Av Agatha Christie, regi Hugh Ross, med Karen Archer, Simon Haines, JamieHutchins, Christopher Knott, Hannah Lee, Simon Roberts, Tom Rooke, Kirsten Hazel Smith.
If these old walls,
If these old walls could speak
Of things that they remember well,
Stories and faces dearly held,
A couple in love
Livin' week to week,
Rooms full of laughter,
If these walls could speak.
If these old halls,
Hallowed halls could talk,
These would have a tale to tell
Of sun goin' down and dinner bell,
And children playing at hide and seek
From floor to rafter,
If these halls could speak.
They would tell you that I'm sorry
For bein' cold and blind and weak.
They would tell you that it's only
That I have a stubborn streak,
If these walls could speak.
If These Walls Could Speak
av Amy Grant
Vi är i London, på ett trenätters, sexföreställningars kortbesök. Dagen innan hade vi guidat varandra på varsin gata: jag hade haft ansvar för att kolla upp Charing Cross Road, och min kompis Patti-Li Leuk hade haft hand om Shaftesbury Avenue, och det hade varit under hans guidning som vi hade hittat stället där vi hade bestämt att vi skulle käka frukost, följande dag.
Det vill säga; idag.
Hotellet vi bor på, St. Giles, på Bedford Avenue, i Fitzrovia, nästan längst ner vid Tottenham Court Road, serverar inte frukost. Eller, det ingår liksom inte, vilket är helt okej med oss, för det får oss ut på stan mycket tidigare, i jakt på frukost. Och då underlättar det om man redan i förväg vet vart man ska.
Det var precis i början av hans runda, nästan längst upp vid New Oxford Street, när man precis har gått förbi Shaftesbury Theatre och korsat den svårkorsade High Holborn, som vi dagen innan hade stött på Franx Continental Cafe, bara en liten bit ifrån där Neal Street och Monmouth Street rinner upp i Shaftesbury Avenue.
 |
| Min frukost: man har plockat bort allt kött och lagt till stekt svamp. |
Det är inte mycket mer än ett hål i väggen, en avlång lokal med en disk längs den högra väggen, vid entrén, och ett fåtal bord på någorlunda obehörigt avstånd från varandra. Vi sätter oss längst in, och jag beställer en Veggie Brekkie, och Patti-Li tar köttalternativet, med bacon, korv hashbrowns, bönor och bröd, men byter ut det stekta ägget mot en extra tomat.
Förra gången vi var här i London, i våras, var vi helt upptagna av att Snapchatta, men sen dess har Instagram lanserat Instagram Stories, och det har liksom tagit över, eftersom det är så mycket mer lättillgängligt. Precis som på Snapchat försvinner historien man lägger upp efter 24 timmar, men jag har kommit på ett knep: om man först filmar tio sekunder med telefonens egen kamera, och sen lägger upp den filmen på Instagram Stories, så har man kvar filmen på telefonen. Man måste bara komma ihåg att slänga filmsnuttar man inte kommer att vilja spara, något jag är väldigt dålig på.
Teatern vi ska på, St. Martins, ligger inte långt härifrån, bara en bit nedanför Seven Dials, på West Street, så vi vill inte göra en för stor runda, bort från området, men eftersom vi dagen innan gjort Shaftesbury Avenue, bestämmer vi oss efter frukosten för att göra en irrare, och börjar vandra in på Neal Street, en av gatorna som omger Seven Dials.
Det är inte ofta vi gör en irrare, det vill säga, bara vandrar, utan något specifikt mål, eller plan. Visst, vi kan göra små avstickare, om vi ser något intressant på väg till något annat, men det här, att bara spankulera, är något vi gör väldigt sällan.
Det är ingen tillfällighet att Seven Dials ser ut som det gör. På 1690-talet designade Tomas Neal en plan där man kunde maximera den del av tomternas fasad som vätte mot gatan genom att göra kvarteren trekantiga, eftersom det var på bredden, och inte på djupet, man tog ut hyra, och ett fyrkantigt kvarter skulle ha en himla massa innergård. Det är antagligen därför så många andra, enklare tomter är smala, men djupa.
 |
| Jag förevigar min Rocky Road Cupcake från Lola's på Neal Street. |
Hela det här området är översått med små, mysiga butiker, med fasader som ser ut som om man just spelat in Charles Dickens En Julsaga, och ännu inte hunnit demolera kulisserna. Här ligger tebutiker, smyckesbutiker, små skoaffärer och caféer, och vi köper en varsin minicupcake från Lola’s Cupcakes, en butik som inte är mer än en slags kiosk, och där man inte kan gå in, utan handlar över disk. Jag testar en Rocky Road, och Patti-Li provar en Oreo. Ibland är socker och fett precis vad man behöver.
