningen mot rummets andra kortsida, och jag har suttit i en av två långa rader, som på en modevisning. Idag sitter vi i en fyrkant, vända in mot spelplatsen i mitten, innanför ett tunt, vitt, nästan genomsynligt tyg. De fyra skådespelerskorna sitter i varsitt hörn, redan när vi kommer in.

Det handlar om fyra väninnor, två äldre, två yngre, och deras vänskap, och om vad som händer när den ordentliga, den rediga av dom, plötsligt blir diagnostiserad med en dödlig sjukdom.

Kostymerna är höstmurriga, enfärgade, omönstrade, mörka, grå, svarta, bruna, beiga, med vinröd som enda accent. Möjligtvis är jag färgad av att jag vet att författaren är dansk, men jag tycker att kläderna känns köpenhamnschica. Du vet, bekväma, enkla, men med en stark design? Mer linne än bomull, mer ylle och naturfärgat läder. Alternativt-exklusivt. Alla fyra rollerna klär sej som om dom mer eller mindre hämtat kostymerna ur samma garderob.

Scenografin är enkel, men intressant. Nej, den är inte enkel, förresten, men den är inte krävande och komplicerad: ett gäng halvmeterhöga skåp klädda med vad jag tror är en slags trämönstrad kontaktfilm. Det kan vara fanér, men jag tror inte det. Laminat? Kanske. Men det ser ut som om mönstret har skavts bort här och var, så jag röstar nog på någon slags tunn film.

Och så ligger det papperspån, som snö, över hela scenen. Som om man kört en massa manus genom en dokumentförstörare. Det är i alla fall så jag tolkar det, eftersom föreställningen handlar om minnesförlust: som en massa små fragment av något större som det är omöjligt att återskapa.

Eftersom det inte finns någon fond - eftersom vi sitter runt om scenen - så har man fått ta till ganska så avancerad ljussättning.

Pjäsen har många korta små scener, som om den egentligen, från början, var ett filmmanus, och man skapar de olika spelplatserna genom att fösa runt skåpen i olika formationer. Och det är också ur skåpen man hämtar den rekvisita man behöver: flaskor, glas, papper, pärmar…

Det är en finstämd, välspelade föreställning om människor som du och jag. Inga stora, dramatiska utbrott, inga vulkanhetsiga känslor. Bara ett långsamt, obönhörligt förfall.

För mej hade man faktiskt fått ta det ännu lite lugnare, några gånger, för ibland känns det som om man driver på, utan att liksom låta saker bara hända. Och det händer mer saker än vad man först tror man skulle få vara med om, när man går på den här typen av föreställningen.

Det är en manusfråga, men i början tycker jag att det avslöjas både vem som har alzheimer och att hon har alzheimer ganska plötsligt. Som jag minns det säger karaktären bara att hon varit hos läkaren och att hon har alzheimers, och det kommer lite väl odramatiskt, kanske. Jag hade förväntat mej några scener när hennes vänner började oroa sej, där hon själv liksom leker med förnekelsen, men nu blir hon liksom diagnostiserad redan innan sjukdomen blir ett problem.

Men det handlar egentligen inte om alzheimer, inte bara om alzheimer, utom om vänskap, om minnen och det där som inte har nåt namn: motsatsen till ensamhet.

När jag cyklar hem försöker jag tänka mej hur alzheimer ser ut, om det vore en tavla, eller en slags konstinstallation. Jag föreställer mej att det antingen är svart eller vitt. Antingen faller saker bort, utan för undan, så att det slut bara kvarstår ett vitt papper, ett tomt kanvas, ett ingenting, eller också så är det fyllt av en massa osorterad bråte, ett liv av minnen utan en sammanhängande, meningsfull helhet.

Och efteråt, halvvägs hemma, stannade jag, mitt på Årstabron, gränslade cykeln, plockade fram min iPhone och gick ut på twitter, för jag hade plötsligt kommit ihåg vem jag var och vad jag hette.

Visst är hjärnan konstig på så sätt?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar

SHIRLEY VALENTINE, på Maximteatern:

"Nu, nästan 30 år senare, när jag är mer än dubbelt så gammal, så har jag en helt annan syn på saken. Då var den en dödssynd att bli gammal, nu är det en dödssynd att åldras. Förstår du skillnaden? Nu är det ingen skam att fylla 70, bara man uppför sej och gärna ser ut som om man var i 40- eller 50-årsåldern."