Första gången jag hörde talas om Seven Dials - ett område som kallas så eftersom sju gator möts här, som visarna på en klocka - var genom en Agatha Christiebok, The Seven Dials Mystery, en av hennes tidiga, mindre intressanta historier, när hon liksom flörtade lite med spionhistorier och thrillers, innan hennes mord blev mysiga. Men det brydde jag mej inte om då: jag slukade allt Agatha. Det är faktiskt tack vare henne som jag är så fenomenastiskt bra på engelska: Jag antar att jag började läsa hennes deckare när jag gick i högre mellanstadiet, eller i högstadiet, och när jag länsat skolbiblioteket gick jag lös på ortens bibliotek, och när jag läst mej igenom det gick jag till bokhandeln, och det var där jag upptäckte att man kunde få tag i böcker av henne som inte var översatta. Och ärligt talat: dom är väldigt lättlästa. Det mesta är dialog.
Jag, som tänker gator i nord-sydlig, eller öst-västlig riktning, uppfattar det som att gatan vi går på, Neal Street, går söderut, när den i verkligheten går lite mittemellan. Säger man sydösterut? Den går liksom inte rakt neråt, men inte heller rakt högerut, om man tittar ner på en karta, utan går liksom parallellt med den lilla visaren om klockan är halv fem.
Följaktligen, när gatan tar slut, vid Long Acre och vi går till vänster, så tror jag att vi får österut, när vi i verkligheten går snett uppåt. Det hela är mycket förvirrande, på ett fascinerande sätt.
Det går inte att skriva en bra guidebok över London. Det finns för många byggnader och ställen som intresserar, och om man tog med allt skulle den bli för tung att bära med sej, och bara övervikten när man flög skulle göra det hela ekonomiskt oförsvarbart. Kanske om det fanns en enorm pdf-fil att bära med sej på en iPad?
Följaktligen stöter vi hela tiden på imponerade, intressanta byggnader som inte omnämns i vår guidebok.
Som Freemasons Hall, på Great Queen Street. Vi ser den på långt håll, en hög, vit byggnad som liknar något romarna kunde ha lämnat efter sej när dom drog från landet, på 400-talet. Eller, det ser nästan ut som om man huggit ut den ur en vit sandstensklippa, som om samma gubbar som hyvlade ut fasaderna i Petra tog en sväng förbi London, och hackade lite. Givetvis, när man kommer närmre, ser man att den är byggd i Art Deco-stil, vilket inte gör den mindre imponerande. Men i vår guidebok omnämns den inte alls.
Det är en kyrka, av något slag, tror vi, men blir lite förvirrade över tidsinskrifterna över vad vi tror är ingången. 1717 och 1967? Kan det ena vara när dom började bygga, och det andra när dom var klara? Nej. Nog för att man hört om hantverkare som tar tid på sej, men det här är väl ändå över gränsen?
 |
| Vi vet inte var vi är. |
Givetvis kunde vi ha googlat, men vi var för cupcakehöga för att tanken skulle slå oss. Och vad googlar man på om man inte vet vad något heter? Det är inte förrän efteråt, när vi kommit hem och jag gått ut på google maps som jag lär mej vad byggnaden heter, och vad den är.
Imponerade, förundrade, men med fler frågor än svar vänder vi tillbaka, och upptäcker att vi på vägen dit korsat Drury Lane, vilket ger Patti-Li en liten härdsmälta, rent geografiskt.