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/shirley-valentine-genrep-maxim.html

FÖRSÖKSKANINER på Dramaten:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/forsokskaniner-publikrep-dramaten.html

STRAIGHT, en reading, på Playhouse Teater:

Innan jag började det här inlägget skrev jag på Facebook och bad mina bekanta att hjälpa mej att nämna produktioner som går, just nu, och där den homosexuelle mannen förekom som roll i en pjäs vars övergripande tema inte var homofobi eller sexualitet. Jag fick noll svar. Så jag bad om pjäser Till slut jag bad om namn på produktioner där bögen är representerad. Jag fick nio musikaltitlar.

Jag skulle skämmas lite om jag var teaterchef på Stadsteatern eller Dramaten. Men det kanske dom redan gör.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/straight-reading-pa-playhouse-teater.html

- i morgon, och en heldag i Uppsala, som avslutas med premiären av LÖWENSKÖLDSKA RINGEN på Uppsala Stadsteater. Det börjar kännas lite som om jag kan önska mej vad jag vill, och i sinom tid sätter någon upp det.

Affischbild Klara G.

Från deras hemsida:

En hisnande ödessaga

Det vilar en förbannelse över den Löwensköldska släkten. Brott i det förgångna har begåtts, en värdefull ring har stulits och en kedjereaktion satts igång; människorna lever i högmod och fåfänga, blinda för ödets allt mer påtagliga krafter.

Den unga och levnadsglada Charlotte träffar den strängt kristne Karl-Artur, en kyrkans man med talets gåva som hänför de flesta. Men någonting för Karl-Artur mot hans fördärv. Dalkullan Anna Svärd träder in i bilden och fler och fler livsöden vävs samman. Den mystiska förbannelsen hänger över dem alla, och känslan av undergång kryper allt närmare…

Romanerna Löwensköldska ringen, Charlotte Löwensköld och Anna Svärd utgör den trilogi Selma Lagerlöf författade på 1920-talet. Föreställningen gestaltar hela sviten och med Selmas skarpa blick och förståelse för människan rymmer berättelsen tro och svek, svartsjuka och maktkamp, liv och död.

Av Selma Lagerlöf, Dramatisering: Anna Azcárate & Camilla Blomqvist, Regi: Anna Azcárate, Koreografi: Camilo Ge Bresky, Dramaturg: Marie Persson Hedenius, Scenografi & kostym: Nina Fransson, Ljus: Jonas Nyström, Mask: Marie-Louise Hellberg, Medverkande: Emil Brulin, Anna Carlson, Lolo Elwin, Harry Friedländer, Joakim Gräns, Linda Kulle, Lindy Larsson, Gustav Levin, Moa Silén, Gloria Tapia, Emelie Wallberg.

På scenen: Katrin Sundberg & Stefan Clarin, Lennart Simonsson – piano, Christoffer Schoug – gitarr, Tomas Bergquist – bas/slagverk, Texter: Katrin Sundberg, Regi: Klas Wiljergård

Jag har en kompis som ofta säger ”Hinner vi med ett glas till?” Och problemet är att vi ofta gör det.

När jag var ung, försökte jag aktivt bli alkoholist. Jag sökte inte den ovärdiga, beroende delen av sjukdomen, utan den romantiska, destruktiva delen. Den där som gör att man dör innan man fyller 27, typ. Jag var helt upphängd på Dorothy Parker, Tallulah Bankhead, Truman Capote och Tennessee Williams, och såg dom som en slags förebilder. Givetvis, som med så mycket annat i mitt liv, misslyckades jag fatalt, och totalt.

Nu för tiden dricker jag väldigt sällan. Jag har aldrig varit typen som gillar smaken av alkohol, eller en sån som verkligen uppskattar en god charonnay i motsats till en sjaskig merlot, njuter av en gammal konjak, eller en rökig whisky, och om jag gillar min gin och tonic så beror det mer på tonicdelen. Om jag alls väljer en drink så är det nog för att dom inte är like lättnedsköljda som läskeblask.

En del av mina kompisar skulle nog säga att jag är ett kontrollfreak, men jag skulle nog säga att jag en hälsosamt autokratisk ådra, vad gäller mej själv och mitt livs variabler. Jag gillar inte att förlora kontrollen. Jag förstår inte varför någon skulle vilja det.

”Hinner vi med ett glas till?” säger min kompis Geraldino Bidé. Det är en retorisk fråga. Han menar: vi hinner med ännu ett glas, innan det är dags att gå. Jag är glad att jag har grundat med en stor portion vegetarisk lasagne innan vi kom hit, för det börjar kännas som om jag skulle kunna sitta här hela kvällen. Och det är inget bra tecken.

Vi sitter på Balthazar, en bar på Högbergsgatan som är förvånansvärt billig, med tanke på att den ligger så centralt. Utanför fönstret forsar stadslivet förbi. Härinne är det lite som om tiden står stilla. I mitt minne kan jag nästan höra en moraklocka ticka.

Det är över ett halvår sen vi sågs, tror vi, och vi har massor att prata om. Mestadels sånt som händer i andras liv, för våra egna guppar på i ganska maklig fart. Han har rest en del. Jag har ska resa, en del, och vi pratar om det. Och om sjukdomar och död. Vi är ännu inte uppe i den åldern när man pratar om hur magen sköter sej, men den tiden kommer.

Efter det tredje glaset vin reser vi oss och går upp till Södra teatern, och nerför trappan till Kägelbanan.

Det här är en ganska underbar lokal, och jag undrar varje gång jag kommer hit hur det kommer sej att jag inte kommer hit oftare. Men givetvis är svaret att detta mest är en pop- och rockscen, och en festlokal. Den är avlång, uppdelad - antar jag - i två delar, och vi sitter i den östra delen. Genom hela lokalen löper gatlykssmala utsmyckade järnpelare, av den där typen man ser i loftlägenheter i New York. Det känns som en modern inredninsdetalj, och det är först när jag knackar på en av dom som jag inser att det inte är det: dom ingår, eller utgör en del av konstruktionen.

Vid rummets ena kortsida står enkel scen, ett podium för pop. En svart fond täcker bakväggen, och framför den, som ett slags stort pärldraperi, har man hängt upp näsdukar på rad. Enkelt och effektfullt. Eftersom alla ser lite olika ut ser det ut som om en mycket utförlig illustration till något slags invecklat origamiprojekt. Bandet, tre män på piano, bas/slagverk och gitarr, huserar på höger sida.

Artisternas kostymer är också lite origamiinspirerade. Nån har tänkt till. De har svarta byxor, och deras toppar - hans svart, hennes vit - är kantiga sjok, som en minimalistisk version av en kimono, eller som om Issay Miake hade designat en kollektion för Granit.

Det är en skön, trygg föreställning, precis som jag önskat och förväntat mej. Temat är gråt, vilket är en mycket bra grundidé att bygga en show på, och man undersöker en massa aspekter: Vad finns i tårar? Hur gråter män? När gråter kvinnor? Vad händer när man gråter? Varför gråter man? Det är underfundigt och onsentimentalt författat.

Och givetvis är det en himla massa sång. Man river av såna liplåtar som I en Sal i Lasarettet, Den Stora Dagen, Alla har glömt och Balladen om Engögda Elin, och som man kanske kan förstå av den senast nämnda låten, så är det tänkt att det ska roa. Och det gör det. Det finns något underbart förbjudet i att skratta åt det överdrivet sorgsna, det är lite som att garva på begravning.

En kort sekund, en bra bit in i föreställningen, efter att ha skrattat högt och länge, tystnar jag plötsligt, för jag har liksom knockats av en tanke: det är väl meningen att jag ska skratta? Jag sitter väl inte här och flabbar sönder en föreställning? Nej, då skulle dom väl inte vara så roliga? Jag menar, om dom inte ville ha skratt så skulle dom väl klart och tydligt göra någon slags markering? För jag är väl inte så berusad att jag helt och hållet har misstolkat situationen? Jag stiger liksom ur verkligheten och tar mej en titt på situationen, utifrån. Jodå, framför mej garvar dom. Och bakom mej. Och det kluckas och fnissas både till höger och till vänster. Jag pustar ut och dyker liksom tillbaka in i min kropp, börjar känna, börjar skratta.

Det är inte förrän jag lämnat av Geraldino Bidé vid Skanstulls tunnelbanestation och har börjat cykla hem, som jag börjar fundera på om inte eftereffekterna av gråt är lite likadana som dom man får av skratt. Samma slags avslappade, nymasserade, samtidigt rogivande och uppfriskade känsla, som när man rusat upp ur havet, en solig sommardag, efter att ha backflippat, dykt och tumlat i vågorna, och man slänger sej på handduken, helt slut och totalt vital.