”Hur-, men-, var-” mumlar han och ser sej omkring, totalförvirrad. ”Jag trodde Drury Lane låg därborta,” han pekar lite vagt åt något håll, ”inte här…”
Vi svänger in på den förvirrande gatan, går förbi New London Theatre, där vi för några år sen tittade in för att undersöka om det fanns några biljetter kvar till kvällens föreställning av WAR HORSE, och kände oss lite förnedrade när vi bara fick ett elakt skratt tillbaka. Eller, i alla fall kändes det så. Vi tittar in på Oxfam, utan att köpa något, och eftersom det börjar bli dags att dra sej mot teatern.
 |
| Agatha Christie Memorial. Och Patti-Li. |
Vid det lilla torget som bildas när Cranbourn Street möter Newport Street, på en plats som kalls St. Martins Cross, står Agatha Christie Memorial. Det är en två och halv meter fyrkant i tjock brons, formad som en stor, stående bok, genombrutan av en stor cirkel, i vilken man format en bild av författaren i profil, som en slags camébrosch. Jag vet inte varför det står just här, förutom att det bara är något kvarter till St. Martins Theatre, där hennes pjäs som vi snart ska se, THE MOUSTRAP, som överlägset innehar rekordet av att vara den förställning som spelats längst.
Vi lunchar på ett Pret-a-Manger som låg, trodde jag, och har trott fram till skrivande stund, precis nu, när jag kollade fakta, på Charing Cross Road. Detta till trots att jag utger mej för att vara en någorlunda expert på just den gatan, efter dagar av idogt studerande, och borde har känt igen att vi inte var där jag trodde vi var.
 |
| Lunch. |
Det är den där förvirrande stadsplanen igen: enligt min uppfattning lämnar vi Agatha Christie Memorial och tar Cranbourn Street sydväst, ut till Charing Cross Road, när vi i realiteten måste ha tagit Upper St. Martins Lane, rakt norrut, förbi teatern vi skulle till, St. Martins Theatre, och sen vikt in på West Street, och gått nordväst, ut till Shaftesbury Avenue, inte långt från Palace Theatre.
Jag köper en ägg-trekantsmacka, en kaffe, och så lyxar jag till det med en Victoria Sponge Cake, en liten rund, sockerkaksliknande bulle, som delats och limmats ihop med smörkräm och jordgubbssylt.
THE MOUSETRAP började som en kort radiopjäs 1947, kallad Three Blind Mice, efter den kända barnramsan från 1609:
Den bygger på en verklig händelse, där en pojke, Dennis O’Neill, dog efter att ha vanvårdats av sina fosterföräldrar på en bondgård på landet, under andra världskriget.
Föreställningens manus bygger på en novell, som i sin tur bygger på den ursprungliga radiopjäsen, men Agatha Christie ville inte att novellen skulle publiceras så länge föreställningen fortfarande gick. Den har inte utgivits i Storbritannien, men kom 1950 ut i USA under samlingen Three Blind Mice and Other Stories.
Pjäsen var tvungen att få ett annat namn, eftersom det redan fanns en pjäs med namnet THREE BLIND MICE. Den nya titeln, Råttfällan, föreslagen av författarens svåger, kommer från HAMLET, och är den titel Hamlet hittar på till den pjäs som gycklargruppen ska spelas upp.
Föreställningen hade sin världspremiär på Theatre Royal i Nottingham, 1952, innan den samma år, efter en kortare turné den 25:e November, kom till Ambassadors Theatre, på West Street, nära Cambridge Circus, en av de minsta West Endteatrarna, med en publikkapacitet på 444 sittande. Man planerar att sälja teatern till Delfont Mackintosh Theatres, som ha meddelat att dom kommer att döpa om den efter Stephen Sondheim när köpet gått igenom.
Den 23:e Mars 1974 flyttade föreställningen, och två dagar senare, den 25:e Mars, öppnade man i den något större men mycket närbelägna St. Martins Theatre, som öppnade 1916 och har plats för 550 sittande, en flytt på endast 35 meter. Eftersom föreställningen bara gjorde ett uppehåll på två dagar för flytten, anses det att man inte har brutit spelperioden, och föreställningen har rekordet som den världens längst spelade pjäs, med över 25,000 föreställningar. Dramatikern själv trodde att pjäsen skulle gå i max åtta månader.
Originalpolisen spelades av Richard Attenborough, som bland annat regisserade den ganska taffliga filmversionen av A CHORUS LINE, liksom Gandhi och Oh, What a Lovely War, en film som är väl värd att se för det korta nummer som Maggie Smith är med i.
1965 och 1999 bytte man scenografi, men klockan som står på hyllan ovanför öppna spisen är kvar sen originaluppsättningen.
Föreställningen vi går på har nummer 26.688, står det att läsa på en slags mekaniskt föreställningsräknare som hänger på väggen i foajén, tillsammans med många andra certifikat och utmärkelser.
Som vanligt, på de flesta äldre teatrar i London, finns det ont om plats överallt utom i själva auditoriet. Foajén är inte mindre än många andra, här i stan, ungefär lika stor som en väldigt liten restaurang, eller ett normalt vardagsrum, och då har man ändå lyckats klämma in en biljettbås, och en liten hytt för försäljaren som säljer minnesmuggar, t-shirts och nyckelringar, handdukar och magneter.
Det finns en liten bar i rummet ovanför foajén, och jag hoppas dom är mer populära i pausen, för när vi tittade förbi strax innan föreställningen, var den lika folktom som sista kapitlet i Agatha Christies Och Så Var Det Bara En, om man låtsas att bartendern är mördaren.
Vi har plats på parketten, the stalls, och kommer dit genom några vindlande, smala trappor vars väggar också dom är fyllda av fotografier och memorabili från historiska tillfällen i pjäsens över 60-åriga historia.
Det är en mysig salong, helt olik någon teater jag tidigare har varit i. Den här går visserligen i rött, vilket inte är ovanligt, tvärtom, men istället för en inredning i vitt och guld, med änglar, gudar och utsirade gipsfigurer, eller en helt avskalad blackbox, har man här en inredning i mörkt, mahognyfärgat trä, med pelare och balustrader, och intrycket blir mer av en någorlunda modern kyrka, eller en hörsal på ett framgångsrikt universitet. Eller som en stor chippendalesoffa med knapptuftat läderklädsel. Om jag skulle ge den en könstillhörighet skulle jag nog säga att det är en mycket manlig inredning. Men då kanske man får bortse från färgen och mönstret på tapeter och heltäckningsmatta: vinrött med stora guldprickar. Längst bak, genom två breda dörröppningar, finns en liten bar, väl värd ett besök: om inte annat än för utställningen av historiska råttfällor.
Publiken är en eklektisk samling: dom är inte övervägande teaterturister, och det känns som om många inte har kommit så mycket för att dom brukar gå och se föreställningar hemma eller här, utan för att detta, att se den föreställning som är med i Guiness rekordbok, är något man måste ha gjort när man är i London. Den, och London Eye, antar jag.
Det handlar om ett någorlunda ungt par, Mollie och Giles, som har köpt en herrgård för att öppna ett slags hotell. Det är vinter, och det snöar, och de första gästerna som kommit hit inser snabbt att dom inte kommer kunna ta sej därifrån. Vägarna har snöat igen, och telefonen har slutat fungera. Så dyker en skidande polis upp, och han berättar att det mycket väl kan finnas en mördare bland dom: en kvinna som just släppts ut från fängelset där hon suttit av sitt staff för att ha dödat ett fosterbarn genom vanvård har hittats mördad i sin lägenhet, och i en anteckningsbok funnen på brottsplatsen stod adressen till herrgården, tillsammans med en rad ur en känd barnramsa Three Blind Mice, och på en lapp som satt fastnålad på offret stod det ”Detta är den första”.
Precis innan paus begås mord nummer två.
Scenografin är enkel på så sätt att den är konstant, det hela utspelar sej i ett av de större panelklädda rummen i herrgården, ett sånt som har fler dörrar och fönster per kvadratmeter än verkliga väggar. Det är fullt av gamla målningar, tunga draperier hänger framför fönstren, och fåtöljer och soffor i blommig klädsel står utställda på slitna mattor.
Kostymerna är förvånansvärt moderna, eller tidlöst engelskt, kanske man ska säga. Herrarna har kostym, kavaj, västar, slipovrar och slipsar, kvinnorna klänningar och koftor och i ett fall till och med byxor.
Man byter ut skådespelare varje år, någon gång i November, och det är kanske därför uppsättningen känns överraskande fräsch, eftersom jag antar att vi ser den efter att en ny trupp aktörer repats in. Om inte, det vill säga om de skådisar vi ser har spelat den åtta gånger i veckan i snart ett år, är det imponerande hur dom lyckas hålla liv i både föreställningen och sina roller.