Jag ser redan fram emot uppföljaren till den här föreställningen, för den borde komma, och den borde heta Gråt Mer!

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar

JAG HETER BENTE med Kamraterna:

Det är en finstämd, välspelade föreställning om människor som du och jag. Inga stora, dramatiska utbrott, inga vulkanhetsiga känslor. Bara ett långsamt, obönhörligt förfall.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/jag-heter-bente-kamraterna.html

SHIRLEY VALENTINE, på Maximteatern:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/shirley-valentine-genrep-maxim.html

FÖRSÖKSKANINER på Dramaten:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/forsokskaniner-publikrep-dramaten.html

Skål!

Regi: Ellen Nyman (ANTI - THE REVOLUTION MUST BE FEMINIZED), Textbearbetning:Åsa Lindholm, Emma Palmkvist*, Maja Björkquist, Ellen Nyman, Francine Agbodjalou, Kudzai Chimbaira, Miranda Stenberg, Rum och Ljus: Anton Andersson och Daniel Andersson, Kostymdesign: Farah Yusuf och MyNa Do (Mahoyo), Komposition och Ljuddesign: Jonatan Eklund, Medverkande: Kudzai Chimbaira och, Francine Agbodjalou, Illustration: Steffi Aluoch, Grafisk form: Henrik Dahl, Översättare: Per Björklund, Verbal förlag 2015, Regiassistent: Miranda Stenberg, Scenmästare: Moa Deurell, Målarmästare och snickare: Magnus Lindberg, Sakkunniga: Nathan Hamelberg och Ylva Habel

Innan föreställningen sitter jag rakt över gatan, inne på Växt Söder, vräker i mej vegetarisk buffé och slukar allt jag kan hitta om Assata Shakur. Jag har ingen aning om vem hon är. På affischen - som är sådär rama-in-och-häng-på-väggen-snygg - visar man huvudet av en svart kvinna med högt hår som svävar i rymden. Man kan se att hon är klädd i något höghalsat, rött, och mina associationer går omedelbart till Uhura, den svarta kommunikationsofficeraren i sfi-fi-serien Star Trek, en av de första roller på amerikansk teve där en svart kvinna inte spelade tjänare, fru eller flickvän.

En svart kvinna i rymden. Var hon en av de där matematikerna på NASA som filmen Hidden Figures handlade om? Men varför kallas hon i såna fall för revolutionär?

Jag undrar vad och var titeln kommer ifrån, för jag utgår från att det är ett citat. Sökningar på svenska refererar bara till den här uppsättningen, och inte heller ett sökande på engelska får något resultat. Falla från månen? Jag vet att det finns ett engelskt uttryck, It doesn’t fall from the sky, vilket betyder att inget uppstår ur inget, och skulle innebära att man tolkar titeln som att revolutionärer inte bara uppstår, det finns en anledning. Men har vi det uttrycket på svenska?

På wikipedia läser jag att Assata Shakur föddes som Joanne Deborah Byron, och var en amerikansk kommunist, en svart panter och en medlem av Black Liberation Army. Hon var också med i Republic of New Africa, en nationalistisk organisation som ville förvandla staterna Alabama, Georgia, Lousiana, Mississippi och South Carolina till en nation med svart majoritet.

Hon är dömd för mord och är en av FBIs mest eftersökta terrorister, sen hon flytt till Kuba.

Det ska verkligen bli spännande att se föreställningen, att få lite svar. Är hon skyldig, och i så fall till vad? Är hon oskyldig, och i så fall till vad? Varför är just hon intressant? Fanns det inga andra kvinnliga svarta revolutionärer? Är hon den enda? Anses hon vara exceptionell för att hon är kvinna? Finns det andra, liknande öden som inte är lika intressanta, för att dom handlar om män? Anses man att hon har behandlats hårdare för att hon blivit behandlad som manliga brottslingar blir behandlade, eller har hon behandlats hårdare för att hon är kvinna?