När det är över stiger den person som begått morden fram och ber oss att inte avslöja vem det var som gjorde’t, så om du vill veta vem mördaren var får du själv åka dit och kolla, för jag har lovat att inget säga.
Jag försöker att alltid köpa något från föreställningar vi ser, i första hand en t-shirt, men den här resan har jag haft otur: ingenstans har dom sålt några. På PETER PAN GOES WRONG köpte jag en mugg, på DISASTER ett program och en affisch, och på SIDESHOW fick jag nöja mej med bara ett program. Men här har jag tur och köper en marinblå t-shirt med en tecknad bild av den insnöade herrgården. Patti-Li köper en handduk och en magnet.
När vi kommer ut har det hunnit bli mörkt, och nästa kull av åskådare har börjat samlas. Jag, som har läst manuset, och redan visste vem mördaren var, tyckte att det var en förvånansvärt underhållande föreställning, medan Patti-Li inte alls var lika begeistrad. Han hade önskat lite mer rörelse i rummet, säger han, lite mer action, och det kan man ju förstå att vissa vill ha, om man går på en deckarhistoria. Jag, å andra sidan, gillade att folk inte bara förflyttade sej för att skapa rörelse, utan tyckte att de ganska låsta positionerna och bristen på rörelse hjälpte till att skapa en stämning av spänning och skräck.
Snart är det dags för den föreställning vi har högst förväntningar på: Cameron Mackintosh uppsättning av HALF A SIXPENCE. Jag är säker på att dom har både t-shirtar, kepsar, nyckelringar och väskor.
Tacksamt,
Joakim Clifton Bergman
677:- Hittills har scenkonsten 2016 kostat mej 7530:-
Du vet väl -
- att jag har en facebook-grupp som du gärna får gå med i, https://www.facebook.com/minstengangiveckan,
- att jag på Instagram heter https://www.instagram.com/joakim_clifton_bergman
- på Twitter heter https://twitter.com/EnIVeckan.
- och på Snapchat heter jag CliftonBergman
- och att du kan nå mej på joakimbergmam@gmail.com
Dessutom vill jag tack Mrs. Parker of the Algonquin för korrekturläsning och feedback.
Om du gillade det här kanske du gillar:
SIDE SHOW, på Southwark Playhouse, i London:
"Men vad den här produktionen har åstadkommit med materialet är imponerande. Det är inte långt till West End, rent geografiskt, men rent publik- och prestigemässigt kunde teatern lika väl ha legat i en helt annan stad. Hit hittar få teaterturister, bara de mest inbitna musikalälskarna, och så förstås lokalpatrioterna. Men kanske det är det som ger en viss frihet att skapa."
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/12/side-show-southwark-playhouse-london.html
DISASTER, på Charing Cross Theater i London:
Några dagar senare, när vi sitter på planet hem till Sverige, ber jag Patti-Li att ranka alla föreställningarna vi har sett. Han behöver knappt tänka efter, innan han sätter DISASTER, på första plats. Och jag håller med. Det var som en särdeles lyckad nyårsafton, utan post-party depression.
Låter det intressant? Här är resten: http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/12/disaster-charing-cross-theater.html
PETER PAN GOES WRONG, på Apollo Theater, i London:
Jag vet inte inte riktigt hur det började, eller hur det gick till: Ena dagen fanns det inga direkta planer på att åka till London, bara en ständig och oföränderlig önskan, och nästa dag var hotellrum, resa och flera föreställningar bokade och betalda. Jag och min kompis Patti-Li Leuk hade nämligen lyckats hitta en gemensam lucka i vårt späckade höstschema, och när vi slår våra huvuden ihop är eftertänksamhet inte en dominerande faktor.
Frågor som "Borde vi?", "Kan vi?", "Ska vi?" besvaras alltid, eller oftast, med ett rungande ja!
Så under vår trenättersresa till London lyckas vi klämma in sex föreställningar, och vi hade kunnat se fler, men det verkar inte som om man spelar några matinéer på måndagar. Latmaskar.
Låter det intressant? Här är resten:http://minstengangiveckan.blogspot.se/2016/12/peter-pan-goes-wrong-86-apollo-theatre.html