Allt är vitmålat. Tak, golv, väggar. Jag har inte varit här på väldigt länge, så jag vet inte om det brukar se ut såhär. Givetvis läser jag in att man vill säga att hela världen är vit, men jag vet inte om det bara är en banal, övertydlig läsning från min sida. Kanske vill man efterlikna ett grekiskt tempel? Jag menar, om jag inte visste att det hela handlade om en svart kvinna skulle jag nog inte alls ha reflekterat över svarta scenrum kontra ett vitt.

Det finns inga stolar, utan vi förväntas sitta på kuddar, och blir varnade att hålla undan våra händer så att man inte stiger på dom. De två skådespelerskorna har nämligen stora, tunga kängor på fötterna. Kanske för att ge dom tyngd, få dom att känna sej grundade. De är klädda i orange och turkost, och är ljussatta så att färgerna blir nästan självlysande. Jag, som har en orange tröja på mej, känner i början att jag sitter och lyser på ett mycket fokuskrävande sätt, och smusslar snabbt av mej den och låter den försvinna ner i min ryggäck.

Jag hade förväntat mej att det skulle handla mer om henne, Assata Shakur - titelkvinnan. Hon som jag suttit och läst på om. Hon på affischen. Men man skummar liksom över henne. Det som inte berörs eller berättas blir mer intressant än det som avhandlas. Kanske är det så att det finns en allmän uppfattning att hon är oskyldig till de brott hon anklagas för, men det känns som om det vore något som borde tagits upp. Om hon nu är skyldig, anser man att hon bär någon skuld? Och har man inställningen att oavsett vad en person har gjort så bör man inte behandla den som man behandlat henne, så borde det kanske vara ett tydligare ställningstagande.

Trots att föreställningen är ganska kort känns den lång. Det är som om man inte har hittat tillräckligt material för att fylla aftonen, så det finns perioder av tystnad, och musikinslag där det inte finns mycket mer att att göra än vänta.

Konstnärligt känns det mer som en slags redovisning än en föreställning. Jag får intrycket att man sökt pengar för ett projekt, till exempel att undersöka rasism, sexism, kanske specifikt genom att använda sej av Assata Shakur som utgångspunkt, och detta är vad man har kommit fram till. Den har lite känslan av grupparbete, av ett kollage, och jag får en känsla av att man har hittat mer än man använder. För det blir liksom inte mycket sagt. Det är som om det vi ser är det första man spånade om på det första produktionsmötet.

I en scen berättar man om fyra vita medelklassamerikaner som bryter sej in hos FBI och snor filer. I en annan läser man ur en afroamerikansk man självbiografi, om hur han som elvaåring fångades in i Afrika och såldes som slav. Vi sjunger en sång med ord jag inte förstår till en melodi jag aldrig hört förut.

Och hela tiden känns det som om man bockar av boxar: en scen om slaveriet, en scen om afrikansk kultur, en scen om den amerikanska staten, och så lite om Assata Shakur.

Det känns som om jag visste mer om henne när jag kom, än vad jag lär mej här. Jag saknar en dramatiker, och en inspirerad dramaturgi. Det hela känns väldigt hemvävt.

Jag är lite trött på att man använder situationen i USA, då och nu, som en slags global sanning. Att påstå att samma sak som händer där händer överallt. Man gör en slags amerikansk generalisering av vårt land, och av alla människor som bor här. Det blir liksom där man bestämmer hur frågor kring hudfärg ska behandlas, och vi andra, vita och svarta svenskar, har bara att rätta oss.

En av kvinnorna berättar om en tradition att gräva ner det nyfödda barnet navelsträng, och att den plats man gör det på blir hemma. Det berättas med en slags stolthet, som att man tycker att det är en fin tradition, men jag sitter och tänker att det är en ganska vansklig sak att ta upp: vad säger det till adopterade barn, till de som invandrat, till oss som flyttat? Att vi inte - egentligen - hör hemma där vi är? Att jag borde resa ”hem” igen?

2014 kom en film som hette Dear White People, och i dagarna, på Netflix, kommer en serie som bygger på filmen. Det är en satir som handlar om några svarta personer som börjar på ett ”vitt” college. På affischen till filmen kan man se en afrofrisyr, och överdelen av en svart persons ansikte, och en vit hand som kommer uppifrån och liksom lindar håret runt ett finger.

Var det där det började, det här att vita skulle gå omkring och känna på svarta personers hår? Säkert förekommer det, men är det så vanligt förekommande, och är det ett så stort problem, för det är andra gången på något år som jag är med om att det tas upp på en scen som något allmänt förekommande.

Och det behandlas inte som något verkligt problematiskt, som något slags övergrepp, utan som något som är ganska irriterande, och som vita borde sluta med, likvärdigt med när kvinnor eller män berättar för sina vänner om sin partners irriterande vanor:

”Det där är så typiskt brudar!”

”Det där är så typiskt karlar!”

”Det där är så typiskt vita människor.”

Jag vet att jag inte får fråga när man ska glömma och gå vidare. Jag vet att jag inte har rätt till det. Det gäller inte mej. Jag har ingen rätt att säga till någon annan hur dom ska leva sitt liv, vilka val dom ska göra, vad som ska släppa, vad dom ska hålla fast vid. Jag är vit, jag är man, den enda protestplakatet jag kan vifta med är min regnbågsflagga.

Men jag längtar efter en dag när vi liksom bara kan gå vidare. När vi ser varandra i ögonen och tar nya tag.

Och det får mej att undra om jag är en dålig bög: om jag på något sätt har svikit männen med den rosa triangeln, eller de som dömdes till dödsstraff i Sverige på 1600- och 1700-talet, de som fick straffarbete under 1800-talet och ansågs som brottslingar ända fram till 1944, då dom istället blev mentalsjuka, fram till 1979, då dom blev friska, men inte fick gifta sej med varandra förrän för åtta år sen.

Borde jag flagga mer? Borde jag skandera och skrika, anklaga och peka finger? Är jag en överlöpare? En kollaboratör?

Kan det aldrig fullständigt bli ett enda Vi, måste det alltid också finnas ett Ni?

Borde jag börja segregera mej?

Tacksamt,

Joakim Clifton Bergman

Du vet väl -

- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,

- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman

- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.

- och på Snapchat heter jag CliftonBergman

- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com

Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.

Om du gillade det här kanske du gillar

GRÅT, på Kägelbanan:

"”Hinner vi med ett glas till?” säger min kompis Geraldino Bidé. Det är en retorisk fråga. Han menar: vi hinner med ännu ett glas, innan det är dags att gå. Jag är glad att jag har grundat med en stor portion vegetarisk lasagne innan vi kom hit."

http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/grat-premiar-kagelbanan-forestallning.html

JAG HETER BENTE med Kamraterna:

Det är en finstämd, välspelade föreställning om människor som du och jag. Inga stora, dramatiska utbrott, inga vulkanhetsiga känslor. Bara ett långsamt, obönhörligt förfall.

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/jag-heter-bente-kamraterna.html

SHIRLEY VALENTINE, på Maximteatern:

Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2017/04/shirley-valentine-genrep-maxim.html

BILLY ELLIOT, publikrep, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 7, 8/2 2017,

FÖRKLÄDD GUD, publikrep, Folkoperan, föreställning 8, 13/2, 2016.

Idag ser jag fram emot -

Jag vill passa på att rekommendera -

Lag Britten

Lag Pears

HALF LIFE OCH De L’ORIGINALE, genrep, kungliga operan, föreställning 9, 14/2 2017.

VÅRKONSERT MED KULTURAMA VUXENUTBILDNING MUSIKAL 2017, föreställning 10, 16/2 2017

ALBERT HERRING, Hugoteatern på Operahögskolan, föreställning 11, 8/3, 2016

DUMMA JÄVLA MÅS, Kulturhuset Stadsteatern, föreställning 12, 12/3 2017

Jag vill rekommendera -

SCENER UR ETT ÄKTENSKAP, Maxim, föreställning 13 16/3 2017

Jag vill rekommendera -

GRÅT

Just nu ser jag fram emot -

STRAIGHT, reading på Playhouse Teater, föreställning nr 14, 20/3 2017.

Just nu ser jag fram emot -

FÖRSÖKSKANINER, Publikrep, Dramaten, Föreställning nr 15, 28/3 2017.

SHIRLEY VALENTINE, Genrep, Maxim, föreställning nr 16, 30/3 2017

JAG HETER BENTE, Kamraterna, föreställning nr 17, 31/3 2017

Just nu ser jag fram emot -

GRÅT, Premiär, Kägelbanan, föreställning nr 18, 3/4 2017

SVARTA REVOLUTIONÄRER FALLER INTE FRÅN MÅNEN - FRITT EFTER ASSATA SHAKUR, Teater Tribunalen, föreställning nr 19, 5/4 2017